50 nyanser av makt

50 shades

Flicka möter möter miljardär. Romantik och smisk uppstår. »50 nyanser av honom« och uppföljarna säljer i 60 miljoner exemplar, berättar tidningarna, utan att fråga varför. Johan Berggren försöker se bortom pengahögar, torftig prosa, romantik och bdsm-sex, och finner en bruksanvisning i kvinnlig underordning och en allegori över den postmoderna kapitalismen.

I litteraturen hör sex och makt ihop. Det gäller såväl i klassiker som Madame Bovary och Anna Karenina, som hos Marguerite Duras Älskaren. Den sexuella handlingen, strukturerna och värderingarna omkring den utgör en väv av maktförhållanden, mellan individer, och i samhället runtom dem. Kärleken är bara en variabel, om ens det.

I sadomasochismens klassiker som markis de Sades Sodoms 120 dagar eller Pauline Réages Berättelsen om O, eller modernare verk som Samuel Delanys Hogg är kopplingen ännu starkare: Sex är makt, och det sadistiska sexet är den absoluta makten utövad.

I akten är konsumenten, härskaren, njutaren. Och en annan det konsumerade, offret, den som får utstå.

I bland annat Jean Genets böcker skildras det våldsblandade sexet från den undergivna partens perspektiv. Det handlar om njutningen i att lämna ut sig och ge upp sig själv på alla villkor. Det är farligt, och det är en del av sensationen man vill åt som »undergiven«.

Makt är sex, och sex är makt och är våld inblandat bör läsaren höja sina analytiska ögonbryn.

Men detta i åtanke bör man försöka ta sig an planetens just nu mest sålda, och kanske lästa, bok, som handlar om sex, kärlek och våld. För i 50 Shades of Grey-serien finns naturligtvis makten med, om än halft dold bakom en äventyrlig, våldsam kärleksaffär.

Handlingen i korthet: en stillsam litteraturstudent i Portland, USA, Anastasia Steele, råkar av en slump träffa en stilig miljardär, Christian Grey. Han uppvaktar henne, och ömsesidigt tycke uppstår. Det visar sig dock att Grey är en inbiten »dominant«, den aktiva parten i ett S/M-förhållande. Han uppvaktar Steele, som blir kär, men inte så pigg på S/M-sex. Hon prövar ändå. Samtidigt prövar den känslomässigt störde Grey att vara »normal« och ha ett pojkvän-flickvänförhållande med Steele.

Boken är skriven ur Anastasias perspektiv. Känslor svallar, sexbeskrivningarna är detaljerade, komplikationerna är oändliga men ändå bara en: ska det här fungera?

Böckerna har sålt i 60 miljoner exemplar världen över. Det känns som ett måste att försöka förstå dels varför, dels vad de berättar för läsaren. Något som tyvärr knappt någon kulturredaktion i Sverige verkar ha tyckt. Recensionerna är kortfattade, artiklarna handlar om försäljningsrekorden, och förstås, om att bdsm nu ökar i popularitet i de breda folklagren. Ett magnifikt svek av kulturjournalistiken, om någon frågar mig. Vågar ingen ta en bok som alla läser på allvar? Trots att den är dålig? För att den är dålig?

Författaren »E L James«, vars riktiga namn är Erika Leonard, är en 49-årig brittisk teveproducent som vars tidigare författarskap består av erotisk så kallad fan fiction om Twilight-filmerna, publicerad på nätet.

Och nog är Christian Grey en sorts vampyr för vuxna. Och här börjar problemen. Den stilige miljardären är »fucked up in 50 ways« – störd på 50 sätt – men Anastasia däremot, är supernormal. Det behövs alltså en förklaring för att en man ska bete sig sadistiskt, men inte för att en kvinna ska låta sig bli slagen, utan att vara masochist. Förklaringen är: kärlek. Vi börjar genast ana ugglor i mossen.

Det är hon som ska ändra sig. Så ser standardmallen för patriarkal heteronormativitet ut. Och för att inskärpa den är det här inte lite slapphet i hushållet kvinnan ska acceptera, utan att mannen slår henne, och bestämmer över hennes beteende.

De få svenska recensionerna har avfärdat 50 nyanser. Platt skriven. Bara en Harlequinberättelse, men med detaljerat S/M-sex. Ja, visst, man kan kort säga att E L James för in dietböckernas moral och porrtidningarnas »läsarnas sexbrev« i Harlequinvärlden. Men det är inget »bara« över det. E L James tar Vite-Prinsen-berättelsen in i den postmoderna konsumtionsvärlden. Uppdaterar Pretty Woman såsom Pretty Woman uppdaterade Askungen. Där Pretty Woman gjorde städflickan till hora – där båda blev prinsessor – sätter 50 nyanser den lyckade moderna kvinnan i risk att bli hora. Hon blir inte alls räddad – hennes prins visar sig vara en Blåskägg. Så får kvinnan i den romantiska berättelsen än ännu sämre sits.

I den klassiska Prinsen-på-vit-springare-berättelsen blir flickan »räddad« till lyckan och ett meningsfullt liv för att hon är den hon är (även om ingen annan insett hur bra hon är, förrän Prinsen kommer.) Visserligen behöver hon Den Mäktige för att uppnå detta, vilket förpassar henne till en väntande, passiv roll. Men hon duger i alla fall.

I 50 Shades är det annorlunda. Kvar finns passiviteten: flickan är objektet och mannen den som handlar och tar initiativ. Men hon är inte miserabel – och hon duger inte som hon är. Hon »räddas« inte, hon rycks från ett okej liv. Och hon duger inte, hon ska göras om. Hon lever inte lycklig i alla sina dagar sedan hon träffar prinsen: det är nu lidandet kan börja.

Genren »Hjärta och smärta« har sannerligen fått en ny, och mer bokstavlig innebörd. I pocketställen i mataffärer och på flygplatser står numer allt fler böcker ur denna genre, som dock på intet sätt startade med 50 shades-trilogin. Ett par enkla sök på Amazon.com ger till exempel insikt i Forced, fucked and bred-serien, där kidnappning av och fångenskap hos vargar/varulvar utgör den s/m-erotiska inramningen. »E L James« förflutna som skribent av porriga »fortsättningen« på Vampyr-och-varulvs-romantiken i Twilight skriver in sig i en stor sub-genre. I Bree Belluccis Fucked by Force (Bound and Bred for The Billionaire) möts det varulviga och det miljardäriska.

Och visst är de superrika som en annan art. Mäktiga, skrämmande, och ack så attraktiva. Författare som Bellucci är mer rättframma och enkla än E L James, hennes hjältinna Mandy tar glatt emot de kostbara gåvor hon får av sin miljardärägare/dominator, till skillnad från 50 nyanser-Anastasia som mer kokett motvilligt tar emot sina, och insisterar på att kalla dem »lån«.

Varför läser då så många fler E L James fantasi än Bree Belluccis? Kanske för att den engelska teveproducenten komplicerar »ung kåt kvinna ger upp inför mäktiga rik/övernaturlig våldsam sexdemon och låter honom göra vad han vill med henne mot enorma fördelar: rikedom och fantastiska orgasmer men med den enda lilla nackdelen att hon förlorar sin frihet och säkerhet«-genren genom att låta sin hjältinna, Anastasia Steele, vara en »riktig« person.

Anastasia ger sig oerhört motvilligt in i affären. Hon backar och krånglar,  trilskas och gråter, ifrågasätter och ställer motkrav. E L James föregår helt enkelt läsarens invändningar, våra vapen att avfärda en otrolig och rätt motbjudande historia. Vår identifiering med Anastasia blir på så vis lättare. När hon sen ändå ger med sig, är det under tvekan och med ständiga svepskäl. Christian Grey är så apsnygg, han är faktiskt snäll och charmig också, han spelar sorgset piano, han är kär i henne på riktigt, han tar med henne på roliga grejer,  låter henne träffa sin familj – en riktig drömkille, om det inte vore för det där med att han vill spänna fast sin tjej med bojor och randa henne med ett läderskärp. Och försöker övertala henne att gå med på det fast hon inte alls vill.

Så höjer sig E L James ur sörjan av »Miljardärsadisterotika« (lämpliga sökord på till exempel Amazon är »BBW« – Big Bad Wolf och »Billionaire Erotica«, titlarna radar upp sig i hundratal.) Hade inte E L James kommit på och klarat av tricket att skriva in en hyfsat »riktig« människa i denna redan etablerade populärlitterära genre hade någon annan gjort det. Det är såväl Harlequin-romantik som detaljerad porr som inkänningsläsning, om än av den fyrkantigare sorten. Svårt att säga om det är medvetet, men E L James redovisande narrativa stil, där varje uppstigande, klädpåtagande, dusch och biltur skildras i detaljtravar, fyller en fiffig funktion: man blir så uttråkad under dessa transportsträckor att man riktigt längtar efter att det ska hända något, vadsomhelst. Måhända en skicklig textuell iscensättning av vardagsmänniskans längtan efter det upphöjda: må det vara otäckt eller härligt, bara något händer.

Till skillnad från erotisk kvalitetslitteratur, vare sig i sado-masoch-genren eller mer »vanliga« så är dock resten av boken en ren kliché-fest, inte minst Anastasias kärlek och knull-mästare, Christian Grey.

Vilket gör den än mer problematisk.

Miljardären Grey kan inte avfärdas som en ren kliché, trots att han är det också: 27- årig genial miljardär med perfekt Orlando Bloom möter Brad Pitt-utseende, utsökt smak och framstående pianist, pilot och yada yada. För E L James måste försöka förklara varför Anastasia stannar hos honom. Och därmed börjar hon ge honom förklarande, ursäktande sidor. Han är, sin perfekta uppfostran och rikedom till trots, uppvuxen under horribla förhållande: han och hans crackrökande prostituerade mor misshandlades systematiskt av en grym man, hintas det om, detta är en stor och skamlig hemlighet dock. Detta försök till socialpsykologisk förklaring av den älskvärde, förälskade men ändock sadistens beteende hamnar i samma psykologiska skola som en-timmes amerikansk tv-kriminalare. Men vi ska inte blanda in verkligheten för djupt här. I så fall blir det osmakliga i den automatiska skuld som denna vulgärpsykologi lägger på människor som blivit förgripna på som barn, och att den pekar ut de som gillar bdsm som förgripna på/störda alltför störande.

Detta psykologiserande spelar en annan roll i 50 nyanser-böckerna. Det förklarar varför Anastasia släpper alla spärrar och låter stackars Christian med ärren på kropp och själ göra »det han vill« med henne. Det är det enda sättet han vet att älska. Hon ska rädda honom, därför låter hon honom slå henne. Det är bara så hon kan få hans kärlek, och han hennes – som han behöver.

Vi trillar här tillsammans med E L James ner i samma grop som så många faktiska människor (framför allt kvinnor) gör när de ställs inför en misshandlande och våldsam partner.

Det är alltså inte en ömsesidig sexuell upplevelse här, där någon som från början gillar att lämna ut sig, samverkar med någon som gillar att kontrollera och åsamka smärtblandad njutning till bådas förnöjelse. Vilket bdsm i bästa fall är. Utan en kvinna som övertalar sig själv att stå ut med mannens våldsamhet, handlingar som smärtar och förödmjukar henne. Låter honom göra det för att hon älskar honom så, för att »rädda honom«, för att få honom att älska henne. Söker ursäkter, finner sig, upphöjer hans lidande, och förringar sitt eget. Tanken går till alla de kärleksbrev och -relationer som dömda, kända våldsbrottslingar får, även i fängelset.

Eller till en (tyvärr ganska vanlig) misshandelsrelation.

Här har vi samma psykologiska mekanismer utlevda i fiktionens värld, grannlaga och noggrant utforskade. Och samtidigt idealiserade och romantiserade. 50 nyanser-serien är helt enkelt en rätt trovärdig skildring inifrån av den som förälskar sig i en Juha Valjakkala, en Svartenbrandt eller Helge Fossmo. En skildring, och en instruktion till hur, och varför, man bör göra detta.

Som fiktion tillåter den mig också att moralisera och analysera i längre utsträckning än i de verkliga fallen. (Anastasia Steele tar inte illa upp.)

Den mentala underström i samhället den här sortens kärlek följer är stark. Den handlar inte om att dyrka makten. Det handlar om att inte vilja tro på att makten kan vara så blind och grym. Om man bara ger sig till den, kommer den nära, låter den ha sin makt, så kommer man att se det fina bakom, de riktiga motiven. Man övertygar sig själv om att det måste vara så. Det är ett litet storhetsvansinne inbakat i detta självutplånande: man är så övertygad om kraften, makten om man så vill, i sin kärlek och renhet, att man tror på att den till slut kommer att omvända Makten och göra den god.

Det förrädiska i 50 nyanser är att denna underkastelse göms under lager på lager av Christian Greys goda sidor: inte minst att Anastasia tänder på honom på alla cylindrar, tycker att han är den vackraste varelsen i universum, hon blir tvärkåt bara han tittar, för att inte tala om petar, på henne. Här blir illusionen rätt tunn, att en oskuld skulle gå igång till den milda grad och hoppa från första kyssen till råknull på tjugo minuter med trippel-orgasm som följd känns som det krystade försök till ursäkt för Anastasias frivilliga förnedring som det är. Personligen får jag också lust att skriva till E L James och förklara att Anastasias inre dialog, samt återgivna drömmar, är banalare än någon verklig A-litteraturstudent har. Att hon dessutom kallar Anastasias två inre alter egon för irriterande felskavande saker: »Det undermedvetna« – som är ett uppenbart, om än yxigt återgett, överjag, samt »Den inre gudinnan«, som då snarare är det undermedvetna – eller åtminstone libidot. Denna fyrkantighet till trots, Ana är den enda hela människan i trilogin. Och sensmoralen är att hon inte kan bli lycklig utan att underkasta sig. Kontroll. Och våld.

Diskursen liknar det kapitalistiska konsumtions- och konkurrenssamhällets förhållande till individen: Ana är medborgaren, och Christian är marknaden. Löftet om Allt kommer med kravet på Underkastelse. Lyckan finns där om du bara ger upp dig själv. Det är ju så frestande …

Du är normal, lyckad, harmonisk. Det duger inte. Du duger inte. Kvinnan duger inte som hon är, hon ska »utvecklas« och »nå sin fulla potential«. Med en man som »skapare«. Vad är det då hon underkastar sig? En superrik, supermäktig, superattraktiv övermakt, med behov av att kontrollera och tillfoga smärta.

Vad är det då hon får? Tillfällig njutning, massa fina saker och ett ständigt undflyende löfte om lycka. Vilket är priset? Smärta, förnedring, uppgiven kontroll över beteende och tid, existentiell förvirring (alienation).

En sak man under läsningen ständigt frågar sig är: »Varför räcker det inte?« Christian och Ana kan just ha haft en härlig dag med glidflygning, middag på lyxrestaurang, klipska samtal, passionerad älskog. Men han propsar ändå på mer. Han vill ha in henne i sitt Smisk-och-Piskrum för ständigt mer avancerade övningar. Visst känner man igen denna omättlighet: det är konsumismens ständiga krav på mer, bättre och uppdaterade varor, upplevelser, på ständig tillväxt.

Erika Leonard själv har, enligt intervjuer, ingen aning om varför hennes böcker blivit så populära. Då får jag försöka svara på frågan åt henne. Kanske är det för att en process man själv genomgår men inte riktigt kan se, eller formulera, gör att man letar dess beskrivning, berättelser om den. Och kanske lyckas James faktiskt på omvägar, men ändå pang på rödbetan, beskriva upplevelsen av att motvilligt men oundvikligt uppvaktas, förföras, tjusas av, förälska sig i, knullas och få stryk av och kontrolleras av konsumtionssamhället. Och den sinnestämning som denna process ger och erfordrar: tanken att detkan väl inte vara så illa, egentligen är detta kärlek och omtanke, det blir bättre en dag om jag bara ger efter och låter det göra vad det vill med mig. Och att ger jag bara mer av min tid och av mitt liv, så får jag lyckan – sedan, alltid sedan.

Få smisk och var nöjd, du får kärlek i himmelens höjd.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

Ur Ordfront magasin nr 6/2012 (Ordfronts Litterära Magasin).

Kommentarer inaktiverade.