Fascinerande fascism

(Ur Ordfront magasin 3 2013. Få hela tidningen hem i brevlådan genom att bli medlem: klicka upp till höger på sidan.)

Av Johan Berggren

Henrik Arnstads 453-sidiga bok har blivit stort uppmärksammad under våren för att den valt ett ämne som nästan automatiskt trampar folk på tårna, såväl politiska besserwissrar och de som kanske är, men för allt i världen aldrig skulle kalla sig, fascister.

En annan, förhoppningsvis större, anledning till bokens genomslag är att den är en bra och bildande bok, som sammanställer och presenterar ett digert forskningsmaterial. Alltså en syntetisk bok, Arnstad har inte forskat själv, utan lutar sig mot andras forskning. Inget ont i det, populärvetenskap utan större avkall på akademiskt djup är tyvärr inte en lika vanlig genre på svenska som på större språk, kanske för att den i vårt land inte ger någon vidare glans i akademiska kretsar. Arnstad är en lyckad hybrid mellan journalist och akademiker, om man nu får recensera också skribenten. Det har sin plats: bokens framgång har också med Arnstads flitighet i offentligheten att göra, inte minst i Dagens Nyheters kulturdel.

En ytterligare anledning till bokens stora genklang i offentligheten är att fascismen är underdiskuterad, då den liksom bakvägen blivit obehagligt aktuellt. Mellan 1945 och 1989 hade fascismen ingen större relevans för de stora sammanhangen. Att den bara låg i träda visste vi inte då – de flesta tänkte att den var historia, eller högst politikens motsvarighet till stormavdelningen på ett mentalsjukhus. Väst och östblockets minsta gemensamma nämnare var att de iallafall var antifascister. Det fanns varken utrymme för, eller lockelse i, den våldsamma ultranationalism som lagt Europa i ruiner.

Men historien rullade på, och på 1990-talet brann kriget i Balkan med starka ultranationalistiska inslag. Högerextrema vit-makt-separatister terrorbombade i USA, och sedan dess har land efter land i Europa sett högerextrema partier växa, och ta sig in i parlamenten. Den extrema islamismen kan också i mycket sägas vara en fascistisk rörelse. Så när Breivik slog till borde vi inte blivit så tagna på sängen. Men många vill fortfarande se honom som bara en galning. En sanning i Focaults anda är dock att det är plats och historisk kontext som avgör sinnesjukdom/normalitet. Hade Breivik utfört sitt dåd i Italien på 1920-talet iförd svart skjorta, hade han varit en högst normal squadrista, en av Mussolinis män, hyllad och stöttad av breda lager i samhället. Arnstad påpekade också i DN att Breivik är en klockren fascist. För att kunna motverka en rörelse, måste vi se den och förstå den. Det är också bokens vällovliga grundtanke.

Arnstads bok är dock inte problemfri. Vad fascism är, och hur den förhåller sig till andra ideologier, och hur den påverkat världen är omstritt och svårt att spika fast. Befriande nog sticker inte Arnstad under stol med detta, utan presenterar den akademiska debatten, där meningar går vitt isär. Sedan väljer han ändå att luta sig tyngre mot vissa auktoriteter.

En av auktoriteterna är amerikanen Robert Paxton, vars åsikt att fascismen är 1900-talets stora ideologiska uppfinning Arnstad sällar sig till. Paxton beskriver också svårigheterna i forskningen: Hur man definierar fascism beror på om man lägger vikt vid vad fascisterna gör eller vad de säger. Själv koncentrerar han sig på deras faktiska handlingar. Han krockar med den brittiska idéhistorikern Roger Griffin som ägnar sig åt fascisternas idéer och visioner. Och det är Griffin Arnstad lutar sig tyngst emot. Många har valt att definiera fascister efter yttre attribut: uniformer, symboler, hälsningar och våldsamhet. Eller efter sin egen ideologis önskemål vidhäfta den vid en motståndare: såväl socialister som liberaler och konservativa har slängt »fascister« på de övriga. Men, menar Arnstad med fog, fascismen är en ideologi i egen kraft.

Griffin formulerar dess kärna: »folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse«. En kärna med problem: utan klar gräns mellan »nationalism« och »ultranationalism« blir den luddig – och samtidigt så bred att den passar att beskriva politiska fenomen som knappast någon (utom möjligen fasiscter) skulle kalla fascist, som till exempel »Italiens grundare«, 1800-talsgeneralen Garibaldi.

Första världskrigets öppna sår där nationsgränser bryskt dras om, Ryssland just blivit kommunistiskt, horder av vilsna krigsveteraner driver runt, och en framrusande modernitet omvälver produktionsförhållandena: det är fascismens jordmån. Griffins bestämningsfras ger Arnstad möjlighet att berätta om och beskriva flera fascinerande politiska skeenden, »fascismens meteoritskur«, i denna turbulenta tid.

Detta är i dessa kapitel, samt kapitlen om fasismens nära men besvärliga – ibland antagonistiska – förhållande till konservatismen, som jag personligen lär mig mest nytt. Om den rumänske fascistledaren Codreanus bonderomantiska, antiurbanska, antisemitiska och kristet mystiska fascism, som inte bara ledde till våldsamma mordorgier, utan också frontalkrockade med den rumänska konservatismen och kungahuset. Och om skillnaden på generalissimo Franco och de fascistiska falangister han utnyttjade, men inte tillhörde. Franco var en del av det tvärkonservativa »Eviga Spanien«, en pust från 1500-talet, »inte fascist, utan något mycket värre«, med den amerikanske historikern Stanley G Paynes ord. Franco förfärade de folk-hyllande falangisterna när han efter inbördeskriget straffade breda lager av folket extremt hårt. Dessutom är det intressant att Hitler i sina ockuperade länder i stort sett konsekvent (utom Norge) föredrog auktoritärt konservativa marionettregimer – expansiva ultranationalismer samarbetar inte särskilt bra med varandra. För övrigt lämnas det genomberättade Nazistyskland klokt nog rätt mycket åt sidan i denna bok.

Tyngdpunkten ligger istället på fascismens födelseland, Italien, och Mussolinis uppgång och fall. Arnstads detaljrikedom är mumma för en historienörd, och Italiens egen självbild av perioden får sig en rejäl smäll på nosen. Till exempel står det rätt klart att Mussolinis framväxande antisemitism alls icke var ett påbud från Hitler, utan en inhemsk produkt. Finns det några fascister man tycker synd om så skulle det väl vara de judiska italienare som följde Il Duce troget från början bara för att till slut fraktas till koncentrationslägren.

Självklart behandlas också rasismen, om än något styvmoderligt. (Arnstad glömmer i sin snabba historieskrivning av rasismen den stenhårda rasindelning som förekom i Spaniens amerikanska kolonier.) Rasism är inte fascism. Den fanns före, efter, och utanför fascismen, och är inte en av ideologins prerekvisit. Däremot tangerar ju »ultranationalism« rasism, eftersom andra nationer med viss nödvändighet måste ses som underlägsna. Det är dock inte alldeles självklart att denna nationella överlägsenhet grundas i ras. Dock, som vi ser, graviterar de fascistiska rörelserna ofta mot rasism.

En av Arnstads teser är att de så kallade perifera fascismerna vare sig var »misslyckade« eller oviktiga för storpolitiska skeenden. Som den finska Lapporörelsen, som bekämpade kommunister och snabbt fick stort inflytande i finsk politik, utan att egentligen bilda parti eller ens ha en egen ledarkandidat. Man förlitade sig på det gamla konservativa garnityret, med marskalk Mannerheim i spetsen. Denne var alltså inte fascist, men fördes fram i ledande ställning av fascister. Arnstad menar, med stöd i Pertti Ahonen, att Lapporörelsen tilläts diktera en aggressiv och hotfull expansiv utrikesdoktrin i Finland, kraftigt medskyldig till att provocera katastroferna Vinterkriget och Fortsättningskriget. Känsliga ämnen i Finland – där Arnstad fått både skäll och beröm.

Slutligen resonerar Arnstad kring dagens högerextrema politiska rörelser och partier. Att ungerska Jobbik är fascister torde inte vara svårt att hålla med om. Men Sverigedemokraterna? Eller norska Fremskrittspartiet? Arnstad menar att de förra definitivt är det, och de senare i viss mån. Att han har fiender, också bland de hotfulla nättrollen, säger sig självt. De vill gärna tysta honom, helt i fascistisk tradition.

Men för oss som anser att fascismen är viktig att bekämpa är Älskade fascism både fascinerande och värdefull läsning och en utmärkt utgångspunkt för vidare samtal.

Johan Berggren är  chefredaktör  för Ordfront magasin.

Kommentarer inaktiverade.