Asyl, hbtq, avvisning

Gay och fredlös

 
 
 
 

 

En ny rapport från RFSL bekräftar det vi skrev om i Ordfront magasin för drygt två år sedan. Läs här om hur migrationsmyndigheterna är godtyckliga och misstänksamma mot hbtq-sökandes asylskäl. 

Av Anna Dahlqvist och Ida Måwe

Det är septemberkväll i en miljonstad i ett östafrikanskt land. Diana, som egentligen heter något annat, och hennes flickvän har bestämt sig för att gå på disco. Det är ett ovanligt beslut. Under kvinnornas två år långa förhållande har de sällan gått ut och roat sig. De träffas för det mesta i flickvännens lägenhet, måna om att inte bli avslöjade som lesbiska. Men just den här kvällen går de ut, dansar och dricker. Alkoholen får dem att slappna av, de släpper kontrollen och plötsligt kysser de varandra mitt på dansgolvet. Kyssen visar sig vara ödesdiger.

De slits isär av andra besökare på discot. Diana lyckas fly ut men hennes flickvän blir kvar och misshandlas svårt. Senare tar de sin tillflykt till flickvännens lägenhet men ryktet om kvinnornas relation sprids och snart kan de inte gå utanför dörren utan att grannarna kastar sten på dem. Diana beskriver hur de behandlades »som en hund som kommer in i kyrkan«. Människor i grannskapet skriker dödshot efter dem och när ryktet om förhållandet nått Dianas familj hotar även de att döda henne.

Flickvännen flyr landet, Diana vill stanna. Men efter att ha bott på hotell, försökt ändra sitt utseende och smugit till arbetet som sekreterare i en månads tid inser hon att det är en ohållbar situation. Diana är ständigt på helspänn och letar efter tecken på att chefen och kollegerna fått reda på hennes hemlighet. Hon betalar en flykting­smugglare och hamnar i Sverige. Här får hon avslag på sin asylansökan gång på gång.

Till slut kommer beskedet om utvisning. Diana gömmer sig och när vi träffar henne på ett kafé i Stockholm är hon rädd och mycket ledsen.

– Jag ville stanna i mitt land men jag kan inte döda mig själv. Förstår du? De kommer att döda mig. Det här, som jag är, det är det värsta man kan vara i mitt land. Vem som helst skulle kunna ge sig på mig, säger Diana.

Förföljelse på grund av sexuell läggning blev ett asylskäl i Sverige när utlänningslagen ändrades 1997. 2006 blev det en del av flyktingdefinitionen.

– Flyktingstatusen ger ett starkt skydd. Det är inte lagen som är problemet, utan tillämpningen, säger Stig-Åke Peterson.

Han har arbetat frivilligt med hbt-flyktingar för RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) sedan 1970-talet. På den tiden var det homosexuella män från Spanien och Grekland som kom till Sverige och uppehållstillstånden gavs på humanitära grunder. Idag är många hbt-flyktingar män från Mellanöstern och de senaste åren har kvinnor från afrikanska länder varit en stadigt växande grupp.

Det förs inte någon statistik över hbt-flyktingar men Stig-Åke Peterson får kännedom om ungefär 50 till 60 fall varje år. Enligt honom är det mycket få som får stanna och de senaste åren har det blivit svårare.

– Rättssäkerheten för hbt-flyktingarna kan liknas vid ett lotteri. Avslagen från både Migrationsverket och Migrationsdomstolen visar prov på inskränkthet och okunnighet.

Ett av hans exempel gäller Iran. Migrationsverket har i avslag skrivit att de iranska beviskraven för homosexuella handlingar är så pass stränga att risken att dömas är mycket liten.

– Det krävs fyra vittnen, ett erkännande som upprepas fyra gånger och sedan ska domaren döma utifrån sitt sunda förnuft – men vi vet att det förekommer tortyr i Iran och domarna hämtas inte sällan från det konservativa prästerskapet, säger Stig-Åke Peterson.

Att det finns brister i Migrationsverkets hantering av hbt-fall är ingen hemlighet. 2009 sjösatte Migrationsverket projektet »Beyond Borders« med syfte att förbättra personalens hbt-kompetens. Projektet pågick fram till slutet av 2010. Då hade cirka 600 av de drygt 3 000 personer som arbetar på Migrationsverket gått Beyond Borders hbt-utbildning, som var frivillig. Av asylprövningens personal var det ungefär en fjärdedel som tog chansen. Våren 2010 kom två rapporter som Migrationsverket beställt från externa konsulter inom ramen för »Beyond Borders.« Kritiken mot Migrationsverket är skarp. Den information om olika länder som Migrationsverket samlar i en databas beskrivs utifrån ett hbt-perspektiv som »… generell, oklar, bygger på ett fåtal icke balanserade och ofta ouppdaterade källor.« Enligt en av rapporterna leder »… vaga definitioner, motsägelsefulla riktlinjer och oklar vägledning…« till att det blir svårt att genomföra en rättssäker process.

I motiveringen till 29-åriga Dianas avslag från Migrationsverket står det att förföljelsen ska ha en viss »intensitet«. Upprepad stenkastning, dödshot och den våldsamma situationen på discot som hon lyckades fly undan räcker inte.

Dan Eliasson är chef för Migrationsverket. Han tar emot oss på Stockholmskontoret, på språng till Oslo och ett flyg han inte får missa. Eliasson kan inte uttala sig om enskilda fall – men utifrån Dianas avslag frågar vi vilken intensitet som krävs?

– Till exempel så är det inte självklart att en lättare misshandel ger rätt till skydd. Bedömningen ska vara framåtsyftande. Vi ska värdera sannolikheten för att en person kommer att utsättas för förföljelse om hon eller han återvänder.

Dan Eliassons beskrivning av Migrationsverkets förmåga att hantera hbt-fall ser i korthet ut såhär: Rapporterna från 2010 visade på kunskapsluckor och det är bekymmersamt men i grund och botten är systemet rättssäkert. Och med »Beyond Borders« är Migrationsverket på väg att bli, eller kanske redan är, den myndighet, med bäst hbt-kompetens i Sverige. Dan Eliasson berättar att fler utbildningsinsatser inom hbt-området planeras.

Men hur ser han på den hårda kritiken mot landinformationen?

– Landinformationen är inte en bibel, inget facit. Det är den enskilda berättelsen som står i centrum. Handläggarna ska bedöma om historien är trovärdig, säger han.

Det låter onekligen sympatiskt men trovärdigheten måste vara svår att bedöma utan kunskap om situationen i landet. I Dianas fall konstaterar Migrationsverket att det är privatpersoner som ligger bakom det våld och hot som hon blivit utsatt för och att det inte är sanktionerat av myndigheterna. Men i Dianas hemland kan samkönat sex bestraffas med långa fängelsestraff och det är väl känt att myndigheterna där inte har något intresse av att agera mot det våld hbt-personer utsätts för. Diana säger själv att hon aldrig skulle kunna vända sig till polisen.

– Jag är rädd att de dödar mig i sådana fall. De kan inte heller acceptera det här, säger hon och tillägger att hon inte kan förstå varför hon inte får stanna i Sverige.

»Det här« är den sexuella läggning – grunden för Dianas asylansökan – som hon själv aldrig nämner med andra ord än just »det här«.

Migrationsverket har kommit med två viktiga rättsliga ställningstaganden som gäller hbt-frågor de senaste åren. I dem förtydligas innebörden av utlänningslagen, som reglerar grunderna för uppehållstillstånd.

Det första handlar om de situationer där den sexuella läggningen kommit fram sent i processen. Det ska inte påverka Migrationsverkets bedömning, konstaterar rättschefen Mikael Ribbenvik och skriver bland annat att den »… som förtigit och dolt sin sexuella läggning i hela sitt liv i allmänhet borde ha giltig ursäkt för att inte ha åberopat detta tidigare i processen.«

Ändå har det fortsatt att ha betydelse. I ett fall från 2010 fick en irakisk man avslag på sin asylansökan. I motiveringen står att »… det är märkligt i sammanhanget att du efter att ha vistats i Sverige i cirka nio månader plötsligt inser, efter att avslag meddelats från Migrationsverket, att människor i Sverige kan leva öppet med sin sexuella läggning.« Lite längre fram konstaterar Migrationsverket att på grund av den sena informationen om sexuell läggning: »… finner Migrationsverket att du inte har gjort sannolikt att du är homosexuell.«

Dan Eliasson ger själv en något motsägelsefull bild av vad det innebär att »komma ut« sent i asylprocessen:

– Det behöver inte vara ett bekymmer men tillsammans med annat kan det bli det, om personen i fråga inte sagt ett ord förrän han eller hon är på väg ut till flygplatsen. Men det ska alltid prövas.

I januari i år kom Migrationsverkets rättschef med ett nytt rättsligt ställningstagande. Den här gången gällde det rätten att leva öppet som hbt-person i sitt hemland. Där förtydligas att Migrationsverket inte ska ställa krav på att den asylsökande ska leva »diskret« i sitt hemland.

I Migrationsverkets interna handbok Utlänningshandboken står det sedan tidigare om öppenhet att: »… den asylsökande ska kunna bo tillsammans med den han vill, träffas och umgås på samma sätt och uttrycka sig på samma sätt som heterosexuella, utan att riskera förföljelse.«

Ändå är mer eller mindre uttalade krav på att sexualiteten ska döljas ett återkommande problem. I Dianas fall ifrågasätter Migrationsverket hur hon kunde stanna kvar en månad efter att hennes lesbiska förhållande blev känt och tar det som en intäkt för att hon inte riskerar så mycket vid ett återvändande. Då hade hon flyttat till ett hotell, försökt ändra sitt utseende och smugit till jobbet tidiga morgnar.

2009 fick en kenyansk kvinna som flytt till Sverige efter att hennes flickvän blivit innebränd i parets hus avslag. Paret hade trakasserats och hotats under flera år. I avslaget skriver Migrationsverket: »Trots hoten kunde ni inte acceptera att dölja er sexuella läggning utan valde istället att propagera för era rättigheter.«

Dan Eliasson säger redan efter en minuts intervju att det inte finns några problem med rättssäkerheten för hbt-flyktingar. Han tar upp att Migrationsverkets beslut sällan ändras i nästa instans, Migrationsdomstolen. Samtidigt kritiserar han Migrationsdomstolarna och säger att de brister i hbt-kompetens. Utifrån den kritiken är det faktum att Migrationsdomstolarna oftast går på Migrationsverkets linje uppenbarligen ingen garanti för rättssäkerheten när det gäller hbt-personer.

Migrationsdomstolarna sorterar under Förvaltningsrätten. Peter Enander är chefsrådman på Förvaltningsrättens migrationsenhet i Stockholm. Han svarar på kritiken:

– Vi utbildar regelbundet vår personal inom olika områden. Senast i höstas gick några Röda korsets kurs om genus och asylrätt.

Han konstaterar att domarna är generalister, som dömer i många olika sorters mål. Men verkar inte särskilt oroad över att det skulle råda kompetensbrist inom hbt-området.

– Här i Stockholm är enheterna landindelade, vilket gör att domarna lär sig mer om vissa länder. Landinformationen är extremt viktig.

Men frågan om Migrationsdomstolen har nog med kompetens för att göra en rättssäker bedömning kvarstår.

– Tanken är att vi ska kunna rätta till bristerna i Migrationsverkets bedömningar. Däremot inte sagt att domstolen lyckas till hundra procent, men vi gör ett ärligt försök, säger Peter Enander.

Diana fick sitt senaste avslag i maj 2010. Migrationsdomstolen avslog hennes ansökan om överklagande. Sedan hon fick ett utvisningsbeslut gömmer hon sig och flyttar runt hos olika människor. Hon berättar att hon försöker hjälpa till i hemmen, städa och fixa på dagarna. Hon vill både visa sin tacksamhet och ha något att sysselsätta sig med. Helst av allt vill hon ha ett jobb, något som distraherar henne från de plågsamma tankarna.

– Jag har alltid varit stark men nu vet jag inte längre. Jag får ingen vila i mitt huvud. Tankarna på min situation bara snurrar runt, dag som natt.

Hon umgås med en del landsmän men för dem vågar hon inte berätta att hon är lesbisk. Hon är livrädd för fördömanden och utstötthet. Vad som har hänt med flickvännen som flydde först vet hon inte. Diana saknar henne och hon längtar hem till sin familj, till mamman, pappan och de tre bröderna .

– Jag kommer aldrig mer ha någon kontakt med dem. De var så arga på mig så att de ville döda mig.

Hon kommer att göra allt för att få stanna i Sverige, med eller utan uppehållstillstånd. Någon förbättring i hemlandet tror hon inte på.

– Jag har inget bra liv här men jag lever i alla fall, säger Diana.

Och hoppet är inte ute. Efter Migrationsverkets rättsliga ställningstagande om att leva öppet i januari har Dianas juridiska ombud beslutat sig för att skicka in ytterligare en ansökan om ny prövning till Migrationsverket. I sista hand väntar Europadomstolen.

Anna Dahlqvist och Ida Måwe är frilansjournalister.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s