BLIXTKRASCHENS TIDSÅLDER

Blixtkraschens tidsålder

Världen är i händerna på finansindustrin. Men finansindustrin är i händerna på datorer. Daniel Berg berättar om hur hastigheten och datorkraften har kommit att bli de viktigaste investeringsinstrumenten de senaste åren.

Av Daniel Berg. Publicerat i Ordfront magasin nr 5 2010

Klockan är 14:45 på Wall Street den 6 maj 2010. Plötsligt faller New York- och Nasdaqbörserna med över nio procent på några minuter. Det ojämförligt största och snabbaste börsfallet någonsin i historien. 500 miljarder dollar går förlorade – mer än Sveriges samlade BNP. Men investerarna och mäklarna på Wall Street hinner inte kasta sig ut genom fönstren. Några minuter senare vänder kurvorna uppåt igen och större delen av jättefallet återhämtas.

Ingen vet ännu vad som orsakade »The Flash Crash«, blixtkraschen, trots en statlig amerikansk utredning. Men en sak vet vi: ingen människa hann blanda sig i. Kraschen skapades av de datorer som idag dominerar världens börshandel.

Datorer återfinns idag i alla delar av vårt finansiella system. För att förstå deras revolutionära roll de senaste 30 åren är det viktigt att något sånär hålla isär finanssystemets delar i sina traditionella funktioner, trots att just datorerna genom sina blixtsnabba nätverk som bäst håller på att binda dem alla samman.

Vad gör de finansiella datorerna? Mest omtalade är de som handlar. Det är här vi finner de nya, tekniktunga och hemliga företagen inom den växande sektorn »High frequency trading«. På mikrosekunder gör dessa datorprogram affärer som förr tog mänskliga handlare många minuter i svettiga telefoner.

Datorernas fart, kraft och logiska förmåga utnyttjas förstås också till att skaffa kunskap. Köpare och säljare på börserna har alltid försökt bedöma värdepapprens värde genom analyser. Datorerna har förvandlat analyserna från en blandning av insidertips, företags-känne-dom och magkänsla till en matematisk maktkamp där teknisk analys av världens alla google-sökningar av specialiserade algoritmer gifts samman med klimatkriser, energikris och politisk oro och ut spottar börstips. Oroväckande många tips leder idag investerarna mot vapenindustri, oljeprospektering och säkerhetsföretag. Prognoser som blir självuppfyllande när de tunga pensionsfondernas miljarder investeras.

Men datorer finns ju överallt i samhället.  Problemet är förstås hur maskinerna används. Och, liksom vid det medvetna införandet av nya arter i ekosystem, vilka oförutsedda effekter denna kiselbaserade livsform får för de kolbaserade när de tar över deras finanssystem.

Den här artikeln tar fasta på några få, men revolutionerande, effekter av datoriseringen av finansindustrin. Först har datorernas väldiga beräkningskraft gjort det möjligt att ta en av finansindustrins viktigaste historiska uppgifter, beräkningen och spridandet av risker, till en helt ny nivå av sofistikering. De derivatinstrument som idag värderas, delas upp på nytt, paketeras och distribueras genom världens banker och inom skuggbanksystemet på sekunder, kan om någon tog sig mödan att försöka utröna deras natur omfatta uppemot 30  000 sidor juridisk prosa.

Denna datorkraft har också fullkomligat den kapitalistiska globaliseringen; fört samman världens alla marknader till en, gjort alla risker avhängiga alla andra. Därmed har den också bäddat för sin nästa stora effekt, skapandet av oreglerbara nya penningar. Datorerna har gjort det möjligt för de mest skilda företag och institut att ge krediter: skapa pengar. Resultatet är en minskad betydelse för nationernas penga-skapande.

Men datorerna har framförallt gjort det möjligt att handla i ljusets hastighet. Då penningmängden i en ekonomi inte bara beror på alla pengars värde, utan också på hastigheten med vilken de cirkulerar (se mer nedan) har kanske denna datorernas effekt varit den mest omvälvande av alla.

Resultatet, den oväntade effekten av introduktionen av kiselbaserade arter i en kolbaserad ekologi, kan sammanfattas med att vi år 2010 har deflatorisk inflation. Datorerna har skapat en värld med sjunkande löner och arbetstillfällen men med stigande priser på bo-städer och aktier. Ekonomhistorikerna kallar denna process finansialisering. Här kan vi kalla det »the Age of the Flash Crash«, Blixtkraschens tidsålder.

Sedan börserna uppstod på 1600-talet har deras uppgift varit att få investerat kapital att betala sig så bra som möjligt. Men de största vinsterna görs där minst antal investerare vågar gå in, där riskerna att förlora allt är som störst. Finans-industrins aktörer har alltså som modus operandi att på allt klurigare sätt hantera allt större risker för att maximera sina vinster. Idag gör datorprogram det bättre än någon människa.

Alla finansiella innovationer är resultat av detta vinstsökande och riskhanterande: aktiebolaget, börsen, försäkringsbolaget, delreservbanksystemet – liksom syntetiska CDO:er (credit default obligations). Alla delar upp riskerna i mindre delar och sprider dem.

Utan att direkt minska riskerna för det verkliga företagandet, gör spridningen av dem det möjligt att totalt sett öka risktagningen för investerarna. Ett försäkrat fraktskepp ägt av ett aktiebolag löper inte mindre risk att förlisa än den ensamägda och oförsäkrade skutan. Men när det försäkrade, aktiebolagsägda skeppet förliser kommer försäkringsbolaget betala ersättning med intäkter från andra färder som lyckats, självrisken spridas på de olika aktie-ägarna som kan kompensera förlusten med vinster från aktier i andra mer lyckosamma resor. Också den mest sofistikerade syntetiska CDO:n som datorerna på Wall Street konstru-erat fungerar enligt samma grundprincip – dela och sprid riskerna.

Det gäller bara att inget statistiskt oförutsett händer. Som att alla huspriser börjar falla samtidigt. Sådana börskapitalismens fallgropar und-veks länge under efterkrigstiden med kontrollinstrument och regler. En gyllene era då det rådde strikt kapitalkontroll, valutorna hölls stabila och investeringsmöjligheterna fanns i stort sett bara inom den blomstrande indu-strin. Finansmarknaderna var kuvade under nationella regeringar, men försöken att finna nya sätt att hantera risker slutade inte för det. Det är under denna tid som många av de tekniker som senare blir avgörande utvecklas i det tysta.

1954 samlade börsmäklaren Harry Markowitz sina klienters aktieinnehav i »investeringsportföljer«. Markowitz bedömde risken i ett samlat innehav istället för att bedöma varje akties risk. Ett första steg mot det som brukar kallas »ekonometriska« börsstrategier.

De idag så (ö)kända hedgefonderna lanserades på 1960-talet. Med dem går derivatmarknaden från att ha varit en teknik för att underlätta handeln med säsongsvaror som vete till att idag bli en helt egen värld, befolkad av doktorer i teknisk fysik. Derivaten har blivit till hundratals instrument men kan ännu delas upp i tre grupper: optioner, futures eller swaps. Optioner är rätten, men ej tvånget, att köpa eller sälja till ett visst pris, futures är tvånget att köpa eller sälja till ett visst pris om en viss bestämd tid, och swaps är kontrakt att under olika tidsperioder byta olika värdepapper mellan ibland ett trettiotal investerare, oftast då hedgefonder och investeringsbanker.

Men lugnet kom under 1960-talet att mer och mer störas av knakande i den socioekonomiska byggnaden. Då stod finansindustrin redo, med den nya datatekniken i ryggen, att plocka upp mängden riskhanterande tekniker och i grunden omstöpa världen. Det råkade bli 1971 som blev det revolutionära året.

1971 föll efterkrigstidens valutasystem, Bretton woods, sönder. Dollarn kunde nu inte längre bytas mot guld till ett fast pris och devalverades med 20 procent. Inflation följde världen över. Riskerna med internationell handel ökade direkt, man kunde inte vara säker på sina intäkter och kostnader i främmande valutor. Behovet av nya finansinstrument var akut.

1971 nådde USA:s oljeutvinning sin topp. Sedan dess har landets produktion minskat och import av energi ökat. Dollar flydde till utlandet, för att sedan flöda tillbaka till de amerikanska finansmarknaderna där de bidrog till allt billigare krediter. 1971 gick världen över från guldmyntfot till oljemyntfot.

1971 lanseras den första mikroprocessorn av företaget Intel. Finansindustrin var snabb att utnyttja den. I och med mikroprocessorn kan världen 1971 sägas ha bytt penningform från papper till elektronik. En penning som rör sig med ljusets hastighet.

1971 startade den första börsen som anpassats till den elektroniska penningen: Nasdaq, med direkthandel via datornätverk mellan börsen och investerarna. Kostnaderna för börshandeln sjönk. Datoriseringen spreds snabbt till andra börser; den digitala kommunikationen med satelliter och handeln mellan börser och banker smälte under 1970-talet samman tidigare geografiskt åtskilda marknader.

1971 var året då makten över världens pengar började att snabbt glida ur staternas händer, och ner i finansindustrins världsomspännande och finmaskiga nät av kretskort, kreditkort och kablar.

Mängden pengar i en ekonomi påverkar förstås den enskilda valutaenhetens värde. Fler kronor, utan att ekonomin som kronan tillhör expanderar, minskar värdet på den enskilda kronan: inflation. Under recessionerna på 1970-talet försökte många regeringar trycka sedlar och mynt i hög takt utan att ekonomin tog fart, inflationen ökade.

För att bekämpa inflationen som härjat under 1970-talet försökte regeringar i början av 1980-talet (främst Thatcher och Reagan) istället begränsa centralbankernas utgivning av mer pengar. Om inte penningmängden ökade skulle inte priserna öka och inflationen hållas tillbaka. Men teorin hade utvecklats före 1971, då staten hade stor makt över penningskapandet.

Efter 1971 var denna metod allt mindre effektiv. När staterna höll tillbaka centralbankernas tryckande av sedlar och mynt, kom finansindustrin att öka sitt penningskapande (kreditpengar). Sedlar och mynt utgivna av staten är betalningar för tjänster och får sitt värde genom att staten godtar dem som betalning av skatter. Sedlar och mynt kan i teorin skapas fritt av staten, allteftersom den betalar för tjänsterna och dras in alltefter som skatter återvänder. Det finns ingen inneboende expansion i sedlar och mynt.

Privata kreditpengar skapas istället genom lån och bär ränta. Det måste således skapas nya kreditpengar varje år för att klara räntan på de gamla, och de kan bara skapas genom ytterligare lån. När väl regler för utgivningen av krediter lättas, eller datortekniken gör mer kreditgivning möjlig, skapas en spiral där krediter skapar mer krediter. En sådan spiral tog fart 1971 och alla ekonomiska sektorer i världen är långt mer belånade idag än de var 1971. USA:s totala skuldsättning har från 1970 till 2007 ökat med en faktor om 30 medan BNP ökat med en faktor om 13 räknat i nominella tal. USA:s finansindustris skuldsättning som procent av BNP har gått från under 20  procent 1978 till 120 procent år 2008. Hushållen har många gånger dubblerat sina skulder, liksom företagen. De flesta rika länder deltar i detta skuldkalas.

Samtidigt med överflyttningen av penningskapandet, från staten till den allt mer avreglerade finansmarknaden, sker en annan väldig förändring av betydelse för penningmängden. Hastigheten på världens finansmarknader ökar enormt i och med den elektroniska penningens genombrott 1971 och avskaffandet av kapitalkontroller som följde. När hastigheten ökar på omsättningen av pengarna, ökar också penningmängden – oavsett försöken att kontrollera penningutgivningen.

Vi har så under 1980- och 90-talet en tid där staterna försöker hålla nere inflationen genom att begränsa sedelutgivningen och därmed penningmängden. Samtidigt har vi en finansmarknad som genom både krediter och en blixtsnabb elektronisk penning ökar samma penningmängd. Och det är datorerna som gör det möjligt.

På en varumarknad gäller det att ta en vara från en plats där dess pris är lågt och sälja den på en plats där dess pris är högre. Transporten mellan olika rum är viktig och ju billigare transportsystem desto mindre skillnader i pris råder mellan marknaderna. Detta gör att varumarknaderna allt eftersom de expanderar i rummet mot nya marknader ökar i volym för att på så sätt kompensera för mindre marginaler. Finansmarknadens produkter köps och säljs ofta numera på en och samma marknad. Kampen om tiden har blivit för datorerna inom finansindustrin vad kampen om rummet är för varorna.

I kampen om tiden blev finansindustrin snart den bransch som investerade mest i IT och i sin strävan efter att sprida riskerna och öka avkastningen gjorde den sig allt mer beroende av datakraften. Datorerna möjliggjorde konstruktionen av ständigt mer komplexa handelsstrategier som kunde splittra upp, sälja vidare, försäkra, blanka och hedga investeringar i allt mer datatunga derivat. Värdet på dessa utstående derivat uppskattades av BIS (Bank of International Settlements) år 2009 uppgå till elva gånger världens samlade bruttoproduktion.

Hastigheten på börsen gjorde mänsklig inblandning till ett allt större hinder i kampen om tiden. Finansindustrin hade inte längre tid att låta människor trycka på knappen. Gradvis fick datorerna själva lägga ordrar utifrån sina analyser; kampen om sekunderna blev kampen om millisekunderna, och sedan mikrosekunderna. Denna kamp om tiden har lustigt nog åter gjort rummet viktigt: en aktör kopplad till börsen med en 20 meter lång fiberoptisk kabel har tidsfördelar gentemot den som har en kilometerlång kabel. Börsgolven har åter blivit exklusiva platser med astronomiska hyror, men tömt på människor.

Programvara – algoritmer – som utvecklats för att upptäcka trender i prisernas rörelser hos marknadsgaranterna, kan med hjälp av den extra hastigheten utnyttja allt kortare trendrörelser. Minsta mönster i ett aktiepris blir föremål för en kapplöpning där den som tidigast upptäcker den och snabbast köper kan »springa före« trenden.

Genom sin hastighet kan datorerna också vaska fram information om andra handlares positioner. Ifall en order inte har hunnit genomföras kan en handlare »ställa in« den. Via sitt övertag i hastighet kan en så kallad »rov-algoritm« lägga och omedelbart ställa in ordrar. Genom att lägga en rad ordrar med gradvis sjunkande priser ovanför rådande marknadspris kan algoritmen som ett ekolod höra vid vilket pris den andra sidans order svarar. (Vanligtvis lägger man en köporder som börjar på marknadspriset men som också accepterar lite högre priser för att få begärd mängd.) Dessa omedelbart inställda ordrar dyker bara upp hos andra handlare som blinkningar – »flashes«. När algoritmen kartlägger den andra sidans positioner är det enkelt för den att springa före den långsammare investeraren, köpa aktier till det rådande marknadspriset i vetskap om att den andre kommer att köpa upp till den avslöjade positionen. Allt på mikrosekunder. Den långsammare sidan är oftast dina pensionspengar, hanterade i enorma fonder.

Priset på en aktie tycks för en människa röra sig synkroniserat runt jorden. Men för en superdator varierar aktiepriset mellan marknaderna. Även om prisskillnaden är ringa kan vinsten ändå bli gigantisk, om aktören hinner utnyttja den via enormt många blixtsnabba köp och säljordrar, styrkta med lånade eller blankade medel.

Att vara snabbast är allt. Under krisåret 2009 investerade finansindustrin 500 miljarder dollar i IT. Världens snabbaste datorer står på Wall Street och arbetar i petaflopp-hastighet – kilo, mega, giga, tera, peta beräkningar i sekunden. Talande nog om världens utveckling är det bara oljeindustrins seismiska beräkningar och klimatforskarnas projektioner som kan mäta sig i datakraft med den som används inom finansindustrin.

Den datorstyrda handeln har ökat snabbt sedan den introducerades experimentellt i slutet av 1990-talet. 2005 utgjorde den 30 procent av den totala handelsvolymen på världens finansmarknader, år 2007 passerade den den magiska gränsen 50 procent. Våren 2010 – vid tiden för »The Flash Crash« – stod den för uppåt 70 procent.

Eftersom datorprogrammen be-fin-ner sig i  ständigt krig med varandra råder en sträng hemlighetsstämpling kring hela industrin. Berömt är stöldförsöket förra sommaren av den enorma investmentbanken Goldman Sachs algoritmer. Banken gjorde under denna tid 100 miljoner dollar i vinst – varje dag – och banken förklarade lakoniskt att de stulna algoritmerna »i fel händer« skulle kunna orsaka väldig skada. Genom läckta rapporter och insiderbeskrivningar i fackpress kan mycket sägas om dessa algoritmer, och vad de betytt.

Datorerna är överlägsna börsmäklare. Utvecklingen i stort styrker resultaten från en av de tidigaste undersökningarna från 2001, som visade att algoritmernas handel hade en 7 procent högre avkastning än det mänskliga genomsnittet. Sedan dess har datorerna genomgått hård evolution och vissa hävdar att idag gör datahandeln »vinst varje gång«. Oberoende hur börsen går gör många HFT-fonder 18–20 procentiga vinster, då de inte satsar på en växande ekonomi i företag som klassiska indexfonder eller strategiska investerare. Deras hypersnabba transaktioner tjänar pengar på helt andra sätt, som att springa före på det sätt som beskrevs ovan. 2008 var året då detta syntes som tydligast, kanske året datorhandeln kommer att anses ha tagit över rodret i finansvärlden. Stora investmentbolag som Citadel i USA gjorde till exempel förluster på 55 procent i sina vanliga fonder det året, medan deras datorhandel fortsatte göra stadiga, stora vinster.

Världens börser har anpassat sig fysiskt efter de nya handlarnas kiselkroppar: man har avkylningsanläggningar istället för element, distributionskanaler för elektricitet istället för kolhydrater, serverparker för dataanalys istället för bildskärmar och så vidare. Dessutom har de derivat som datorerna konstruerar med tillgångar »cross-asset« och »cross-border« tvingat börserna att bygga samman sina plattformar för att klara komplexiteten.

Dessa investeringsbehov har lett till ökad konkurrens mellan börserna. Ju fler investerare, desto mer likvid marknad. Ju mer likvid marknad, desto mer attraktiv.

Denna strid går hårt åt börserna. Med datahandeln har volymen på börserna dubblerats varje år sedan 2004. Gång på gång har de stora börserna kraschat av överbelastningen. Konkurrens från nya aktörer ökar trycket: investeringsbankerna har skapat virtuella handelsplattformar (mest känt är »Project Turquoise«) som helt kringgår börssystemet; nya specialistbörser erövrar nischmarknader med särskild hänsyn till datorernas behov. Resultatet kan bli de stora börsernas fall. NYSE har gått från att hantera 80 procent av USA:s handel för tio år sedan, till att idag hantera runt 40 procent.

Datorernas villebråd försöker anpassa sig: lika okända som oroande för börserna är de handelsvolymer som flyttar över till »dark pools«, handelsplatser som organiseras inom investmentbankernas kontaktnät. Dessa föredras av stora investerare, där behöver de inte avslöja sina positioner och priser, vilket kan vara kostsamt på en börs fylld av rovgiriga algoritmer. Ett annat sätt för de stora institutionella investerarna att störa jagande algoritmer är att lägga mindre, men fler, ordrar. 2006 rapporterades att snittet på en aktie-affärs volym minskat från 2000 aktier åren innan till 400.

Datorprogrammen får ständigt fler funktioner: sedan 2007 inkluderas bildanalys i deras »data mining«, informationsvaskning. Datorerna trålar mediedjupet på internet för att  urskilja mönster i världens nyhetsrapportering och Google-sökningar, och drar slutsatser om människornas funderingar, för att förutsäga prisrörelser. Sekund för sekund förändras så analysen av världens ekonomiska förutsättningar. Teknikerna utvecklades för att ta in människornas psykologi, och bildar nu mönster och scheman för denna. När människorna lämnar plats för en ny art investerare lever så våra psykologiska egenskaper vidare som informationsspöken, transplanterade »organs without bodies«, lika avgörande för börsens utveckling som förr.

Ökningen av hastigheten har gjort dess betydelse för den totala penningmängden större. Hastigheten varierar mer än sedlar och mynt som ju måste flyttas och omvärderas. Detta är också lärdomen av såväl The Flash Crash som av kraschen efter Lehman Brothers konkurs 2008. Ju hastigare marknader, desto häftigare blir krascherna.

Blixtkraschen den 6 maj i år var bara ett litet smakprov på detta. Mekaniken bakom kraschen var sannolikt något liknande den på »den svarta måndagen« 1987. Då började fler och fler mäklare sälja enligt ett förutbestämt schema allt eftersom priserna sjönk, så kallade stop-loss-orders. En spiral av panikförsäljningar tog fart, fler och fler försökte minimera sina förluster och snart var 20  procent av börsvärdet borta. Men detaljerna den 6:e maj 2010 är som sagt fortfarande oklara. En av anledningarna till att utredningarna gått bet är att börserna dokumenterar sina transaktioner på minutbasis. Men kraschen skedde på grund av den handel som sker på millisekunder. Ett dataanalysföretag, Nanex, har »inspelningar« av börshandeln på mikrosekundnivån och har nyligen kunnat visa på vad som sker under minuternas yta. De har följt en enskild akties pris och sett hur underliga kurvor, liknande hjärtslag på en pulsmonitor, formerar sig symmetriskt i rad. Det man ser är hundratals ordrar som varje sekund läggs och ställs in, läggs och ställs in. En rovalgoritms andetag i mörkret, lurandes på ett motbud från en långsam, icke ont anande investerare.

De senaste 30 åren, under vilka datorn vuxit sig allt viktigare för finansvärlden, har kallats »The great moderation«, en tid av samtidig deflation (i realekonomin) och in-fla-tion (i finansekonomin) med allt lägre nominella räntor men stigande realräntor, där datorerna spred riskerna över allt fler marknader, där fastighetspriserna ständigt ökade medan lönerna stod stilla. Arbetslösheten kröp stadigt uppåt.

Finansindustrins övervärdering av sina tillgångar och realekonomins oförmåga att leverera lika mycket värde som krediterna gör anspråk på har legat bakom varje finansiell kris i historien. Extraordinärt med den världskris som finansindustrin skapat denna gång är omfattningen av riskernas spridning och hastigheternas andel av den totala penningmängden. Med andra ord effekterna av den datorstyrda finansmarknaden. De hundratals nya finansiella instrumenten som konstruerades gjorde att avkastningen på långsiktiga investeringar och räntan på enkla statsskulder såg löjligt små ut, stora pensionsfonder investerade i de nya instrumenten. Man menade att man nu, tack vare datorerna och mattegenierna bakom deras användning på börsen – experterna som kallas The Quants – hade nått en ny era, den kallades NICE (Non-Inflationary Constant Expansion). Ingen inflation, bara oändlig tillväxt. Riskerna hade räknats bort till den yttersta statistiska marginalen.

Hedgningsstrategierna som utvecklats tillsammans med teknikerna för att dela upp skulder i derivat och sälja dem i 1  000 bitar har fått till effekt att marknader som alls inte har med varandra att göra under 2000-talet har börjat röra sig synkroniserat. Priset på vete förändras i en våg som omfattar också priset på ABB-aktier, två marknader som i praktiken borde bestämmas av mycket olika saker. Datorernas kraft har gjort att alla marknader börjat växa samman till en. Faller en faller alla. Ironiskt nog exakt det som man från början sökte undvika med att sprida riskerna.

När penningen styrs privat tvingas centralbankerna till slut kapa ankartrossen och låta valutan fluktuera fritt. När penningen i hög grad består av dess väldiga omsättning inom ett autonomt datornätverk tvingas staterna – som hösten 2008 – att kapa alla budgetbegränsningar och all finanspolitik och fullt ut garantera värdet bakom de privata krediterna. Annars tvärbromsar omsättningen och pengarna i världen är borta. För bara 20 år sedan hade ännu centralbankerna valutareserver att kontra en femprocentig rörelse ut ur en valuta på marknaden, men idag, med den väldiga ökningen av volym och hastighet på denna den mest likvida av finansiella marknader skulle en femprocentig rörelse knäcka också den starkaste centralbank. Världens statsfinanser är också efter 2008 mycket mer belånade än -förut.

Men karusellen kan bara öka i hastighet. Nu när alla marknader förenats genom de riskhanterande strategierna och allihop är beroende av den fortsatta och allt snabbare cirkulerande privata kreditpenningen, måste denna pennings värde upprätthållas till varje pris. Den inflation som där råder måste kompenseras med allt djupare deflation inom realekonomin. Återhämtningen på börsen senaste året kan tjäna som ett typexempel på denna tudelade ekonomi. Företagen redovisar åter vinster, finansindustrins tillgångar räddas. Men vinst-erna har inte kommit genom nya marknader, innovativa produkter, nyinvesteringar och ny produktion. Nej, rörelseresultaten har över hela västvärlden först och främst förbättrats genom uppsägningar (det kallas produktivitetsökningar) och nedskärningar i investeringarna. Aktierna stiger med vinsterna, lönerna sjunker med realekonomin. Lönernas andel av BNP har i USA gått från runt 52 procent innan 1971 till ner mot 40 procent idag, finans-indu-strins vinster har samtidigt ökat tre gånger snabbare än BNP. När ekonomerna nu oroar sig för inflationen är det knappast för att in-fla-tionen inom de finansiella tillgångarna och fastigheter ska öka, det är tvärtom det de önskar. Det är inflation i realekonomin man räds och man ser hellre en konstant världsvid arbetslöshetsepidemi – som börjar närma sig 20 procent av arbetskraften – för att garantera vinsterna. Vår tid är en tid av deflation i real-ekonomin och inflation i finansekonomin.

Det enda som kan hålla lönen intakt samtidigt med stigande huspriser är om ekonomin i övrigt kan växa och göra annat billigare. Det är därför alla gillar tillväxt, i bästa fall gör den de rika rikare utan att göra de fattiga fattigare.

Men tillväxt kräver ständigt mer energi och naturresurser, mer och mer arbete och maskiner. När finanssektorn ökar kraven genom ökad penningmängd måste inte bara människorna utan också naturen springa i datorernas takt. Snabbare och snabbare – mer och mer.

Samtidigt med globaliseringens datorledda fullbordande på finansområdet står dock världens energiförsörjning inför en möjlig terminalkris som tycks sammanfalla med en gräns för hur mycket realekonomin kan hämta fria resurser ur och dumpa restprodukter i de ekologiska systemen. Tillsammans med ett demo-grafiskt tryck med åldrande och alltmer konsumerande befolkningar i den rika världen, blir realekonomins möjligheter att uppfylla finans-indu-strins fordringar allt mindre.

Ekvationen, den ur-algoritm som alla algoritmer på börsen vilar på och utgår ifrån, går inte att få ihop på lång sikt. Men så länge man kan öka insatserna av energi, arbete, naturresurser och statliga tillgångar kan man ännu en stund undvika att en »Flash Crash« blir »the Last Crash«.

Detta är orsaken till att samma världsledare, som på 20 år inte kunnat nå ens ett misslyckat avtal om att rädda världen undan en ekologisk katastrof, på en vecka lyckades enas om samordnade, globala räddningsinsatser till finansmarknadens algoritmer. Det de gjorde var den största värdetransaktionen i världshistorien. De lovade att täcka upp in-fla-tion-en i finansindustrin med alla reala tillgångar staterna hade kvar. De tog av de fattiga och gav till de rika i en aldrig tidigare skådad omfattning i ett desperat försök att få algoritmerna på börsen att gå jämnt ut – bara några sekunder till.

Under denna världskapitalismens kris har  den globala vänsterns mest progressiva förslag varit att nationalisera bankrutta banker, Sveriges lösning under 1990-talskrisen. Men detta användande av staten bevarar finansdatorernas rätt att från intet skapa och styra våra pengar. Ett rimligare första krav vore att nationalisera rätten att skapa pengar.

Viktigare källor och vidare läsning

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s