Yttringar och straff

Du kan bli dömd för att hylla en frihetshjälte, men friad om du demoniserar homosexuella. I Ryssland dömdes kvinnorna i Pussy Riot för »huliganism mot religion«. Lagen gör alltid inskränkningar i yttrandefriheten, skriver Anna Wigenmark, såväl i Sverige som i resten av världen.

 Av Anna Wigenmark

På kvällen den 11 september 2001 befann jag mig på en restaurang i Kapstaden i Sydafrika. Några timmar tidigare hade vi nåtts av nyheten om attackerna mot World Trade Centre och Pentagon och nu kördes inslagen i repris. När bilderna av de rasande tornen visades på tv-skärmen utbröt spontana skålar och jippierop bland människorna i baren. Jag vet naturligtvis inte om reaktionen var något som barhänget ångrade när attackens fulla effekt senare blev känd.  Men jag upplevde ändå det hela som ett slags gillande och godkännande av extrema våldsgärningar mot oskyldiga för att skada en fiende. Det rådde knappast någon tvekan om att den fienden var USA, eller snarare USA:s politik. Och även om hurraropen, hur fruktansvärt osmakliga och skrämmande de än var, kanske just där och då mer handlade om att stödja Davids kamp mot Goliat än att omfamna dödliga attacker mot civila, skulle reaktionen idag sannolikt klassas som glorifiering av terrorism.  Och kanske till och med vara ett brott.

Sedan 2002 har världen och Sverige vidtagit omfattande åtgärder för att förhindra och bestraffa terroristgärningar. Kriminaliseringen går långt – ända till vad vi får tycka, tänka och säga om en »terrorhandling«.  År 2010 införlivades Europarådets konvention om förebyggande av terrorism i svensk lag. Trots att konventionen innebar svåra gränsdragningsproblem mellan det som den vill kriminalisera (rekrytering, utbildning och offentlig uppmaning till terrorism) och den redan omfattande regleringen kring terroristbrott, uppvigling och olika former av förberedelse, anstiftan eller medhjälp till brott, valde Sveriges riksdag att införa nya brottsliga gärningar i lagen.  »Offentlig uppmaning till terrorbrott« är idag kriminaliserat och kan leda till maximalt sex års fängelse. Som offentlig uppmaning räknas till exempel »förhärligande av terrorism«. Det ska finnas ett direkt uppsåt att genom förhärligandet försöka förmå andra att begå terrorbrott. Men det behöver inte finnas en länk mellan yttrandet och ett särskilt begånget brott. Ett brott behöver inte ens ha begåtts.  Och yttrandet behöver inte ha övertygat någon. Det är svårt att ge ett exempel på ett sådant uttalande, för ingen har ännu lagförts för detta brott. Intressant nog har Sverige tagit sig »universell jurisdiktion« över terroristbrott, inklusive detta. Vem som helst som bryter mot denna svenska lag var som helst i världen, kan i princip dömas i svensk domstol.

Sverige insåg vid förhandlingarna om Europarådskonventionen i Strasbourg att det fanns risk att bestämmelsen kolliderade med både grundlagsskyddad yttrande- och tryckfrihet och yttrandefrihet i internationell rätt. Så Sverige fick till ett slags tillägg om skydd för yttrandefriheten vid tillämpning av lagen. Men man kommer ändå väldigt nära en kriminalisering av själva uttrycket, yttrandet eller åsikten. Tillämpningen av lagen kompliceras naturligtvis av det faktum att lagtexten inte alltid överensstämmer med allmänhetens uppfattning om vad som är terrorism. Den enes terrorist, den andres frihetshjälte. Statsterrorism omfattas i princip inte heller. Hurrarop eller förhärligande av attacker mot en misstänkt terrorledares hus skulle knappast omfattas ens om oskyldiga stryker med.

Sveriges lagstiftning måste trots allt – i jämförelse med exempelvis Storbritanniens – sägas vara ganska försiktig. Storbritannien valde att kriminalisera även uppmuntran till terrorism, formulerat så här i Terrorism Act, 2006:

»De uttalanden som avses är sådana som av allmänheten uppfattas som en indirekt uppmuntran att begå eller förbereda terroristgärningar och omfattar uttalanden som förhärligar terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott  (oavsett om det skett i det förflutna, i framtiden eller i allmänhet) om uttalandet rimligtvis uppfattas, av dem som uttalandet riktats till, att det som glorifieras är en gärning som de, under rådande omständigheter, uppmuntras att kopiera.« (Min översättning.)

Införandet av lagen i Sverige gick obemärkt förbi medan det i Storbritannien möttes av protester, som resulterade i att det kriminaliserade området trots allt blev mindre omfattande.

Motståndare till lagen publicerade till och med ett seriealbum (Glorifying Terrorism, 2007) med det uttryckliga syftet att glorifiera terrorism, för att utmana lagen. Inga lagliga åtgärder har till dags dato tagits emot denna bok. I tidningen Morning Stars recension konstaterade man att de bidragande till albumet inte kommer att bli åtalade därför att de är »för respektabla och, mestadels, för vita.«

Dessa lagar uppstod inte ur ett vakuum. Liknande förbud fanns redan i exempelvis Frankrike. År 2002 åtalades tecknaren Denis Leroy i fransk domstol för förespråkande av/ursäkt för terrorism. Leroy påstod själv att hans teckning av de raserade tvillingtornen med texten »Vi har alla drömt om det … Hamas gjorde det« var del av den USA-kritik som han länge framfört, och inte ett understödjande av terrorism. Men han dömdes, och när senare Europadomstolen prövade fallet ansåg den inte att domen kränkt hans yttrandefrihet. Då tog man hänsyn till att teckningen publicerades redan den 13 september 2001 vilket bidrog till uppfattningen att han gett stöd åt en gärning som dödat tusentals personer.

Att fritt få uttrycka sin mening är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Även när det som sägs »förolämpar, chockerar eller upprör staten eller någon del av befolkningen«. Men trots att att denna rätt är demokratins livsluft, är den alltid begränsad på ett eller annat sätt. Hur gärna vi än vill tro det så existerar ingen absolut yttrandefrihet. De som talar om yttrandefriheten som mer eller mindre absolut gör det oftast ändå med förbehållet »om man bortser från lagliga inskränkningar«. Och lagen är inte densamma överallt och för alla. Lagen är i sig en politisk produkt och de begränsningar som existerar är inte sällan kulturellt betingade. Det som är tillåtet att säga och skriva i Sverige är inte nödvändigtvis tillåtet i Tyskland eller Italien. Det som kränker i Iran, kränker inte nödvändigtvis i Frankrike.  Det gör det svårt att tala om en universell yttrandefrihet även med utgångspunkten »Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser«. (Artikel 19 Allmänna förklaringen för de mänskliga rättigheterna.)

Grundprincipen för begränsningar av yttrandefriheten är att de ska vara proportionerliga, ändamålsenliga och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle. Men inskränkningarna måste också fylla ett särskilt syfte.  Europakonventionen är ganska frikostig med att ge staterna möjlighet att begränsa yttrandefriheten av olika »politiska« skäl: av intresse för den nationella säkerheten; territoriell integritet och allmän säkerhet; för att förhindra brott eller oroligheter; för skyddet av hälsa och moral; för att skydda enskildas rykte eller rättigheter; för att förhindra att information som avgetts i förtroende offentliggörs eller för att bibehålla rättsväsendets opartiskhet och auktoritet. Dessutom finns det möjlighet att begränsa rätten till yttrandefrihet om det som sägs riskerar att omintetgöra andra människors möjlighet att utöva sina rättigheter. Den regeln hänvisar man ofta till när det handlar om rasistiska utlåtanden. På motsatt sätt kan yttranden som görs när man utövar en annan rättighet, framförallt rätten till religion, vara försvarbara även om de i grunden är brottsliga. Fallet med pastorn Åke Green var ett sådant exempel. Hans yttrande om att homosexuella skulle vara »en cancersvulst på samhällskroppen« var att anse som hets mot folkgrupp, men Högsta domstolen menade ändå att hans religionsfrihet – ur vilken han skapat sin uppfattning – vägde tyngre, och friade.

I tillämpning och kontextuell tolkning blir resultatet ofta olika beroende på var yttrandet skett. Landets historik, demografi, brottslighet med mera, har betydelse för hur långt ett förbud, eller kriminalisering, kan sträcka sig. Det är väl i dagsläget svårt att tänka sig att vi i Sverige uttryckligen skulle kriminalisera förnekelse av Förintelsen – sådana uttalanden mäts i dag mot den lagstiftning vi redan har, nämligen hets mot folkgrupp. Men i flera länder i Europa där våldet och dödandet var som störst, existerar förbudet. Tyskland driver sedan flera år frågan om ett EU-förbud mot Förintelseförnekelse. Ett rambeslut vilar och kan när som helst komma att antas av ministerrådet.

Den allmänna uppfattningen i det sekulariserade Sverige är att uttryck ämnade att kritisera, granska eller förlöjliga religioner är en principiellt viktig del av samhällsdebatten. Muhammedkarikatyrer eller -nidfilmer har än så länge inte ansetts vara hets mot folkgrupp.  (Hets mot folkgrupp är att uppsåtligen, i uttalanden eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.) Att många människor känner sig djupt förorättade av att profeten Muhammed avbildas, särskilt som barnamördare eller pedofil, räcker inte för att anse att kulturyttrandet är hets mot folkgrupp. I de här fallen anses det oftast vara religionen och inte religions-utövarna som angrips. Och hädelse är inte längre ett brott i Sverige.

Men hädelse är ett brott i flera länder i Europa, och Europadomstolen har vid flera tillfällen accepterat ingrepp i yttrandefriheten grundade i hädelselagar. Oftast har det då handlat om kontroversiella framställningar av Jesus. Internationellt driver en rad stater – inte bara muslimska – på för att införa lagförbud mot hädelse. Förslagen har fått mycket kritik, inte minst från yttrandefrihetsorganisationer, som Article 19, som menar att hädelselagar är föråldrade och oförsvarbara i ett demokratiskt samhälle. Man menar att religioner, likaväl som politiska ideologier, kan användas som rättesnören för hur ett samhälle ska vara. Därför ligger det i demokratins intresse att öppet – men respektfullt – diskutera religiösa idéer. Inte att förbjuda kritik eller ens förlöjligande av religioner.

Att förbud mot hädelse går att använda politiskt visade domen nyligen mot Pussy Riot, den feministiska konstnärsgrupp som uttryckte sitt missnöje mot Rysslands president Putin genom att genomföra en punk-bön i en ryskortodox kyrka i Moskva. Tre unga kvinnor dömdes till två års fängelse för »antireligiös huliganism.« Ryssland driver också idén om ett internationellt skydd för traditionella värderingar. Förslagets kritiker menar att det bara är en omskrivning av tillåtelse att förtrycka marginaliserade grupper och minoriteter, inklusive religiösa.

Begränsningar i yttrandefriheten är på många sätt lika andra former av inskränkningar av människors rättigheter. De upprättas i ett läge då det av ett eller annat skäl – förhoppningsvis legitimt – anses vara nödvändigt. Men det är sällan restriktioner tas bort. Istället blir de oftast fler eller mera omfattande. Ibland leder nya förslag eller krav om inskränkningar i yttrande- och åsiktsfriheten till protester, men ibland hörs knappt ett knyst. Kanske tror vi att yttrandefriheten bara hotas på annat håll?

När vi i nord/väst i upprördhet över våld och protester som västerländska Muhammedkarikatyrer frammanar, säskilt i Mellanöstern, tar principiell ställning för yttrandefriheten verkar det som många inte vet att vi i väst/nord valt att acceptera ganska omfattande inskränkningar i vår egen yttrandefrihet.

Yttrandefrihetens gränser är idag på samma gång mycket nationellt betingade, som en produkt av globala eller regionala hänsynstaganden och värdegemenskaper. Men det fria ordets snabba spridning över klotet gör att allt fler intressen vägs mot rätten att yttra sig fritt. Ibland väldigt konkret – som ett kommande europeiskt förbud mot Förintelseförnekelse – ibland relativt diffust i form av ett internationellt skydd av traditionella värderingar. Och den skiljelinje som vi nog ofta tror existerar mellan oss som värnar om yttrandefriheten och de som vill begränsa den, nämligen tillåtelse att kritisera religioner, är inte lika knivskarp som många verkar tro.

Anna Wigenmark är människorättsjurist och ordförande i föreningen Ordfront.

Kommentarer inaktiverade.