Monthly Archives: mars 2012

Jobba till 75

Apropå Reinfeldts senaste (?) utspel. Läser en intressant och kunnigt skriven rapport från Tankeverksamheten om möjligheten och problemen med att höja pensionsåldern. ”Jobba till 75?” heter den, av Roland Kadefors. Några intressanta guldkorn:

– Kvinnors, särskilt äldres (55-64), höga arbetslivsdeltagande i Sverige, är i särklass i EU

– Sveriges män och kvinnor 55-64 har högst arbetslivsdeltagande i hela EU.

Och ett citat:

Att Sverige redan nu har ett högt arbetskraftsdeltagande bland de äldre är naturligtvis fördelaktigt; om man å andra sidan eftersträvar en ytterligare höjning hos oss kan det stöta på svårigheter eftersom det i stor utsträckning är personer som slagits ut från arbetsmarknaden som i så fall ska återrekryteras. I andra länder kan den potentialen vara större.”’

Läs rapporten, den är varken lång eller krånglig. Och ger bra ammunition till framtida debatter/samtal i frågan.

/Johan Berggren

Gnäller på Earth Hour

Kommer på mig själv med att bara våga snabb-blänga på Earth Hour. Det är något som skaver med det, men jag vill egentligen inte se det. Det är ju ett fint arrangemang. Vällovligt. Finns ju så mycket att tänka på och uppröra sig över. Men så sneglar jag sakta tillbaka. De första två sekundernas, bekväma, reaktion: ”Bra att de ”gör något”. Att klimatförändringarna uppmärksammas.” Sedan kommer … ”Att … att … ”

Ja, vad är mer bra med Earth Hour? Och vad är det som skaver med den? På första frågan svarar jag: vet inte. Och på andra svarar jag först: Gå och lägg dig en timme tidigare så gör du samma praktiska nytta.

Men det ekar ju så slöcyniskt att jag måste ta och tänka lite längre. Om inte annat för att kritisera detta – ändå, väl? – välmenande initiativ bättre.

Earth Hour gör ingen praktisk, direkt nytta, men är förstås en symbolhandling. Ett statement som det heter. Man ”skickar ett meddelande”. Och det är inte ”jag kan släcka en lampa”, antar jag, utan ”tänk vad vi alla kan släcka en lampa, samtdigt, för att visa att vi är bekymrade över klimatförändringar och miljöförstöring”.

Hm.

Till att börja med är jag skeptisk till icke ansträngande, till intet förpliktigande och allmänt vaga aktioner. Och tycker att alla bör vara det. Inte nöja sig med lättnaden som infinner sig när man hittat äntligen hittat något ”att göra” som inte är ett dugg jobbigt utan rätt trevligt. En liten stund, en enstaka gång. Plupp, en slant i bössan. Osv. Även om det, som nu, är ett globalt jippo gäller samma invändning.

Gäller att orka ta ett par andetag på sig att tänka efter om man faktiskt ”gör” något, och isåfall vad?

Skickar ett meddelande. Till vem? Politkerna? På sin höjd får Earth Hour några alerta politiker att göra några till intet förpliktigande och allmänt vaga – men bekymrade och allvarsrynkade – uttalanden.

Men, politiker och klimatet … Inget som helst konkret – och knappt något abstrakt – kom fram av den stora antiklimaxen, förlåt klimatkonferensen, i Durban i höstas.

Det beror på att de sitter och sköter systemet av tillväxt och ständigt ökande energianvändning som vårt nuvarande samhälle bygger på inte kan förändra premisserna för sin egen maktställning, utan att förlora den. Det är inte för att de inte känner till, eller är bekymrade för, klimatförändringarna, som de inte gör nåt. Det är för att de inte kan. Om de vill fortsätta ha makten.

Medvetandehöjande. Folk måste förstå. Visst. Så det var någon som missat det här med klimatförändringarna? Eller kanske trodde att Al Gore fixade det back in 2007? Eller tokförnekar enligt någon fräsch teaparty-logik? Ja, dessa personer kommer säkert till djup insikt om IPCC:s forskningsrön samt utvecklar ett analytiskt intresse runt vad som är nödvändigt att göra och  eventuella makroekonomiska strategier och handlingsplaner genom att lyssna på Danny Saucedo sjunga på Earth Hour-konsert? Se en luftballong med orden ”Earth Hour” på?

Hm, indeed.

Nä men, Pop-Danny och de andra artisterna som spelar akustiskt (hoppas jag, annars är det ju bara för löjligt) i en timme för freden, förlåt klimatet, menar säkert väl, på något sätt, och får lite goodwill och PR med sig för sin insats. Ingen större skada skedd. Kanske Danny gör det för att klimatkompensera för energin som gick åt att lysa upp hans scendräkt i melodifestivalen? Vad vet jag.

Men att 2012 gå och lyssna på moderat-trubaduren Wille Crafoord i en dimmer-nedtonad hotellbar (”ett mysigt tillfälle för dig som arbetar med miljö att mingla till bra musik i en av Stockholms vackraste barer”) som insats mot vår livsstils hot mot klimatet känns som att 1938 gå på gasque på studentföreningen Heimdal som insats mot nazismens hot mot världsfreden. De som gör det är så vilsna att jag inte kan beskriva hur stor den pannkakan de befinner sig i är. Och hur vilsen Wille Craaford är, det kan inte ens Stephen Hawking förklara för oss. Slentrianmoderat trallande klimatkämpe-try-to-be. Se där en hjälte för vår stackars tid.

Här nu lite återbrukad fakta från en text jag skrev från IAEE-konferensen på Handelshögskolan i Stockholm i juni förra året: 2010 ökade oljeanvändningen globalt med 3,1 procent. Fossilgasen med 7,4 procent, och kolanvändningen med 7, 6 procent. Ökningen av CO2-utsläppen hade inte ökat så stort sedan 1969. Denna trend ser ut att ha fortsatt under 2011 och 2012.

Men visst, släck lampan en timme på lördag. Om du lyckas inbilla dig att det är för ”jorden”, be my guest. Det känns säkert skönt i lilla samvetet. Kan aldrig skada?

Eller så kan det det. Verkningslösa handlingar som spelar på det moraliska fältet tjänar som alibi för att låta bli att sätta igång och utföra meningsfulla, på det strukturella fältet.

Ser tyvärr ut som att jag skulle fortsätt bara snabblänga på Earth Hour. Nu blev jag sådär negativ igen. Mot folk som bara vill väl. Eller? Den som har annat att berätta och tycka om jordtimmen får gärna svara nedan i kommentatorsfälten. Please win me over to the believers. Det kan ju finnas tonvis med helsköna tankar om och argument för Earth Hour som gått mig förbi. (Vilket i och för sig torde vara ett problem i sig för Jordtimme-fixarna.)

I sommar ska jag på Peace&Lovefestivalen delta i en scendebatt med titeln ”Finns det egentligen ett klimathot?” Tänk om jag skulle svara ”Nej, för nu har vi ju Earth Hour” och i en totalcynisk kollaps ställa mig upp och framföra ett Wille Craaford-cover-potpurri? Vi får se. Framtiden är, tack och lov, fortfarande oviss.

Johan Berggren

Palme, socialdemokraterna, 1976. Löfven 2014?

Socialdemokraterna torde nu ha försett sig med den partiledare som ska ta dem till val 2014. Stefan Löfven har visat sig stärka förtroendet och opinionssiffrorna. Men för vad? Högst upp på S att-göra-lista borde vara att formulera den politik man vill föra. Vill med denna lilla blast from the past inte helgonförklara Palme, men påminna om att vad man, i synnerhet dagens socialdemokrater, bör förstå, är att S projekt för Sverige under 40-80-talet inte var en jamsande, konsensussökande mainstream lagom-pryl. Det var en progressiv politik, radikal, oprövad, ifrågasatt och motståndet var starkt. Vill man föra en socialdemokratisk politik i dagens värld kommer det samma att gälla.

Citat ur ”Tillsammans kan vi göra ett bra land bättre” (TIDEN, 1976):

”Ska vi i första hand satsa på att genom skattesänkningar och indexregleringar av skatteskalorna tillförsäkra de mest välbeställda grupperna i samhället en ökad privat standard?
Eller ska vi i första hand satsa på att förbättra de stora löntagargruppernas och låginkomsttagarnas inkomster, samtidigt som vi tillgodoser viktiga behov, som endast kan tillgodoses genom en solidarisk politik?”

Olof Palme, 1976

Denna fråga måste Löfven och s-ledningen ställa på nytt, och besvara, klart och tydligt, i god tid till nästa val. Annars kommer de åter med viss rätta ses som ett borgerligt parti, men med märklig betongrövighet och skumgummikant, av väljarna. Visst kan S vinna ett val bara på att Alliansen förlorar det. Tal om att arbeta till 75 års ålder, chocksänkta ungdomslöner, debacel med vårdskandaler i privata vårdbolag, det hackande friskolesystemet, den höga arbetslösheten och mer därtill kan få borgarna att falla på eget grepp. Men för att inte en enorm besvikelse snart efter en eventuell S-valseger av dessa anledningar ska infinna sig, MÅSTE socialdemokraterna formulera en egen, offensiv, politik. Jag skulle uppskatta om den då faktiskt också var socialdemokratisk. Inspiration kan dagens s-styre och alla andra finna i denna lilla skrift från förr.

/Johan Berggren