Klassresans slut

(Ur Ordfront magasin 3 2013. Bli medlem och få hela tidningen hem i brevlådan: klicka till höger.)

Av Marianne Steinsaphir

Mycket återstår innan 1940 års skolbiblioteksvision är uppfylld.

Det börjar nästan bli parodiskt det här med att »det är tid för en kulturpolitisk kraftsamling kring litteratur och läsning«. Det är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths ord i en debattartikel i SvD (23 april). Sällan har väl ropen skallat så ihärdigt som nu om att det måste till en ändring. Visst vore det bra med en smula resultatinriktad handlingskraft. (Uppenbarligen räcker inte regeringens flaggskepp Skapande skola.) Det pågår för närvarande en rad ideella icke-kommunala och icke-statliga läsprojekt. Kanske vissa av dem får stöd, mycket möjligt. Men poängen är att initiativen kommer från enskilda personer som ser att behoven är skriande. Det är bra. All respekt för Läsrörelsen, Berättarministeriet, frivillig läxhjälp med flera.

Samtidigt, på andra platser, fortsätter det som om ingenting har hänt. Det spelar liksom ingen roll hur många undersökningar, rapporter och kommentarer som presenteras. Det är bara ord och siffror som faller på hälleberget, eller förvandlas till ännu en retorisk piruett. Och viss misär går på repeat:

Nyligen presenterade Svensk biblioteksförening en undersökning (som sagt undersökningar fattas inte). Alla elever ska ha tillgång till ett skolbibliotek –  en skolbibliotekspolitisk undersökning.

Utredarens ord är värda att citeras: »Den officiella skolbiblioteksstatistiken visar att mycket återstår innan 1940 års skolutrednings vision om skolbiblioteket som »skolans hjärtpunkt« blir verklighet. Cirka sjuttio år av retorik visar att det krävs mer handfasta insatser för att uppnå en godtagbar skolbiblioteksstandard.«

I skrivande stund pågår upplopp i flera förorter i Stockholm, och det vore förstås naivt att säga »om det bara fanns bra skolbibliotek, då…«

Men det är någonting så sorgligt med ett samhälle som går bakåt i takt med att kunskapen ökar. Ingen politiker i landet kan sväva i okunnighet om att ökad segregation, haltande infrastruktur, skolor där barn och unga från skolstart redan är uträknade, att ett sådant system föder dålig självkänsla och i värsta fall ett destruktivt motstånd. Sedan finns det alltid de som klarar sig. Men det är ju de andra, de som behöver hjälp på traven, de som inte har några böcker hemma, inte får hjälp med läxor, dom vars föräldrar knappt klarar av sina egna liv. Det är de det gäller, tyvärr allt fler.

Är det nu så, att i takt med att klassklyftorna ökar har »möjligheten« att göra en klassresa minskat?

Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin.

Kommentarer inaktiverade.