HALLÅ DÄR, Tim Jackson

HALLÅ  DÄR, Professor Tim Jackson, författare till boken Välfärd utan tillväxt (Ordfront), hur ser läget ut för idéerna om alternativ ekonomi, för kritik av tillväxten?

– Situationen är ganska komplex, men jag tycker det finns starka indikationer på att diskursen håller på att förändras. Att tillväxten är möjlig att ifrågasätta på alla nivåer, det har inte varit fallet på 30, kanske 40 år. Ett exempel är World Economic Forum i Davos, som hölls nyligen. Fram till 2008 så regerade där det konventionella paradigmet, tillväxten var det självklara och objektivt sanna målet.

– Men sedan 2009, efter krisen, som man kan se på Davos hemsida, som jag har analyserat, är diskursen annorlunda.

– Och hemsidan för 2010 års Davoskonferens bjuder knappt på ordet ”growth” (tillväxt) någonstans, i något av seminarierna eller dylikt. Där står istället ord som hållbarhet, välmående, nya idéer. Det är anmärkningsvärt. Och nu, 2011, pratar FN-ordföranden Ban-Ki Moon i sitt anförande om ”en revolution i de ekonomiska systemen”.

– Man ska kanske inte dra för stora växlar på det här, det är en förändring i samtalet, inte i verkligheten, men ändå väl värt att slå fast; det har skett en förändring i språket på denna för världsekonomin centrala plats. Och inför +20-konferensen i Rio 2012 är fokusämnet ”ny ekonomi”.

– Det är tydligt att många alltmer inser att det finns behov av att tänka om från grunden. Diskussionen är idag uppe på en global nivå, och det är möjligt att ställa de riktigt svåra frågorna i många sammanhang som för bara några år sedan hade varit otänkbara.

Vad, vilka händelser har lett fram till detta?

– Rapporterna från International Energy Agency de senaste åren, där de allt mer skarpt varnat för kommande knapphet i oljeproduktionen. och särskilt 2010 års rapport där de rakt ut skriver att Peak Oil för konventionell olja har varit, (2006) har förstås spelat roll. Men också ökande reella investeringar i utsläppshämmande och uthållig teknik. Men sen förstås också situationen med klimatförändringarena, att vetenskapen dels säger att målet med tvågradersökningen kan vara otillräckligt, samtidigt som den säger att det ser ut att bli svårare och svårare, för att inte säga omöjligt, att uppnå. Detta har trots allt inte undgått många.

– Jag tror att idag inser allt fler inser att det som kallas finanskrisen, som slog till mot världens börser ovh finansinstitutioner 2008, inte bara var en kris i finanssystemen, utan bottnar i en resurskris. Som vi fortfarande befinner oss i. Priserna är åter uppe på de nivåer de var strax innan krisen slog till; matpriserna, och oljepriset – det är ju idag åter på över 100 dollar fatet. detta medför att investeringstakten bromsas. Faran är att det kommer ytterligare kris, en djupare, som får 2008 att framstå som liten och lätt.

Tillväxten av efterfrågan på Tim Jackson har dock ökat enormt det senaste året.

– Ibland känns det som jag ägnar varje ledig minut åt att tacka nej till förfrågningar. Och då försöker jag verkligen ställa upp, åka runt och tala och delta i alla möjliga sammanhang – det är uppenbart att det pågår debatter och tankeprocesser om hållbarhet, nytt sätt att se på ekonomin, och tillväxtkritik över hela världen. Överallt pågår processer där man faktiskt ifrågasätter själva grunderna till den ekonomiska hegemoni som råder idag. Jag får inbjudningar överallt ifrån, och inte bara från specialinstitutioner och lärda kretsar, utan också från såväl företag som små gräsrotsorganisationer, byalag och liknande. Det finns, kort sagt, en ganska utbredd uppfattning och känsla av att saker och ting inte fungerar. Som förstås krisen har gett skjuts åt.

Vilka breda sociala rörelser verkar vara med på tåget? Facken?

– Fackföreningarna är misstänksamma mot dessa idéer, men samtidigt på många håll medvetna om att det är ett tveeggat svärd att omfamna det eviga-tillväxt-systemet. Det har ju, som vi har sett, inte alls garanterat fler jobb och bättre betalt för arbetare. Man kan bli ersatt av maskiner, få sparken när tillverkningen outsourcas till nollskattezoner i extrema låglöneländer, samtidigt som ens samhälle försämras runtom en. Jag tror facken är en potentiellt mycket mäktig allierad i kampen om att ställa om till ett annat ekonomisk-politiskt tänkande, med hållbarhet och hushållning i centrum.

– Politiker är ofrånkomligen de som är långsammast att ta till sig de här tankarna, de rör sig i invanda banor och behöver ofta kortsiktiga, enkla poänger för att få med sig en nyckfull opinion. Det är en verklig brist att det inte finns något ordentligt politiskt ledarskap kring alternativ ekonomi.

– Istället har vi ett politiskt ledarskap som runtom i världen, inte minst Storbritannien, för en åtstramningspolitik som innebär ett kraftigt tillbakadragande av allmänna tjänster och välfärd för de breda folklagren. Det här är alltså samma regeringar som köpte ut de bankrutta bankerna för enorma belopp, utan att ändra en tum på de väldigt lösa regler som finns kring finanssektorn, de säger sig nu inte ha råd med att tillhandahålla ett hyggligt samhälle för gemene man.

– De för en politik som inte ens är konsekvent med deras eget sätt att se på ekonomi, åtgärderna som sker nu är pro-cykliska, det vill säga att man förstärker den kapitalistiska modellens egna svängningar iställer för att motverka dem, det är samma sorts politik som ledde till den stora depressionen på 30-talet. Den har vi inte sett i Europa fullt ut på den här sidan Andra världskriget, man hade lärt sig och sett vilken enorm förödelse och vilka sociala konflikter den ledde till. Men det tycks vara glömt nu. Många makthavare talar ju om att vi är på rätt väg igen, tillväxten tar fart, men det finns en enorm diskrepans i de stora företagens börsuppgångar och vinster och hur det ser ut för vanliga människor: arbetslöshet, nedskärningar, fördyrningar.

– Det finns en stor fara i denna situation, om vi inte får bättre ekonomiskt tänkande från politiskt håll snart. Vi ser ju redan bredare extrema politiska rörelser, och dessutom stora folkliga protester. I Storbritannien har just en helt ny generation börjat protestera på gatorna, politiskt. Det var efter regeringen Camerons reform att ta betalt, rejält betalt, för högre utbildning, som det tog fart. Plötsligt är universiteten de facto stängda för arbetarklassens barn igen! Många i massdemonstrationerna mot detta var bara barn, 13–14 år gamla, men det är deras framtid som går upp i rök. Och det kanske är på tiden: flera generationer har gjorts apolitiska, fått sina visioner om livet förvrängda, utan känsla för samhälle, vi har skapat generationer av konsumenter.

– Alla, men särskilt unga människor, är under en konstant och enorm press att konsumera, något som separerar dem från de verkliga sammanhangen de ingår i, det är en värld där de enda val man kan göra är köpval, det tinns inga val att göra rörande samhälle eller politik. Det har gett unga utan självförtroende, för sig själva som poltiska subjekt, sin förmåga att delta i samhället.

– Anti-irakkrigsprotesterna är väl föregångarna till dagens proteströrelse, och det som gör mig verkligt oroad är hur makthavarna svarar: polisen slår tillbaka demonstranter mycket brutalt, och mainstreammedierna sprider bilder av ligister och huliganer. Detta leder till större splittring, till eskalerande motsättningar.

– Vad de inte verkar ha förstått är att dessa protester, det missnöje de grundar sig i, inte kommer försvinna av sig självt.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s