Monthly Archives: februari 2011

Lövin mot fiskelobbyn

Som fisken i vattnet

Miljöjournalisten Isabella Lövin fick svenskarna att vakna med boken Tyst hav 2007. Sedan dess har reportern blivit politiker för Miljöpartiet i Europa­parlamentet, där hon envetet jobbar för att förändra EU:s ohållbara fiskepolitik. Annika Hallman åkte till
Strasbourg och fann att en påläst, ­påstridig politiker faktiskt kan påverka en hel del.

Av Annika Hallman

Sushi i olika mängder och varianter glider fram på tallrikar på ett rullande band mellan restaurangborden. Det är bara för gästen att plocka åt sig rätt tallrik. De andra åker vidare. Runt, runt.
– Om ingen plockar upp en tallrik inom 55 minuter så förs den åt sidan automatiskt och slängs, förklarar informatören på snabb mats kedjan Kura i Tokyo, vars specialitet är att servera billig sushi.

Sushins segertåg över världen är kanske en av anledningarna till att vi äter mer och mer fisk. På 40 år har världens konsumtion av fisk ökat med 60 procent enligt den franska dokumentärfilmen Fiske till döds från 2009 som visades på SVT i maj och som tar sin utgångspunkt i just snabbmaten sushi och industrin bakom. Konsumtionen av den nyttiga sushin har en baksida: det fiskas för mycket. Haven håller på att tömmas och om ingenting görs kommer stora delar av fiskebestånden att dö ut. Fisket i världen står inför en katastrof. Läs mer

Konsten att vara lärare

Jag var rätt skeptisk förra gången som SVT-serien Klass 9A sändes 2008. Nu ångrar jag faktiskt att jag inte såg den då. Den nya serien har i alla fall fått mig på kroken, även om det är med blandade känslor som jag tittar: jag störs av den melodramatiska tonen och den ganska överdrivna dramaturgin, men serien ställer viktiga frågor kring dagens skola. Och kan den bidra till att göra läraryrket mer glamoröst så gärna för mig.

Alla bär vi på våra egna minnen av skolan – serien triggar igång dem direkt. Själv känner jag igen skoltröttheten där på högstadiet, den som fanns runtom mig då, ett slags bröligt oengagemang, det här var på 1980-talet. På Mikaelskolan i dagens Örebro tycks den ha blivit permanent. Det är som om eleverna där behöver bli påminda om: Vad är en skola? Varför går jag här? Vad förväntas av mig? Det kan ta uppemot en halvtimme innan lektionen kommer igång. Det är fruktansvärt sorgligt, ett sådant slöseri med tid.

Visst betyder lärarnas engagemang mycket för elevernas prestationer – det är seriens huvudbudskap – men jag kan inte låta bli att fundera en del över elevernas roll. Ska vi inte kunna ställa vissa krav på dem?

Hur blir man som lärare en god auktoritet? ”För att klara sina uppgifter utvecklar duktiga lärare en tyst kunskap – som jag vill kalla konst”, skrev författaren Hans Lagerberg i en intressant artikel i Ordfront magasin nr 6/2008 apropå den första omgången av serien Klass 9A. Lagerberg menar att det också finns andra faktorer än lärarens personlighet som avgör om en lärare ska kunna utöva sin konst fullt ut. Tänkvärt och klokt. Läs artikeln igen!

Annika Hallman

Tim Jackson drar fulla hus

Välfärd utan tillväxt förmedlar Tim Jackson en trovärdig vision om hur det mänskliga sam­hället kan blomstra utan att vi för den delen behöver överskrida vår planets ekologiska gränser. Att infria denna vision är utan tvivel vår tids viktigaste uppgift.

Lyssna på Tim Jackson här.

Möt Rosa Taikon på Kulturhuset i Stockholm

Ordfront magasin bjuder in till en diskussion om diskrimineringen av romer. Rosa Taikon berättar om sitt liv och sin kamp och visar unika fotografier från romernas historia i Sverige.I höstas presenterades det statliga betänkandet Romers rätt med målet att diskrimineringen av romer ska upphöra om 20 år. ”Ska en baby som föds idag inte bli jämlikt behandlad förrän den är vuxen?” undrar Rosa Taikon som i hela sitt liv har kämpat för romers rättigheter. Hon har upplevt både en svensk lösdriverilag och hur det är att bo i tält året om.

Samtalsledare: Johan Berggren, chefredaktör Ordfront magasin.

Tid: 26 februari kl 14–16

HALLÅ DÄR, Tim Jackson

HALLÅ  DÄR, Professor Tim Jackson, författare till boken Välfärd utan tillväxt (Ordfront), hur ser läget ut för idéerna om alternativ ekonomi, för kritik av tillväxten?

– Situationen är ganska komplex, men jag tycker det finns starka indikationer på att diskursen håller på att förändras. Att tillväxten är möjlig att ifrågasätta på alla nivåer, det har inte varit fallet på 30, kanske 40 år. Ett exempel är World Economic Forum i Davos, som hölls nyligen. Fram till 2008 så regerade där det konventionella paradigmet, tillväxten var det självklara och objektivt sanna målet.

– Men sedan 2009, efter krisen, som man kan se på Davos hemsida, som jag har analyserat, är diskursen annorlunda.

Läs mer

Ruts mamma

Ruts mamma föddes på det tidiga 1950-talet i Sverige. Hon heter Eva och var den första i släkten som tog studenten, fast det inte riktigt hette så. Hon såsade sig delvis igenom gymnasiet men gick ut med hyggliga betyg och började på universitetet, och blev ganska högutbildad, fick bra jobb. Eva är både ett barn av solidaritetsrörelsen och det folkhem som satte en ära i att ge alla sina medborgare utbildning. Rekordåren flög över landet. Ingenting var omöjligt. Visst. Klasskillnaderna kunde förstås inte raderas ut helt, men det började bli mycket svårt att få tag på tjänstefolk.

Evas första dotter heter Rut, efter en syster till Evas mormor. Evas mormor var en snål och lite elak människa, medan systern hennes, Rut d.ä., var en rätt kul tant. Slagfärdig och kvicktänkt. Någon vidare utbildning fick hon inte, men hon klarade sig bra ändå, hade ord om sig att jobba flitigt, och dessutom vara beläst, trots att hon bara städade . Hennes sorg var att hon inte fick studera, det fanns överhuvudtaget inte i hennes värld.

Rut d.y., Evas dotter är född i början på 1980-talet, en rätt sorglös sort, varit ute och rest, halvpluggat lite, bor i andra hand. Hon är också ett barn av sin tid, precis som sin mamma, fast ändå inte. För henne spelar inte utbildning så stor roll. Men Rut vill ändå göra pengar och är lite entreprenör så där. Så kom hon på den lysande idén: Rent Rut – en städfirma. Det går ännu så länge riktigt bra. Rut d.ä. Roterar i sin grav och Eva förstår inte vad som blev så fel i uppfostran, eller vad det nu beror på. Och dessutom skäms hon. Det förstår hon inte heller, men det blev fel, tycker hon.

Marianne Steinsaphir

Silvio och kvinnorna

”Basta Berlusconi”, skanderade de italienska kvinnorna i demonstrationstågen i Italien i helgen. Ja, basta, nog nu med sexaffärer med minderåriga och en unken kvinnosyn. Hur är det ens möjligt att en sådan som Silvio Berlusconi kan bli vald och få sitta kvar som premiärminister? Och detta för tredje gången?

Jag var i Rom våren 1994 när Silvio Berlusconi och hans parti Forza Italia kammade hem segern i parlamentsvalet och Berlusconi inledde sin första period som Italiens premiärminister. Jag minns den chockartade stämningen bland italienarna runt om mig då. Förstämningen, men också kamplusten. Några hade rest till Rom från London för att vara på plats de där dagarna, diskutera politik och rösta, mot Berlusconi förstås.

Därför är det så ofattbart att han sitter vid makten än. Filmaren Erik Gandini kom med en förklaring häromåret när han presenterade sin film Videocracy från 2009: Ord biter inte längre på Berlusconi som i princip kontrollerar all tv i Italien genom sitt medieimperium Mediaset. Filmen handlar om tv-kulturen som Berlusconi har varit med och skapat, en kultur där tv-bilden för länge sedan utklassat ord och innehåll och där yta och utseende betyder allt. Det finns makt i den perfekta tv-bilden, menade Gandini: Enligt Videocracy har 80 procent av befolkningen i Italien televisionen som sin främsta informationskälla. Samtidigt ligger landet på 84:e plats när det gäller jämställdhet och på 77:e plats när det gäller pressfrihet i världen – dagstidningar läses knappt längre. Mantrat att ”ha kul” genomsyrar Berlusconi-tv liksom hela politiken runt ”il presidente” – något som har blivit nästan omöjligt för den italienska vänstern att bemöta. Kvinnosynen som förmedlas är en del av ett större samhällsproblem: Enligt en artikel i DN i höstas av journalisten och författaren Kristina Kappelin är Italien ett av de länder i Europa som har lägst kvinnlig representation i parlamentet, förvärvsfrekvensen bland italienska kvinnor i arbetsför ålder var bara 46 procent 2008 mot genomsnittet 53 procent i EU och landet lägger bara 1,4 procent av BNP på barn och äldreomsorg (mot 3 procent i Sverige). ”Kvinnlig frigörelse är ett område där Italiens premiärminister står sig fullkomligt slätt”, skrev Kristina Kappelin och menade att det därför är på just det här området som en politisk förändring faktiskt skulle kunna äga rum: ”En stark, intelligent och dynamisk kvinnorörelse vore förmodligen en av de få krafter i samhället som på allvar skulle kunna få Berlusconi att vackla”. Känns lite hoppfullt.

Annika Hallman