När idéer styrde förlagen

I dag återstår bara spillror av folkrörelsernas en gång så livaktiga bokutgivning. Vänsterförlagen har blivit privata. Och de föreningsägda har hamnat på andra sidan.

 Av Jan-Erik Pettersson

I september i år köptes aktiemajoriteten i Ordfront Förlag av Alfabeta. Föreningen Ordfront, tidigare majoritets-ägare, behåller en ägarandel på 4 procent. Det betyder också att ett av de mera framträdande förenings- och organisationsägda förlagen försvunnit och att ett i huvudsak privatägt förlag tillkommit.

Kanske är det en del av en större trend. Kanske blir förlagsverksamhet mer och mer en privat affär.

Fast i verkligheten är det inte riktigt så. Ideella organisationer och stiftelser kan visst driva förlag. Bara pengarna finns.

Det kan verka som om det bara återstår spillror av folkrörelsernas en gång så livaktiga bokutgivning. Tiden och Prisma har uppgått i Norstedtsgruppen, LT:s förlag i Natur & Kultur, Författarförlaget köptes av finansmannen Tomas Fischer.

Men det är inte riktigt sant. Ägandet av förlag via stiftelser och organisationer är fortfarande viktigt. Helt enkelt eftersom idédriven bokutgivning sällan är ekonomiskt lönsam.

Generellt kan man säga att vänsterförlagen i dag i allmänhet är privata. De i vid mening föreningsägda återfinns oftast på andra sidan. Eftersom vänsterförlagen lever helt på marknaden, så tvingas de anstränga sig mer för att sälja sina böcker och det är förstås ingen nackdel. Men bristen på kapital är ändå ett problem som man inte kommer ifrån. Och ingen lösning finns heller i sikte. Helge Bäckström och Gustaf Lindgren, som möjliggjorde Tidens Förlag och Folket i Bild, är gestalter som tillhör historien och de organisationer som skulle kunna vara med och finansiera vänsterutgivning är inte intresserade.

Äldre bokförlag på den vänstra flanken var oftast – dock inte alltid – ägda av organisationer och partier. Detta av naturliga skäl. Bokhandlarna, som tillhörde städernas etablerade borgerskap, sålde inte gärna skrifter från vänster. Radikala bokutgivare, tidningsutgivare och författare sågs av den kulturella överklassen som samhällets drägg och några av dem kastades i fängelse på grund av sina skrifter.

Tidiga arbetarrörelseförlag var inte heller särskilt intresserade av den litterära offentligheten utan inriktade sig snarare på att tillgodose rörelsens propagandabehov. Men snart började det märkas att arbetarnas förlagsverksamhet också handlade om någonting större och vidare än propagandan – om en strid om kulturen. Det var säkert ingen tillfällighet att Förlaget Fram, som ägdes av det Socialdemokratiska ungdomsförbundet, leddes i tur och ordning av tre av de ledande gestalterna inom den tidiga arbetarrörelsen – Per Albin Hansson, Zäta Höglund och Fredrik Ström. Förlaget fick snurr på framför allt spridningen av prisbilliga broschyrer, av vilka de mest efterfrågade trycktes i upp till 50 000 exemplar, men man lyckades också få in Strindberg i sin författarkrets och man gav ut en skönlitterär debutbok, kortromanen Människor, av en ung författare vid namn Pär Lagerkvist. Det experimentet gav dock varken ära eller inkomster till förlaget. Skulle man ha inhöstat någotdera av detta på en författare som Lagerkvist så hade man behövt kapital och uthållighet. Men de sakerna var bristvaror, minst sagt, hos de radikala förlagen. Och skulle så förbli.

När det socialdemokratiska partiet bestämde sig för att starta ett regelrätt bokförlag med en professionell ledning i början av 1910-talet så var det ekonomiska dilemmat akut och lösningen bestod i att hitta en person med pengar. Det gjorde man också i form av s-riksdagsmannen och professorn i mineralogi Helge Bäckström som satsade 10 000 kronor i företaget. Bäckström fortsatte sedan att skjuta till ganska mycket pengar fram till 1930 då LO tog över hans ägarandel. Tiden växte till sig och blev ett medelstort förlag men fick kritik för att man inte lyckades fånga upp 1930-talets stora generation av arbetarförfattare. Vilket man i praktiken kanske inte hade möjlighet att göra.

Proletärförfattarna gick nästan mangrant till Bonniers, för det var där man kunde få ekonomisk uppbackning i form av förskott och dessutom större publiceringsmöjligheter i olika tidningar och tidskrifter, något som var avgörande för fattiga författares försörjning. Några arbetarförfattare lyckades Tiden ändå dra till sig, framför allt Moa Martinson som var politiskt profilerad och dessutom ett mer säljande namn än maken Harry och de andra proletära prestigeförfattarna som huserade hos Bonniers.

Det fanns egentligen aldrig någon brist på idéer hos vänsterförlagen. Tiden startade en av de första bokklubbarna i landet och skapade egna förlagsprodukter som till exempel årsboken Tidens kalender som under många år var en stor försäljningssuccé. Idéer fanns det också hos kommunisten Karl Kilbom som 1934 skapade tidskriften Folket i Bild med parollen »för arbetets ära bildning och förströelse – mot dålig smak, fjäsk och divakult«. Men pengarna saknades också här och dessutom var de socialdemokratiska organisationerna fientligt inställda eftersom tidningen ansågs kommuniststyrd. Efter en ekonomisk kris reorganiserades Folket i Bild på ett ganska märkligt sätt genom att Gustaf Lindgren, en kulturintresserad chefsperson inom Sveriges Litografiska Tryckerier, SLT, övertalade det stora tryckeriföretaget att satsa pengar i den vänsterstämplade tidskriften. I själva verket kom SLT att äga 90 procent av FIB och på det sättet fick man loss pengar för en stor satsning på billigböcker sålda på arbetsplatserna genom bokombud. Både tidskriften och FIB:s folkböcker blev storslagna framgångar. Tidningen FIB hade 1938 en upplaga på runt 200 000 exemplar och böckerna hade snittupplagor på runt 60–70 000 exemplar. Bonniers tog upp konkurrensen genom att kopiera folkboksidén rakt av.

Efter splittringen mellan socialdemokrater och kommunister bildade kommunistpartiet sitt eget förlag, Arbetarkultur, med allt från marxistiska klassiker till skönlitteratur på listan. När sedan det stora vänsteruppsvinget kom vid slutet av 1960-talet fullkomligt exploderade utgivningen av radikala tidningar, tidskrifter och bulletiner sekunderad av en rad förlagsetableringar – Ordfront, Förlaget Barrikaden, Gidlunds, Oktoberförlaget, Proletärkultur, Kulturfronts Förlag, Röda Rummet, Arkiv Förlag med flera. Dessutom gjordes på 1970-talet genom Författarförlaget, ett unikt experiment med ett författarägt och författardrivet förlag som säkert hade haft större möjligheter att lyckas om upplägget varit annorlunda och om författarna kunnat hålla sams. Och ur folkrörelsestiftelsen Litteraturfrämjandet skapades med hjälp av statsstöd pocketförlaget En bok för alla som hade en inte obetydlig inverkan på den svenska pocketbokens renässans från 1980-talet och framåt. Med alla vänsterbokhandlar och bokkaféer som sköt upp ur jorden tycktes också ett alternativt distributionsnät vara på väg att bildas. Men blomstringen blev kortvarig – dock överlevde på förlagssidan Ordfront liksom förlaget Barrikaden, den senare dock i privatägd form och under namnet Alfabeta.

Arbetarörelseförlagen var långt ifrån de enda förlagen med folkrörelseanknytning. Kristna förlag fanns det gott om ända från slutet av 1800-talet, så många att de hade en egen förläggareförening. Lantbruksrörelsen fick sitt första förlag 1894 och detta blev senare till LT:s förlag som länge hade en livaktig utgivning av allt från böcker om hovbeslag till bästsäljarromaner av Sven Edvin Salje. Korrespondensinstitutet NKI-skolan grundade bokförlaget Prisma (1959) som var en pionjär när det gällde moderna pocketböcker och sedan växte ut till ett av de större allmänförlagen. Kooperativa Förbundet hade sitt eget förlag med stark folkbildningsinriktning och med sin från 1920-talet kulturprofilerade tidning Konsumentbladet (senare omdöpt till Vi).

Det hör till historiens ironier att KF idag blivit en av de största, kommersiellt drivna förlags- och bokhandelsägarna i landet via sin division KF Media där Norstedtsgruppen och Akademibokhandeln ingår.

Jan-Erik Pettersson är frilansjournalist.

De fattiga och de rika

Vilka förlag är det som i dag ägs av föreningar och stiftelser? Här är några av de viktigaste:

Natur & Kultur. Stiftelseägda Natur & Kultur är en av de stora förlagsgrupperna i Sverige. Det grundades av Johan och Jenny Hansson som båda var anhängare till den utopiske samhällsfilosofen Henry George. Paret Hansson startade 1912 Svenska Andelsförlaget och sedan, 1922, Natur & Kultur som gav ut fackböcker men också litterära klassiker. Politiskt profilerade förlaget sig som hård motståndare mot nazism och kommunism.

Johan Hansson var en kreativ och legendariskt snål bildningskämpe. Han var också en stark anhängare av privatkapitalism men insåg ändå att om förlaget efter hans frånfälle skulle drivas privat så skulle det inte bli det förlag han ville ha. Därför ombildade han 1947 verksamheten till en stiftelse. I ändamålsparagrafen slår han fast vilken sorts böcker förlaget ska publicera och att dessa bland annat ska »motverka totalitära idéer och statsskick samt främja politisk och ekonomisk frihet«.

Natur & Kultur är alltså ett idébaserat förlag som närmast kan betecknas som allmänliberalt och humanistiskt. Den mest lönsamma utgivningslinjen har genom åren varit läromedel. Eftersom N&K inte delat ut några vinster till privata ägare så har pengarna samlats och investerats på mycket lönsamma sätt i fastigheter och aktier vilket gjort N&K till en av Sveriges rikaste förlagsrörelser med en balansomslutning på cirka en miljard kronor.

Timbro. Timbro är en tankesmedja och ett bokförlag som ägs av Stiftelsen Fritt Näringsliv. Timbro Förlag ger ut böcker med starkt marknadsliberal inriktning. Det som i dag är Timbro har successivt vuxit fram ur näringslivets och högerns behov av att ideologiskt möta arbetarrörelsens framryckning i samhället. Efter andra världskriget var arbetarnas förväntningar på höjd levnadsstandard och en reformering av maktförhållandena höga. Inför valet 1948, som sågs som en avgörande kraftmätning mellan socialism och marknadsekonomi, startade därför storföretagen dels Byrån för ekonomisk information dels Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). På 1970-talet, när det åter blåste starka vänstervindar, anknöt man till tankarna från 1948 och ett sedermera berömt PM från arbetsgivarnas informationsdirektör Sture Eskilsson blev incitamentet till att bilda Timbro. Eskilsson ville satsa på djupgående opinionsarbete och idédebatt och då behövdes ett bokförlag som kunde ge ut både tunga klassiker och hårdslående pamfletter. Och pengar sköts till från en fond – Näringslivets Fond – som funnits ända sedan kriget. Att Timbro skulle klara sig på den marknad man propagerade för var knappast att tänka på. Fast riktigt mycket pengar blev det egentligen först 2003 när Svenskt Näringsliv sköt till 300 miljoner kronor och bildade Stiftelsen Fritt Näringsliv. Denna är numera Timbros ägare, sponsor och ekonomiska garant. Timbro får årligen 25 miljoner kronor i bidrag från ägarstiftelsen och har därmed knappast några ekonomiska bekymmer, varken i dag eller i framtiden.

SNS Förlag. SNS Förlag är ett universitetsinriktat bokförlag som ger ut samhällsvetenskaplig litteratur. Författarna är oftast framstående svenska akademiker. SNS egen forskning utgör en central del av utgivningen.

Trots sin undanskymda ställning representerar SNS etablissemanget i det svenska samhället i högre grad än någon annan idébaserad inrättning. Formellt sett är det en ideell förening. Likt Stiftelsen Fritt Näringsliv är den näringslivsdominerad, men inriktningen genom åren har knappast varit ideologisk kamp utan snarare samförstånd. Cirka 250 företag, myndigheter och organisationer är medlemmar. Bland dessa återfinns många av Sveriges största företag – sådana som ABB, SE-Banken, Ericsson, Ikea, KF, LKAB, SAS, Scania, TeliaSonera, Volvo, men också myndigheter och offentliga inrättningar som AP-fonderna, Riksrevisionen, Samhall, fackföreningen Unionen och Uppsala universitet. Även enskilda personer kan bli medlemmar i SNS.

Avgifter från företagsmedlemmarna är den största intäktskällan och svarar för 40 procent av de cirka 37 miljoner kronor som SNS omsätter årligen. SNS högsta beslutande organ är Förtroenderådet som består av inte mindre än cirka 130 personer ur toppskiktet av svenska företagsledare, finansmän och akademiker. Det är mot denna grandiosa bakgrund som man måste förstå laddningen kring de försiktiga men ändå uppenbart åsiktsavvikande slutsatserna i forskningsrapporten Konkurrensens konsekvenser.

Om SNS kommer att få fortsatt stöd från företagen och därmed behålla sin ekonomiska stabilitet återstår att se.

Atlantis. Atlantis är det bokförlag som står det kulturella etablissemanget närmast; man samarbetar med bland andra Svenska Akademien, Kungl. Musikaliska Akademien, Kungl. Vitterhetsakademien och Ax:son Johnson-stiftelsernas Axess Magasin.

Atlantis startades 1977 av förlagschefen på Bokförlaget Forum Kjell Peterson och de båda reklammännen Lars Falk och Ove Pihl och gav under de kommande åren ut allt från bästsäljande kokböcker till avancerade historiska verk och litterära klassiker. Förlaget slog också omvärlden med häpnad med stora och djärva översättningsprojekt som Platons skrifter, Montaignes essäer och kinesiska klassiker som till exempel romansviten Drömmar om röda gemak.

2001 sålde Kjell Peterson aktiemajoriteten i förlaget. Tre stenrika finländska stiftelser – Svenska Litteratursällskapet i Finland, Konstsamfundet och Niilo Helanders stiftelse – blev de tyngsta ägarna. Normalt sett brukar kultur och pengar inte trivas så bra ihop. Men när det gäller Atlantis uppbackare är det motsatsen som gäller. Svenska Litteratursällskapet i Finland, som är största enskilda ägare med 30 procent av aktierna, är minst sagt solvent. Grunden till det stora kapitalet är donationer och gåvor. Redan 1930 fick man tusentals aktier i ett företag som tillverkade gummistövlar och som sedermera tog sig namnet Nokia. I dag är den samlade förmögenheten hos SLF fabulösa 1,4 miljarder euro (12,8 miljarder kronor). Konstsamfundet sitter för sin del på cirka 4,5 miljarder kronor.

Förlagschefen Peter Luthersson säger att Atlantis, »i motsats till vad flera i bokbranschen tror«, inte får några bidrag från ägarna.

Atlantis politiska profil ligger nära samarbetspartnern Axess och kan betecknas som kulturkonservativ.

Bilda. Arbetarrörelsens organisationer har, som vi sett, varit aktiva förlagsägare en gång i tiden. I dag är detta ett minne blott och de ägarintressen som finns kvar kanaliseras framför allt genom Bilda Förlag där LO och ABF är de två stora ägarna med 40 procent vardera av aktieinnehavet. En tioprocentig post innehas av KF och de återstående aktierna ägs av olika fackförbund.

Bilda Förlag & Idé som det numera heter går som nämnts tillbaka på kooperationens korrespondenskurser som 1919 blev Brevskolan och senare Utbildningsförlaget Brevskolan. Bilda är en blandning av allmänförlag och läromedelsförlag och utgivningen är i hög grad inriktad på studieförbundens behov av litteratur. Stora ämnesområden är följaktligen språk, sjöliv, mat och dryck, resor, hälsa och livsstil.

Atlas. Bokförlaget Atlas ger ut ett tjugotal boktitlar med tyngdpunkt på samhällsfrågor. Atlas var från början starkt profilerat som ett samhällsförlag med debatt- och reportageböcker men har efterhand fått några av sina största framgångar inom skönlitteratur med böcker av bl.a Åsa Linderborg och Joan Didion. Andra kända författare är Björn Elmbrandt och Andreas Malm.

Atlas är ett dotterbolag till Arenagruppen vilken ägs av en ideell förening, men föreningen bedriver ingen medlemsvärvning av det slag som görs i Ordfront.

Arenagruppen har ingen kapitalstark ägare. I stället försöker man få verksamheten att gå runt genom att diversifiera verksamheten och hoppas på att de olika benen ska stödja varandra.

I Arenagruppen finns fyra olika dotterbolag. Det är bokförlagsverksamheten med Atlas och Premiss (med uppdragsutgivning), mediebolaget med tidskriften Arena, nättidningen Dagens Arena och en uppdragsproduktion av tidningar, tankesmedjan Arena Idé samt Arena skolinformation som producerar skolmaterial om arbetslivet i samarbete med ett antal fackförbund.

Jan-Erik Pettersson

 

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s