Lövin mot fiskelobbyn

Som fisken i vattnet

Miljöjournalisten Isabella Lövin fick svenskarna att vakna med boken Tyst hav 2007. Sedan dess har reportern blivit politiker för Miljöpartiet i Europa­parlamentet, där hon envetet jobbar för att förändra EU:s ohållbara fiskepolitik. Annika Hallman åkte till
Strasbourg och fann att en påläst, ­påstridig politiker faktiskt kan påverka en hel del.

Av Annika Hallman

Sushi i olika mängder och varianter glider fram på tallrikar på ett rullande band mellan restaurangborden. Det är bara för gästen att plocka åt sig rätt tallrik. De andra åker vidare. Runt, runt.
– Om ingen plockar upp en tallrik inom 55 minuter så förs den åt sidan automatiskt och slängs, förklarar informatören på snabb mats kedjan Kura i Tokyo, vars specialitet är att servera billig sushi.

Sushins segertåg över världen är kanske en av anledningarna till att vi äter mer och mer fisk. På 40 år har världens konsumtion av fisk ökat med 60 procent enligt den franska dokumentärfilmen Fiske till döds från 2009 som visades på SVT i maj och som tar sin utgångspunkt i just snabbmaten sushi och industrin bakom. Konsumtionen av den nyttiga sushin har en baksida: det fiskas för mycket. Haven håller på att tömmas och om ingenting görs kommer stora delar av fiskebestånden att dö ut. Fisket i världen står inför en katastrof.

Samma sak varnade journalisten Isabella Lövin för i den prisbelönta bokenTyst hav – Jakten på den sista matfisken (Ordfront) som kom ut 2007 där hon visade vad som håller på att hända med världen under ytan. Och hon påminde om vad som redan hänt: utanför Newfoundland i Kanada, till exempel, kollapsade jordens största torskbestånd 1992 på grund av överfiske. Torsken har inte kommit tillbaka, och kommer kanske aldrig att göra det.
Boken blev en varningsklocka och väckte debatt. Isabella Lövin visade bland annat hur yrkesfiskare från en rad länder har fortsatt att överfiska haven runtom Sverige, med politikernas goda minne, och hur makthavarna i åratal har ignorerat forskarnas varningar – trots att många har pekat på sambandet mellan utfiskningen av torsk och till exempel algblomning. I Sverige krävde många en bojkott av torsk från Östersjön och Norge såg till att miljöcertifiera sin torsk ett halvår efter att boken kom ut.

Idag sitter Isabella Lövin i EU-parlamentet som ledamot för Miljöpartiet. Hon rekryterades av partiet under 2009 och blev inröstad i parlamentet i juni samma år. Vad har hon lyckats åstadkomma sedan dess? Hur är det att arbeta politiskt inom EU? Går det att förändra EU:s fiskepolitik? Jag söker upp henne, först i Stockholm, sedan i EU-parlamentet i Strasbourg, för att få svar på dessa frågor.
– Att arbeta i EU är lite som att kasta sig ut i iskallt vatten. Så känns det. Jag påstår inte att jag greppar allt, men jag upptäcker hela tiden att jag faktiskt kan göra saker. Det var världens kick första gången jag fick in ett ändringsförslag, trots att jag tillhör en liten grupp i parlamentet, säger hon från andra sidan bordet i vardagsrummet i villan i Saltsjö-Boo utanför Stockholm.

Det är i mitten av april och dagen innan har hon kommit hem från Bryssel. Hon pendlar dit i princip varje vecka och så till Strasbourg en gång i månaden när parlamentet har session där.
Isabella Lövin sitter tillsammans med Miljöpartiets Carl Schlyter i den grupp som kallas De gröna i EU-parlamentet. Gruppen har 55 platser i parlamentet och består av representanter från olika gröna partier i Europa. Alla parlamentariker blir också tilldelade en plats i ett eller flera utskott och Isabella Lövin är ledamot i fiskeriutskottet och suppleant i utskottet för utveckling.

Båda är ganska små, förklarar hon, och anses inte lika tunga som till exempel budgetutskottet, utrikes- eller handelsutskottet. Det är i utskotten som olika frågor behandlas och i princip avgörs. Möten äger rum var tredje vecka och omröstningarna där blir ofta vägledande för hur parlamentet sedan röstar i plenum, men inte alltid. Just nu är det mycket arbete med fiskefrågorna eftersom fiskeripolitiken ska reformeras till 2012. Isabella Lövin lägger ner minst 70 procent av sin tid på det, berättar hon.

– Mina kunskaper om fiskefrågorna är helt ovärderliga. Jag vet ju redan vad alla begrepp, förkortningar och biologiska resonemang handlar om. Alla är nya i fiskeriutskottet utom två personer och av oss nya är det bara jag som har erfarenhet av frågan sedan tidigare.

EU är världens näst största fiskenation efter Kina, men våra egna vatten är utarmade: här är nästan 90 procent av alla bestånd överfiskade och 30 procent befinner sig dessutom under säkra biologiska gränser, vilket betyder att fisken inte kan reproducera sig normalt eftersom antalet könsmogna fiskar är för få. Fångsterna har minskat så kraftigt att EU numera måste importera två tredjedelar av all fisk. Ett stort problem är överkapaciteten inom fiskeflottan: det finns helt enkelt för många fiskefartyg i Europa – siffran 88  000 brukar nämnas – och de konkurrerar om fisken.

Så varför inte bara skrota massor av fartyg? Lägga ner fiskeverksamheter? Systemet i EU låter sig inte så lätt rubbas – det är en del av problemet. En oändlig rad subventioner (bland annat slipper många fiskebåtar betala skatt för bränslet) och Europeiska fiskerifonden, som bland annat både ger stöd för att modernisera och skrota båtar, gör att fiskeflottan i princip hålls kvar på samma nivå. Överkapaciteten används av vissa EU-länder för att fiska i tredje världens vatten, nu när Europas hav är utfiskade. EU köper fiskerättigheter av länder med mycket tveksamt styre, som Mauretanien. Stora summor skatte-euros går till de styrande. I avtalen brukar ingå att pengarna ska komma de lokala fiskarna till del, något som inte händer i verkligheten.
– Jag brukar tjata om att EU:s fiskepolitik går på tvärs mot EU:s utvecklingspolitik, säger Isabella Lövin.

EU:s nuvarande fiskepolitik slogs fast 2002, men har egentligen sett likadan ut i 40 år, förklarar hon. När den gemensamma fiskepolitiken infördes var nämligen den europeiska fiskeripolitikens främsta syfte att förhindra konflikter om fiskevattnen, inte att bevara bestånden. Alla verkar dock överens om att den nuvarande fiskeripolitiken är en katastrof. Den anpassar inte fångsterna efter tillgången på fisk och starka fiskenationer som Spanien, Portugal och Frankrike hålls under armarna av systemet, och vet att utnyttja det. Traditionellt handlar det om att hålla de sydliga EU-länderna borta från Nordsjön: därför ses det också traditionellt som deras »rätt« att fiska utanför Afrika.
– Spanien är EU:s största fiskenation. De har den största överkapaciteten i sin flotta, men är samtidigt skickliga på att få pengar till den. 50 procent av allt EU-stöd till fisket i Europa går till Spanien. Men Spanien är ju bara ett av 27 medlemsländer i EU. Det är inte rätt!
Fiskekvoterna som varje land får fånga bestäms av ministerrådet under några hektiska dagar i december varje år.
– Ministrarna är under stor press från sina länder och sätter alltid kvoterna över forskarnas rekommendationer. De blir hjältar i sina egna länder. Men kvoterna borde förstås inte förhandlas fram bara för ett år i taget. I stället borde man ha en långsiktig plan. Havet har ju en gräns, säger Isabella Lövin.

EU-kommissionen har varit på gång ett tag med att föreslå förändringar när det gäller den gemensamma fiskeripolitiken. 2009 presenterade de en Grönbok med reformer, ett slags diskussionsdokument som sedan parlamentet har fått reagera på. Nu håller kommissionen på och sammanställer alla tillägg och yttranden för att så småningom kunna presentera ett lagförslag till reformer i höst.
– Kommissionen har en klarsyn, tycker jag, de är faktiskt mer gröna än ministerrådet i fiskefrågan, säger Isabella Lövin.
Och kanske mer gröna än parlamentet just nu, där de konservativa och liberala grupperna har majoritet.
– Målet med den nya fiskepolitiken är att den ska vara ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar. Kommissionen anser att det ekologiska målet borde prioriteras, men det gick inte parlamentet med på.

Men spelar det ni röstar om i parlamentet någon roll? Bestämmer inte bara kommissionen ändå som de vill, tillsammans med ministerrådet?
– Nej, efter Lissabonfördraget har vi fått mer att säga till om. Nu har parlamentet medbeslutanderätt i princip i alla frågor, utom säkerhetspolitik och utrikespolitik. Tidigare har vi levererat åsikter och kommissionen har kunnat beakta dem eller inte. Men nu måste de ta hänsyn till vad vi tycker. Om till exempel ett förslag kommer från kommissionen och vi inte godtar det så åker det i papperskorgen. Det är en radikal förändring, säger Isabella Lövin.

Under sitt första år som EU-parlamentariker har Isabella Lövin envisats med att kritisera EU:s fiskeriavtal med fattiga länder, framförallt i Västafrika. Avtalen innebär att EU betalar länderna för rätten att få fiska i deras vatten – men med sina moderna fartyg och fångstredskap slår de ut det lokala fisket.
– Jag var i Västafrika förra vintern och är välbekant med hur läget ser ut där. Det är förfärligt. Här betalar vi skattebetalare för att spanska och portugisiska fartyg ligger och snor fisken framför ögonen på lokalbefolkningen.

Det kallas partnerskapsavtal och tanken är att EU-pengarna ska gå till utvecklingen av de afrikanska ländernas egen fiskeindustri – men det finns ingen kontroll över att det blir så, menar Isabella Lövin.
– De här staterna lovar och lovar, men titta var de ligger på korruptionsindex. 30 procent av Mauretaniens inkomster kommer från EU. Att de pengarna skulle gå till landets fattiga fiskargubbar som varken har flytvästar, radio eller kylskåp att förvara fisken i – det finns bara inte. Varje dag drunknar människor i strömmarna som är oerhört starka utanför kusten. Ett projekt som är på gång nu är att stödja att väderleksrapporter börjar sändas ut. Det är på den nivån dessa länder befinner sig på!

I januari i år ställde hon den tilltänkte kommissionären för utvecklingsfrågor, Andris Pielbalgs, mot väggen och frågade: »Är det rätt att ge stöd till det lokala fisket bara om EU får fiska i deras vatten?« Svaret? Något i stil med: »Jag är inte medveten om att det befinner sig på det sättet men ett fiskeavtal med EU ska inte vara något villkor för att ge stöd till utvecklingsländernas fiskenäring«.

Hon har också varit hård i sin kritik av att EU-fartyg tillåts fiska på vatten som tillhör det av Marocko ockuperade Västsahara. Parlamentets egen rättshjälp har kommit fram till att det är ett brott mot FN-stadgan om man inte kan bevisa att avtalet har ingåtts enligt västsahariernas egen vilja och att pengarna kommer dem till godo. Nu undersöker Isabella Lövin möjligheten att få med hela parlamentet på en resolution för att uppmana EU-kommissionen att på ett tydligt sätt exkludera västsahariskt vatten i fiskeavtalet.
– Det kan bli svårt, suckar hon.

Beslutsvägarna i EU är en omständlig process, men ibland kan det gå snabbt. Som i höstas när fiskeriutskottet för första gången röstade nej till ett avtal med ett afrikanskt land, Guinea.
– Det var en onsdag. På måndagen hade den fruktansvärda massakern ägt rum i Guinea, där regeringen öppnade eld mot sin egen befolkning och omkring 150 människor dödades. Jag hade ifrågasatt avtalet redan innan: Kan vi verkligen ha ett avtal med ett land som nyss har haft en militärkupp? Jag bedrev intensiv lobbying. Inför omröstningen skrek jag att rösterna skulle registreras istället för att vi bara skulle räcka upp händerna, men tekniken krånglade, så vi fick gå igenom en efter en hur alla röstade. Och plötsligt stod det klart: med 11 röster mot 9 stoppade vi avtalet! Det visar att det faktiskt finns spelutrymme. Jag kan påverka!

Just nu oroar hon sig för att ett handelssystem med köp- och säljbara fiskekvoter mellan olika länder ska införas i EU.
– Risken med det är att det skulle kunna bli en alldeles för stor ägarkoncentration, vips har stora och starka länder köpt upp små länders rättigheter. Plötsligt blir det Spanien som äger haven, ungefär. Det är politiskt oacceptabelt.

En månad senare, måndagen den 17 maj, under parlamentets session i Strasbourg, gör Isabella Lövin ett inlägg om just dessa så kallade individuella överförbara kvoter. Det sker under ett kvällsmöte i fiskeriutskottet dit grekiska Maria Danamaki, ansvarig för havs- och fiske frågor i Europakommissionen, har bjudits in för att svara på frågor.
Salen är fullsatt, även åhörarplatserna längst bak, och debatten blir intensiv.
– Vi vill påminna om att fisket är en naturlig resurs som inte bara går att sälja ut. Det är ett privilegium att få fiska och därför ska miljömässigt uthålliga kriterier styra vem som ska få göra det, säger Isabella Lövin vid ett tillfälle.

Isabella Lövin och hennes assistent Ulrika Ekfeldt är eld och lågor efteråt.
– Maria Danamaki var tydlig på flera punkter. Hon tänker inte tåla att ministerrådet fortsätter med sin hästhandel om kvoterna i framtiden, hon var emot att ge pengar till skrotning av båtar och hon vill förbjuda att fisk förstörs inom EU. Det vill vi med.

Isabella Lövin förklarar att EU hittills brukar hålla priserna uppe på fisk för att inte länder utanför EU, som till exempel Norge, ska kunna konkurrera ut EU-fisken.
– Det kallas interventionspris och har framställts som något bra. Nu till exempel, när det finns väldigt lite torsk i haven, så översvämmas marknaden av räkor. Då går priset på räkor ner. Och då köper EU upp stora mängder räkor för att hålla priset uppe, så att yrkesfiskarna ska få samma pris som förut. De överblivna räkorna färgas gröna och kastas på tippen. Nu ska det bli slut på det, enligt Maria Danamaki. Det är första gången som någon tar upp det här utom jag!
– Sen var hon helt emot handel med individuella kvoter på EU-nivå, alltså mellan länder. I stället föreslog hon att systemet skulle införas på nationell eller regional nivå och på frivillig basis. Det var skönt att höra.

Tisdag 18 maj klockan åtta på morgonen, i Strasbourg. Vid ett bord i en stor matsal i en av Europaparlamentets många serveringar har svenska Miljöpartiet frukostmöte för att gå igenom de ämnen som ska upp för omröstning i plenum. Ulrika Ekfeldt sitter med en tjock bunt betänkanden framför sig och sammanfattar snabbt innehållet tillsammans med Carl Schlyters assistent Jeanette Perman. Det handlar om allt från nya gemensamma EU-regler för organtransplantation till åtgärder för att kapa energiförbrukningen i officiella byggnader. En av punkterna de tar upp är om tillsatsen trombin, så kallat köttklister, ska bli tillåtet i livsmedelsindustrin. Moderaternas Anna Maria Corazza Bildt, som körde stenhårt med »basta till matfusket« i sin valkampanj, visar sig något otippat vara positiv till detta köttklister (vid en pressträff lite senare under dagen i ett av EU-parlamentets kaféer). Men det är inte Miljöpartiet.
– Vi röstar nej så klart, säger Isabella Lövin.
Och nej blev det vid omröstningen dagen därpå.

Du har blivit lite av en expert när det gäller fiskefrågor, men hur bra är du på andra politikområden?
– Jag känner mig väldigt försiktig om jag ska vara ärlig. Jag går på partilinjen eller på den gröna linjen. Det är svårt att hinna sätta sig in i allt, men mina cirklar vidgas hela tiden.
Gör du mer nytta som granskande journalist än som EU-parlamentariker?
– Det är två olika saker. Att vara journalist är otroligt viktigt, samtidigt är det viktigt att det finns politiker som är fokuserade på vissa frågor. Det fungerar ju inte automatiskt så att bara för att något har varit med i Uppdrag granskning på SVT så kommer det fram i EU.

Året i parlamentet har inneburit en intensiv inlärningsperiod, säger hon. Som politiker måste hon ständigt vara tillgänglig, en ny erfarenhet.
– Många förväntar sig att få träffa mig. Som när en västafrikansk delegation kommer hit. Då är det bara att ställa upp.
Och lobbyister då? Den ledande lobbyorganisationen heter Europêch och är från Sydeuropa.
– De brukar inte kontakta mig, skrattar hon.
Det är ingen idé, de vet var hon står.
– De är med på alla seminarier, uttalar sig, serverar siffror och kontaktar kolleger så fort de får chansen. De stöttade till exempel förslaget att EU ska ha krigsfartyg utanför Somalia för att skydda spanska fiskare där. Sen kontaktas tyska ledamöter av tyska yrkesfiskarförbundet. De är aktiva när det gäller att skriva remisser och ställer alltid frågan: »Hur påverkar det här yrkesfisket?« Jag anser ju att man måste se på det hela i ett längre perspektiv.

Isabella Lövin röstade ja till EU, men nej till EMU. Äter hon själv fisk? Ja, vissa sorter som strömming, sill, sej och odlad lax ibland. Och så räkor och musslor.
– Men torsk, det är svårt, även om den är kravmärkt. Torsken känns som min vän.

Du har kallat utfiskningen av haven för »vår tids mest väladministrerade, väldokumenterade och övervakade miljökatastrof«. Hur har det kunnat bli så här?
– Utfiskningen har inte varit synlig på samma sätt som andra miljökatastrofer. Den har ju skett under ytan. Om vi hade haft undervattenskameror som hade dokumenterat vilken dramatisk förändring som har ägt rum i våra hav så hade vi antagligen sett en reaktion långt tidigare. Sen handlar det om synen på fiske. Man har inte fått diskutera fisk när man diskuterar tillstånden i haven. I stället har det handlat om gifter, övergödning, hormoner. Men att fisket i sig är ett miljöhot har liksom kommit bort. Det är först på senare tid som det har uppmärksammats. Och på forskningssidan har fisket setts som mat. Man har tidigare inte sett på fisken som en viktig aktör i ekosystemet.

Hon ser två starka drivkrafter bakom EU:s katastrofala fiskepolitik:
– Det ena är den storskaliga fiskeindustrin i vissa länder där de har starka lobbyister. Det andra är den missriktade goda viljan bland vissa politiker att vilja värna om sysselsättningen i kustsamhällena och med dårars envishet understödja fisket där med olika subventioner. Det är en totalt destruktiv väg. Men i många länder har fisket ett stort symbolvärde. Ingen politiker vill stöta sig med det.
Framtiden för fisket då? Det kan knappast bli sämre, tror Isabella Lövin. Men hon är bekymrad över hur man ska få bukt med det illegala fisket globalt.
– Det kan vara EU-båtar som går under annan flagg och så finns det mängder av aktörer från Asien som är ute och dammsuger haven. Jag tänker försöka skriva ett betänkande om EU:s handlingsutrymme för att bekämpa illegalt fiske globalt. Det är något som EU faktiskt måste ta tag i.

Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.

Publicerad i nr 4/2010.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s