Vitrysk kamp i exil

Charter 97 är Vitrysslands, eller Belarus, äldsta samlande plattform för oppositionen. Liksom andra oberoende medier drabbades de hårt vid valet 19 december i fjol när deras kontor stormades och redaktörer arresterades. De som var kvar i frihet flydde hemlandet för att fortsätta motståndet i exil. Johan Berggren mötte dem i Vilnius.

Vi är på något så opåhittbart som en mexikansk restaurang i Litauens huvudstad Vilnius, något kvarter från vitryska oppositionsrörelsen Charter 97:s nya högkvarter i exil. Jag och tolken Egle träffar Fiodor Pavliuchenko och Pavel Marinich, som idag utgör halva redaktionen för Charter 97, hemsida, oppositionsplattform och nyhetsbyrå. Fram till den 19 december, valdagen i Vitryssland, bestod redaktionen av åtta personer, och låg i Minsk. Valnattens razzia och arresteringar av fem redaktionsmedlemmar flydde de övriga landet. Två av dessa sitter nu och delar en tallrik nachos med oss.

Charter 97 är den äldsta oberoende vitryska mediesajten, och upprättades redan 1998. Dess namn är en medveten anspelning på det legendariska Charta -77 i Tjeckoslovakien, som samlade motståndare till kommunistregimen.

Fiodor Pavliuchenko och Pavel Marinich är strax över 30, propra, men ger ett något omtumlat intryck. De pratar mycket och gärna, men är dämpade. Deras kollegor är kvar i Vitryssland, en del fortfarande i häkte. De själva är i exil.

– Det som hände på valdagen var trots allt ingen överraskning, säger Fiodor. Vi hade varnat för det, att hela valet var en slags fälla. Det visade sig att vi hade rätt.

– Lukasjenko fick oppositionen att visa sig, han fick reda på vilka som var de farligaste motståndarna.

– Och sedan slog han till, fyller Pavel i. Dagarna innan valet rådde inget tvivel; hemsidor slogs ut, sms-tjänster stördes. Och ledare för till exempel det oppositionella ungdomsfronten blev påhoppade på öppen gata.

– Och propagandan i de statskontrollerade medierna var av stormstyrka, berättar Fiodor. Man måste förstå att vi oberoende medier i Belarus har mycket små medel, och svårt att nå ut. Sedan flera år kan vi inte trycka papperstidningar, tryckerierna är statsägda och tar inte emot oss som kunder, till exempel. Medan statsmedierna har massor av pengar.

Många av de oberoende är hänvisade till internet. Men sedan 2008 har censuren även där stramats åt.

– Något som gjorde mig besviken var när Israel Shamir från WikiLeaks framträdde med Lukasjenko dagarna före valet, säger Fiodor. Det slogs upp stort. WikiLeaks var ju tänkt att vara ett medel för medborgarmakt, riktat mot diktatorer och orättvisa makthavare. Så såg det ut som de var på Lukasjenkos sida.

– Det har blivit business, tror Pavel. Shamir fick antagligen bra betalt.

Valnatten 19 december tog hösten som skulle vara en demokratisk vår slut. Samtidigt som demonstrationen i protest mot ett kapat valresultat slogs ner på Oktobertroget, slog KGB till mot oberoende tidningsredaktioner och journalisters hem. Under valnatten arresterades cirka 700 personer, däribland sju av nio oppositionskandidater, och många fler misshandlades.

– I regimens version ingrep man mot ett våldsamt upplopp av förrädiska huliganer, säger Pavel. Inget kunde vara mer lögnaktigt. Demonstrationerna var fredliga. Sanningen är att myndigheternas handlande var noga planerat. Gäng av män i civila, svarta kläder gick lös på oppositionskandidater, långt ifrån demonstrationerna. Polisen misshandlade demonstranter urskiljningslöst, kvinnor, gamla. Och det samtidiga tillslagen mot oberoende medier visar hur förberedd man var.

De fem personer som var på Charter 97:s kontor arresterades. All teknik – datorer, printrar, bildskärmar – beslagtogs. Redaktören Natalya Radina fick stanna i häkte i 50 dagar. Idag är hon under åtal och placerad i kommunarrest i sin hemstad Kobrin, 30 kilometer från Minsk, förbjuden att skriva om politik offentligt. Liksom många efter den 19 december väntar hon på rättegång.

– De kommer att döma småfiskarna först, säger Pavel. Vanliga demonstranter. För att sedan ta hand om större mål, politiker och journalister.

– Det vi fruktar är att domarna kommer att gälla »organisering av massupplopp« och »kupp­försök« – brott som kan ge mycket långa fängelsestraff, mellan åtta och femton år, säger Fiodor.

– Har man gått emot myndigheterna i Belarus har man inte en chans, förklarar han vidare. Domare, åklagare, alla är tillsatta direkt av presidenten. Advokater som gör sitt jobb för bra riskerar i sin tur att förlora sin advokatlicens och till och med åtal.

– KGB var hos mina föräldrar så sent som i förrgår, berättar Pavel. De bad min mor hälsa att åklagaren ville komma i kontakt med mig. Så jag ringde upp och sa »jag är i Europa!«

Situationen på torget utanför regeringsbyggnaden i Minsk på valnatten är noga dokumenterad. Jag har inte hittat någon oberoende källa som stödjer de vitryska myndigheternas version. Utländska medier, inklusive ryska, rapporterar alla samma sak: polis och milis gick lös på en stor, fredlig demonstration. Även journalister blev slagna. Svenska ungdomspolitkern (Fp) Isobel Sommerfeld leder »Info Belarus«, och var på plats:

– Vi blev instängda i Hotell Minsk, som ligger precis vid Oktobertorget, säger hon när vi möts i Stockholm. Genom de stora panoramafönstren i lobbyn kunde alla utländska hotellgäster se precis vad som hände, urskiljningslös misshandel från myndigheterna, det var fruktansvärt.

Jag träffar också Valeria Hlukhava, en 20 årig student på det fria vitryska universitetet (EHU) i Vilnius. Hon var på Oktobertorget kvällen 19 december.

– Först var det en fredlig demonstration. Folk i alla åldrar sjöng och ropade. Men män som uppenbart var utsända, milis eller säkerhetstjänst, började bråka. Så slog polisen till, och det var så mycket våld, de slog alla. Jag såg något som jag först trodde var en bunt kläder i en rännsten, men det var en man, som blödde från huvudet. De säger att ingen dog, men jag undrar om det stämmer. Det var blod överallt.

Valeria arbetade också under valdagen som informell valobservatör åt ett projekt hon inte vill berätta närmare om, för att inte utsätta någon för fara:

– I det distrikt där jag var, i utkanten av Minsk, förekom vad jag kan förstå röstfusk. Det officiella resultatet stämde inte alls med det jag och mina kollegor fick fram.

Tillbaka på »Meksika« med Pavel och Fiodor, som berättar om sin 19 december.

– Min mamma ringde mig och sa att KGB varit hemma och sökt mig, berättar Fiodor. Samtidigt fick jag reda på att vår redaktion hade blivit utsatt för en razzia och att alla där blivit arresterade. Jag slog av mobilen, tog min laptop och flydde till Moskva, gränsen till Ryssland är inte så hårt kontrollerad.

– Jag var hemma men hade släckt när polisen ringde på, så de trodde att jag inte var där, berättar Pavel, vars far Mihail Marinich dömdes till 5 års fängelse efter valet 2001, där han var presidentkandidat.

– Sedan tog vänner mig till gränsen mot Lettland. Jag gick genom skogen över gränsen, sen fick jag lift med en lastbil till Riga.

Fiodor och Pavel arbetar nu febrilt med Charter 97:s hemsida. De skriver runt en tredjedel av texterna själva, information får de av källor i Belarus. Vissa texter är signerade analyser eller åsiktstexter, och andra är skrivna av skribenter som är anonyma. Det är förstås förenat med fara att skriva för Charter 97.

– Det är till och med förbjudet att läsa hemsidan, men kontrollen är svår att göra för myndigheterna, så folk vågar. Den största risken är att bli angiven.

De kan idag knappt betala sina skribenter, och tar själva bara ut runt 300 dollar i månaden, precis så det räcker att leva.

– Att skaffa medel är en prioritet, säger Pavel.

Och berättar att de kom försent till intervjun just för att de träffat viceordföranden i Europarådets parlamentära grupp (PACE), Emanualis Zingeris, för att be om medel till sin verksamhet. En annan plan är att få igång annonsförsäljningen.

– Det är en av de få fördelarna med att arbeta i exil från Vilnius, tillstår Fiodor. Vi hoppas att litauiska företag som vänder sig till vitryssar som kommer över gränsen för att handla blir intresserade av att köpa annonsplats på vår sida. Inga vitryska företag kan annonsera hos oss, då kommer man genast i problem med myndigheterna.

– Vi har funderat på att ta betalt för att inte lägga ut annonser för företag, säger Pavel, och tillägger att han förstås skämtar, men blir allvarlig igen:

– Utan medel dör denna verksamhet. Vi måste kunna ersätta våra skribenter och översättare – mycket av materialet på sidan översätts till engelska – för arbetet de gör, och risken de tar.

Dagen efter träffen på »Meksika« besöker jag Charter 97:s kontor. Eller kontor och kontor, det är en ruffig trerumslägenhet där också Fiodor och Pavel bor. Där träffar jag också web­mastern Larisa Karalenka.

Både Pavel och Fiodor är på det klara med sin situationen:

– Vi är inställda på att stanna i Vilnius länge. Läget är mycket mörkt. Vi har just registrerat oss som en icke vinstdrivande organisation i Litauen, och tänker söka uppehållstillstånd här.

De bägge har familj i Vitryssland, som de vet att de inte kommer återse på länge. De pratar med barnen på Skype, och hoppas att de kanske kan komma över till Litauen framåt hösten.

De berättar att myndigheterna ändå har svårt att spåra Charter 97-sympatisörer och medarbetare. De ingår i ett stort, löst hållet nätverk, en informell struktur där man medverkar så mycket eller lite man kan och vill.

– Och vi har inte haft så stora illusioner om förändring, säger Pavel. Det är något som kan ske på lång sikt. Det är viktigt att komma ihåg att hela denna höstens »liberalisering« i Belarus har varit falsk, en bluff. Många i EU trodde trots allt att Lukasjenko den här gången faktiskt skulle lätta på censuren och envåldsmakten. Medan vi i de oberoende medierna kände hur trycket mot oss ökade … du vet väl att en i vår redaktion mördades i september?

Det blir tyst kring bordet i det lilla köket. Jo, jag har läst om det. Den 3 september hittades Oleg Bebenin hängd i ett träd utanför sin stuga på landet utanför Minsk. Först avskrevs det som självmord. Efter kollegors protester togs en polisutredning upp, men inga framsteg har gjorts.

– Efter det, ja redan tidigare, för andra har dött mystiskt förut, så började oberoende journalister skriva en sorts anti-självmordsbrev och lämna till folk runtom, där de skrev sånt som »jag är inte deprimerad, jag har aldrig velat ta livet av mig«, och liknande, berättar Fiodor.

– En sak av godo som 19 december förde med sig är att nu har inte EU eller någon annan kvar några illusioner om Lukasjenkos förändring. Det är tydligt för alla att han är en diktator som aldrig kommer släppa ifrån sig någon makt frivilligt.

De berättar om mitten-center-kandidaten Andrei Sannikov och hans hustru, den kända journalisten Irina Khalip. Sannikov har stötts av, och stött, Charter 97.

– De anfölls av milis på valnatten, säger Fiodor. De misshandlades, särskilt Sannikov blev svårt slagen. Men på väg till sjukhus blev han utsliten ur bilen. Han är fortfarande fängslad. Och Irina har husarrest, med två KGB-agenter inne i sin lägenhet.

– Det enda vi vet idag är att Sannikov hålls fången under mycket svåra förhållanden, och utan adekvat vård. Hans advokat har fått träffa honom mycket kort, och är förbjuden att tala om mycket. Men det är inget annat än tortyr, av en oskyldig man.

– En stor anledning till att Lukasjenko agerat så hårt som han gjort är att valet visade att det skulle bli en annan president om folket fick välja fritt, säger Fiodor.

Enligt Charter 97 visade sig oppositionen var långt mer populär än Lukasjenko trott. Därför den hätska valkampanjen där motståndarna målades ut som fosterlandsförrädare och köpta CIA-agenter, därför omfattande valfusk, därför så hårda tag efter valet.

– Lukasjenko fick bara runt 38 procent av rösterna i första valomgången, säger Fiodor.

I Vitryssland har man systemet med två omgångar ifall ingen kandidat får egen majoritet i första, de två som fått flest röster går vidare.

– Det var flest av alla, men fortfarande inte egen majoritet. I andra omgången skulle ingen som röstade på en oppositionell kandidat röstat på honom. Han skulle ha förlorat ett rättvist val.

De två männen från Charter 97 menar att Andrei Sannikov skulle ha vunnit. Enligt deras uppgifter fick han cirka 25 procent av rösterna i den första omgången.

Jag frågar hur de vet detta, var de har dessa siffror ifrån.

– Nej, det är förstås problemet, ingen kan veta säkert, suckar Pavel. Men vi hade valobservatörer i vissa distrikt, frivilliga och inofficiella. Det här är de siffror vi har indikationer på. Men man kan vara säker på att det skedde omfattande valfusk. I många distrikt räknades inte ens rösterna. Tjänstemännen bara slog fast: »80 procent Lukasjenko«. På de flesta håll tilläts inte heller de utländska valobservatörerna att göra sitt jobb.

Istället hände det som internationella medier har rapporterat. Även oppositionskandidaten Vladimir Neklyayev misshandlades svårt på öppen gata. Han greps och fördes bort från en akutavdelning strax därefter. Liksom Sannikov är Neklyayev fortfarande fängslad med begränsad kontakt med omvärlden. Klart är att han far mycket illa.

– Charter 97 anklagas ibland för att vara ensidig, för att vara propaganda, som att engagera sig för Sannikov, säger Pavel. Men vi är en fri organisation, och bör väl få ta vilken ställning vi vill? Samtidigt måste man förstå att i Belarus är mediebilden oehört ensidig. Folket nås av en enda sanning, en bild, och det är Lukasjenkoregimens. På teve, radio, i de stora tidningarna syns bara Lukasjenko överallt. Då försöker vi vara en motvikt, ge den förbjudna informationen, berätta om omvärldens reaktioner, sanktionerna mot Lukasjenko och sådant. För att rätta den skeva bilden något.

– Visste du till exempel att i Belarus känner väldigt få till vad som händer i arabvärlden, lägger Fiodor till. Det var en kort artikel i regim­styrda tidningen Sovyetskaya Belorussia: »Allt lugnt i Egypten.«

Det besvarar också min tänkta fråga ifall arabvärldens revolter inspirerar folk i Belarus, men jag frågar iallafall.

– Nej, de flesta känner inte till det, svarar Fiodor. Det är nog svårt att förstå för en västeuropé hur det känns att bo i Belarus. De är isolerade. Det gör dem påverkbara för Lukasjenkos propaganda, som förstås ter sig överdriven i västliga ögon. Tillsammans med förtryck och korruption gör det folk rädda. Skrämd och ensam, så känner man sig lätt i Lukasjenkos Belarus.

– Det är den ensamheten och rädslan vi försöker motverka. På vår hemsida finns en gemenskap, information om protester, demonstrationer. Och trots att 20–25 personer blir arresterade varje gång, så fortsätter de att samlas.

– Och då bör det förklaras för svenska läsare vad fängelse i Belarus är, säger Fiodor. Vänner och kollegor som släppts berättar om små celler med alltför många fångar i. Det är bara ett par grader varmt, och man får mat, soppa, en gång om dagen. Sover gör man på träbritsar eller på golvet. Det är aldrig säkert hur länge man ska vara kvar, eller vad man är anklagad för. Om man har en advokat, vilket inte alls är självklart för det är farligt för en advokat att representera en poltisk fånge, har man inte rätt att träffa den.

Är det frågan om att Lukasjenko är mer ryssvänlig och att oppositionen är mer europaorienterad, frågar jag med en invändning som jag snappat upp mot de oppositionella i Belarus.

– Inte alls, försäkrar Fiodor. Lukasjenko är på kant med Ryssland också. Det är ständig misstänksamhet åt alla håll från honom. Men visst bygger hans makt på avtal med Ryssland, han får billig olja, och de får tillgång till land och inflytande. Men det är ett skakigt partnerskap, även ryssarna märker att det inte går att räkna med Lukasjenko. Deras avtal är ren business. Till exempel hålls efter 19 december även flera ryssar i fängelse i Minsk. Lukasjenko hoppas kunna använda dem att handla med.

– Det har han gjort förut, förklarar Pavel. Tyskland har betalat för att han ska släppa politiska fångar. De blir handelsvaror.

Belarus och Lukasjenko tjänar stora pengar på att Ryssland låter landet köpa råolja under världsmarknadspriset. Denna kan sedan säljas vidare direkt, eller raffineras och säljas vidare.

– Det är här EU verkligen kunde påverka, säger männen från Charter 97. Två av de länder som köper mest olja och oljeprodukter av Belarus är Holland och Storbritannien. Varför?

– Man ska veta att i Belarus finns det två budgetar, framhåller Pavel. Statens, och Luka­sjenkos privata. Pengar som borde vara nationens slussas direkt in på hans personliga konton. Det är ur dessa han betalar miliser, olika säkerhetstjänster, mutar valtjänstemän och så vidare. Det sägs att varje polis som misshandlade en demonstrant den 19 december fick 300 dollar i bonus.

Fiodor och Pavel tror att pengar också går till politiker i EU. Mutor för att stoppa och mildra åtgärder och sanktioner mot diktatorn.

– Det kallas lobbying, säger Pavel. Men alla vet vad det är. Om EU bara slutade handla med Lukasjenko, skulle hans pengar försvinna, och därmed hans makt. Han skulle falla inom ett par månader utan sina fonder.

Deras närmsta plan är att få ut fler redaktionsmedlemmar ur Belarus.

– Vi är fyra idag och hoppas få hit fyra till. De som arbetar med Charter 97 inne i Belarus är hjältar, men de är i ständig fara. Det är förståeligt att en del valt att inte fortsätta.

– Och ursäkta att jag tar upp det igen, men vi behöver medel, säger Fiodor. Som det är idag kan vi inte betala arvoden, inte ens till livets nödtorft. Jag skäms för det, jag har övertalat folk att arbeta för oss, de tar stora risker, då skulle de åtminstone få ordentliga löner.

Jag försöker protestera, men Pavel avbryter mig:

– Du måste förstå, vi tänker varje dag på våra vänner i KGB:s källare.

– Och vi undrar, vi är besvikna, varför gör inte Europa mer?

– Det är en diktatur mitt i Europa, 2011, folk fängslas och dödas, men bryr sig Europa? säger Pavel. De sanktioner som finns, framförallt mot Luka­sjenko personligen, är bra. Han har samlat makt och pengar hos sig själv. Det är honom allting utgår ifrån.

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin.

Källor:

Under åren har många oppositionella fängslats, försvunnit och dödats. Fakta finns hos Human Rights Watch: http://www.hrw.org

För rapporter om valet och mediesituationen i Belarus: Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, http://www.osce.org

Info Belarus, flitigt uppdaterad svensk hemsida om situa­tionen i Belarus: http://www.infobelarus.nu

Charter 97

Hemsidan var liten i början, men fanns där när internetanvändandet tog fart; mellan 2000 och 2010 ökade antalet vitryssar med internettillgång till 4,5 miljoner, nästan halva befolkningen. Eftersom det skedde parallellt med hårdnande och stadigvarande diktatur i Belarus, ökade antalet besökare. Idag har man upp till 50 000 besökare per dag, och en halv miljon i månaden. Basen i organisationen är närmare 150 000 vitryska medborgare, undertecknare av ett gemensamt manifest.

Belarus – detta har hänt

25 augusti 1991: Självständighet vid Sovjetunionens upplösning.

1994: Ny konstitution och Alexander Lukasjenko väljs till President.

1996: Konstitutionen görs om efter folkomröstning, nästa val skjuts upp till 2001,

2004: Lukasjenko ändrar konstitutionen så att presidenten kan bli omvald hur många ämbetsperioder som helst.

2001, 2006 och 2010 väljs Lukasjenko om.

19 december 2010: Kravaller efter valet. 700 personer arresteras i protester mot det officiella valresultatet: seger för sittande presidenten Alexandr Lukasjenko valet med 79,6 procent av rösterna. Journalister och oppositionskandidater misshandlas och arresteras.

2011: Under våren faller domar i de åtal som väckts mot demonstranter, politiker och journalister som arresterades i samband med valet. Bland andra har presidenkandidaten Sannikovs pressekreterare Aleksandr Otroschenkov dömt till fyra års fängelse. Zmitser Dashkevich and Eduard Lobau, ledare för oppositionella »Ungdomsfronten« dömdes 22 mars till 2 respektive 4 år i läger.

EU-sanktioner är idag riktade mot Alexander Lukasjenko och 158 andra medlemmar av den vitryska makteliten: regeringstjänstemän, domare och åklagare. De har inreseförbud och deras tillgångar i EU är frysta.

 Medier i Belarus

• Yttrande- och åsiktsfrihet slås fast i paragraf 34 i Belarus konstitution.

• 2006 försvåras oberoende tidningars situa­tion när man skärs av från de statsägda tryckeriernas tjänster. Många går över till internet­publicering.

• 2008 stiftas de första av en rad internetcensurerande lagar.

• 2010 Förbjuds flera hemsidor och alla internetanvändare måste registrera sig.

• Trakasserierna mot de oberoende medierna fortsätter och hårdnar. Razzior på redaktioner och i hem, förhör, beslag av datorer och information.

• Oppositionshemsidan Charter 97’s redaktion går i exil till Vilnius.

• Belapan är den största oberoende nyhetsbyrån.

• Oberoende Belsat TV drivs från Polen med stöd av polska staten..

• Den fria journalistkåren organiseras av ­Belarusian Association of Journalist, med den stridbara ordföranden Zhanna Litvina.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s