Medelklassens dåliga samvete

(Ur Ordfront magasin nr 3 2013. Bli medlem genom att klicka överst till höger och få hela tidningen hem i brevlådan.)

Av PC Jersild.

Att vara individualist är okej, men inte att bete sig alltför egoistiskt.

Ser den yngre generationen annorlunda på välfärdssystemen än vi äldre? Har de unga övergivit begrepp som solidaritet och altruism för att i stället bli mer jagcentrerade och egoistiska? Det hänger förstås ihop med samhällsutvecklingen. Så låt mig först i korta drag skissera hur jag ser på den:

Tiden från krigsslutet och fram till ungefär 1965 kännetecknades av en stark ekonomisk och social utveckling. Socialdemokratin fick förverkliga sig själv samtidigt som – enligt Tingsten – ideologierna var döda. I stället rådde Saltsjöbadsandan, en mer eller mindre bedräglig idyll. Så vaknar ideologierna och 1970-talets vänstervåg slår igenom med dess kollektiva manifestationer, som Vietnamrörelsen. Socialdemokraterna försöker hänga med genom att föreslå löntagarfonder och diskutera förstatligande av banker. Men det räcker inte. Vänstern splittras och Socialdemokratin får ersätta högerspöket som radikalvänsterns fiende nummer ett.

Bakom ryggen på käbblande socialister etablerar sig 1980-talets nyliberalism med friskolor och andra privatiseringar. Socialdemokratin gör en högersväng. I fortsättningen råder mittenpolitik; alla har i praktiken tagit till sig liberalismen. Regerar socialdemokraterna lutar social-liberalismen aningen år vänster. Regerar borgarna ligger tyngdpunkten åt höger. Ekonomerna får en starkare ställning. Den nationalekonomiska forskningen förstärker, antingen den vill det eller ej, framför allt högerståndpunkter. Vad som tidigare betraktats som ideologi blir nu »fakta«.

Vid sidan av ekonomin seglar arbetsmarknadspolitiken in i centrum. Alla måste jobba för att Sverige ska gå runt.  Språket politiseras, begrepp som »arbetslinje« och »utanförskap« etableras. Genom att det blir allt snålare att leva i utanförskap ska människorna där – de sjukskrivna, de arbetslösa – pressas ut på arbetslinjen. Medan de som trots allt blir kvar i utanförskapet ska veta att de ligger samhället till last, de är »bidragstagare«.

Det gamla klassamhället finns inte kvar. De som lutar åt höger menar att det helt enkelt har försvunnit. Om man lutar åt vänster anser man däremot att klassamhället finns kvar men har förändrats: det är inte längre lågbetalda fabriksarbetare som utgör basen i klasspyramiden och som genom sitt stora antal kan påverka politiken. Dagens klassamhälle ser snarare ut som ett spaderess: i spetsen de riktigt rika, därunder en svällande, välmående medelklass.  Under den i essets skål de lågbetalda, främst kvinnor i vård- och serviceyrken. Och i essets smala fot de arbetslösa, de utslagna, fattigpensionärer, ungdomar utan gymnasiekompetens, flyktingar med flera »svårintegrerade«.

Den stora förändringen är att medelklassen fått fler röster medan underklassen fått färre. Det är inte längre möjligt för underklassen att röstmässigt övertrumfa en stor medelklass med borgerliga värderingar.  Den fackliga rörelsen har försvagats. Underklassens väl hänger numera på hur medelklassen hanterar sitt dåliga samvete.

Betyder det att egoismen har segrat? Kanske inte helt. Om egoism är rå egennytta är individualism något annat. Individualismen lämnar åt var och en att styra sitt eget liv så länge detta inte kränker samma rätt hos andra. Detta är kärnan i De mänskliga rättigheterna. Klasskampsretoriken är död och har efterträtts av De mänskliga rättigheterna. Utvecklingen är mycket tydlig på ett område jag råkar känna till, sjukvården. Patientens eget inflytande, autonomin, ökar. Vården är på väg från paternalism (läkarna bestämmer) mot autonomi (jag bestämmer). Detta gäller i långa stycken samhället i stort. Vi bestämmer allt mer om oss själva. Det är i princip en positiv utveckling. Men det finns en nackdel som främst drabbar de svaga minoriteterna: friheten kan inte utnyttjas om den personliga ekonomin är för dålig.

Vi har hamnat i en balansgång mellan individualism och altruism-solidaritet. Politiken har därmed fått om man så vill en etisk slagsida. Det kan låta som en paradox, men samtidigt som ekonomerna stärkt sin ställning har intresset för värderingar ökat. Sverige har blivit »mångkulturellt«. Förståelsen för nya kulturer har ökat parallellt med att nya värdekollisioner uppstått, inte minst om kvinnors ställning.

Medelklassen har blivit rikare men också litet mer samvetsöm. Att vara individualist är ok, men inte att bete sig alltför öppet egoistiskt.  Skatteflyktingar hängs ut liksom styrelseledamöter med uppseendeväckande arvoden.

När det politiska läget verkar alltför likriktat brukar kravet på människoförbättring komma upp: bara vi blir bättre människor kommer allt att orda sig. Kan människan förbättras? De totalitära ideologierna liksom religionerna – nu starkare än tidigare – satsar stort på människoförbättring. Men tar samtidigt i för mycket; förbättringskraven drivs mot fanatism. Jag tror visst att vi kan bli bättre människor, om omständigheterna är de rätta och man inte ställer alltför höga krav.  Mänsklig mognad tar tid.

Hur ställer sig de nya generationerna till detta? Vad skiljer dem från oss? Man brukar säga att de som växer upp nu är den första generation som riskerar få det materiellt sämre än sina föräldrar. De unga kommer inte att som vi en gång gå till dukat bord. Men trots en haltande skola – alltför många slutar med dåliga baskunskaper! – är majoriteten ungdomar nu bättre utbildade, bättre informerade, mer jämställda, mer miljömedvetna, datorkunniga och vanare att ta egna beslut. Och – vill jag i varje fall tro – kanske mindre fixerade vid det materiella. Unga människor har alltid, på gott och ont, varit mer idealistiska än föräldragenerationen. Denna idealism kan tyvärr missbrukas av politiska förförare. Men ju självständigare och ju mer kritiskt tänkande en ung människa är desto mindre risk för auktoritära ideologier att få fäste.

I själva verket är det ju så att människan som art inte skulle ha överlevt utan en god portion altrusim, oegennytta.  Rå egoism kan gagna individen men inte arten eller kollektivet. För att människor ska kunna leva ihop är det helt enkelt rationellt att handla oegennyttigt. Inom vissa gränser naturligtvis. Få människor är helgon; altruismen är alltid doserad.  I slutänden blir frågan, inte om den yngre generationen är mer egoistisk än den äldre, utan i vilket samhällsklimat människor kan mogna och fatta rationella och gärna långsiktiga beslut. Beslut där också oegennyttan ingår som en faktor. För den stora medelklassens del att man – gammal som ung – röstar på den politik man finner bäst för hela Sverige, inte den som främst gagnar den egna klassen och plånboken.

PC Jersild är författare och läkare.

Kommentarer inaktiverade.