Vägkarta till framgång

Bilar är den globala tillväxtens motor. Men bilens motor går på oljebränsle. Och oljan sinar, liksom atmosfärens förmåga att ta emot den förbrända oljan. Daniel Berg och Johan Berggren slog ihop siffrorna och blev så deprimerade att de blev tvungna att bli nyliberaler för att orka skriva artikeln. Ordfront magasin ber läsaren om ursäkt. Men siffror och fakta stämmer.

Av Daniel Berg och Johan Berggren

Drömmen om att varje kines ska få en egen bil håller på att bli sann. Därför vågar vi säga att krisen definitivt är slut, och det ser ljust ut för världen. Med bilen som motor tryggas tillväxten, som krävs för att lösa alla våra problem. De problem som utmålats i svart, som klimatpåverkan, olje­brist, trafikstockningar, visar sig innehålla lösningar, som bara alltför länge hållits tillbaka av tvekan och alarmism. Biltillverkning och vägbyggen är den flod av asfalt som kommer lyfta oss alla.

Till att börja med måste vi förstå hur bilar, olja och tillväxt hör ihop. Oljan sinar. Men då tar kolet vid. Dagens bensin- och dieselfordon kommer byggas om och bytas ut till eldrift, el som vi får ur gamla källor, som tekniken gör som nya: kärnkraft och kol.

Visserligen kvarstår problemet med klimatförändringar, men tack vare människans uppfinningsrikedom och de fria globala marknadernas enorma förmåga att snabbt föra kapital till de mest rationella och framtidsvänliga lösningarna ger en utökad global bilflotta både den ekonomiska tillväxt och den ökade transportpotential som krävs för att hitta lösningarna på klimatkrisen. Hur ska vi ha råd och möjlighet att bygga ut de tekniska lösningar på klimatproblemen, som den lovande koldioxidavskiljningen, utan tillväxt och en effektiv fordonsflotta, med adekvat infrastruktur?

Vad som behövs nu, för att möta upp den ökade bilproduktionen, och dess löfte om en trygg framtid för våra barn, är ökad konsumtion av bilar; billiga lån måste finnas att tillgå för att folk ska ha möjlighet att köpa nya bilar. Som tur är införlivades få av hoten att sätta hämsko på våra banker och kreditinstitut som politiker populistiskt slungade ur sig vid »krisen« 2008. Regler och övervakning och annan statlig klåfingrighet hade kunnat sätta käppar i de nu allt snabbare rullande hjulen.

Och så behöver vi förstås fler och större vägar att köra bilarna på. Ständigt fler och större vägar. Särskilt i storstäderna. Förbifart Stockholm är ett paradexempel – det finns fortfarande visionärer i politiken. Trots att Stockholm placerar sig i botten i internationella studier (över trafiktäthet) satsar vi på mer och större vägar. Bra! Vi är på rätt väg. Bilvägen.

Samtidigt vet vi att framtidens bilar inte främst kommer att gå på bensin. Oljeproduktionen kan inte öka så mycket att det räcker till alla nya bilisters rättmätiga behov. Bakåtsträvare vill måla detta faktum i svart. Vad dessa sovjetkramande skogsmullar har så förtvivlat svårt att förstå, är att mänskligheten har bemästrat varje sådan »svårighet« de senaste 200 åren.

»Problemet« blir det incitament som sporrar till storverk. Så vad ska framtidens bilar gå på? El förstås. Även om dagens eldrivna bilar inte produceras i stor skala, så kommer den produktionen oundvikligen ta fart när Tillgång-Efterfråga-formeln gör bensinmotorn omöjlig . Eller kanske kommer vi kunna konvertera bensinbilar till eldrift? Den potentiella marknaden för en sådan uppfinning ger vid handen att det nästan är oundvikligt att den kommer att göras.

Vad ska vi sedan få elen ifrån utan att släppa ut mer växthusgaser? Uppgiften att lösa det problemet är så stor att den oundvikliga, framtida lösningen kommer att bli fantastisk – epok­görande!

Ekonomisk tillväxt har gjort att transporter de senaste hundra åren har kunnat skötas allt billigare, handeln har utvidgats till varje fattigt hörn på jorden till allas stora glädje. Globaliseringen har lyft de miljonhövdade massorna till en aldrig tidigare skådad rikedom som i explosionsökande världsmetropoler som Nairobi och Mexiko City. Dessa transporter är grunden för ekonomins tillväxt och de har drivits till över 95 procent av olja. Så än idag. Att många idag kallar Mexico City för ett »trafikkaos« med »smog« – liksom de lyfter fram tillväxt­undret Pekings små nackdelar, som månadslånga bilköer och luft som inte går att andas, har att göra med bakåtsträvarnas ständiga skräck för förändring. Men bilköerna här, liksom i New Dehli – över två timmar i snittid för pendlarna dagligen – har gett upphov till en rad nya försörjningsmöjligheter! Entreprenörer i Kina har startat »kövikariejourer«, bilisten kan bara ringa ett nummer, så kommer en moped och skjutsar iväg honom, och en pålitlig köare sätter sig bakom ratten! Det säljs mat, dryck, pottor, tidningar … Varför inte erkänna att människans entreprenörsanda alltid segrar?

Och »smog«? Om nu bilavgaser står för över 10 procent av alla dödsfall i dessa tillväxtmetropoler, så bör nämnas att förgiftning av rök från inomhuseldande i de fattiga hyddor som är alternativet till tillväxt tar mångdubbelt så många liv per år.

När IEA (International Energy Agency) rapporterade att vi redan nått utvinningstoppen av billig och bra olja 2006, innebar det en dolk­stöt i ryggen på en tappert kämpande soldat till världsekonomi. Men dolkstöten dödar inte, utan härdar: Då Peak Oil hotar hela ekonomins funktionssätt – så kan vi också vänta oss mänsklighetens allra största triumf i överskridandet av detta hot. Vilka vägar kan då den mänskliga uppfinningsrikedomen finna ur den knipa naturens slyna försåtligt satt oss?

Det är dags att koppla ifrån tillväxten från olje­produktionen! Vi är glada att få leva i ett sådant fantastiskt historiskt skede! Att följa hur vi löser detta, kommer bli en framgångssaga som får uppfinnandet av atombomben att likna en kinapuff!

Förutsättningarna för dessa nya lösningar är idag bättre än kanske någonsin, inte minst tack vare de resoluta styrdokumenten från klimatmötet i Cancún, där man till mänsklighetens glädje var djärva nog att se det möjliga istället för det omöjliga och lämna utrymme till kompetenta styrande att lösa problemen var och en efter sina förmågor och behov.

Kina, världens trygga ekonomiska lokomotiv, drar idag starkast åt rätt håll. Framtiden tillhör östern. Även bilens. Idag producerar Kina flest motorfordon. Och konsumerar flest. Indien ligger inte långt efter. Men var inte orolig! Även EU och Japan ökar sin produktion och konsumtion. Det är bara USA som halkar lite efter. Men att General Motors för första gången någonsin sålde fler bilar i Kina än i USA ger vid handen: makten flyttar, men består. Bil­indu­strin gör vad folk vill ha. Gamla, hederliga bilar som idag likt för hundra år sedan drar ungefär en liter bensin milen. Varför ändra ett vinnande koncept? Det vore lika dumt som att ändra på att sträva efter konstant och oändlig tillväxt.

Visst importerar Kina allt mer olja, men var så säker; när oljepriserna stiger kommer jätten i öst snabbt slå om, tack vare att man idag låter sina allt köpstarkare medborgare välja. Ja, inte regering, men vilken bil de ska köpa. Och vi kan tryggt räkna med att de gör det rationella valet att i snabbt ökande takt köpa elbilar! Och de flinka kineserna kommer att hitta på ett sätt att bygga om sina bilar till eldrift! Ska vi tvivla på ett land som lyckats gå från kommunististiskt bondebakvatten till kommunistiskt industrieldorado på två knappa årtionden?

Och el kommer Kina att ha, man bygger så det knakar, planerna ligger klara: inom 25 år kommer Kina öka sin elproduktion med 600 Gigawatt. Och vi behöver inte sitta och hoppas på några uppfinningar. Kina använder gammal hederlig, beprövad stenkol.

Så enkelt var det alltså. Man kan inte annat än att applådera och lättat le åt sådan orubblig framtidstro. Går det inte med olja, så går det med kol! Kinas kommande ökning motsvarar den kolkraft som EU, USA och Japan idag genererar. Nog kommer de kunna köra sina bilar.

För Peak Coal har inte varit än, utom i några länder, som USA – men det är dock världens största kolproducent, så där finns massor kvar. Och medan vi letar och finner nya fyndigheter med ständigt förbättrade sökmetoder, finns det ju dessutom stora tillgångar av det något smutsigare men fullt dugliga brunkolet – dess något lägre energigrad kompenseras av dess lättåtkomlighet. Bränsle till Kinas kolkraftverk och deras flotta av fiffigt till eldrift ombyggda bilar kommer finnas, i årtionden. Årtionden!

Nu ser vi för vår inre syn hur klimatalarmister höjer besserwissriga pekfingrar i luften, hur Al Gore skakar på sitt malliga huvud och tyckarvänstern smattrar loss på tangentborden. »Har ni glömt klimathotet!?« … och yada yada.

Har de glömt vad som tagit människorna genom varje kris genom hela historien? Tillväxt. Utan tillväxt skapas inget nytt kapital som kan investeras i framtida teknik och lösningar. Om inte Vattenfall skulle gått med vinst, hur skulle de då kunnat ha lagt ner ett par promille av den vinsten på forskning i koldioxidavskiljningsteknik? Och om detta var vad gamla trötta statsägda Vattenfall kunde komma upp med, nu nådde initiativet inte ända fram, det visade sig vara för ambitiöst och storslaget för räddhågsna populister i EU, så tänk på vad Kina ska kunna göra med allt kapital som kommer att skapas med så mycket energi och transportförmåga, utan hämmande småskalighet à la EU-byråkrater? Kina kommer att investera bort utsläppen i ett nafs!

Här hemma då? Gnällvänstern tycker inte om bilar. Så är det bara. Friheten, kraften, framåtriktningen och teknologin skrämmer dem. De brukar stapla negativistisk statistik i högar: tiotusentals trafikdöda årligen, trafik­stock­ningar, avgaser …

Men nog kör de gärna bil själv! För allt går inte att kvantifiera. Hur värderar man känslan av autonomi, fart och förstorad egenkärlek som bilisten känner när han ensam styr två ton stål? Ingen av Världshälsoorganisationens alla rapporter räknar med denna externalitet i sina bedömningar av effekterna av biltrafik. Statistikens och expertrapportens gråa travar till trots: allt pekar mot privatbilismen. (Och hur många dör inte av uttråkning på något gammalt statsägt tåg?)

Det framhålls av automotofrihetens fiender att kollektivtrafikanterna bara tar en tusendels »tidsplats« jämfört med bilisterna. Dessa tågens ayatollor framhåller att energiåtgången inom biltrafiken är tio gånger högre. Men som Friedrich von Hayek kunde ha sagt: Vägen till träldom går på räls. Hur kvantifiera de frihetschocker som bilen ger samhället? Det kallas kollektivtrafik och privatbilism. Varför inte tvångstrafik och fritrafik?

I vårt samhälle är bilen en plats som fostrar den isolerade, egennyttiga och rationella individen som är kapitalismens förutsättning och hopp. Bara genom att välja bilen sätts människan i naturlig motsatsställning till andra trafikanter istället för att konstrueras som medtrafikanter. Den fria marknadens allas krig mot alla finner i denna trafikform sin idealtyp. Låt oss ge ett exempel. Om det tar 20 minuter att ta bilen till jobbet men 30 med bussen är det för en verkligt fri och egennyttig individ rationellt att ta bilen. När alla då gör det tar det antagligen på grund av trafikstockning 40 minuter med bilen. Men det tar då 50 minuter med bussen som står stilla i samma trafik. Den statsberoende kollektivisten föreslår genast »lösningar« med tvångstrafik. Om man istället inför bussfiler och tunnelbana kommer människor snabbare, renare och säkrare till staden, vilken samtidigt får långt mer fri yta när bilarnas krav på plats försvinner. Staden »vitaliseras« skulle dessa leninister yla.

Men det är just på detta sätt det första steget mot total samhällsplanering tas. Ingen lättöl i korvkioskerna, dirigerade människohjordar råmande undergivet i gåsmarsch in i fraktvagnarna, kollektivt stöpta i vardagsrutinerna, formas också deras tankar till en enda, trögrörlig, lättmanipulerad deg för kultureliten att knåda efter behag. (Samma elit som lämpligt nog bor i den innerstad som de vill »skona« från bilar »för allas skull«.) Dessutom: tag bort privata val i transporterna och du tar bort vardagslivets kanske viktigaste arena för personlig tillfredställelse, privat konsumtion och individualism. Vägen till träldom går på räls.

För varje reglering föds behov av nya politikeringrepp i transportsektorn. Här börjar statsdiktaturen och slutar inte förrän varenda medborgare forslas som boskap med den av ingen enskild, fri individ ägda och kontrollerade, »miljövänliga« – med allt vad det innebär – och billiga – incitamenten till förmögenhetsskapande drastiskt kapade – transportmedel.

Dessutom är det lätt att ljuga med statistik. 34 000 döda i trafiken i USA, säger FN-organet WHO, som spär på med att 2 procent av alla dödsfall i världen orsakas av luftföroreningar – och att biltrafiken står för över 80 procent av dessa utsläpp. Ha! Till att börja med ska vi minnas att FN är en korrumperad institution där en majoritet avmedlemsländerna är diktaturer, och ordföranden Bang-Ki Moon fått skarp kritik av Niklas Ekdal, före detta ledarskribent på Dagens Nyheter. Man bör alltså fråga sig vilken sanning som gömmer sig bakom dessa siffror. Troligen skulle Thelma och Louise, som i sin flykt undan kollektivsamhället i slutet av filmen väljer friheten i döden genom att köra sin bil över ett stup, räknas in i denna torra, ansiktslösa sifferexercis? Hur många hjärtattacker orsakade av stress inför skattetrycket har råkat inträffa i en bil – och räknats som »trafikdöd«? Och om någon rusar ut framför en bil – då är det förstås bilens fel. Varför inte skorna på den som sprang ut?

Varför är allting alltid bilens fel?

Daniel Berg är doktorand i Ekonomisk historia på Stockholms universitet. Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin. (Artikelförfattarna repade sig från sin nyliberalism strax efter artikelns färdigställande.)


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s