Vid avgrundens Rand

Ayn Rand är en osannolik figur ur högerns spökgarderob. I decennier sågs hon som en politisk sektledare. I dag älskas hennes böcker av republikaner i USA och centerpartister i Sverige. Vad är det som hänt, undrar Jan-Erik Pettersson som läst hennes gigantiska roman Och världen skälvde.

Av Jan-Erik Pettersson

Skräckromaner är inne och själv vet jag sen ett par veckor tillbaka vilken bok som är min läskigaste. Det är Ayn Rands Och världen skälvde (Atlas shrugged) som utgavs av Timbro Förlag 1986.

För en vänsterperson en rätt förutsägbar åsikt. Ayn Rand (1905-1982) är ju känd som egoismens och den okontrollerade kapitalismens profet. Jag vet också att många yngre personer med liberala åsikter blir upprörda över en sådan okunnig nedsvärtning. För dem är både den och Rands tidigare roman Urkällan (The Foutainhead) underbara frihetsmanifest och klockrena beskrivningar av samtiden, helt enkelt livsavgörande böcker.

Under flera årtionden levde Och världen skälvde ett skapligt liv på marginalen som rikemansbarnens egen undergroundroman. Men på 2000-talet har den fått en närmast sensationell renässans och slagit i bredare kretsar än någonsin tidigare. Den har inspirerat teapartyrörelsen och den republikanska kampen mot Obama. Ayn Rand uppträder (under namnet Andrew Ryan) i ett känt datorspel, Bioschock, och det har nyligen släppts en långfilm baserad på hennes roman (fiaskobetonad visserligen). I Sverige är den en stor inspirationskälla framför allt för unga moderater och centerpartister. Och randianismen sitter nu också i Rosenbad.

Fast är detta egentligen någonting att bråka om?

Har inte Annie Lööf och hennes kompisar rätt att läsa en roman och tycka att den är rolig och spännande?

Jo. Visst.

Fast ingen vettig människa lär plöja de 1 300 sidorna i Och världen skälvde just av det skälet. Här handlar det om något annat än berättelser. Det handlar om idéer, politik och moral.

Allt för många har debatterat Och världen skälvde utan att ha läst. Man måste läsa boken för att förstå dess idéer och dess kraft, brukar anhängarna hävda. Och det är säkert sant.

Jag kan nu rapportera att jag har läst och att upplevelsen är stark.

Är det en bra bok? Nej, inte enligt normala kriterier. Personteckningen är oöverträffat schablonmässig (de onda är slappa, fräcka, och håglösa, de goda är vackra, ståtliga, och allvarliga) och de långa dialogerna är oftast träaktiga. Det finns inte mycket av levande liv i böckerna, och hjältarna har knappt några fysiska behov. Visserligen knullar huvudpersonen Dagny med flera av de manliga protagonisterna, men det handlar inte om jordisk kärlek utan mer om metafysisk kopulation mellan överlägsna existenser.

Personerna i boken är först och främst talande huvuden; de pratar på randianska och utlägger objektivism, som författaren själv kallar sin lära. Man kommer inte att missa poängen. För Ayn Rand är orden argument och argumenten spikar som ska drivas in mellan ögonen på läsaren.

Men bortom allt detta övertydliga finns något annat. Den lågande svarta blicken som tränger ut ur textmassorna. Den ursinniga, hesa författarrösten: det här är inga fantasier, inga påhitt.

Ayn Rand skapar romangestalter som är klichéer och pappfigurer men hon tror på dem till hundra procent.

Vad handlar boken om?

Dagny Taggart är arvtagare till järnvägsbolaget Taggart Transcontinental som befinner sig i fritt fall på grund av brodern Jims vanstyre och förvrängda tänkande (att ett företags uppgift är att skapa samhällsnytta). Dagny försöker rädda företaget med hjälp av den kontroversielle entreprenören Henry Rearden, uppfinnare av en makalöst stark och hållbar metall som kan användas till att lägga ny räls och bygga nya broar och få upp järnvägsbolaget på banan igen. Men avundsjuka kollegor, klåfingriga byråkrater och hållningslösa journalister lägger krokben för Rearden för att få hans produkt stoppad. I hela landet breder förfallet ut sig. Politiker inför regleringar, akademiker predikar värderelativism, det är hål i gatorna och konsten hyllar inte längre den heroiska anden.

Samtidigt inträffar mystiska saker runt om i samhället. Människor börjar försvinna och läsaren förstår att försvinnandena har något att göra med den ständigt upprepade frasen Vem är John Galt?

I ett centralt kapitel någonstans mitt i boken befinner sig Henry Rearden ensam på en öde väg. Han har nyligen tvingats att frånsäga sig rätten till sin uppfinning. Dagny har gått under jorden. Det är tydligt att de onda, socialistiska krafterna håller på att segra. Då dyker plötsligt en okänd, mörkklädd gestalt upp som ur tomma intet och vill tala med Rearden.

Den okände visar sig vara en blond viking som tagit till vapen mot socialstaten och etablerat sig som sjörövare i farvattnen utanför USA:s kust. Han är kuriöst nog norrman och heter Ragnar Danneskjöld. Rearden är chockad, han har ju hört att Danneskjöld är en brottsling, men när denne ler är det som att ”se vårens första grönska på en glaciär”, och läsarna inser att de möter ännu en av Rands superhjältar.

Danneskjöld förklarar att han har tagit sig an en stor uppgift: att förgöra en man som är död sedan hundratals år – Robin Hood.

”Det var han som stal från de rika och gav åt de fattiga. Jag är den som stjäl från de fattiga och ger åt de rika – eller för att utrycka det exakt, den som stjäl från de tjuvaktiga fattiga och ger tillbaka åt de produktiva rika.”

I nästa scen ett möte med en populistisk politiker på väg till ett möte i San Francisco. Järnvägen håller på att kollapsa i det allt mer genomreglerade samhället, tåget är sex timmar försenat, det har stannat utanför en lång och farlig tunnel eftersom det inte finns något modernt lok som klarar att föra tåget säkert igenom. Men den korrupta politikern kräver att man ska köra genast, järnvägstjänstemännen slåss inbördes om att slippa ta ansvar för beslutet att skicka iväg eller inte skicka iväg tåget. Avgörandet hamnar hos tågets konduktör som inser följderna av att köra vidare, men som löser dilemmat genom att på sant objektivistiskt vis följa sitt egenintresse. Han signalerar för avgång och stiger sedan av innan tåget far in i tunneln mot den oundvikliga katastrofen.

Han låter alltså oskyldiga människor dö?

”I sovkupé A, vagn 1, låg en professor i sociologi. Han lärde ut att individuell förmåga saknar betydelse…I koj nr 10, vagn nr 3, låg en äldre lärarinna. Hon hade förvandlat klass efter klass av försvarslösa barn till ömkliga fegisar genom att lära dem att majoritetens vilja är det som avgöra vad som är ont eller gott,… Mannen på plats 5, vagn nr 7, var en arbetare och trodde at han hade ´rätt´ till ett jobb vare sig arbetsgivaren ville ha honom eller inte…Mannen i koj 3, vagn 11, var en gråtmild neurotiker som skrev korta billiga pjäser…”

Alltså inte oskyldiga. Parasiter är de, och de förtjänar att dö.

”Jag ska sätta stopp för det här en gång för alla. Jag ska slå av världens motor.” Orden är den mystiske John Galts. ”Det här” är statens ingrepp i ekonomin, regleringar, skatter, offentligfinansierad sjukvård, strejker, kritik mot kapitalismen med mera sådant.

Naturligtvis får vi till slut svaret på gåtan vem denne man är. Han är en strejkledare, fast inte en som organiserar proletärer utan kapitalister. Precis som titanen Atlas bär himlen på sina axlar så vilar hela mänsklighetens väl och ve på några få genialiska entreprenörer. När de, på John Galts initiativ, bestämmer sig för att dra sig undan till en hemlig ort, så går samhället åt pipan; ljusen slocknar, maskinerna tystnar.

Massan är beroende av eliten, men eliten är inte beroende av massan. Eliten kan koppla loss från samhället och leva enligt sina egna principer – och har all rätt i världen att göra det. Ordningen kan då bara återupprättas om massan frivilligt erkänner sitt oförnuft och lovar att leva enligt de principer som eliten föreskriver.

Ayn Rand, som egentligen hette Alisa Rosenbaum, föddes 1905 i Ryssland och flydde på 1920-talet till USA. Sitt litterära genombrott fick hon med Urkällan 1943. Rand såg sig själv som i första hand filosof och samlade en krets av trogna omkring sig där bland andra USA:s blivande riksbankschef Alan Greenspan ingick.

Det dröjde mer än 25 år innan hennes stora succéroman översattes till svenska. Redan på 1960-talet upplevdes den som hopplöst föråldrad och bisarr i sina totalitetsanspråk.

I dag, när individualismen tagit steget över till egoism, skär dess budskap genom den ideologiska diskussionen som en kniv genom mjukt smör. Förr var det kroniskt grälsjuka 35-åriga gymnasister som drogs till de kompromisslösa randianska resonemangen. I dag tycks hennes budskap om den starka individens absoluta rätt till självförverkligande vara som mest lockande för dem som befinner sig i politikens mittfåra.

”Det centrala för Rand är att göra åtskillnad mellan de som skapar och de som snyltar. Den som läser Rand får också klart för sig varför borgerligheten driver arbetslinjen”, skriver en av Rands försvarare, socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren.

Ayn Rands författarskap är en rasande uppgörelse med det som i debatten brukar kallas för snällismen. Dessutom – och det är viktigt för hennes unga läsare – bärs hennes böcker av en romantisk livshållning, av stora känslor och hjältedyrkan. Och därtill ett slags dunkelt ursinne över att felaktiga åsikter sprids och mindervärdiga människor tar för sig. Man känner igen det känsloläget från många håll. Kanske är det själva tidens sentiment. Det är därför som Och världen skälvde är en så skrämmande bok.

Jan-Erik Pettersson är vikarierande redaktör på Ordfront magasin.

Publicerad i Ordfronts litterära magasin, OLM, nr 7/2011.

film:  Gary Cooper i The Fountainhead från 1949. Författare: Ayn Rand

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s