En bonnläpp i litteraturen

På måndag mottar Mo Yan priset. Samtidigt rasar debatten om nobelpristagaren i litteratur. Idag skriver Göran Sommardal på Aftonbladets kultursida. Nedan ur rykande färska numret av OLM, Ordfronts Litterära Magasin.

Nobelpristagaren Mo Yan beskrivs av kulturredaktörer som en partigängare och vag samhällskritiker. Jan-Erik Pettersson läser en helt annan författare.

»Mo Yan var aldrig mycket till bonde. Han bodde på landet men längtade hela tiden in till staden; han kom från en enkel familj men drömde om att bli rik; han var ful men jagade efter vackra kvinnor; han var outbildad men betraktade sig som lärd.«

Svenska medier litar lika lite som bönderna i Gaomi härad på Mo Yan och sågar valet av honom som Nobelpristagare eftersom de ser honom som representant för en regim som censurerar böcker och sätter människor i fängelse. Hur han är som författare får vi inte veta så mycket om, eftersom få, nästan ingen, tycks ha läst böckerna.

Förra året höljde Akademien sig själv och svenska folket i ära genom att utse Tomas Tranströmer. Ingen talade då om vänskapskorruption. Nu har man valt en kines och det valet var som »en hink kallt vatten över besökarna i Börshuset«, för att citera Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.

Mo Yan beskrivs av Kina-experter och kulturredaktörer som en partigängare, en ytterst vag samhällskritiker, en författare som aldrig tänjer gränserna. Själv hade jag nyligen avslutat Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv när Nobelpriset tillkännagavs och undrade: Talar vi ens om samma sak? Samma bok? Samma författare?

Om man som ett tankeexperiment satte denna bok i händerna på dels Jan Myrdal, dels Margaret Thatcher, så föreställer jag mig att Kina­kramaren Myrdal efter ett tag skulle kasta boken ifrån sig i ilska medan fru Thatcher skulle ta upp en spontan applåd.

I romanen blir Ximen Nao, en godsägare i Gaomi härad i Shandongprovinsen, infångad av revolutionär milis kort efter kommunisternas maktövertagande. Ledaren för gruppen riktar ett gevär mot godsägarens panna med orden: »Snacka inte så mycket. Det här är den politiska linjen«. Sen fyrar han av och skickar herr Ximen till dödsriket.

Men Ximen Nao är inte nöjd med sin avrättning utan kräver upprättelse av dödsrikets furste. Han har ju alltid varit en god människa. Dödsfursten säger att det mycket väl kan vara så och ger honom tillåtelse att återvända till jordelivet, fast inte som människa utan som åsna.

Ximen Åsna tas om hand av Ximen Naos tidigare dräng Lan Lian, vilket retar honom till en början. Men så småningom inser han att han fått en god husbonde som behandlar sina djur väl. Lan har en annan egenhet – han vägrar att ingå i kollektivet och väljer i stället, med hänvisning till lagen, att leva och arbeta som så kallad fribonde. Till slut är han den ende private jordbrukaren i hela landet.

Det är en omskakande färd genom Kinas dramatiska och grymma 1900­talshistoria – det stora språnget, folkkommunerna, kulturrevolutionen. Det är svält och våld, men också en seg livsvilja, nästan bortom allt förnuft. Som Buddha konstaterade tycks det inte finnas något slut på det mänskliga lidandet.

Det är alltså ingen optimistisk samhällssyn Mo Yan företräder, och så långt från den officiella, där kommunistpartiet är den drivande kraften i samhällsbygget. Och jag tror inte heller, vid närmare eftertanke, att Margaret Thatcher skulle gilla hans romaner. Det är alldeles för mycket bönder och bonnaperspektiv, i dem. För mycket skit under naglarna. Mo Yan är en fysiskt närgången författare och ful i mun är han också så det förslår, vilket onekligen höjer underhållningsvärdet.

Det finns hos Mo Yan en genomgående hyllning till människor som går sin egen väg i samhällslivet och som väljer kärleken framför konventioner och släktband. Är denna mycket markanta individualism i enlighet med dagens partilinje?

Kanske det. Men det finns mer svårsmälta saker, till exempel den dramatiska skildringen av ett våldsamt bondeupplopp i romanen Vitlöksballaderna. Av svikna och lurade människors förtvivlan och raseri. En pågående verklighet – i Kina såväl som i Europa. Vad skulle inte Mo Yan kunna åstadkomma om han fortsätter på den linjen? Som knappast är Kinas kommunistiska partis.

Jan-Erik Pettersson är frilansjournalist och medverkar regelbundet i Ordfront magasin.

Inledningscitatet är från Mo Yans Ximen Nao och hans sju liv. Samtliga Mo Yans böcker ges i Sverige ut på Tranan, i översättning av Anna Gustafsson Chen.

Ur Ordfront magasin nr 6/2012 (Ordfronts Litterära Magasin).

Kommentarer inaktiverade.