Romernas kamp

Av Johan Berggren

Förföljelsen och diskrimineringen av romer är inget nytt. Det vet Rosa Taikon, som kämpat för romers rättigheter i hela sitt liv. Hur ser hon på situationen idag? Går det att vara optimist trots att rasismen växer sig starkare? Johan Berggren har träffat henne.

Rosa Taikon bor idylliskt i de vidsträcka sydnorrländska skogarna. En omsorgsfullt renoverad och ombygd byskola, ett vackert konstnärshem. Hon som inte fick bo i hus när hon växte upp.

– Även om jag vore barskrapad, och erbjöds en miljon för att göra om jobbet vi gjort med det här huset, skulle jag tacka platt nej!, säger Rosa Taikon, idag 84 år gammal.

Knappt jag tror henne, för trots åldern på pappret och värk i armarna efter en livstid som silversmed i romsk tradition, ett arv efter fadern Johan, så är Rosa Taikon mer vital och arbetsam än de flesta 40-åringar jag känner. Verksam, gästfri och pratsam.

Och brinner fortfarande med samma rättviselåga för sitt folk, det romska. Men egentligen för alla folk.

– Det har alltid handlat om mänskliga rättigheter, förstår du. Att de ska gälla oss romer också. Att vi ska ha samma rätt att skapa oss ett drägligt liv som alla andra, med bostad, arbete och utbildning. Vi fick ju inte det, det måste man veta!

Vi sitter i den gamla skolsalen i bottenvåningen som nu är ateljé – i mitten finsmedens verktyg och doningar på ett bord – och kontor. Över kaffet berättar Rosa att det händer nästan för mycket runt henne just nu. I våras fick hon medaljen Illis quorum meruere labores av kulturministern. Och bara några dagar efter vårt möte delas Länstidningen Östersunds kulturpris ut till Rosa Taikon i Ytterhogdals församlingshem, med fest och musik.

Men tro inte att hon sitter nöjd. Hon brinner som förut, hytter med näven och höjer rösten:

– Det pågår fortfarande ett krig mot vårt samhälle, mot romer! Och inte bara i Frankrike, med Sarkozy, det är samma runtom i Europa, också här i Sverige.

Det finns förstås också andra, mindre behagliga anledningar, till att Sveriges mest profilstarka romska kulturpersonlighet uppmärksammats på sistone. Med antiziganistisk högerextremism på bred frammarsch i Europa, med SD:s intåg i svenska riksdagen, och med presentationen av den Maria Leissner-ledda statliga utredningen Romers rätt är det många som vill prata med Rosa Taikon.

Hon får ofta frågor om romers situation, i Sverige och i Europa, frågor med variation: hur ska det bli bättre, kommer Leissners förslag fungera, har romerna delvis sig själva att skylla, och så vidare.

– Hur ska jag svara?

Rosa ser lite plågad ut. Men nog har hon svar. Till exempel på Leissnerutredningen. Den landade i ett handlingsprogram med målet att diskrimineringen av romer ska ha upphört om 20 år.

– Jag är mycket tacksam för det arbete som lagts ner, men 20 år? Ska en baby som föds idag inte bli jämlikt behandlad förrän den är vuxen? Ska en 20-åring vänta tills den är 40? Jag är otålig förstår du. Hur länge ska det här fortsätta?

Hon tillägger att hon har stor respekt för Maria Leissner, och önskar folkpartiets Birgitta Ohlsson, som lovat tackla romernas situation som EU-politiker, all lycka.

– Hon får det inte lätt bland alla gubbar, som inte är överens om någonting, utom om hur man ska behandla romer, tycks det.

Efter en livstid av aktivism, av besök i skolor, av offentliga utspel och annat, vet Rosa Taikon mycket om hur man får till förändringar i samhället:

– Man kan prata och prata, men det är till politikerna man måste gå. Få dem att lova, och hålla vad de lovar. Vara obekväm. Det är det som oroar mig idag. Toppolitikerna säger inget, gör inget i den här frågan. Vad gör Bildt och Reinfeldt? Sa Sveriges utrikesminister något när Frankrike bröt mot EU-lagen och rev de romska lägren? Nä! För själva utvisar de rumänska romer på samma sätt. Jag sa det, innan valet, att kommer SD in, då blir Billström arbetslös. Det han gjort är en olaglig handling och rasism på högsta nivå!

Fortfarande trakasseras romer i Sverige. Man får utstå mer än kanske någon annan minoritet. Det handlar om allt från att hånas öppet på gatan, till att nekas hyreskontrakt, arbete och tillträde till restauranger. År 2000 fick romer status som nationell minoritet, vilket har gett bättre förhållanden i till exempel skolan, där romska särklasser har fått upp skolresultaten för romska barn.

– Utbildning, det får vi fortfarande kämpa för, säger Rosa.

Och att förtrycket i Europa skulle vara någon nyhet, fnyser hon åt:

– Anna Lindh var utrikesminister när vi gick in i EU. 1999 skrev hon brev till mig och frågade vad vi skulle göra åt romernas situation i Östeuropa, och jag svarade med besked: romer fördrivs, jagas och mördas. Och det är inte bättre idag. Förutom att vi har en utrikesminister som inte verkar bry sig.

Romers situation i Sverige har förändrats mycket under Rosa Taikons långa liv. Både till det sämre och bättre. När Rosa föddes 1926 hade inreseförbudet för romer i Sverige varit i kraft i tolv år, sedan 1914, och skulle inte hävas förrän hon fyllde 30. Fyra år före hennes födsel, 1922, såg Rasbiologiska institutet dagens ljus i Uppsala, världens första och ”förnämsta”. Hitler skickade dit tyska vetenskapsmän för att de skulle lära sig den ”vetenskapliga” rasismen. Detta var rashetsens tid, och romer drevs från ort till ort. Under Andra världskriget bokförde Sverige romer, man listade vilka som var ”hel”, ”halv” och ”kvarts”, precis som i nazisternas dödslistor.

Fram till 1964 drev kommunerna, med lösdriverilagen i ryggen, iväg romer: de fick inte stanna någonstans mer än tre veckor. Men från offentligt håll, i folkmun, i böcker och tidningar hette det att de hade ”reslusten i blodet”. Sanningen är förstås att romers nomadiska tillvaro är en i hög grad påtvingad kultur; förföljelser och fattigdom har drivit dem. De har varit, och är fortfarande, det ständigt fördrivna folket.

Mellan 1963 och 1975 förbättrades Sveriges behandling av romer radikalt, mycket tack vare Katarina och Rosa Taikons oupphörliga kamp. Men också på grund av sådana som läkaren John Takman:

– Han fick i uppgift att undersöka romernas situation. Men till skillnad från tidigare så kallade utredare så hade han läst sin Marx och Engels och förstod att det inte var de fattigas fel att de var fattiga, utan samhällets. Han var en modig och bra man.

Men sedan 1970-talet har det gått trögare.

– Jag är orolig, säger Rosa Taikon. Håller vi på att gå tillbaka till 1930- och 40-talen? Vi utvisar romer till Balkan, där de får bo med sina barn på giftiga slagghögar. Jag ser Buchenwald och Auschwitz framför mig i de här länderna. Och dit skickar rika, välmående Sverige oskyldiga människor. För att de är romer! Nog lever rasismen än.

Trots detta kallar sig Rosa Taikon optimist.

– Det måste man vara, annars skulle man aldrig orka. Du förstår, jag är född i Sverige, men då var det inte så att romer fick bli medborgare. Första gången jag bodde i ett hus var jag åtta år gammal. Pappa fick ett jobb med att förtenna alla kokkärlen på A4-regementet i Östersund, och det var en vänlig kapten som ordnade så vi fick bo i hus och gå i skola några månader under tiden. Jag fick ingen utbildning förrän jag var 33 år, då jag och Katarina kunde gå på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm.

– Vi gick in i deras bibliotek, och där var det som ”Sesam, öppna dig”.

I biblioteket fann Rosa och Katarina både FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och Bonniers konversationslexikon med det ökända stycket ”Zigenare är till sin natur rent asociala och tjuvaktiga samt fallna för dryckenskap.”

Dessa båda texter kan lite tillrättalagt sägas vara grunden för systrarna Taikons brinnande engagemang: mot rasism, fördomar och förtryck, och för mänskliga rättigheter – för att dessa ska gälla även romer.

– Visst finns det oärliga romer, till och med kriminella, säger Rosa. Men varför ska det betyda att vi alla är det? Jag kan ju inte säga att alla poliser är pedofiler och våldtäktsmän, bara för att deras chef var det. En sådan anklagelse skulle vara hemsk. Men romer kan man anklaga på det viset. Så var det förr, och så är det ofta fortfarande tyvärr. Det har blivit bättre, särskilt för vissa. Se på mig, jag har det bra. Men mot fattiga romer finns samma hemska fördomar kvar. Det är seglivat.

Rosa Taikon har skrivit på sin självbiografi i fyra år och har idag 800 handskrivna sidor. Tillsammans med otaliga urklipp, foton (många tagna av Katarina Taikons make Björn Langhammer) och officiella papper – Rosa har belägg för allt – utgör råmanuset tre tjocka buntar som vi bläddrar i. Det blir naturligt att prata om historien.

Rosas lillasyster Katarina Taikon kom 1963 ut med ”Zigenerskan”, som blev startskottet för 1960-talets stora ”zigenardebatt” där Rosa och Katarina oförtröttligt kämpade för att få politikerna att vakna och förstå, och göra något.

– Katarina och jag var väl två av kanske sex romer som bodde i hus. Resten bodde i läger eller vagnar!

Trots att Lösdriverilagen avskaffats 1964 så bestod lägren. Söder om Söder i Stockholm låg flera: Ekstubben, Täppan, Lilla Skarpnäck, för att nämna några. Rosa hade gått på Konstfack, och Katarina och hon hade kontakt och arbete inom kulturen, så de hade lägenheter.

– Vi åkte bil förbi lägren och kände oss illa till mods, skulle bara vi komma undan?

Samhällets fördom var stark: romerna – eller zigenarna som man sa – hade vandringen och lägren ”i blodet”. Att lagen förbjudit dem någon annan möjlighet var en sanning som hade svårt att tränga igenom dåtidens rasistiskt färgade tänkande.

– Katarina och jag beslöt oss för att kämpa. Vi var i riksdagen i stort sett varje dag i fyra år! Tills lägren hade tömts och alla romer fick det som står i svensk grundlag, att alla medborgare har rätt till bostad.

Rosa berättar om hur hon och Katarina med sin tidning ”Zigenaren”, på 1960-talet ständigt uppvaktade politiker, särskilt de styrande Socialdemokraterna. Hon minns med skoningslös detaljskärpa vilka som tog emot dem, vilka som inte gjorde det, vilka som lovade, och vilka som svek.

– Palme tog emot oss först, när han var utbildningsminister, sen när han var statsminister blev det svårare. Men han gjorde bra saker. Hans engagemang mot kriget i Vietnam, där var han rakryggad, det får man ge honom.

På 1960- och 1970-talen gick engagemanget för förtryckta folk i tredje världen hand i hand med kampen mot diskrimineringen av romerna. Man kämpade lika intensivt för att romer som flytt från Frankrike, Italien och Polen skulle få stanna i Sverige.

Men det var en annan tid: hela Sverige förbättrades. Politiker kunde skrämmas till att göra något. Journalister var engagerade. Rosa berättar till exempel om Karl-Axel Sjöblom, Kas, som ställde Stockholms borgarråd Walfrid Frank mot väggen med ”Är det förenligt med svensk lag att låta barn bo i snödrivor”. Man demonstrerade och hade torgmöten. Författarcentrum och en rad intellektuella ställde helhjärtat upp. Man hade kulturpersoner som Sven Wollter, Gun Qvarsell, Siv Arb, Sven Wärnström och Thomas Hammarberg på sin sida.

– Vi var besvärliga, otroligt besvärliga. Men det måste man vara om man vill att något ska hända. Jag är nog fortfarande besvärlig, kan jag tro att en del tycker.

Här, nästan exakt mitt i Sverige, i ett vackert rött trähus i granskogen, sitter en romsk äldre dam, en aktad konstnär och samhällsmedlem, och är hur Sverige som helst. Det kan tyckas som ”integrationens” lyckosaga. Men Rosa Taikon är samtidigt en historiebok över landet. Hennes minnen är minnen av stenhårt förtryck och grova fördomar, som fortfarande svider och bränner. Hon visar sin far Johans arbetsbok; sida upp och sida ner med handskrivna referenser från restauranger och kompanier där Johan Taikon förtennat kokkärl. (”Kom inte och säg att vi inte arbetar. Jag började betala skatt för inkomster som musiker när jag var nio år gammal.”)

Och jag undrar ”hur tänkte dom”? Hur kunde de inte låta små barn få sova inomhus om vintern? Hur kunde de kartlägga människor inför en utrotning? Sterilisera? Och jag inser att ”tänkte” är fel tempus. Det är ”tänker” jag bör använda. För så tänks det än idag. Romer är ”andra”. Ett konstigt kollektiv där märkliga, icke önskvärda, egenskaper flyter omkring och befläckar alla individer. Nordisk familjeboks rasistiska harang ”zigenare äro ett mörkt folk med svarta stirrande ögon, obenägna till hårt arbete …” är inaktuell främst, tyvärr, på grund av dess ålderdomliga språk och formuleringar.

Tobias Billström och den svenska polisen bevisar med all icke önskvärd tydlighet att samma värderingar inte bara är utbredda, utan officiella idag, när de utvisade 30 rumänska medborgare tidigare i år, bara för att de fann att de var romer. När regeringar i Europa, från Frankrike till Serbien, fördriver och förföljer romer, olagligt om det så behövs, för att komma åt dem, är det inte konstigt att kulturella, rasistiskt anstrukna, fördomar kan leva kvar och frodas i folks tänkande. Den ”folkliga” fördomen föds och närs uppifrån. Mot den kan aktivism ställas.

– Det finns många kommittéer, papper, uttalanden, säger Rosa mot slutet av mitt besök, och höjer sen rösten på sitt karaktäristiska sätt:

– Men var är handlingen!?

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

Rosa Taikon har varit sommarpratare i Sveriges Radio, gäst i teveprogrammet Här är ditt liv 1984 och nyligen skildrad i tevedokumentären Ett sånt liv (2009). Sedan 1972 är hon bosatt i byn Flor, åtta kilometer från Ytterhogdal i Jämtlands län.

Katarina Taikon, 1932–1995, var författare och lillasyster till Rosa Taikon. Debuterade 1963 med Zigenerskan, som väckte debatt. Mest känd för de självbiografiska böckerna om Katitzi.

Fakta:
Ett folk och flera
Utredningen Romers rätt

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s