Med Dumbo och Tjechov i Jenin

Här visas allt från disneyklassikern Dumbo till enaktare av Tjechov. Frihetsteatern i Jenins flyktingläger ger hoppet tillbaka till Palestinas unga.

Text och foto: Åsa Wallin

Juliano Mer Khamis har fullt sjå att hindra alla barn som vill in, in, in. Det är en högljudd förväntan i den envisa trängseln. Det är november 2008 och Frihetsteatern i Jenin har precis öppnat efter renoveringen. Snart kommer 300 palestinier att få se tre enaktare av Tjechov. Några tjejer pillar med mobilerna. Det är ett konstant sorl under hela föreställningen, som om förväntningarna lever sitt eget liv. Lyckan över att ha en sittplats, nyfikenheten över vem som mer är här. Ett alldeles för litet barn börjar gnälla och storasystern får besviket lämna lokalen.

Frihetsteatern i Jenins flyktingläger startade redan i slutet av 1980-talet då pedagogen och aktivisten Arna Mer Khamis bjöd in traumatiserade barn från gatan för att spela barnteater. Hennes son Juliano Mer Khamis, en välkänd israelisk skådespelare, höll i dramaövningarna. När den andra intifadan under början av 2000-talet demolerade delar av lägret, stängdes också teatern. 2006 öppnades den på nytt. Juliano Mer Khamis fanns med bland initiativtagarna.

Här finns nu möjligheter att spela teater, filma, skriva och fotografera under handledning av lärare och gästlärare. Den föränderliga teaterlokalen används för föreställningar, konserter och som biograf. Den första filmen som visades när biografen invigdes var Dumbo. Barnens tårar flödade till disneyelefanten. När kulturen blir livsviktig och inger hopp suddas skiljelinjen ut mellan vad som är »rätt« och vad som är »kreddig« kultur.

– Vi är inte ute efter gammalt kolonialtänk där vi ska komma och tala om vad som är rätt för dem. Det är barnens agenda som gäller.

Det säger Anders Helmerius på Folkets bio i Malmö. Här finns nämligen ett stort engagemang för kulturcentret i Jenins flyktingläger. Anders Helmerius är med i Frihetsteaterns Vänner, en förening som ordnar stödfester och temahelger för att samla in utrustning och bidra med viktig kunskap. De åker också ner för att på plats bidra med sin kunskap och se över biografens behov.

Två av vänföreningens medlemmar, biomaskinisten Andrina Eriksson och ljudteknikern Lars Paulström sitter under olivträdet på gårdsplanen framför teatern i Jenin och pratar möjligheter. Husmor Maryam Abu Atiia kommer ut med sött kardemummadoftande kaffe i små koppar.

– De är så ivriga att få se film. Vi hade tänkt skicka ner allt samtidigt, men de ville ha projektorn direkt och bioduken, den har de sytt ihop själva.

Andrina Eriksson var med och jobbade på stödfesten på Inkonst under våren 2008, där pengarna oavkortat gick till biografprojektorn som nu finns på plats. Hon imponeras över uppfinningsrikedomen, hantverket och det jävlar anamma hon möter. Smarta lösningar som inte bara stannar vid idéstadiet, som till exempel motorn som fästs vid ett järnrör så att bioduken kan hissas upp och ner.

– Det är inspirerande och peppande, säger hon.

Lars Paulström och teaterns tekniker tillbringar timmar i mörkret vid mixerbordet för att hitta den bästa lösningen med befintlig utrustning. Nu är ljudet i stereo istället för mono, men behovet av sladdar och mikrofoner är stort och ett bättre mixerbord skulle behövas.

– Ett delaysystem som gör att ljudet från högtalarna når fram samtidigt vore rena drömmen, säger Lars.

Han har börjat fundera över möjligheten att ordna en ljudteknikerutbildning på teatern för att konkret föra sin kunskap vidare.

Över Jenins flyktingläger flyger fortfarande jaktplanet F16 med jämna mellanrum. Ljudet från planet låter som om en bomb har slagit ner i rummet bredvid. Det är ljudvallen som sprängs.

Överallt på dammiga gator och i gränder ser man barn. Familjer trängs i utrymmena mellan ljusa cementblock, där våning byggts på våning och armeringsjärnen fortfarande sticker upp.

Att det kan dyka upp monster är inte bara något som barnen fantiserar om här. Den israeliska armén kan när som helst, särskilt under natten, slå in dörren, rusa in i hemmet, slita ett barn ur sängen eller försvinna därifrån med storebror, pappa och syster, utan att de som lämnas kvar får veta vart de tar vägen eller när de kommer tillbaka. Och föräldrarna kan inte göra något för att skydda dem.

Frihetsteatern ser barnen och ungdomarna som framtiden. Jonatan Stanczak är en av grundarna, han berättar om lekens betydelse för barnets utveckling, eller kanske främst bristen på lek. Liksom bristen på en trygg plats där leken kan äga rum.

– De flesta barn i Jenins flyktingläger har inte förmågan att kommunicera, de har inget språk för hur de ska förhålla sig till varandra. Om ett barn skulle vilja låna din kamera så skulle han eller hon inte be snällt, utan bara ta den. Eller slå dig och sedan sno kameran, säger Jonatan Stanczak.

Kommunikationen, som är grunden för samarbete, planering och organisation, den finns inte. Det märker man som besökare tydligt.

Kulturarbetet ses som en långsiktig process. De barn som varit med från starten visar på ökad koncentrationsförmåga och trygghet. Jonatan Stanczak berättar om Rami som lider av ett språkligt handikapp, men som på scenen kan artikulera sig hur klart som helst. Han berättar om lägrets unga knivbeväpnade gangsters som, när de började samlas kring teatern, istället beslöt sig för att starta en egen teatergrupp. Och om tjejer som knappt vågat möta andras blickar, men som nu med självförtroende öppet berättar om sina projekt.

Han liknar kulturen vid det finaste kittet i samhället som håller allting samman, som gör att folk kan kommunicera, förstå och lita på varandra, och som skapar en dynamik som leder till utveckling. Kulturen ger identitet och trygghet, menar Jonatan Stanczak.

Hos vänföreningen i Malmö finns framtidsplaner. Visionen om ett kulturutbyte mellan palestinska ungdomar i Malmö och ungdomar från Frihetsteatern i Jenin börjar ta form. Under våren tror man på nära samarbete med stora nationella organisationer. Allt för att trygga teaterns framtid.

– Jag kan inte tänka mig ett mer givande projekt att vara med i, säger Lars Paulström. Det är som om att ha blivit biten av den palestinska bacillen. All entusiasm som vi möts av gör att vi bara vill tillbaka. Nu, nu, nu.

Åsa Wallin är frilansfotograf bosatt i Malmö. Hon ­arbetar med olika dokumentära fotoprojekt och medverkar regelbundet i Sydsvenskan.

Publicerad i Ordfront magasin nr 2/2009.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s