Monthly Archives: juni 2013

Jordbruket smakar mer än det kostar

Av Ann-Helen Meyer von Bremen  och Gunnar Rundgren

(Debattartikel ur Ordfront magasin nr 3 2013. Bli medlem genom att klicka här till höger.)

Att ifrågasätta marknadsanpassningen av jordbruket i Sverige verkar vara värre än att slakta heliga kor i Indien.  Men det är intellektuellt oärligt att påstå att det går att förena ett jordbruk som ska konkurrera på en global marknad med satsningar på gastronomi, ekologi, ekosystemtjänster, småskaligt och djurvälfärd.

Jordbruket beskrivs ibland som ett marginellt särintresse, eftersom det bara står för knappt två procent av jobben, men den analysen bygger på en bristande insikt om vad jordbruk är.  Jordbrukslandskapen täcker halva jordens landyta och är därför människans största ingrepp i naturen. Det är inte bara grunden för vår överlevnad utan också en viktig hörnsten i vår kultur och vårt samhällsbygge.

Industrialiseringen av jordbruket, pådrivet av den internationella konkurrensen, har utarmat den biologiska mångfalden och skapat ett alltmer ensidigt landskap som gör det svårt för naturens livsnödvändiga tjänster att fungera.  Jordbruket har utvecklats till en komponentindustri – genetiskt material utvecklas av ett fåtal jätteföretag, foder produceras i vissa områden, djur föds upp i andra, slaktas i ett tredje och görs till korv i ett fjärde och säljs i det femte landet.

Matens utarmning är ett växande problem för våra sinnen, vår hälsa, vår gastronomi och kultur. De senaste skandalerna på livsmedelsområdet visar också konsekvensen av den allt hårdare prispressen på maten, men också hur beroende vi är av ett fåtal aktörer och deras produkter och system. När något går fel sprider det sig som en löpeld i hela systemet.

När alla världens bönder ska konkurrera med varandra, oavsett förutsättningar, leder det till att de slår ut varandra. Europas stater och bönder sätter sitt hopp till olika typer av kvalitetssatsningar på ekologiska livsmedel, regional mat osv. Dessa olika initiativ kan fungera bra för en begränsad grupp av bönder, men ändrar inte det faktum att huvuddelen av jordbruket rör sig i en annan riktning. Ekologiskt jordbruk har exempelvis efter 30 år av stora satsningar en marknadsandel på 3-4  procent och marknadsandelen för svenskproducerat ekologiskt är ännu mindre. Det är ett gott exempel som är värt beröm och uppmuntran, men att tro att konsumenterna frivilligt ska ta över alla samhällskostnader och ersätta kollektiva nyttigheter i sina inköpsbeslut är inte bara orealistiskt utan också en i grunden felaktig tanke.

I direktiven för regeringens nyligen tillsatta jordbruksutredning står att omvandlingen av lantbruket helt ska styras av ”hårdare internationell konkurrens” och en ”strävan mot ökad marknadsanpassning”. Det saknas helt målsättningar för jordbrukets andra funktioner som bevarandet av biologisk mångfald, utformning av landskapet och utveckling av landsbygden. Det finns ingen riskanalys för hur jordbruket ska klara kraftigt ökade energipriser, klimatförändringar eller andra chocker som påverkar vår livsmedelsförsörjning – vi saknar idag helt sådan beredskap. Inte heller något om hur vi ska hantera de stora miljökostnader som jordbruket orsakar eller vilken påverkan som det industriella jordbruket har på vår mats kvalitet och i slutändan vår hälsa.

Men varför kritisera konkurrensen, den har ju gett oss historiens billigaste mat? Baksidan av den röda prislappen är att räkningen skickas någon annanstans:

–        Enligt expertrapporten European Nitrogen Assessement orsakar kvävegödslingen inom EU kostnader på mellan 20 och 150 miljarder euro. Det är mer än vad lantbrukarna tjänar på kvävegödslingen i form av ökad skörd. Lantbrukets ”vinst” blir samhällets kostnad.

–        I Sverige fann Livsmedelsverket att två tredjedelar av alla frukter och grönsaker som såldes innehöll rester av kemiska bekämpningsmedel år 2010. I frukt fanns 103 olika bekämpningsmedel och i grönsaker 85 stycken. Det är givetvis ingen som kan säga vad effekterna blir av en sådan cocktail, men att det blir en effekt råder det nog ingen tvekan om.

Jordbruket betalar i princip nästan inga av sina externa kostnader, den nuvarande regeringen har i stället minskat de blygsamma avgifter som jordbrukarna betalade för till exempel konstgödsel. Anledningen är som alltid hänsyn till ”den internationella konkurrenskraften”.

Vi behöver en jordbrukspolitik, inte bara för jordbrukets skull utan för vår framtida överlevnad. Jordbrukspolitiken borde bland annat leda till att:

– Jordbruket minskar sin negativa miljöpåverkan och samtidigt stimuleras till att utföra de miljötjänster vi behöver.

– Vi får fler arbetstillfällen inom lantbruket så att det även blir socialt och kulturellt uthålligt.

– Jordbruket och vår livsmedelsförsörjning kan klara av kraftigt ökade energipriser eller andra störningar i det globala handelssystemet.

– Jordbruket och livsmedelsförädling och distribution levererar högvärdig och säker mat till rimliga priser.

Kapitulationen för marknadskrafterna leder till motsatsen.

Ann-Helen Meyer von Bremen  och Gunnar Rundgren är författare till ”Jorden vi äter” (Naturskyddsföreningens ”Årets bok” 2013)

Fascinerande fascism

(Ur Ordfront magasin 3 2013. Få hela tidningen hem i brevlådan genom att bli medlem: klicka upp till höger på sidan.)

Av Johan Berggren

Henrik Arnstads 453-sidiga bok har blivit stort uppmärksammad under våren för att den valt ett ämne som nästan automatiskt trampar folk på tårna, såväl politiska besserwissrar och de som kanske är, men för allt i världen aldrig skulle kalla sig, fascister.

En annan, förhoppningsvis större, anledning till bokens genomslag är att den är en bra och bildande bok, som sammanställer och presenterar ett digert forskningsmaterial. Alltså en syntetisk bok, Arnstad har inte forskat själv, utan lutar sig mot andras forskning. Inget ont i det, populärvetenskap utan större avkall på akademiskt djup är tyvärr inte en lika vanlig genre på svenska som på större språk, kanske för att den i vårt land inte ger någon vidare glans i akademiska kretsar. Arnstad är en lyckad hybrid mellan journalist och akademiker, om man nu får recensera också skribenten. Det har sin plats: bokens framgång har också med Arnstads flitighet i offentligheten att göra, inte minst i Dagens Nyheters kulturdel.

En ytterligare anledning till bokens stora genklang i offentligheten är att fascismen är underdiskuterad, då den liksom bakvägen blivit obehagligt aktuellt. Mellan 1945 och 1989 hade fascismen ingen större relevans för de stora sammanhangen. Att den bara låg i träda visste vi inte då – de flesta tänkte att den var historia, eller högst politikens motsvarighet till stormavdelningen på ett mentalsjukhus. Väst och östblockets minsta gemensamma nämnare var att de iallafall var antifascister. Det fanns varken utrymme för, eller lockelse i, den våldsamma ultranationalism som lagt Europa i ruiner.

Men historien rullade på, och på 1990-talet brann kriget i Balkan med starka ultranationalistiska inslag. Högerextrema vit-makt-separatister terrorbombade i USA, och sedan dess har land efter land i Europa sett högerextrema partier växa, och ta sig in i parlamenten. Den extrema islamismen kan också i mycket sägas vara en fascistisk rörelse. Så när Breivik slog till borde vi inte blivit så tagna på sängen. Men många vill fortfarande se honom som bara en galning. En sanning i Focaults anda är dock att det är plats och historisk kontext som avgör sinnesjukdom/normalitet. Hade Breivik utfört sitt dåd i Italien på 1920-talet iförd svart skjorta, hade han varit en högst normal squadrista, en av Mussolinis män, hyllad och stöttad av breda lager i samhället. Arnstad påpekade också i DN att Breivik är en klockren fascist. För att kunna motverka en rörelse, måste vi se den och förstå den. Det är också bokens vällovliga grundtanke.

Arnstads bok är dock inte problemfri. Vad fascism är, och hur den förhåller sig till andra ideologier, och hur den påverkat världen är omstritt och svårt att spika fast. Befriande nog sticker inte Arnstad under stol med detta, utan presenterar den akademiska debatten, där meningar går vitt isär. Sedan väljer han ändå att luta sig tyngre mot vissa auktoriteter.

En av auktoriteterna är amerikanen Robert Paxton, vars åsikt att fascismen är 1900-talets stora ideologiska uppfinning Arnstad sällar sig till. Paxton beskriver också svårigheterna i forskningen: Hur man definierar fascism beror på om man lägger vikt vid vad fascisterna gör eller vad de säger. Själv koncentrerar han sig på deras faktiska handlingar. Han krockar med den brittiska idéhistorikern Roger Griffin som ägnar sig åt fascisternas idéer och visioner. Och det är Griffin Arnstad lutar sig tyngst emot. Många har valt att definiera fascister efter yttre attribut: uniformer, symboler, hälsningar och våldsamhet. Eller efter sin egen ideologis önskemål vidhäfta den vid en motståndare: såväl socialister som liberaler och konservativa har slängt »fascister« på de övriga. Men, menar Arnstad med fog, fascismen är en ideologi i egen kraft.

Griffin formulerar dess kärna: »folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse«. En kärna med problem: utan klar gräns mellan »nationalism« och »ultranationalism« blir den luddig – och samtidigt så bred att den passar att beskriva politiska fenomen som knappast någon (utom möjligen fasiscter) skulle kalla fascist, som till exempel »Italiens grundare«, 1800-talsgeneralen Garibaldi.

Första världskrigets öppna sår där nationsgränser bryskt dras om, Ryssland just blivit kommunistiskt, horder av vilsna krigsveteraner driver runt, och en framrusande modernitet omvälver produktionsförhållandena: det är fascismens jordmån. Griffins bestämningsfras ger Arnstad möjlighet att berätta om och beskriva flera fascinerande politiska skeenden, »fascismens meteoritskur«, i denna turbulenta tid.

Detta är i dessa kapitel, samt kapitlen om fasismens nära men besvärliga – ibland antagonistiska – förhållande till konservatismen, som jag personligen lär mig mest nytt. Om den rumänske fascistledaren Codreanus bonderomantiska, antiurbanska, antisemitiska och kristet mystiska fascism, som inte bara ledde till våldsamma mordorgier, utan också frontalkrockade med den rumänska konservatismen och kungahuset. Och om skillnaden på generalissimo Franco och de fascistiska falangister han utnyttjade, men inte tillhörde. Franco var en del av det tvärkonservativa »Eviga Spanien«, en pust från 1500-talet, »inte fascist, utan något mycket värre«, med den amerikanske historikern Stanley G Paynes ord. Franco förfärade de folk-hyllande falangisterna när han efter inbördeskriget straffade breda lager av folket extremt hårt. Dessutom är det intressant att Hitler i sina ockuperade länder i stort sett konsekvent (utom Norge) föredrog auktoritärt konservativa marionettregimer – expansiva ultranationalismer samarbetar inte särskilt bra med varandra. För övrigt lämnas det genomberättade Nazistyskland klokt nog rätt mycket åt sidan i denna bok.

Tyngdpunkten ligger istället på fascismens födelseland, Italien, och Mussolinis uppgång och fall. Arnstads detaljrikedom är mumma för en historienörd, och Italiens egen självbild av perioden får sig en rejäl smäll på nosen. Till exempel står det rätt klart att Mussolinis framväxande antisemitism alls icke var ett påbud från Hitler, utan en inhemsk produkt. Finns det några fascister man tycker synd om så skulle det väl vara de judiska italienare som följde Il Duce troget från början bara för att till slut fraktas till koncentrationslägren.

Självklart behandlas också rasismen, om än något styvmoderligt. (Arnstad glömmer i sin snabba historieskrivning av rasismen den stenhårda rasindelning som förekom i Spaniens amerikanska kolonier.) Rasism är inte fascism. Den fanns före, efter, och utanför fascismen, och är inte en av ideologins prerekvisit. Däremot tangerar ju »ultranationalism« rasism, eftersom andra nationer med viss nödvändighet måste ses som underlägsna. Det är dock inte alldeles självklart att denna nationella överlägsenhet grundas i ras. Dock, som vi ser, graviterar de fascistiska rörelserna ofta mot rasism.

En av Arnstads teser är att de så kallade perifera fascismerna vare sig var »misslyckade« eller oviktiga för storpolitiska skeenden. Som den finska Lapporörelsen, som bekämpade kommunister och snabbt fick stort inflytande i finsk politik, utan att egentligen bilda parti eller ens ha en egen ledarkandidat. Man förlitade sig på det gamla konservativa garnityret, med marskalk Mannerheim i spetsen. Denne var alltså inte fascist, men fördes fram i ledande ställning av fascister. Arnstad menar, med stöd i Pertti Ahonen, att Lapporörelsen tilläts diktera en aggressiv och hotfull expansiv utrikesdoktrin i Finland, kraftigt medskyldig till att provocera katastroferna Vinterkriget och Fortsättningskriget. Känsliga ämnen i Finland – där Arnstad fått både skäll och beröm.

Slutligen resonerar Arnstad kring dagens högerextrema politiska rörelser och partier. Att ungerska Jobbik är fascister torde inte vara svårt att hålla med om. Men Sverigedemokraterna? Eller norska Fremskrittspartiet? Arnstad menar att de förra definitivt är det, och de senare i viss mån. Att han har fiender, också bland de hotfulla nättrollen, säger sig självt. De vill gärna tysta honom, helt i fascistisk tradition.

Men för oss som anser att fascismen är viktig att bekämpa är Älskade fascism både fascinerande och värdefull läsning och en utmärkt utgångspunkt för vidare samtal.

Johan Berggren är  chefredaktör  för Ordfront magasin.

Medelklassens dåliga samvete

(Ur Ordfront magasin nr 3 2013. Bli medlem genom att klicka överst till höger och få hela tidningen hem i brevlådan.)

Av PC Jersild.

Att vara individualist är okej, men inte att bete sig alltför egoistiskt.

Ser den yngre generationen annorlunda på välfärdssystemen än vi äldre? Har de unga övergivit begrepp som solidaritet och altruism för att i stället bli mer jagcentrerade och egoistiska? Det hänger förstås ihop med samhällsutvecklingen. Så låt mig först i korta drag skissera hur jag ser på den:

Tiden från krigsslutet och fram till ungefär 1965 kännetecknades av en stark ekonomisk och social utveckling. Socialdemokratin fick förverkliga sig själv samtidigt som – enligt Tingsten – ideologierna var döda. I stället rådde Saltsjöbadsandan, en mer eller mindre bedräglig idyll. Så vaknar ideologierna och 1970-talets vänstervåg slår igenom med dess kollektiva manifestationer, som Vietnamrörelsen. Socialdemokraterna försöker hänga med genom att föreslå löntagarfonder och diskutera förstatligande av banker. Men det räcker inte. Vänstern splittras och Socialdemokratin får ersätta högerspöket som radikalvänsterns fiende nummer ett.

Bakom ryggen på käbblande socialister etablerar sig 1980-talets nyliberalism med friskolor och andra privatiseringar. Socialdemokratin gör en högersväng. I fortsättningen råder mittenpolitik; alla har i praktiken tagit till sig liberalismen. Regerar socialdemokraterna lutar social-liberalismen aningen år vänster. Regerar borgarna ligger tyngdpunkten åt höger. Ekonomerna får en starkare ställning. Den nationalekonomiska forskningen förstärker, antingen den vill det eller ej, framför allt högerståndpunkter. Vad som tidigare betraktats som ideologi blir nu »fakta«.

Vid sidan av ekonomin seglar arbetsmarknadspolitiken in i centrum. Alla måste jobba för att Sverige ska gå runt.  Språket politiseras, begrepp som »arbetslinje« och »utanförskap« etableras. Genom att det blir allt snålare att leva i utanförskap ska människorna där – de sjukskrivna, de arbetslösa – pressas ut på arbetslinjen. Medan de som trots allt blir kvar i utanförskapet ska veta att de ligger samhället till last, de är »bidragstagare«.

Det gamla klassamhället finns inte kvar. De som lutar åt höger menar att det helt enkelt har försvunnit. Om man lutar åt vänster anser man däremot att klassamhället finns kvar men har förändrats: det är inte längre lågbetalda fabriksarbetare som utgör basen i klasspyramiden och som genom sitt stora antal kan påverka politiken. Dagens klassamhälle ser snarare ut som ett spaderess: i spetsen de riktigt rika, därunder en svällande, välmående medelklass.  Under den i essets skål de lågbetalda, främst kvinnor i vård- och serviceyrken. Och i essets smala fot de arbetslösa, de utslagna, fattigpensionärer, ungdomar utan gymnasiekompetens, flyktingar med flera »svårintegrerade«.

Den stora förändringen är att medelklassen fått fler röster medan underklassen fått färre. Det är inte längre möjligt för underklassen att röstmässigt övertrumfa en stor medelklass med borgerliga värderingar.  Den fackliga rörelsen har försvagats. Underklassens väl hänger numera på hur medelklassen hanterar sitt dåliga samvete.

Betyder det att egoismen har segrat? Kanske inte helt. Om egoism är rå egennytta är individualism något annat. Individualismen lämnar åt var och en att styra sitt eget liv så länge detta inte kränker samma rätt hos andra. Detta är kärnan i De mänskliga rättigheterna. Klasskampsretoriken är död och har efterträtts av De mänskliga rättigheterna. Utvecklingen är mycket tydlig på ett område jag råkar känna till, sjukvården. Patientens eget inflytande, autonomin, ökar. Vården är på väg från paternalism (läkarna bestämmer) mot autonomi (jag bestämmer). Detta gäller i långa stycken samhället i stort. Vi bestämmer allt mer om oss själva. Det är i princip en positiv utveckling. Men det finns en nackdel som främst drabbar de svaga minoriteterna: friheten kan inte utnyttjas om den personliga ekonomin är för dålig.

Vi har hamnat i en balansgång mellan individualism och altruism-solidaritet. Politiken har därmed fått om man så vill en etisk slagsida. Det kan låta som en paradox, men samtidigt som ekonomerna stärkt sin ställning har intresset för värderingar ökat. Sverige har blivit »mångkulturellt«. Förståelsen för nya kulturer har ökat parallellt med att nya värdekollisioner uppstått, inte minst om kvinnors ställning.

Medelklassen har blivit rikare men också litet mer samvetsöm. Att vara individualist är ok, men inte att bete sig alltför öppet egoistiskt.  Skatteflyktingar hängs ut liksom styrelseledamöter med uppseendeväckande arvoden.

När det politiska läget verkar alltför likriktat brukar kravet på människoförbättring komma upp: bara vi blir bättre människor kommer allt att orda sig. Kan människan förbättras? De totalitära ideologierna liksom religionerna – nu starkare än tidigare – satsar stort på människoförbättring. Men tar samtidigt i för mycket; förbättringskraven drivs mot fanatism. Jag tror visst att vi kan bli bättre människor, om omständigheterna är de rätta och man inte ställer alltför höga krav.  Mänsklig mognad tar tid.

Hur ställer sig de nya generationerna till detta? Vad skiljer dem från oss? Man brukar säga att de som växer upp nu är den första generation som riskerar få det materiellt sämre än sina föräldrar. De unga kommer inte att som vi en gång gå till dukat bord. Men trots en haltande skola – alltför många slutar med dåliga baskunskaper! – är majoriteten ungdomar nu bättre utbildade, bättre informerade, mer jämställda, mer miljömedvetna, datorkunniga och vanare att ta egna beslut. Och – vill jag i varje fall tro – kanske mindre fixerade vid det materiella. Unga människor har alltid, på gott och ont, varit mer idealistiska än föräldragenerationen. Denna idealism kan tyvärr missbrukas av politiska förförare. Men ju självständigare och ju mer kritiskt tänkande en ung människa är desto mindre risk för auktoritära ideologier att få fäste.

I själva verket är det ju så att människan som art inte skulle ha överlevt utan en god portion altrusim, oegennytta.  Rå egoism kan gagna individen men inte arten eller kollektivet. För att människor ska kunna leva ihop är det helt enkelt rationellt att handla oegennyttigt. Inom vissa gränser naturligtvis. Få människor är helgon; altruismen är alltid doserad.  I slutänden blir frågan, inte om den yngre generationen är mer egoistisk än den äldre, utan i vilket samhällsklimat människor kan mogna och fatta rationella och gärna långsiktiga beslut. Beslut där också oegennyttan ingår som en faktor. För den stora medelklassens del att man – gammal som ung – röstar på den politik man finner bäst för hela Sverige, inte den som främst gagnar den egna klassen och plånboken.

PC Jersild är författare och läkare.

Klassresans slut

(Ur Ordfront magasin 3 2013. Bli medlem och få hela tidningen hem i brevlådan: klicka till höger.)

Av Marianne Steinsaphir

Mycket återstår innan 1940 års skolbiblioteksvision är uppfylld.

Det börjar nästan bli parodiskt det här med att »det är tid för en kulturpolitisk kraftsamling kring litteratur och läsning«. Det är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths ord i en debattartikel i SvD (23 april). Sällan har väl ropen skallat så ihärdigt som nu om att det måste till en ändring. Visst vore det bra med en smula resultatinriktad handlingskraft. (Uppenbarligen räcker inte regeringens flaggskepp Skapande skola.) Det pågår för närvarande en rad ideella icke-kommunala och icke-statliga läsprojekt. Kanske vissa av dem får stöd, mycket möjligt. Men poängen är att initiativen kommer från enskilda personer som ser att behoven är skriande. Det är bra. All respekt för Läsrörelsen, Berättarministeriet, frivillig läxhjälp med flera.

Samtidigt, på andra platser, fortsätter det som om ingenting har hänt. Det spelar liksom ingen roll hur många undersökningar, rapporter och kommentarer som presenteras. Det är bara ord och siffror som faller på hälleberget, eller förvandlas till ännu en retorisk piruett. Och viss misär går på repeat:

Nyligen presenterade Svensk biblioteksförening en undersökning (som sagt undersökningar fattas inte). Alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek –  en skolbibliotekspolitisk undersökning.

Utredarens ord är värda att citeras: »Den officiella skolbiblioteksstatistiken visar att mycket återstår innan 1940 års skolutrednings vision om skolbiblioteket som »skolans hjärtpunkt« blir verklighet. Cirka sjuttio år av retorik visar att det krävs mer handfasta insatser för att uppnå en godtagbar skolbiblioteksstandard.«

I skrivande stund pågår upplopp i flera förorter i Stockholm, och det vore förstås naivt att säga »om det bara fanns bra skolbibliotek, då…«

Men det är någonting så sorgligt med ett samhälle som går bakåt i takt med att kunskapen ökar. Ingen politiker i landet kan sväva i okunnighet om att ökad segregation, haltande infrastruktur, skolor där barn och unga från skolstart redan är uträknade, att ett sådant system föder dålig självkänsla och i värsta fall ett destruktivt motstånd. Sedan finns det alltid de som klarar sig. Men det är ju de andra, de som behöver hjälp på traven, de som inte har några böcker hemma, inte får hjälp med läxor, dom vars föräldrar knappt klarar av sina egna liv. Det är de det gäller, tyvärr allt fler.

Är det nu så, att i takt med att klassklyftorna ökar har »möjligheten« att göra en klassresa minskat?

Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin.

Med feminismen mot framtiden

Ordfront magasin 3/2013

ORDFRONT MAGASIN nr 3 2013 ute nu. Här är ledaren.

Feminismerna kan vara så mycket, de kan vara konkreta frågor som en gång 1970-talets kamp för dagis, lika lön och rätt till abort. De kan också vara solidaritet och klasskamp. Minns den stora städerskestrejken 1974/75 som fick stort stöd, bland annat av kvinnorörelsen. 1976 skrev Susanne Osten och Margareta Garpe pjäsen Fabriksflickorna om sömmerskornas kamp.

Feminism kan motarbetas, till och med gå under. Men nya feminismer uppstår alltid, för kamperna handlar om motstånd mot faktiska orättvisor. I det djupt könsojämlika Indien bröt en spontan kvinnokamp ut i vintras efter en rad uppmärksammade brutala våldtäkter. I Indien och Kina och Sydostasien »saknas« 120 miljoner flickor, ett resultat av selektiva aborter och möjligen spädbarnsmord. En demografisk katastrof vars orättvisa är en kamp i vardande.

Allmänna orättvisor och katastrofer har en tendens att alltid drabba kvinnor (och barn) hårdast: Svältkatastrofer, krig, ökade klyftor mellan fattiga och rika. Det är kvinnor som står där med det korta strået. Därför feminism. Därför kvinnokamp.

För att det är män som startar och för krig. För att det är män som kontrollerar produktionsmedlen och egendomarna här i världen. För att det existerat, och fortsätter en enormt ojämlik könsmaktsordning.

Men den sortens feminism kräver ett kollektivt tänkande. Om man lyckas tänka bort begreppet »kollektiv« eller begreppet »bestämt kön« kan man också lyckas tänka bort behovet av en samlad kvinnokamp. Därför krockar alltför nyliberala tankegångar med feminism (liksom med de flesta andra rättvisekamper, läs Angela Davis essä på sidan 48.) Men därför krockar också hårdraget queertänkande med mer klassisk kvinnokamp. En av många tvistepunkter i dagens feminism. För den är inte en – den är flera feminismer. Det är, som Edda Manga skriver på sidan 34, bevis för livaktighet och styrka i en tankeriktning.

Vi har försökt att ge en bred bild av vad som händer inom denna breda rörelse idag. För efter en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist, kommer solsken. Och vi är många – fortfarande hälften av alla som finns.

Vi skriver mycket om historia i det här numret, och det går att dra lärdomar. Den viktigaste är nog att kamp lönar sig, och det kollektiv kamp som fungerar bäst.

Sverige är en liten fredlig plats på jorden. Kvinnoförtryck finns förvisso, men det hänger ihop över gränser och kulturer. I dagens globaliserade värld måste internationell kvinnosolidaritet gälla. Bland kvinnor som tvingas till prostitution, som regelmässigt blir slagna av sina män, som blir stenade, som inte får cykla, som inte har rätt till sin kropp, som förblir analfabeter i en värld där kunskap är viktigare än någonsin. Det är världen idag. Men med kamp, arbete och solidaritet går det att förändra världen. Det visar kvinnokampens historia. Det är därför dagens feminism också bör vara hoppfull. En annan värld är möjlig.

Johan Berggren och Marianne Steinsaphir

Sommarmingel och feminism

Ordfront magasin landar snart i brevlådan och i juni är det ett speciellt sommarnummer med tema feminism.

Vi bjuder in till releasesamtal och mingel i våra lokaler på Karlbergsvägen 66 A i Stockholm.
När:Tisdag 18/6
Tid:17:30-20.00

De inbjudna samtalsgästerna är:

Josefine Karlsson, generalsekreterare för IKFF som är intervjuad i magasinet och berättar om sin resa till New York i mars där FN:s kvinnokommission samlades.
Hon pratar om en global backlash för kvinnor.
– Kvinnors rättigheter nedprioriteras. Finanskrisen har medfört att mödravård och annat får mindre resurser, samtidigt som man, i till exempel England, lägger miljarder på att renovera kärnvapen. Det är bara att följa pengarna så vet man vems säkerhet man är intresserad av, säger hon i magasinet.

Ulla Wikander, professor emeritus i ekonomisk historia, som i magasinet skriver om den tidiga kvinnorörelsen och ordet feminism.

Christina Hagner, kommunikationschef Kvinna till Kvinna, intervjuad i magasinet.
– Kampen för kvinnors rättigheter följer aldrig en rak linje. För två år sedan gick Mellanösterns kvinnor i främsta leden i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. I dag har samma kvinnor tryckts tillbaka i land efter land. Kvinnors rättigheter riskerar att urholkas istället för att stärkas, säger hon.

Kom och lyssna på ett samtal om den globala kvinnorörelsen, feminism och kampen för kvinnors rättigheter.

Vi bjuder på dryck och snacks.
Välkomna! Ordfront magasin 3/2013