Det fräscha alternativet

Tokroligt, vasst, burleskt, elegant. Skarpsynt gisslar Gunna Grähs samtiden. Ett stråk av vänlighet finns alltid i hennes satirer, illustrationer och barnböcker.

Av Marianne Steinsaphir

Nej, det är ingen spågumma jag ska träffa i arbetslokalen på söder i Stockholm. Det är tecknaren, illustratören och barnboksförfattaren Gunna Grähs. Men när jag tittat igenom sisådär 25 års serier och satirer så känns det verkligen som att bläddra i Facit över svensk samtid. Gapskratt blandas med viss sorgsenhet, aha med förvåning. Hon har ringat in vinster i vården, skolan, pigdebatter och en radda förändringar som skett i folkhemmet. Och däremellan kortare och längre historier om livet; på landet och i staden. Tokroligt, vasst, burleskt, elegant. Hennes berättelser är i en egen tradition men saknar inte samhörighet med andra. Hon är både satirens mästarinna och uttolkare av barndomsdramer i samtiden.

Gunna Grähs är förstås inte någon politiker som fostrats in i en partiapparat och sedan genomgått mental styling. Inte heller har hon varit med om att skriva politiska program eller formulerat valaffischer. Hon har inte »förklarat världen« för medborgarna. Och hon skulle aldrig tala om »berättelsen« för att beskriva ett politiskt skeende.

– Det där är ju bara ett begrepp som PR-byråer använder när de bygger varumärken. Politik heter det och politik är nödvändigt. Folk tjatar om att den är »tråkig«, men det beror i så fall bara på att det är nåt fel på den, säger hon argt och mycket engagerat.

I februari kommer hennes samlingsvolym Det fräscha alternativet ut. Och hon är förvånad över att hennes gliringar tycks ha överlevt genom åren.

– Jag är fostrad i tanken att humor och satir har ett bäst-före-datum. Men när jag hade gått igenom alla mina lådor tänkte jag: det var ju precis så här det inte skulle få bli. Jag ritade med glatt humör ur den jävligaste vinkel jag kunde tänka mig. Och nu är allt genomfört. »Implementerat«, som Carl Bildt säger. Vi var helt oförberedda på nyhögerns framfart. Så aningslöst av oss. Jag kan malla mig över att jag stod och gapade med 500 andra arga utanför Konserthuset när Milton Friedman fick ekonomipriset. Men vad hjälpte det? Den här nyliberala rovdriften gör mig dagligen förbannad.

Vi tittar på en pigbild från mitten av 1990-talet och den är tio år före pigdebatter och Rut.

– Alla kvinns i min släkt har varit pigor. I obrutna led sen Gustav Vasa. Så det har varit ett väl ältat tema hemma vid köksbordet. Min mamma debuterade redan som 13-åring hos en advokatfru med nerver och migrän.

Gunnas mamma, i dag 91 år, gillar dotterns bilder »så hon skriker«.

Trots att Gunnas solidaritet ligger hos pigan så är hon inte ritad som någon skönhet.

– Jag är inte intresserad av att idealisera folk. Sånt ska man passa sig för.

Gunna Grähs är född i Filipstad 1954 och uppvuxen i Hallstahammar, i genuin arbetarmiljö. Det var en trygghet att känna var man hade sin tillhörighet, tycker hon. Ändå beskriver hon sig själv som en »snurrande torktumlare, full av impulser från olika håll«.

Sedan blev det gymnasium och ännu lite senare Konstfack i Stockholm och tidig flytt hemifrån. En helt annan värld öppnade sig. Mycket roligt skildrat i bland annat Tandem som hon gjorde tillsammans med Eva Lindström, och som gavs ut 1985.

– Det var en rättvisefråga: begåvade ungar skulle få chansen att utbilda sig. Och min morsa ville mig så väl. Hon puttade iväg mig trots att hon inte visste vad det skulle leda till.

Gunna kommer in på begreppen bildning och klass. Om hur viktigt det är med folkbildning och folkhögskolor.

– Jag menar att min mamma är intellektuell trots att hon saknar akademisk utbildning. Hon har sex år i folkskola och är en mästare på att upptäcka och analysera olika fenomen.

Gunnas eget bilduniversitet är spretigt; det rymmer allt från August och Lotta, som fortfarande hänger på en vägg i arbetsrummet, till den tyske satirikern George Grosz (1893–1959), vars teckningar sannerligen inte idealiserar vare sig arbetare eller borgare.

– När jag var liten var jag intresserad av Biffen och Bananen. Det är ju gubbhumor – haha – fotboll och brudar och borsten. Jag brukade fråga »vad betyder det här?«. Men morsan sa bara »ja, inte vet jag, det får du själv fundera ut«.

– Jag är fortfarande svag både för dumkomik och brutal satir, möjligen för att bägge uttrycken är starka och ligger så långt ifrån ironin.

Gunna Grähs är definitivt ingen anhängare av »den ironiska generationen«. Redan i vårt första telefonsamtal, avfyrar hon en argsint salva. Ja hon går till och med så långt att hon menar att »ironin har bidragit till att forma alla möjliga olika nutida dumheter«.

– Ironin fastnar i mungipan. Ett skevt flin som bygger på nån sorts »intim« och elitistisk överenskommelse: »det är bara du och jag som har koll på det här…« Jag gillar gapskratt, det kan gärna få dundra lite. Om alla småraljerar över sakernas tillstånd blir det ingen orkester – bara pip. Ironin förhindrar klarspråk. Men satiren kan avslöja intressanta motsättningar.

Att hennes satirer vittnar om nån form av »klarsyn« menar hon bland annat beror på att hon har en grundhållning som formats vid köksbordet.

– Hemma pratades det mycket politik – livsvillkor och vardagsfrågor. Motsättningarna mellan de som har och de som inte har är ju inga nyheter. De existerar över tid. Och sånt kan man inse genom att lyssna.

Soffan betraktar hon som själva födelsen för sitt serieskapande.

– Både den och Pälsresan bygger just på avlyssning. Alla jönsiga resonemang och alla roliga krångel med tingen har en grund i egna minnen, språklekar och upplevelser.

För Gunna Grähs var 1970-talet en rolig tid, en tid av frihet. Allt tjäbbel om »proggen« har skapat en vanbild. Men allt var ju inte bra då heller.

– Nä, hur fan var det egentligen på det där 1970-talet? Lönesänkningar och strejker, industrierna las ner eller flyttade till låglönemarknader. Men vi var ändå fortfarande kvar i föreställningen om »det gemensamma samhällskontraktet«.

Det tog sin tid att acklimatisera sig i Stockholm, först var hon brydd, säger hon. Men sedan rullade det på med böcker, affischer, skivomslag och tidningsillustrationer.

– Men utan biblioteksersättning och arbetsstipendier hade det ändå inte varit möjligt. Och det är 1970-talets kulturstöd till vuxenserier som har lagt grunden till hela den levande seriescen vi har idag – inte »marknaden«. »Tack vare den dåtida socialdemokratiska kulturpolitiken står här en illustratör som lyckats överleva i yrket« – så där brukar jag säga när jag är ute och pratar med unga mänskor. Då ser de ut lite som fågelholkar.

Överlevt har Gunna Grähs gjort, och prisbelönats, senast med Heffaklumpen 2010, och överlevt med råge har hennes satirer, illustrationer och barnböcker gjort.

Gunna debuterade med Jullan-serien 1982–1984, med text av Kjell Johansson. Men kanske är det för den mycket älskade Nusse-kudden som hon är mest känd. Historierna om Nusse-kudden skrevs av »nussarna«, som hon kallar Håkan Jaensson och Arne Norlin. Den första boken gavs ut 1984, och har hunnit bli ett begrepp. Säger man »Nusse-kudden« så brukar ett brett leende sprida sig i folks ansikten, det spelar ingen roll om det är en 75-åring eller en 22-åring. Jag har med mig ett ex av En bok för allas upplaga med texten Lågpris tack vare statsbidrag, det kunde inte passa bättre ihop med Gunna Grähs syn på kultur.

Varför Nusse-kudden är så populär kan hon inte svara på. Inte jag heller, men tror ändå att det har något med snällhet att göra. Hur skarpsynt hon än gisslar tiden, beskriver dumskallar, eller skojar med lantisar eller »den urbana medelklassens problem« så finns det där, det lilla stråket av vänlighet, genom hennes satirer, illustrationer, barnböcker.

– Snällhet är en underskattad egenskap. Den förväxlas ofta med flathet, men det är något helt annat. Nusse-kudden är slapstick parad med vänlighet och kryddad med lite mänskliga svagheter, allt sånt där som jag tycker om.

Det finns kopplingar mellan satiren och barnböckerna. Visst känner man igen Heikki från Dino och lilla Kurren (2006) i en tidig bild av en påstruken kille som ramlat ner från en parkbänk. Här finns humor och ömhet.

Men för bilderböckerna är det barnperspektivet som gäller. Gunna och hennes kollegor för ständiga samtal om hur bilderboken kan utvecklas.

– För mig är det inte »inspirationen« som styr skrivandet och tecknandet, utan min »erövrade erfarenhet« – en kombination av magkänsla, lekminnen, yrkeskunskap och förmåga att vrida och vända och värdera tills jag är nöjd.

Bilden och texten är två självständiga språk som ska bringas i dialog med varann. För att samarbetet med författaren ska fungera måste det finnas utrymme för bildberättandet. Här nämner hon Jullan, och förstås Nussekudden. Och förklarar:

– Den bästa bilderbokstexten är så öppen att jag kan skruva innehållet ett varv till, förvärra läget, lägga till ytterligare dimensioner och sidoberättelser.

Och plötsligt har vi en sagostund. Gunna Grähs läser Nussekudden och Hejhej-böckerna för mig. Och jag ser alla språken, inte bara två. Förstår plötsligt vad hon menar med »förvärra« och »skruva ett varv till«. Inte hade jag tänkt på att Nusse-Kalles fru var så konventionell. »Du ser ju, hon har brudslöjan på sig hela tiden«, säger Gunna. Och så där fortsätter det. Det ena subtila lagret efter det andra dyker upp. Gunna läser och pekar. Små och stora dramer växer fram.

– Småttingar har ju inte varit med i svängen så länge. Deras livserfarenheter är lite begränsade. Och då kan minsta lilla skeende bli hur angeläget som helst. Det är en rolig utmaning att hitta de där frekvenserna där berättelsen kan börja sända och avlyssnas. Även mycket små barn har rätt till skönlitterära upplevelser. De ska ha äventyr och roligheter, starka känslor, humanism och realiteter. Barn är bra på att läsa bilderböcker. De observerar, knäcker koder och skapar sammanhang. Ibland är de så små att de inte har tungan i ordning, men här uppe är de i toppform. (Gunna sluddrar lite för att illustrera och pekar på sitt huvud.)

Gunna Grähs gillar inte moralpaniken som brutit ut i barnboksvärlden. Hon menar att en del av den nya barnlitteraturen verkar ha kommit till för föräldragenerationen snarare än för barnen.

– Ser vi inte upp är vi snart tillbaka i den krystade »pedagogiken«. Den som vill göra boken »uppbygglig« och »oförarglig«, och som är full av barnfientliga pekpinnar av samma slag som det där förkättrade 1970-talet brukar anklagas för att ha dränkt oss i. Ett annat tidstecken är vurmen för design och medelklasskonsumism. Ska man till exempel ha »bajsfest« ska själva skitandet helst gå av stapeln »på Kenzolakan«.

Vi pratar en del om Astrid Lindgren, och Gunna menar att valet av illustratören Ingrid Vang-Nyman var verkligt radikalt.

– Vang-Nyman har förändrat seendet. Hon förvandlade bilderboksbarnet till en individ. Hon bröt med Elsa Beskows idealiserade barnboksgestalter. Pippi är en absolut frisinnad människa utan broms och Vang-Nyman har hittat ett bildspråk för att uttrycka det. Det visar sig också i hennes drastiska perspektiv och i hennes färgskala.

Gunna Grähs själv tycker mycket om flera av Astrid Lindgrens böcker.

– Hon gjorde vad hon kunde för att mota orättvisor. I böckerna om Madicken finns det mitt i idyllen en hel del klassperspektiv.

Hejhej-böckerna (bland andra Dino och lilla Kurren och Tutu och tant Kotla) bygger på alldeles vardagliga, enkla möten mellan människor. Här matar Dino Heikkis katt bland fimpar och odiskade tallrikar. För Heikki är på fyllan och har ramlat ner från parkbänken och är ledsen. Men då dyker Dino upp och lånar nycklarna. Tittar man närmare i det ostädade hemmet så ser man också att Heikki byggt ett fint hus till katten av en pappkartong – »Kurrens slott«.

Hejhej-böckerna har en ganska speciell tillkomsthistoria; När Gunna Grähs arbetade i projektet Ship to Bosnia (»det mest äventyrliga och lärorika jag nånsin varit med om«), så frågade folk om hon inte skulle skildra det i bokform.

– Fast det var varken lätt eller särskilt rimligt. Men en av erfarenheterna från Bosnien var att det vardagliga är möjligt och mänskligt. Och dessutom roligt. Ur den insikten föddes sen Hejhej-böckerna.

– Jag gillar att heja på folk och dilla med såna jag inte känner. Det är därför böckerna heter som de gör. Men snart är det kanske bara ungar och russin och telefonförsäljare som har tid med mig? Alla andra rantar omkring och gallskriker och tjatar i sina mobiler. Men jag vill faktiskt ha ett roligare samhälle att vara medborgare i. Och solidaritet och rättvisa vill jag också ha – när jag ändå är i farten och beställer. Men allt det där kanske kommer snart.

Marianne Steinsaphir är tf chefredaktör på Ordfront magasin.

Gunna Grähs

Litterär och konstnärlig verksamhet i urval:

Bilderböcker med egen text och bild:

Sicken Sven (1986)

Hejhejserien bl. a: Tutu och Tant Kotla (2006), Dino och Lilla Kurren (2006),

Lilla Luna (2010),

Bilderböcker (enbart illustration):

Jullan-serien (1982–1984, text: Kjell Johansson)

Serien om Nusse-kudden (1984–1994, text: Håkan Jaensson och Arne Norlin)

Serien om Den lilla, lilla katten (1997–1999,  text: Thomas Halling)

Ture går till tandläkaren (1989, text: Gun-Britt Sundström)

Spöket i köket (1994, med text av Lennart Hellsing)

Rita ensam hemma (2001, med text av Håkan Jaensson)

DEN eller Dinosaurierna lever (2006, med text av Lennart Hellsing)

Gubben och gumman som bytte arbete (2008, folksaga)

Egna vuxenserier:

DN-serien, Mammut, Tandem (album tillsammans med Eva Lindström), samtliga mellan åren 1979 och 1984.

Skönlitterär illustration:

Vi åt aldrig lunch (2004, med text av Lilian Ryd)

Barnkammarboken (Blåa, Röda, Svarta, Silvriga, Gula, Gröna, Oranga, Rosa och Skimrande 2004–2011)

Min skattkammare (1983–2006)

Illustrationsuppdrag inom fack- och dagspress

Utställningar:

Egna utställningar och samlingsutställningar på bl.a. bibliotek, Millesgården, Nationalmuseum, Göteborgs Konstmuseum, Bror Hjorthmuseet, Gävle konsthall, Nordiska Akvarellmuseet. Deltagit i samlingsutställningar utomlands. Representerad med verk på bl.a. Nationalmuseum, Göteborgs Konstmuseum.

Publicerad i Ordfronts litterära magasin, OLM, nr 7/2011.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s