Monthly Archives: september 2011

Hiss och diss på mässan

Bok&biblioteksmässan, ja den heter faktiskt så, trots att det blir allt färre bibliotek där. Och  i  DN :s frågetävling om vad mässan egentligen heter ges tre alternativa förslag, men inget av förslagen är Bok & Bibliotek, alltså mässans korrekta namn.  Däremot skrivs det ofta om hur alla  bibliotekarier, lärare och ibland ”kulturtanter” har sina bästa dagar på Bok&Bibliotek. Kulturtant är ett trist begrepp, ömsom lite nedlåtande ömsom hyllande,  för många vet ju att utan kulturtanterna så skulle kultursverige vara betydligt ödsligare. Några kulturgubbar hör man sällan talas om i sådana sammanhang. Men, på Bok & Bibliotek är de frekventa. I olika åldrar  i olika montrar rör de sig hemtamt och säkert.  Det är väl dags att skrota ”kulturtanten”, det var möjligen roligt för några år sedan – men nu? Gäsp.

Detta års mässironi var för mig att kulturministern, densamma som avskaffade stödet till En bok för alla, köpte tre böcker i förlagets monter. Varför gick hon inte till närmaste bensinmack eller Pressbyrå? Hon har ju sagt att böcker finns överallt.

Höjdpunkt: Belarus/Vitryssland. Litteraturresan. En rad fantastiska, intressanta och poetiska programpunkter, bland andra Vilket poetiskt landskap bjuder Belarus på? Poeten Katarina Frostenson inledde med att i en vacker och informativ text berätta om en resa i Belarus i somras, författaren Inga- Lina Lindqvist, med rötter i Barysau och poeten Marya Martysjevich, Minsk, gav sina intryck av landet och språket. Det kändes som om jag fick djupare insikt i detta land nu, än av  mediarapporteringen. Maria Söderberg, fotograf och förläggare , har varit drivande och anordnat flera litteraturrresor. I år ger hon ut antologin ”Språket som i Svalan bor i dess hjärta. Belarus Litteraturresan. En antologi” (Midsommar).  Förlaget Ersatz ger ut flera belarusiska författare, som alla var på bokmässan. Förlagschef Ola Wallin, tillika Svenska Pen:s internationella sekreterare, berättar om en allt svårare situation för författarna.

Bästa citatet: ”Strindberg var ett geni Hjalmar Söderberg en talang” Bo Bergman i boken om sin vän Hjalmar Söderberg på ett seminarium med akademiledamoten Lotta Lotass och litteraturvetaren Staffan Söderblom apropå att akademien ger ut Bo Bergmans bok om Hjalmar Söderberg.

Mässans det gick inte så bra: Samtalet mellan megahyllade Jonathan Franzen och chefredaktören för Borås tidning Stefan Eklund. Det skar sig och storpubliken skruvade sig besvärat. Synd, förväntningarna var höga.

Stor fråga i litet seminarium: Kan skönlitteratur motverka rasism? Naturligtvis gick det inte att svara på, men att unga människor läser och diskuterar skönlitteratur i skolan kan nog ändå bara vara bra.

Marianne Steinsaphir

 

Tankesmedjornas tid

Timbro, Arena Idé, Den Nya Välfärden. Tankesmedjorna producerar rapporter och böcker, arrangerar seminarier och debatter. Med välfyllda kassakistor påverkar dessa särintressenas legoknektar partier, medier och opinion.

Av Annika Hallman

Ingen riktig paneldebatt utan en tankesmedja. De är poppis på landets redaktioner: Medarbetarna är välformulerade och ställer gärna upp.

Som Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros Medieinstitut. Han har inte legat på latsidan i sommar. Förutom sina kolumner varannan vecka i Svenska Dagbladet och krönikor i Sundsvalls och Borås tidning har han varit en flitig gäst i Sveriges Radios P1. Den 13 juli kommenterade han avlyssningsskandalen inom Murdochimperiet, den 21 juli debatterade han hur Carl Bildts förflutna påverkar hans roll som utrikesminister, den 26 juli diskuterade han statsminister Fredrik Reinfeldts osynlighet efter terrorattacken i Norge. Tidigare i år har han i P1 och P3 debatterat kristen vänster, förnuft och tro, public service, Wikileaks och argumenterat för att Kristdemokraterna inte bör delta i Pride. Och så har han suttit i Nyhetspanelen i SVT:s Gomorron Sverige och haft tre debattartiklar på Newsmill sedan slutet av maj – om jag räknar rätt på Timbros hemsida över medarbetarnas förekomster i medierna.

Det är väl just så här en lyckad tankesmedja ska nå ut. Synas och höras ofta, ges förtroende att kommentera politik och aktuella händelser.

Läs mer

Hatets rötter

Varför röstar fler väljare i rika Norge än i något annat nordiskt land på ett högerpopulistiskt parti? Anders Behring Breiviks terrordåd var tydligt riktat mot socialdemokrater. Hatet mot arbetarrörelsen delar han med många andra högerextremister, skriver Anna-Lena Lodenius.

Av Anna-Lena Lodenius

Att högerpopulistiska partier växer i Östeuropa och i länder med hög arbetslöshet och ekonomisk kris är nog lätt att förstå för många, men varför i rika Norge som tack vare oljan har en BNP som är nästan lika stor som Sveriges trots en betydligt mindre befolkning? Arbetslösheten är låg, och åtminstone innan attentaten i Oslo och på Utöya framstod Norge som ett oerhört tryggt och gott land att leva i. Ändå röstar fler väljare än i något annat nordiskt land på ett högerpopulistiskt missnöjesparti.

I Norge har Fremskrittspartiet, där Anders Behring Breivik var medlem några år, tagit väljare från Arbeiderpartiet. Med sina nästan 23 procent av rösterna är partiet väl etablerat i politiken. Efter attentaten framfördes viss självkritik från Fremskrittspartiets ledning, att de kanske måste se över tonläget i debatten. Något sådant yttrades aldrig från Sverigedemokraterna (SD), inte ens när frågan ställdes rakt ut av journalister. Efter en tid backade även Fremskrittspartiet: Det fanns ingenting att lära av attentaten i Oslo och på Utöya och det som skett handlade om något helt annat än det Fremskrittspartiet står för, var slutsatsen. Möjligen, har det hävdats, kan man se att det mångkulturella samhället lagt en grund för ett hat som visade sig i attentaten. Det vore mer rimligt att se att ett mångårigt hat mot arbetarrörelsen från högerhåll är bakgrunden till det som hände.

Läs mer

Höst och häst

Hösten är en bra tid för biobesök och en film ni inte bör missa är Lisa Aschans Apflickorna, hyllad av de flesta. Och nu är det min tur.

Storyn är egentligen ganska enkel.

Emma börjar i ett voltige-lag, en slags uppvisningsgymnastik till häst. Där möter hon Cassandra. Redan från den första ordväxlingen börjar ett obehagligt maktspel mellan flickorna att ta form. Det handlar om sexualitet och våld, konkurrens och ensamhet.

Hela filmen utspelar sig i ett slags gränsland, man vet inte om man ska skratta eller rysa. Filmens lugna tempo och utdragna scener gör att den egna fantasin om vad som ska ske härnäst ligger steget före det som faktiskt sker på duken. Kanske är det just det som gör filmen så obehaglig, och så bra.

Färgerna är matta och bruna, som om ridhusets dammiga torv letat sig in i skådespelarnas porer, lagt sig som ett filter över kameran.

Fotografiets flirt med gamla Westernfilmer är tydlig och uppfriskande. Några torra kaktusar på en veranda. Mocka, läder och tunga frustande djur. Men huvudrollsinnehavarna har varken skäggstubb eller basröst. Filmen leker medvetet med både genus och etnicitet, hela havet stormar och alla stereotyper får byta roll. Men utan att det nämns. Och just att det varken nämns eller påvisas gör det så befriande.

Stallets miljö inbjuder till maktspel. Den militära disciplinens kvarlevor genomsyrar

voltigelärarens stränga order och snärtande piskslag. Det smittar av sig och kommer igen i flickornas samtalston och beteende.

Det finns en etablerad hierarkisk kultur i stallet, både i filmen och i verkligheten och det är just förnimmelsen av denna kultur som gör stallet till en så utmärkt scen. Vilken banal intrig som helst får ett dramatiskt uppsving när den avhandlas genom ett boxgaller med en tung och vass grep i handen.

Se den och kom ihåg att lämna en plats i dig själv där historien kan få tolkas och leva fritt. Annars blir filmen ganska enkel och tråkig.

Clara Lowden

Det händer mycket här nu…

Ordfront förlag får ny majoritetsägare med Alfabeta. En ny spännande tid för förlaget. Magasinet kommer däremot fortfarande att ägas av föreningen Ordfront och ett nytt nummer av magasinet ligger i tryckpressarna. Bland annat kommer ni att få läsa om hatet som förvandlade Norge till ett land i sorg och tio dörrar som stänger Europa för flyktingar… Vi är lika upprörda som alla andra över den holländska tv-showen där människor som fått avslag på sin asylansökan får tävla om en summa pengar, ett ”startkapital” när de skickas tillbaka.  http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-14743346

Varje land har sina rättsskandaler, vi publicerar också ett utdrag ur Hannes Råstams nya bok om fallet Thomas Quick. 

Marianne Steinsaphir, Annika Hallman, Clara Lowden

Skogen är åt skogen

Kalhuggning, markberedning och plantering i långa rader. Den svenska skogen mår inte bra, men pengar har blivit allt för det svenska skogsbruket, skriver Thomas Tidholm.

Av Thomas Tidholm

Vad är det för fel på den svenska skogspolitiken? Det är samma fel sedan länge. Det är staten och kapitalet. Som sitter i samma skogsmaskin, med samma gamla överenskommelse, samsyn, grabbanda: Skogen är till för att huggas. Och därefter i industrier, pappersbruk, sågverk förvandlas till virke, papper, kartonger, fiber, vad som helst som kan ge avkastning i aktieportföljerna.

Skogsstyrelsen är en myndighet. Den är staten. Skogsbruket bedriver själva exploateringen och Skogsstyrelsen utövar myndighet. Så är det skrivet. Men Skogsstyrelsen är samtidigt en del av näringen. I myndighetsutövningen ingår både att utöva tillsyn över näringen, och samtidigt att hålla näringen om ryggen och hjälpa till med exploateringen. Två stolar att sitta på redan från början. Men det är exploateringen staten vill ha och det är där myndigheten har sitt fokus och sin självkänsla. Vi är med och skapar dessa värden. I pengar. Läs mer