Skogen är åt skogen

Kalhuggning, markberedning och plantering i långa rader. Den svenska skogen mår inte bra, men pengar har blivit allt för det svenska skogsbruket, skriver Thomas Tidholm.

Av Thomas Tidholm

Vad är det för fel på den svenska skogspolitiken? Det är samma fel sedan länge. Det är staten och kapitalet. Som sitter i samma skogsmaskin, med samma gamla överenskommelse, samsyn, grabbanda: Skogen är till för att huggas. Och därefter i industrier, pappersbruk, sågverk förvandlas till virke, papper, kartonger, fiber, vad som helst som kan ge avkastning i aktieportföljerna.

Skogsstyrelsen är en myndighet. Den är staten. Skogsbruket bedriver själva exploateringen och Skogsstyrelsen utövar myndighet. Så är det skrivet. Men Skogsstyrelsen är samtidigt en del av näringen. I myndighetsutövningen ingår både att utöva tillsyn över näringen, och samtidigt att hålla näringen om ryggen och hjälpa till med exploateringen. Två stolar att sitta på redan från början. Men det är exploateringen staten vill ha och det är där myndigheten har sitt fokus och sin självkänsla. Vi är med och skapar dessa värden. I pengar.

Regeringens vision om den svenska skogen, delegerad till Skogsstyrelsen i det så kallade regleringsbrevet, är »bruka utan att förbruka«. Då avses enbart träden, själva Värdet. Det biologiska livet, mångfalden, är vad som förbrukas. Och den är inte en förnyelsebar resurs.

1993 skrevs skogsvårdslagen om. Enligt den så kallade portalparagrafen skulle nu miljömålet väga lika tungt som produktionsmålet.

Man frågar sig hur det gick till när den lagen skrevs! Den är ju så uppenbart vilseledande. Tanken kan aldrig ha varit att realisera något sådant. Inom näringen – och hos Skogsstyrelsen – väger produktionsmålet 95 ton och miljömålet kanske fem. Att skog är till för att huggas ändrades inte, men stora kalytor göms numera gärna bakom dimridåer av björksly längs de mest trafikerade bilvägarna.

Likafullt finns denna lag och det är Skogsstyrelsen som ska se till att den verkställs. Hur skulle den då kunna läsas?

Kanske att halva skogsarealen bör skyddas från skogsbruk? Eller åtminstone att de arter av djur och växter som naturligt förekommer bör kunna finnas kvar i livskraftiga bestånd samtidigt som skogsbruk pågår. Många likartade formuleringar finns, till exempel i nationella miljömålet Levande Skogar. De har antagits av riksdagar och miljöutskott, och förekommer även i vagare formuleringar på storbolagens hemsidor, men framstår idag som patetiska. Ingen har nog egentligen trott att de ska kunna realiseras.

På Skogsstyrelsen såg en viss kursändring ut att vara på gång i riktning mot bättre hävdande av miljömålet. Det var för sådär tio år sedan, under Göran Enanders tid som chef. Men Enander fick gå efter att ha tagit skogsvårdslagen på alltför stort allvar och kommit med obekväma rapporter. Han hade därvid misshagat Näringen som under hela hans tid som chef lobbat för att få bort honom. Nu fick han ett av de fulaste avsked en svensk generaldirektör har fått. Det officiella skälet var oordning i myndighetens ekonomi. Därefter tillsattes Monika Stridsman (2009) och Näringen applåderade. Ordningen tycks nu återställd, men många engagerade tjänstemän och inventerare från den förra tiden finns kvar och har svårt att riktigt trivas.

Var det Näringen eller regeringen som tillsatte Monika Stridsman? Bara den som är cynisk och pessimistiskt lagd kan rätt förstå vad som händer i det svenska skogsbruket.

Skogsstyrelsen genomför varje år en så kallad polytaxundersökning för att kontrollera efterlevnaden av skogsvårdslagens miljöparagraf. Man har de senaste åren tvingats konstatera att efterlevnaden har försämrats dithän att mer än en tredjedel, 37 procent 2010, av alla slutavverkningar inte lever upp till kraven. I Dalarna är det 47 procent. Det ser mycket illa ut, men Näringen hävdar att lagen är »otydlig« och kräver ändringar, läs manipulation, av regelverket så att överträdelserna inte ska bli lika synliga.

Monika Stridsman är Duktiga Annika. Hon har ställt sig positiv. Förhandlingar har inletts. När annars förhandlar staten med förövare om lagtexten? I Dalarna har hon, efter en påringning från bolaget Stora Enso, personligen ålagt sina tjänstemän att inte gå ut med de genanta siffrorna. Näringen har också hotat att bojkotta omarbetningen av SVL:s miljövårdsparagraf om inte dess »erfarenheter tas tillvara«.

När det gäller naturvård i skogsbruket försvarar Monika Stridsman energiskt parollen »Frihet under ansvar«. Vad skulle hon annars? Det gör ju alla i ansvarig ställning, från landsbygdsminister Erlandsson och neråt. Men vilket ansvar? Det speciella här är att något ansvar inte finns aktiverat. Inga straffsatser, inga sanktionsmöjligheter finns överhuvudtaget. Miljöparagrafen har bara karaktär av goda råd.

EU kräver visserligen att lagen ska vara bindande, och att dess Art och Habitatdirektiv ska infogas i svensk lag, något som inte bara Skogsstyrelsen utan också riksdagen lyckats glömma i många år, trots påstötningar.

En nästan pikant egendomlighet med den svenska skogsvårdslagen är att förutsättningen för att någon ska kunna ens åthutas för överträdelser är att Skogsstyrelsen först ska ha utfärdat ett riktat föreläggande i det speciella fallet. Trots att det varje år kommer in cirka 60 000 avverkningsanmälningar har antalet sådana förelägganden varit sammanlagt 22 (tjugotvå!) under de senaste åtta åren. En bra fråga blir då varför man inte istället skickar ut ett särtryck ur skogsvårdslagen till alla skogsägare.

Men kanske skulle det vara att gå för långt. Förelägganden får inte »försvåra pågående markanvändning«, enligt den så kallade »intrångsbegränsningen«. (Naturvård är alltså intrång, med ägarcentrerad terminologi.) Intrånget får på sin höjd vara »bagatellartat«. Skydd av ett större område ger ägaren rätt till intrångsersättning, som är marknadsvärdet uppräknat med 25 procent, staten betalar här böter för sin fräckhet att vilja värna ett samhällsintresse.

Inga miljööverträdelser i skogsbruket beivras alltså någonsin. Däremot har en skogsägare (Harald Holmberg) nyligen i ett uppmärksammat mål ställts till ansvar för att ha velat bedriva ett skonsammare (!) skogsbruk än vad lagen kräver. (Åtalet blev till slut nerlagt.)

Skogsstyrelsen drev det målet. Nyligen har man i samma anda givit tillstånd åt en privat skogsägare att avverka 40 hektar urskog i Änok, ett orört deltaland en kilometer från världsarvet Lapponia. Med åsidosättande av alla skogspolitiska mål och intentioner samt skogsvårdslagens paragraf 18 som definitivt förbjuder skövling av det slaget. Men den paragrafen har å andra sidan aldrig använts – så varför börja just nu när alla skogsbrukets representanter i Norrbotten, inklusive landshövding Per-Ola Eriksson (C) rest sig, bildat Skoglig Samverkan och högljutt kräver ett slut på fjäsket för naturvården? Eriksson kallar för övrigt bildande av naturreservat på icke statlig mark för »expropriation«.

»Den svenska modellen« för skogsbruk är kalhuggning, markberedning och plantering i långa rader. Radikalt, måste man säga, men inte särskilt sofistikerat och dessutom extremt energikrävande. Omloppstiden är 60–120 år, men kan kanske bli kortare om man använder alla till buds stående medel, vilket man mycket riktigt har för avsikt. Skogsbruk är nämligen bra, inte bara för skogsägare utan ännu mer för klimatet, påstår man (den kampanjen kostade 30 miljoner). Och mera skogsbruk är ännu bättre såklart.

Skogsstyrelsens generaldirektör håller med. »Våra skogar ska inte bli något kollager« har hon sagt – ett kraftfullt svar till de forskare som visat att skogsmarken särskilt i äldre skog innehåller stora mängder kol som läcker ut i atmosfären när maskinerna börjar slita och riva i den. Klimatvänligheten sägs då bestå i att med allt kortare intervall plantera nya ungskogar som ska suga upp koldioxiden, och att samtidigt ersätta till exempel diskborstar och trädgårdsmöbler av plast med likadana av trä, där kolet ska så att säga förvaras in i framtiden. Kalkylerna är minst sagt osäkra. Utsläpp från maskinpark och industrier är inte inräknade.

Den svenska modellen har, sedan 1950-talet när den infördes, tillåtits glufsa i sig ofattbara mängder natur och lämna efter sig något helt annat. Det är så illa som det kan bli därute. Generell hänsyn, som sparade träd, kan knappast kompensera att man först tar bort allt som växer, för att sedan markbereda och plantera med ett och samma trädslag. Denna form av skogsbruk har påverkat, eller kommer att påverka, hela den produktiva skogsmarken. Mot den bakgrunden är det svårt att påstå att det svenska skogsbruket skulle vara »hållbart«.

Kalhyggesbruket är problemet. Denna metod omöjliggör i praktiken miljömålet Levande Skogar. Den är också helt föråldrad i sin brutalitet. Alternativet är någon form av kontinuitetsskogsbruk. Det innebär att marken kontinuerligt är skogklädd, vilket har stora biologiska fördelar. Markberedning utgår. Flera olika tekniker finns utarbetade, och tillämpas bland annat i Tyskland med stor framgång. Men de svenska bolagen vill inte höra talas om sådant, alltså inte Skogsstyrelsen heller, nej nej! Man anser att metoden bäst lämpar sig för mindre ytor i speciella sammanhang. Men den stora farhågan är förstås att intäkterna skulle minska, vilket inte är utrett, men risken … Pengar är faktiskt allt för det svenska skogsbruket.

Ett sätt att bemöta kritiken mot den svenska modellen tycks vara att sälja in den utomlands. I Skogsindustriernas broschyr »The Swedish Forestry Model« står Skogsstyrelsen som medutgivare. Man går alltså i god för hela paketet, till och med vad som där skrivs om att 20 procent av skogsarealen redan är skyddad, vilket är en välvald siffra eftersom tvåhundra forskare just skrivit på ett upprop om att minst så mycket måste skyddas om biologisk mångfald ska ha en chans.

Men större delen av de 20 procent som åsyftas i broschyren är impediment, obrukbara hällmarker och myrar, som inte alls har lagskydd. Skogsbruket, som odlar aversioner mot reservat och andra hinder för det fria huggandet, vill gärna överdriva siffrorna, samtidigt som man anser att varje procent är en för mycket. Skogsstyrelsen tycks alltså ha samma inställning.

Korrekt siffra ligger runt tre procent. En annan sak som samma broschyr underlåter att nämna är att över 2 000 skogslevande arter av till exempel fåglar, insekter och lavar nu finns upptagna på Artdatabankens rödlista, de flesta som en direkt följd av skogsbruket. Skogsstyrelsen borde ha påpekat denna brist i informationen om den svenska modellen.

Skogsstyrelsens samarbete med Näringen är omfattande. På somliga orter delar man till och med kontor. Man kan fundera på om det arrangemanget, och hela dubbelspelet, är praktiskt betingat, eller kanske bara korrupt. Och självklart är det både praktiskt och korrupt, på ett nästan gammaldags, bakslugt vis. Och visst är det intressant. Fenomenet förtjänar en utredning.

Men kanske är det bara naivt att anklaga Skogsstyrelsen för beslut eller åtgärder. Myndigheten gör ju bara vad regeringen vill. Framförallt är allt detta regeringspolitik, centerpolitik, LRF-politik. Samsyn & Korruption satta i system. Alliansregeringen har för övrigt beskurit Skogsstyrelsens möjligheter att granska skogsbruket.

Aldrig har Näringen haft det bättre. Man kan fösa alla framför sig, hota, diktera, i stort sett skriva sina egna lagar. Så gör förstås storföretag världen över, men i Sverige har vi från sågverkspatronernas tid en obruten tradition som dagens skogsbossar förvaltar på ett professionellt sätt, med överjordiska reklam- och propagandakonton, väloljade informationskontor och utmärkta regeringskontakter. Den gamla förmågan att dominera en landsända äger man fortfarande. Lokalt går det nog bra att ringa någon tjänsteman och morra i telefon. På högre nivå ringer man (som vi har sett) Monika, eller kanske Eskil. Man lutar sig mot skogsnäringens Nationella Betydelse, räknat i procent av BNP, och ingen tycks ha lagt märke till att andelen minskar stadigt och nu är nere på 2,7 procent.

Stöddigheten lever sitt eget liv ändå. Och det är den det handlar om. Grabbandan. Vem vågar mucka? Som svar på frågan varför man huggit ner en nyckelbiotop, utpekad av Skogsstyrelsen som skyddsvärd, svarade Sveaskogs representant: »Vi gjorde en annan bedömning …«

Men nya tider är faktiskt här. Det kommer allt fler larm om situationen för biologisk mångfald. Skogar har förvandlats till plantager mycket snabbt, och i stor omfattning. Ekosystemet är skadskjutet. Det positiva är ändå att detta nu har blivit uppenbart och att frågan har vuxit. FN ordnade i höstas en konferens om biologisk mångfald i Nagoya, Japan, där 145 länder deltog och lyckades enas om ett ganska långt gående avtal. Plötsligt står det klart för många att även det svenska skogsbruket, och den fina svenska modellen, tycks vara en del av den globala utarmningsprocess som hotar att påskynda planetens hädanfärd.

Ett slags bevis på att saken är akut är att Skogsindustrierna har sett sig tvungna att i dagarna bemöta detta med ännu en PDF-pamflett, där man framhåller sitt engagemang för just biologisk mångfald, går igenom olika delmål och ger sig själva högsta betyg. Och visst hade det varit fint om det som står där vore sant. På releasepartyt välkomnades initiativet av Skogsstyrelsen generaldirektör Monika Stridsman.

Men det nya läget innebär ändå något av en ödesstund för myndigheten. Det blir allt svårare att elegant och omärkligt flytta sig mellan stolarna. Ja det är rent av allvar denna gång. Vill man vara en del av problemet eller en del av lösningen?

Skogsstyrelsen behöver för sin trovärdighet en ny generaldirektör. Och framför allt en ny integritet, även gentemot regeringen. Uppdraget bör helt enkelt vara att tillämpa och försvara skogsvårdslagen. Resurser måste tillföras som gör detta möjligt. Naturvårdsparagraferna måste ha sanktionsmöjligheter och straffsatser. Skövling ska inte längre vara gratis.

Och skogsbruket måste läggas om. Kalhyggesbruket måste fasas ut som generell metod. Levande natur utesluter inte bolagsvinster, men är oändligt mycket viktigare.

Thomas Tidholm är poet och författare och ledamot av styrelsen för föreningen Skydda Skogen.

Publicerad i Ordfront magasin nr 4/2011.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s