Exklusiv intervju med Aung San Suu Kyi

»Rädslan får inte styra«

Burmas fredspristagare och frihetskämpe Aung San Suu Kyi är fri efter åratal i husarrest. Burmas folk hoppas nu att hon ska leda dem mot demokrati. Anna Ringberg och Kristian Brangenfeldt har intervjuat henne i Rangoon.

Text och foto: Anna Ringberg & Kristian Brangenfeldt

Inne på partihögkvarteret är det fullt: unga, gamla, män och kvinnor tränger sig fram mellan stånden medan musiken dundrar ur högtalarna. Det är basar till förmån för offren för cyklonen Giri som gjorde minst 200 000 burmeser hemlösa förra året. Man säljer t-shirtar, nyckelringar, kalendrar, halsband, handdukar och muggar med bilder av Aung San Suu Kyi, och lokalen är tapetserad med planscher på henne.

Hon är en ikon, en världskändis. Jämförd med Nelson Mandela och Gandhi. Beundrad av rockstjärnor som Bono. I västvärlden kanske nästan lika känd som landet hon slåss för, sedan hon fick Nobels fredspris 1991. Och det är inte bara utomlands man beundrar henne – också i Burma, av vanligt folk liksom partimedlemmar, är hon älskad. När vi ber taxichauffören köra till Aung San Suu Kyis högkvarter lyser han upp, men säger inget, det gör man inte. The Lady. Järnfjärilen. Daw Aung San Suu Kyi. Kärt barn har många namn, men man uttalar dem inte högt när andra kan höra. Man vet aldrig vem som lyssnar.

År 1990 vann hon och National League for Democracy (NLD) folkets förtroende i Burmas första demokratiska val sedan militären tog mak­ten 30 år tidigare. Året efter fick hon Nobels fredspris och bilden av den värdiga och vackra frihetskämpen med blommor i håret kablades ut över hela världen. Men till prisutdelningen kunde hon inte komma. Hon satt nämligen redan då i husarrest. I 15 av de senaste 21 åren har den vita villan i Rangoons finare kvarter både varit hennes hem och fängelse. Ingen har fått hälsa på och hon har inte fått gå ut, annat än på den egna tomten. När hennes engelske make Michael Aris drabbades av obotlig cancer nekades han tillstånd att resa till Burma och ta avsked av sin fru, och själv vågade hon inte lämna landet eftersom juntan då troligen förbjudit henne att återvända. Påven vädjade till juntan, men generalerna lät sig inte påverkas. 1999 dog Michael Aris. Deras två söner har Aung San Suu Kyi inte levt med sedan de var 11 och 15 år gamla. Nu är de över 30.

Men hade regimen hoppats att Suu Kyi skulle glömmas bort under åren i avskildhet blev de gruvligt besvikna den 13 november förra året, när tusentals Rangoonbor vågade sig ut på gatorna för att fira hennes frigivning.

Vår kontaktperson har sagt åt oss att inte gå direkt till NLD:s högkvarter, ett ruffigt tvåvåningshus i de centrala delarna av staden, när han släppt av oss en bit därifrån. Vi ska strosa runt lite och låtsas glida in av en slump. Det ser kanske inte helt trovärdigt ut men vi gör som vi blivit tillsagda – går in på en bar först, tittar in i en möbelaffär för att provsitta en soffa, och försvinner slutligen in i folkmassan på partiets basar.

Vi är en kvart tidiga till mötet med Suu Kyi, men när vi kommer upp till hennes arbetsrum är hon redan där. Hon ler och tar i hand, välkomnar oss in i det lilla rummet som är välstädat men ganska fullt av saker. Mitt i allt står ett kylskåp. »Fotografen får bestämma hur vi sitter«, säger hon. Vi ställer ner våra kassar med souvenirer från basaren och chokladen som vi ska ge henne i present.

Från undervåningen hörs skratt och musik. Det är kvavt. I Rangoon är det en ovanligt kall vinter, men för oss är det varmt. Väderomslaget har gjort oss snörvliga och febriga. Suu Kyi ordnar fram grönt te med honung, ställer en packe näsdukar och en papperskorg intill oss. Hon ser ut som på alla bilder man sett av henne, klädd i en typisk burmesisk sidoknäppt blus och med rosa rosor i håret.

– Ni är så unga, säger hon på sin korrekta brittiska engelska. Själv är hon 65 år, i Sverige pensionsmässig, med många år framför sig, men i Burma lever man i den åldern, på övertid. Här är medellivslängden för kvinnor 63 år, för män 57. Visst ser man att hon blivit äldre under de år hon suttit inspärrad. Och hon är trött när vi träffas. Det är uppenbart att hon arbetar hårt. Enligt en tidigare kollega har hon tappat i vikt av det hektiska schemat. »Ge henne choklad, den från Lindt«, bad hon oss när vi träffade henne i Bangkok några dagar innan vi reste vidare till Rangoon.

Man slås av Suu Kyis utstrålning och naturliga auktoritet. Hon svarar direkt, välformulerat, och är helt och hållet fokuserad på vårt samtal trots att det är massa spring runt om, och trots att hennes dagar fylls av idel möten. Lokala ledare för NLD, representanter för etniska och politiska grupper, anhöriga till politiska fångar liksom diplomater och journalister står i kö för att få träffa henne. Alla vill veta hur hon ser på Burmas politiska utveckling, vad som är viktigast att göra idag och hur man ska nå fram till demokrati.

– Burma behöver nationell försoning, säger hon. Militären måste inleda en dialog med oss i NLD och de andra politiska och etniska grupperna. Vi måste tala med varandra om landet ska kunna utvecklas.

Samma sak har hon sagt i 20 år. Att hon vill dricka te med generalerna, vill finna en lösning som utvecklar landet. Men generalerna vill fortfarande inte mötas, trots att hon gjort klart att hon vill komma fram till något som bägge parter vinner på.

Hon vill inte att generalerna ska falla, hon vill att de ska resa sig i värdighet, har hon sagt till BBC.

En viktig förklaring till konflikten i Burma är att så många olika etniska grupper ryms inom landets gränser. Här finns sju stora etniciteter med olika språk och kultur, och konflikterna mellan dessa har pågått länge. Hur landet ska hållas samman har varit den viktigaste politiska frågan sedan självständigheten. Både juntan och NLD talar ofta om vikten av nationell enighet, ibland med nästintill samma ord. Men man menar olika saker. NLD vill se en demokratisk federal union där de olika nationaliteterna har stort självstyre och behandlas lika och där samarbetet är frivilligt. Men juntan har i den nya konstitutionen bestämt hur landet ska styras av centralmakten.

Aung San Suu Kyi efterlyser frivilliga överenskommelser mellan folkgrupperna. Det kan ena landet.

– Vi menar att det är nödvändigt att bygga en sann unionsanda. Om vi skapar en riktig union, och om alla de etniska nationaliteterna i Burma, också burmanerna som trots allt bara är den etniska grupp som råkar vara den största, om vi alla kunde bygga upp en verkligt stark och sann unionsanda, om vi alla kunde känna att detta land kommer att ge oss den största säkerheten och den största friheten, och om vi kunde lära oss att reda ut våra meningsskiljaktigheter genom att prata med varandra i stället för att slåss, då jag tror jag att de olika etniska grupperna inser att de också har funnit den frihet som de har drömt om under så många år.

Hon uttalar dessa meningar som ett brandtal, det är så hon pratar. Det gör att hon känns väldigt närvarande men ändå distanserad. Som om hon levde halvt om halvt någon annanstans, i filosofins och böckernas värld. Inte så konstigt med tanke på att hon varit isolerad i så många år, men samtidigt har ingen av de andra tidigare politiska fångarna vi träffar samma framtoning. Det är något alldeles speciellt med The Lady. Det är nog många eniga om.

– Min chef tappade helt fattningen och glömde bort allt han skulle säga när han träffade henne, berättar en av de många diplomater vi träffar under vår tre veckor långa resa i Burma och Thailand. Hon har träffat Ladyn och visar lite stolt upp bilderna på dem två tillsammans.

På samma gång som Suu Kyi är vänlig och omtänksam är hon principfast och bestämd. Hon vill inte gärna prata om för lättviktiga saker eller sådant som inte är relevant för Burmas utveckling. När vi undrar över hur det känns att den franska regissören Luc Besson spelar in en film om henne, blir hon lite irriterad, och försöker dribbla bort frågan. Till slut säger hon att Besson och hans team arbetar för en bra sak.

Men känns det ändå inte lite udda att det görs en film om ens liv?

– Det kan jag inte avgöra.

På sätt och vis verkar Suu Kyi ensam också på högkvarteret bland alla partikamrater. Att vara ledare för den politiska striden är ensamt, menade hennes far, nationalhjälten Aung San. Men hon håller inte riktigt med.

– Det kan kännas så vid vissa tillfällen, men eftersom jag har mycket goda kamrater och vi alla arbetar tillsammans i en anda av enighet och förtroende är det mycket sällan jag känner så.

Hur det än är har hon ett nytt sällskap nuförtiden. När hon blev fri kom hennes yngsta son Kim Aris till Rangoon för att hälsa på. Med sig hade han en hundvalp i present till sin mamma.

Trots att Aung San Suu Kyi inte har några formella reserestriktioner sedan frisläppandet har hon ännu inte lämnat Rangoon. När hon senast var fri från husarresten, 2003, och reste runt i landet samlades tusentals åhörare i varje stad. Det retade regimen så pass att de vid den så kallade Depayinmassakern, slog till mot hennes följe, mördade över 100 partimedlemmar och arresterade Suu Kyi på nytt. Flera av Ladyns partikamrater tror att det är därför hon håller en låg profil och stannar i Rangoon denna gång, i alla fall ett tag framöver. Kanske spelar det in, men hon säger att rädslan för att bli gripen inte påverkar henne.

– Man kan få vara rädd, men rädslan får inte styra.

Detta är något hon ofta återkommer till, och med all sannolikhet kommer hon snart att vara ute på vägarna igen.

Att hon släpptes fri i november förvånade en del politiska bedömare. Andra menar att det var väntat eftersom regimen, som nyligen genomfört val i landet, ville vända omvärldens blickar någon annanstans. För valet tål knappast att granskas. Enligt såväl FN, som EU och USA var det varken fritt eller rättvist. Oberoende rapporter talar om omfattande fusk. NLD och de flesta etniska partierna deltog inte, och uppmanade burmeserna att använda sin rätt att inte rösta.

Juntan beskriver dock valet som rättvist och väl genomfört, och som ett viktigt steg mot ett mer demokratiskt samhälle. För generalerna säger sig faktiskt sträva efter folkstyre, fast en, som de kallar det, disciplinerad demokrati. I deras engelskspråkiga dagstidning, New Light of Myanmar, betonas ständigt vikten av arbetet mot en fredlig och disciplinerad demokrati. För att nå dit har man skapat en så kallad vägkarta mot demokrati. Den kanske viktigaste etappen på vägkartan är konstitutionen som drevs igenom år 2008. I den garanteras militärens inflytande; bland annat ska 25 procent av platserna i parlamentet utses av överbefälhavaren oavsett hur folkets röster faller. Grundlagen säger också att den som varit politisk fånge varken får vara medlem i ett parti eller ställa upp som kandidat i val. Aung San Suu Kyi, och många andra fängslade ledare för NLD, måste alltså uteslutas ifall partiet ska kunna ställa upp. Men NLD accepterar inte den nya konstitutionen och de deltog inte heller i valet.

– Vi erbjöd juntan förhandlingar om förändringar av konstitutionen inför valet. Om att valet skulle bli inkluderande, att yttrandefrihet skulle gälla under valkampanjen och om hur valet skulle kunna bli en väg framåt för Burma. Men regeringen ville inte ha dialog och vi hade inget annat val än att inte ställa upp, säger Suu Kyi.

Alla är överens om att hon och NLD skulle ha vunnit en storseger om de kandiderat och om valet genomförts enligt demokratiska spelregler.

– Men om vi följer juntans väg är vi förlorade för alltid och demokratin är död, säger Naing Nang som röstades in i parlamentet 1990 när det förra valet hölls, och som vi träffar i Rangoon, över en middag i en exklusiv restaurang med madrasserade väggar och diskret personal. Det valet var till skillnad från det senaste demokratiskt. NLD fick 82 procent av mandaten och över 60 procent av rösterna. Men militären som styrt under olika namn sedan 1962 struntade i hur folket röstat, arresterade många av de nyvalda parlamentarikerna, där­ibland Naing Nang, och fortsatte styra landet med järnhand.

– Regimen ville krossa vårt parti, hindra oss från att mobilisera stöd hos befolkningen, och då var det naturligt för dem att fängsla våra mest karismatiska ledare, säger Naing Nang.

Förra årets val resulterade, inte överraskande, i en officiell storseger för juntans eget parti, Union Solidarity and Development Party (USDP). De vann cirka 75 procent av platserna i parlamentet. Militärjuntan behåller alltså makten, men bakom en civil fasad. USDP:s kandidater är tidigare officerare och affärsmän med nära band till juntan.

Kan man då tala om någon förändring av det politiska landskapet i Burma? En del diplomater, biståndsarbetare, utländska akademiker och inhemska organisationer som kallar sig för den tredje kraften i burmesisk politik menar att juntans vägkarta mot demokrati, konstitutionen och valet faktiskt kan vara en öppning till någon nytt. De ställer sig därför kritiska till Suu Kyis och NLD:s beslut att bojkotta valprocessen.

– Nu finns det valda representanter på både lokal och nationell nivå som företräder andra än militären. De är visserligen i minoritet och hårt kontrollerade, men det är en stor skillnad. På sikt kan valet leda till att makten sprids och det kan bidra till ett öppnare samhälle, säger en europeisk diplomat som vi möter över en lunch i Bangkok.

Men de flesta vanliga burmeser skrattar uppgivet när valet kommer på tal. Och Aung San Suu Kyi ser heller inte någon ljusning längs den väg juntan stakat upp. Den enda gången hon ser upprörd ut under vårt samtal är när den här frågan kommer upp.

– Vill man se parlamentet som en förändring kan man förstås göra det: Det fanns inte ett parlament tidigare och nu kommer det att finnas ett. Den förändringen har skett. Men det handlar inte alls om den faktiska förändring vi behöver.

Den svenske journalisten och författaren Bertil Lintner, som följt utvecklingen i Burma under 30 år, är inne på samma linje. Det omvärlden nu ser i Burma är bara illusionen av förändring, menar han. I verkligheten regerar militären vidare och generalerna har inga tankar på att dela med sig av den reella makten. De som ser valet som en riktig eftergift och öppning för demokrati är naiva och vill så gärna se en positiv förändring att de ser en, menar Lintner.

Parlamentet har redan börjat sitt arbete. Att de kommer att sträcka ut en hand till Ladyn inom kort är det ingen som tror.

– Men vi är de som representerar folkets vilja, säger Suu Kyi.

Därför måste NLD vara med när landets framtid nu börjar diskuteras bland de nya partierna i parlamentet och juntan.

– Vi är övertygade om att en verklig förändring kan komma till stånd endast om den politiska processen är inkluderande, det vill säga om den erkänner giltigheten och betydelsen också av dem som arbetar utomparlamentariskt.

Och i det längre perspektivet är hon fortfarande positiv.

– Förr eller senare måste de inleda en dialog.

Också partiets 81-årige generalsekreterare, den i Burma legendariske journalisten Win Tin, är övertygad om att de bägge parterna kommer att prata med varandra så småningom. Vi träffar honom i partiets styrelserum några dagar efter vårt möte med Suu Kyi.

– En dag kommer de att hålla med oss, de kommer att möta oss och diskutera landets framtid, säger han.

Frågan är dock när det kan tänkas ske; sedan 1990 har juntan inte bedrivit några seriösa förhandlingar alls och sedan 2003 har den helt ensidigt infört sin vägkarta mot disciplinerad demokrati. En radikal studentaktivist från gruppen 88-generation students, en av dem som organiserade Saffransrevolutionen år 2007, är inte lika hoppfull inför framtiden.

– Ni måste komma ihåg att valet i november var en ren bluff. Syftet var att ge militärdiktaturen ett civilt ansikte. De har aldrig velat förhandla med NLD eller oss och kommer definitivt inte ändra sig nu.

Den enda möjligheten att få juntan att göra eftergifter är om de känner sig pressade av oppositionen och omvärlden, och det enda som kan leda till en verklig förändring är en fredlig folklig resning, tror han.

Aung San Suu Kyi jämförs ofta med den legen­dariske indiske självständighetskämpen Mahatma Gandhi. Hon har också beskrivit hur hon influerats av Gandhis idéer om ickevåld som metod för politiskt motstånd. Trots det hårda förtryck partiets medlemmar utsatts för, håller NLD fast vid ickevåldslinjen och gör stora ansträngningar för att verka inom lagens ramar och få till stånd samtal med militären. När partimedlemmar fängslas lägger partiet ner mycket arbete på att uttömma alla möjligheter att överklaga, och när partiet nu avregistrerats gör man allt för att visa att regimens beslut inte stämmer med landets lagar.

Sett utifrån verkar det nästan naivt. Juntan tror inte på lagstyre och använder domstolarna som det passar deras syften. De förnekar dess­­­utom att folk fängslas för sina åsikter. Man åtalar dem helt enkelt för andra brott. Och det är inte svårt att hitta åtalspunkter: det är olagligt att sova över hos någon eller att låta någon sova över utan att anmäla det till myndigheterna, det är olagligt att ha en fax utan att anmäla det till myndigheterna, det är olagligt att samlas fler än fem personer till ett möte utan att anmäla det till myndigheterna och det är förstås olagligt att ha kontakter med »förbjudna partier och grupper«.

Mer radikala oppositionella menar att NLD inte kan dansa efter regimens pipa, att de måste skaffa sig en hemlig organisation så att ledarna inte kan arresteras så fort det behagar juntan. Men för NLD är det viktigt att allt de gör är lagligt, oavsett om lagarna är orättvisa. De vet att de har myndigheternas ögon på sig. Och redan sitter runt 400 av partiets medlemmar fängslade.

Suu Kyi utesluter att NLD ska börja arbeta underjordiskt för att störta juntan. Hon skakar på huvudet när vi undrar om det vore ett alternativ. Och partiets generalsekreterare Win Tin håller med henne.

– Styrkan hos NLD är just medlemmarnas principfasthet och höga moral. Det är därför vi har folkets förtroende. Människor ser att NLD:s företrädare är moraliska och menar vad de säger.

Troligtvis är stora delar av högkvarteret avlyssnat. På uteserveringen mittöver gatan sitter männen från säkerhetstjänsten uppradade. Alla vet det. »Gå inte dit«, säger man. Vi frågar Suu Kyi om hur det är med hennes rum, är det säkert? Hon vet inte, men rycker på axlarna.

– Jag har inga hemligheter, eller i alla fall få.

Win Tin, som suttit i en isoleringscell i nästan 20 år, resonerar lika­dant. Under vårt möte med honom skriver vi ner vissa känsliga frågor på papper. Vi räcker över pappret och han tar fram sina glasögon och läser upp allt. Högt. Naturligtvis känner han till att det är riskabelt. Ändå vågar han vara långt mer konkret i sina uttalanden är vad Ladyn är. Han ser sig inte heller främst som politiker, utan som en aktivist som alltid slagits för demokrati och mänskliga rättigheter.

– Jag arbetade för de här principerna som journalist, som politiker och nu som gammal gubbe, säger Win Tin som fortfarande bär sin fängelseskjorta varje dag trots att det gått över två år sedan han frigavs.

Västerlänningar som besöker NLD-högkvarteret blir förföljda av säkerhetstjänsten. Också vi. I bilen från lokalen ser vi vår svans, två män i en taxi. Det tar flera timmar innan vi blir av med dem, trots att vi byter bil och tar bakvägar och tycker att vi rör oss som riktiga agenter. Men så fort vi kommer ut på en öppen plats är de där: ett gäng män med walkie-talkies. Hade de velat gripa oss kunde de bara ha sprungit fram, men ingen konfronterar oss. Förmodligen vill de bara ta reda på var vi bor, vilka vi är och framförallt vilka som hjälper oss. För oss är det inget stort som står på spel, men för dem vi träffar är det desto allvarligare. Vad som helst kan i regimens ögon vara ett brott och att kallas in på förhör innebär ibland utdragen tortyr. Därför eldar vi upp våra anteckningar, krypterar all information och avbokar de möten som behöver avbokas.

Fast partimedlemmarna verkar inte skrämda. När vi varnar en ung kvinna för att vi är bevakade, bara ler hon.

– Jag vet att jag någon gång kommer hamna i fängelse, säger hon.

Och den inställningen möter vi hos nästan alla som öppet arbetar för NLD. De står verkligen upp för sina principer och är redo att ta konsekvenserna.

– Stänger de ner högkvarteret så flyttar vi ut till tehusen, säger Win Tin med ett leende.

Man kan undra om det är naivt och dumdristigt, eller kanske en buddhistisk hållning, men det kan förstås också vara ett fatalistiskt sätt att hantera bristen på rättvisa i det här landet. Är du politiskt aktiv kan du lika gärna bli fängslad i tio år för ett telefonsamtal som du aldrig haft, som för att du stått i förbindelse med förbjudna grupper. Då kan du knappt skydda dig.

Nästan alla av de äldre i partiet har varit politiska fångar. En man som sitter utanför Ladyns kontor berättar om tiden i det beryktade Inseinfängelset. Hans fru kom och hälsade på honom varje månad.

– Min hustru förstår inget om politik, men hon är en god buddhist, säger han. Och det är en hustrus plikt att ställa upp för sin man.

Det känns lite udda att en av Aung San Suu Kyis nära kollegor av allt att döma inte tycker att kvinnor hör hemma i politiken. Men så ser man nog inte på The Lady som på en vanlig kvinna. Hon är något annat. Något unikt.

Burma är ett av världens fattigaste länder. Men att nära en tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen, alltså på mindre än två dollar per dag, märker man inte direkt som turist i Rangoon. Många fasader i de centrala delarna av staden är pyntade med kulörta lyktor och här och var byggs det nytt, några få nya bilar rullar på vägarna och köpcentren har blivit fler de senaste åren. Men går man ut på natten ser staden annorlunda ut. Det är mörkt och tyst. Många av de gamla brittiska husen från kolonialtiden står tomma och förfallna. Trottoarerna har spruckit och här och var gapar stora hål som råttor slinker ner i. Överallt ligger folk och sover.

Skolan och sjukvården tilldelas vardera en procent av nationens budget. Den genomsnittliga burmesen har bara gått fyra år i skolan. Förr var läkarutbildningen i Burma i toppklass och läkarlegitimationen gällde likaväl i England som i Burma. Nu vill man inte bli sjuk här ifall man inte kan ta sig till något privatsjukhus eller kanske åka till Bangkok eller Singapore, dit juntans generaler och deras familjer beger sig för att få vård. Sjukvården i det egna landet har rankats som näst sämst i världen, efter Sierra Leone.

Unga ser ingen framtid i Burma. Många söker sig därför till andra länder, för att antingen hamna i flyktingläger eller jobba för svältlön. Bara i Thailand finns mellan tre och fyra miljoner burmeser. Man ser dem hopfösta på flakbilarna i gryningen, på väg till vägarbetena, med ansikten vita av solkräm, stora hattar och trasiga kläder.

Aung San Suu Kyi menar att det krävs stora insatser för att landets invånare ska få det bättre.

– Det finns inte en enda sak att göra, utan det är mycket som behöver uträttas, eftersom Burmas sociala, politiska och ekonomiska problem är sammanlänkade.

Hon är mycket kritisk till den politik juntan fört, och menar att de ekonomiska problemen har politiska orsaker.

Burmas problem är egentligen inte att det fattas pengar i statskassan. Man har stora intäkter, bland annat från exporten av energi till grannländerna. Men pengarna används inte till att förbättra för befolkningen. Minst 40 procent av landets budget går till armén som ska hålla burmanerna och de etniska grupperna i schack. En stor del av de resterande pengarna går till nationsbygget. Generalerna har ändrat landets namn till Myanmar, bytt flagga, komponerat en mer passande nationalsång och byggt upp en ny huvudstad, Nyapidaw, långt ute i djungeln. Sådant kostar. De styrande gynnar också sig själva och sina närmaste, som i de flesta diktaturer. Politiken är inte rationell.

Det har gått över två månader sedan Aung San Suu Kyi blev fri och hon kan återigen röra sig fritt och träffa människor. Vad ser hon som den viktigaste uppgiften för henne och partiet?

– Att ge folket självförtroende. Just nu förväntar sig många att det är NLD som ska åstadkomma förändringarna som behövs i Burma. Så den största utmaningen är att få folket att förstå att det bara är de själva som kan åstadkomma förändring.

Man kan tycka att det är ganska principiella och allmänna svar Suu Kyi ger oss och andra journalister. Hon talar hellre om mänskliga rättigheter, nationell försoning, dialog och demokrati än om konkreta sociala och ekonomiska reformer. På så sätt framstår hon nästan mer som en andlig än en politisk ledare. Flera FN-anställda biståndsarbetare och europeiska diplomater i staden är, om de får förbli anonyma, kritiska mot detta och anser att NLD och Aung San Suu Kyi borde fokusera på att få till stånd ekonomisk utveckling snarare än på demokrati. Men de burmeser vi träffar anser att diplomaterna och FN-tjänstemännen är naiva när de resonerar på det sättet – generalerna genomför bara reformer som är bra för folket om de är under press.

Aung San Suu Kyi säger att det är nödvändigt med en föryngring av partiet. När vi tittar in på NLD:s styrelsemöte, för att lämna en flaska Johnnie Walker till Win Tin, ser vi förutom Suu Kyi bara äldre gråhåriga män. Den inre kretsen i partiet är gammal. Men medelåldern bland sympatisörerna som deltar i basaren på högkvarteret är betydligt lägre än på ett möte med ett svensk parti.

Vår tid hos Ladyn är snart slut. Många andra väntar på att få prata med henne. När vi börjar knyta ihop samtalet och räcker henne Lindt-chokladen, som hennes tidigare kollega bett oss ta med, blir hon plötsligt generad.

– How embarrassing, säger hon, ler och ställer bort den.

Det är rörande att se.

Under hennes livstid har landets framtidsutsikter gått från ljusa till mörka. Burmeserna har drivit ut kolonialmakten, en demokratisk regering har tagit vid men sedan blivit störtad i en militärkupp, en fred mellan de etniska grupperna har varit nära men aldrig infriats, inbördeskrig har rasat, det har skett ett nytt demokratiskt val, hennes parti har vunnit, men hon har satts i husarrest, fått Nobels fredpris men inte kunnat hämta det själv och suttit instängd i sitt hus medan militären stärkt sitt grepp och folket utarmats. Juntan har fängslat hennes kollegor, bytt huvudstad, gjort armén till stat och isolerat landet. Allt detta har skett under hennes livstid. Så vad tror hon, kommer hon att få se ett demokratiskt Burma innan hon dör?

– Jag antar, jag tror, och jag hoppas det.

Hon ser uppriktigt glad ut, men skärper sedan tonen.

– Men det beror på hur hårt vi arbetar. Ju hårdare vi arbetar, desto kortare tid.

Anna Ringberg är författare, frilansskribent och redaktör på förlaget En bok för alla.
Kristian Brangenfeldt är frilansskribent.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s