På kulturministerns bokmarknad

Böcker går att hitta på bensinmacken, barnböcker är billiga och det går att köpa pocketböcker överallt. Allt enligt kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Marianne Steinsaphir följer hennes råd.

Av Marianne Steinsaphir

Vid ett tillfälle behövde jag en bok av Nelly Sachs. Men på mitt bibliotek, i en närförort med cirka 15 000 invånare, hade man ”slutat med Nelly Sachs”. Bibliotekarien blev lika upprörd och förvånad som jag.

Nelly Sachs är ett bra exempel: hon får sägas ingå i ett litterärt världsarv, tillika nobelpristagare. Okej att inte varenda poet finns på vartenda bibliotek. Men Nelly Sachs? Ingen bok. Men jag vet ju vad kulturministern sagt i olika sammanhang: ”I dag kan du ju hitta böcker på bensinstationer och i mataffärer. Du kan hitta dem på alla möjliga platser där de tidigare inte fanns. Så boken är ju lättillgänglig …” (SvB 08/2010) Med kulturministerns ord ringande i öronen beger jag mig till närmaste Statoil. Inte en bok i sikte. Men eftersom en minister förmodligen inte bara påstår, utan saklig grund, tar jag mig till Ica-butiker av olika dimensioner. Lite beroende på om det är Ica nära, Supermarket eller Maxi, finns det rätt mycket böcker av ytterst skiftande kvalitet, mycket Guillou och Mankell, Potter, deckare av helt okända författare, kokböcker och trädgårdsböcker.

Så ministern har rätt på ett sätt; om man bara betraktar boken som en vara vilken som helst, så finns det böcker på många ställen. Men nu är inte böcker en vara vilken som helst, det är inte som att ”råkar Stomatoltandkrämen vara slut så går det lika bra med Pepsodent”. Det går inte lika bra med Harry Potter om jag vill ha Nelly Sachs. Och naturligtvis finns inte Nelly Sachs på vare sig Konsum eller Vivo heller. På en liten närbelägen Vivobutik hittar jag däremot flera böcker från Harlequin, vilket i sammanhanget känns lika udda som Nelly Sachs, fast åt andra hållet. Men i Kjell Bohlunds nyligen utkomna rapport Bokmarknaden 2010 konstateras att ”Förläggareföreningens samtliga medlemsförlag gav 2009 ut 256 översatta romaner. Det är ungefär lika många som Harlequins förlag ensamt gav ut. […] Harlequins utgivning sker uteslutande från engelskspråkiga originalböcker och säljs genom egna klubbar, genom återförsäljare (till största delen dagligvaruhandeln).” Så det är nog inte så udda att jag i flera affärer hittar hela ställ med bara Harlequinböcker, väl placerade.

Jag överger Nelly Sachs. Fixar böcker av henne på annat sätt.

Många gånger under de senaste åren har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths ord ekat i huvudet. Hennes yttrande om att det finns kvalitetsböcker överallt har följt mig. ”Det är bara det att situationen var annorlunda på 70-talet, då vi hade en brist på utgivning av kvalitetslitteratur idag säljs billiga pocketböcker överallt …” (DN 27/8 2007)

Nu har jag plötsligt ”slut” på böcker. Vill läsa Lars Noréns dagböcker, Karolina Ram­qvists Flickvännen, båda titlarna finns i pocket, och Kerstin Ekmans Mordets praktik, inbunden. Samma runda igen, Statoil undantagen, men ingen Norén och Ekman. Och som sagt, det är inte utbytbart. Men jag anstränger mig, går runt på alla närbelägna livsmedelsbutiker. Går till stora och små pressbyråkiosker. På det hela taget samma böcker överallt. Visst, här finns ibland både Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst och Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset, liksom Magnus Lintons Cocaina.

Till slut åker jag till en riktig bokhandel där jag hittar böckerna jag vill läsa. Plus ytterligare nåt viktigt, kunnig personal.

Under flera år under Alliansregeringen skaffade jag mig böcker på mitt »vanliga« vis, eftersom jag är lyckligt lottad och bor i Stockholm; lånade på bibliotek, gick till bokhandel (inte Akademibokhandeln) gick till Pocketshop, tog mig till bokhandeln i Fruängen, där man kan köpa både gammalt och nytt till mycket rimliga priser. Köpte fina barnböcker, alltifrån pekböcker till tonårsböcker. ”… utgivningen av barnböcker bara ökar, då är det inte rimligt att subventionera En bok för alla”, sa Lena Adelsohn Liljeroth i DN 27/8 2007.

Alltså, inte någon bokläsare, oavsett ålder behöver svikta i läsandet på grund av bokbrist, oavsett var man bor i landet, så måste ministerns ord tolkas. Har alltid levt i tron att just jag, eftersom jag sedan unga år läst, lånat och köpt böcker, har lätt för att skaffa mig böcker. Jag är ju både van och utbildad. Så har det varit och så vill jag att det ska förbli. I olika perioder i livet har jag använt olika typer av bibliotek runt om i Sverige. Det har funkat. Urvalet har varit allsidigt och överraskande. Men någonting är helt förändrat. Urvalet är slimmat.

Så blev det sommar. På landet. Och nu är det dags att köpa en barnbok. Här finns ett fint bibliotek, men det hjälper inte.

Tänker igen på kulturministerns ord i samband med att stödet till En bok för alla dras in: ”Och vi har inte övergett läsfrämjandet, tvärtom vill vi stärka det. Men barn- och ungdomsböcker är inte heller särskilt dyra.” (Författaren 2008). Bensinmackar finns det gott om, det är priskrig på bensin på den här orten. På någon mack hittar jag en och annan vuxenbok. Men några barnböcker finns det definitivt inte, och någon bokhandel finns det inte heller. I dag saknas bokhandel i cirka en tredjedel av landets 290 kommuner. Jag befinner mig i en sådan kommun.

Men det är bara fyra mil till en annan kommun, som har bokhandel. Och här finns barnböcker, inte väldigt mycket. Men tillräckligt. Priset då? Nej, kulturministerns ord om att barn- och ungdomsböcker inte är särskilt dyra stämmer inte. Böckerna är inte billiga. Naturligtvis beror det, som alltid på, vem köparen är. Men här en prisbild som kan tjäna som ungefärlig vägledning: Barn 1–4 år cirka 50 kronor till 170 kronor, Pelle och Frasse av Jan Lööf kostar 125 kronor. Kapitelböcker 100–175 kronor, Barbro Lindgrens Världshemligt kostar till exempel 165, Tove Janssons Mumintroll cirka 125. För ungdomsböcker slutar priset på cirka 190 kronor. Sara Kadefors Nyckelbarnen kostar 185, den populära Bara kärlek kan krossa ditt hjärta av Gunnar Ardelius ligger på 145 kronor.

”Men för hela perioden från 1990 har barnboksförlagens nettointäkter per såld bok stigit väsentligt, till skillnad från vuxenlitteraturen”, konstaterar Kjell Bohlund i Bokmarknaden 2010.

Ja, men det går ju att köpa böcker överallt på nätet. På Adlibris kostar till exempel Sara Kadefors bok bara 119 spänn. Men det förutsätter att man gjort ett val, inte behöver fråga någon och dessutom inte vill, eller behöver, bli överraskad.

Men jag är beredd att betala för jag vill absolut ge bort en bok i present till den här flickan. Och så följer jag återigen kulturministerns ord: ”Vi själva väljer ju vad vi vill lägga egna pengar på, till exempel genom köp av en skulptur eller ett operaabonnemang.” (SvD 29 juni)

Den här gången föll mitt kulturval på en bok och inte en skulptur. Lucky me, som har ett val. För nog är det här en litteratur- och kulturpolitik mest för dem som redan har och som redan vet. Och det där med att boken är lättillgänglig, som kulturministern sa, är förstås inte något objektivt. Lättillgängligheten skapar individen själv utifrån sina förutsättningar och ekonomi. Allra tillgängligast är boken för den som bor i Stockholms innerstad.

Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s