Rörelse för frihet

Milles

Kvinnokampens historia och hållpunkter är också berättelsen om vad ett samhälle värderar, vad som prioriteras. Ulrika Milles beskriver en brokig rörelses utveckling.

(Artikel ur Ordfront magasin nr 3 2013.)

När mormor föddes 1908 hade hennes mamma inte rösträtt. I Finland där hon var barn på 1800-talet fick kvinnor rösträtt redan 1906, medan det dröjde till 1921 i Sverige – där min mormor blev medborgare.

Var det viktigt för dem? Jag vet bara att min mormor uppfattade det som en historisk händelse som överlämnades framåt, till hennes döttrar och vidare. Och det sätter fingret på den feministiska striden för att mänskliga rättigheter ska gälla också kvinnor. Att rättigheter som tillkommer en efter långvarigt politiskt arbete gör något med självkänslan. Jag är en kvinna som har rösträtt. Jag är en kvinna som kan skilja mig. Jag är en kvinna som kan försörja mig.  Att räknas som fullvärdig medborgare i det samhälle man lever i, påverkar vår uppfattning av vårt människovärde.

Min mamma föddes 1937 i Helsingfors och hennes uppväxt präglades av andra världskriget. Åren vid fronten för hennes far, och tiden som evakuerade till Stockholm för de tre systrarna, satte spår. De satte spår i generationer i Europa, där kvinnorna lämnades att ta hand om nationen medan männen stred för den: anställdes som män, arbetade som män, försörjde sina barn som män. När männen återvände från kriget skulle allt blir som förr. Post-traumatiska syndrom talade man inte om då, men alla kunde tydligt se spåren av upplevelser ingen benämnde. Och uppfatta bitterheten hos många kvinnor som burit så mycket under krigsåren, men nu skulle knuffas tillbaka till en ofri kvinnoroll igen.

1950-talet blev en period av bakslag för den tidiga kvinnorörelsen. De växande nordiska välfärdssystemen, skattelagstiftningen och det kalla krigets skuggor skapade ett klimat där kvinnan skulle vara den perfekta husmodern, och där hemarbetet, även om det förenklades av nymodigheter som frysar och snabbköp, var tungt och tidskrävande. Ville du äta sill måste du köpa den hel, rensa, filea och lägga in, kvinnor sydde barnoveraller av utslitna herrockar, stoppade strumpor, lagade och tog till vara. Systemet som skapades då, när andra kvinnor i form av hembiträden och tjänstefolk för de bättre bemedlade var förutsättningen för den kvinnliga frigörelsen, lever kvar under ytan fortfarande i synen på den moderna familjen. Kvinnor med sämre löner och villkor krävs för att systemet ska gå ihop.

Eva Moberg blev ett namn som en av den svenska kvinnorörelsens pionjärer, och myntade 1961 begreppet »kvinnans villkorliga frigivning« som beskrev det problematiska läget. Kvinnorna hade »fått jämlikhet« på villkor att de löste ekvationen hem-barn-arbete själva. Män skulle inte störas av jämställdheten – den grundbulten gäller än.

Moberg var en sylvass kritiker av patriarkatet, hennes reformförslag modesta. Ändå kan man avläsa stormvågor i pressen. Men Mobergs framsynta kritik, som krävde en annan mansroll och ekonomisk självständighet för kvinnor, för att jämställdhet skulle vara möjlig, satte stora saker i rörelse: den moderna svenska könsrollsdebatten som pågår än, bara uppdaterad. Som ofta fick den här kvinnorörelsen, som också brukar kallas för den andra vågens feminism när den svallade vidare mot 60-talet, stöd av att kvinnorna behövdes på arbetsmarknaden. Då blev det plötsligt inte viktigt att vårda barnen hemma: kanske skulle de fostras bättre på institutioner, som man kallade dagis, och barnkrubbor, som de fattiga mödrarna om de haft tur kunnat använda i decennier redan?

Här finns en annan svår och långdragen konflikt mellan jämställdhet och människosyn. På 1970-talet var daghem högprioriterade och politiken gav resurser till utbyggnad, idag blir antal barn per anställd allt fler. Barn betraktas alltid som problem och gångjärn för att lösa andra problem.

Nätverket Grupp 8 bildades den mytomspunna våren maj 1968, och blev en öppen organisation 1970. Deras betydelse för den moderna kvinnorörelsen är stor, och de satte fingret på vänsterns ömma punk: att arbetarfrågan ställdes över kvinnofrågan, sedan marxismen tagit patent på alla orättvisor. Så fortfor kvinnors intressen att alltid underordnas något annat – på samma sätt som när debatten om kvotering och positiv särbehandling pågår idag.

En av grundarna av Grupp 8 var Barbro Backberger som skrev brandfacklan »Den heliga familjen« i DN julen 1965: »Familjen är en föråldrad institution, en kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle. Ändå betraktas den som sakrosankt, som ett socialt och moraliskt axiom«. I boken Det förkrympta kvinnoidealet kallade hon tidens kvinnor neurotiker – förvridna av sin kvinnoroll. Backbergers åsikter galenstämplades ungefär lika okunnigt och automatiskt som Valerie Solanas Scum-manifest debatterades när det blev en teaterföreställning i Sverige 2012.

Också liberalen Kristina Michaneks sexualliberala Jungfrutro och dubbelmoral från 1962 missuppfattades länge som en nihilistisk handbok för slampor, fast den innehåller en modest normalisering av den kvinnliga sexualiteten.

Synen på »oäkta« barn, ogifta mödrar, skilsmässor, nya familjebildningar förändras långsamt under hela 1900-talet, men på 60-talet tar det fart. Kvinnorörelsens arbete gav oss fri abort 1975, föräldraförsäkring, särbeskattning och p-piller (och samtidigt var feminister ofta de enda som problematiserade deras biverkningar som minskad sexlust och hälsorisker), homosexualitet betraktas inte längre som en sjukdom 1979, samma år som barnagan avskaffas.

Det är en enorm moralisk omvärdering, till stor del beroende på kvinnorörelsens arbete. Rösträttsrörelsen stred för rätten till en röst, nu handlade kampen om rät-ten till det offentliga rummet och rätten till den egna kroppen. De tre har ofta använts som tillhyggen mot varandra: att arbeta för rösträtt anses mer högstående är att slåss för friare sexualmoral, och feministiskt arbete för hbtq-medvetenhet förminskas ofta till livsstilsproblem och ställs mot kvinnodödlighet globalt.

Det här beror också på att sexualmoral och kön är en laddad fråga sedan hundra år, då den borgerliga kärnfamiljen blev norm och ideal i ett samhälle som skapade skarpa gränser runt den, och särskilt runt kvinnan.

Ellen Key är en av arkitekterna bakom denna ritning. Hennes idé om ett harmoniskt samhälle innehåller både framsynta idéer – där mäns ansvar för sina barn, äkta eller oäkta, är en hörnsten – och idéer som idag framstår som tvångströjor för kvinnor. Med »Missbrukad kvinnokraft« fick hon hela kvinnorörelsen emot sig och fortfarande svärtar den hennes rykte som reaktionär särartsfeminist. Men den keyska idén om samhällsmoderligheten är inte död, det är ungefär så flickor används sedan länge.

Genom en viss »moderlig praktik« fokuserad på medkänsla och inlevelseförmåga är det kvinnornas uppgift att höja mäns moral, att öka samhällstrivseln och att hålla sig inom yrkesområden där dessa egenskaper behövs: lärare, socialt arbete, »arbete med människor«.

Och just dessa yrken är lågbetalda och nedvärderade – ett arv från den tid då idén om det kvinnliga kallet legitimerade en kvinnas närvaro i offentligheten. Keys betoning av det symboliska moderskapet – den som har råd får gärna överlåta vården av dem – lever kvar i svensk jämställdhetspolitik. Den bygger på att män inte får störas av den reproduktiva sfären, och skapar paradoxalt ett essentialistiskt moderskap. Det blir viktigt att vara mor, inte att utöva moderskapets praktik.

Den feministiska kampen för daghem åt alla på 70-talet drevs jämsides med en lika viktig kamp som pågått sedan 1950-talet då uttrycket kvinnans dubbla roller myntades av Viola Klein och Alva Myrdal. Den handlade om att kvinnan som mor har chans att skapa nya lyckliga människor för den nya tiden, precis som Key menade, men bara hon frigjordes från husmoderliga plikter och det dagliga ansvaret för barnen. Idén om kollektivbarnkammaren var född – och de andra kvinnorna, de sämre betalda utan viktigare samhällsplikter, drog in som en stödarmé igen. Det är en inbyggd klasskonflikt som varar än.

Romantikens kvinnobild som dömde varje kvinna till en kluven självbild levde starkt kvar på 1980-talet, slarvigt sammanfattat som åren då »allt« tog slut: historien, utopierna, de totalitära systemen, hegemonierna, de stora berättelsernas dolda ideologier. En ny postmodern feminism erövrade på allvar en del av offentligheten med namn Ingrid Orfali, Barbara Kruger och Laurie Anderson.

Ändå var 1980-talet också ett decennium av romantisk manlig genikult, av en kulturell brutalisering som kunde avläsas i kvinnliga författarskap som masochism, excess och maskspel.

När min dotter föddes på 1990-talet var den svenska feminismen både stark – jo, varje partiledare ville stoltsera med f-ordet, inför riksdagsvalet 1994 bildades Stödstrumporna. Men den var också under attack från en biologistisk särartsfeminism som medierna älskade att fördjupa.

Det var en fantastisk och otäck tid att se barndomen skapa en berättelse om kön, där miljö och kultur värderades till noll jämfört med hormonspel och biologi.

Det våld som könsskillnadens logik grundlägger hos alla barn i vår kultur börjar så tidigt att få känner igen det. Och experterna hjälpte oss att förstöra individen i barnet. En röd tråd var att pojkar ska få vara som pojkar »är« medan flickor ska förändras. »Bråkiga« flickor måste tuktas för att inte »bli en belastning för både sig själv och gruppen«, kunde det stå en psykologibok, och det var en återkommande paradox i den förhärskande könsideologin att pojkar och män har en naturlig essens medan flickor och kvinnor måste formas och fostras.

Å andra sidan var på det nu som queerteoretiker som Judith Butler slog igenom i Sverige, och med sin betoning på hur kön och genus konstrueras och reproduceras genom vårt språk och våra handlingar, och på så vis öppnade ett stort fönster mot befrielse, men riskerade att beskriva människan som helt autonom och frikopplad från andra förtryck.

1990-talet blev också en identitetspolitisk tid. Som ett svar på att frigörelseprojektet socialismen såg omfördelning av resurser som det viktiga, handlar identitetspolitik om erkännande. Normer och kulturskillnader skapar oss olika, och identitetspolitik ska motverka det förtrycket. Kritiken mot den tanken är bland annat att den låser in människor i grupper och kategorier som är svåra att frigöra sig ifrån.

Eftersom alla förtryck samverkar, kanske är du svart och gammal, eller kvinna och lesbisk, eller invandrare och städare, föddes den samhällskritiska »intersektionalismen« i kvinnorörelsen långt innan den lät tala om sig i Sverige på 00-talet. Då fick intersektionella teorier stort genomslag på universiteten och i det nya partiet Feministiskt Initiativ. Den post-koloniala feminismen gick hand i hand med den strukturella analysen av vår kulturs genusordning.

Och det är kring den det fortfarande finns en (uppfriskande och skarp!) konflikt.

Är strukturerna eller individerna det viktigaste? Om man tänker på män och kvinnor som grupper riskerar man lätt att hamna i essentialism och bekräftande av rådande ordning (kvinnor som beroende offer, män som oberoende och hotfulla). Om man inte ser dem som grupper också, missar man samtidigt att se att kön är något vi gör, snarare än är. Man föds inte till vare sig man eller kvinna, man blir det. Och det personliga är också alltid politiskt, hur integritetskränkande det än kan kännas. Vi gråter och skrattar och arbetar alltid i ett samhälle.

Här finns en navelsträng tillbaka till det kulturrradikala 1880-talet där sexualpolitik och normkritik hörde ihop. Skilda aspekter av mänskligt förtryck fogades samman, kvinnlig frigörelse handlade om rösträtt lika mycket som om arbete, fred och rättvisa. Och framför -allt lika mycket om kroppen och sexualiteten. Det är därför senaste årets strid om ett pronomen som »hen« är så intensiv: för att ordet (förutom att vara praktiskt) handlar om att göra något annat än den tvådelade könsuppdelningen vi lever i synligt, för att den visar att både kön och sexualitet också är en social konstruktion.

Kvinnoforskning hette det när de tidiga feministerna drog in på universiteten, och under stort motstånd lyckades skapa vetenskaplig legitimitet åt det som idag kallas genusforskning. Statsfeminism blev ett begrepp när den politiska makten gjorde feministiska analyser, och könsmaktordning var ett av orden som formade den nya jämställdhetspolitiken 2006. Queerforskningen blir bara intressantare, och normer för kön, sexualitet och normalitet förskjuts stadigt och ständigt. Man ser det i litteraturen och filmen, i debatter, forskning och på gatan, en mångstämmig och konfrontativ sprängning av grundordningen som kan kallas gurlesk och skev (queer på svenska) och utmanande. Och som alltmer logiskt handlar om vårt koloniala arv. Det är också i den skärningspunkten som en del av dagens feministiska debatter rör sig där en del menar att det finns en vit exkluderande medelklassfeminism, andra att kvinnohatet som möter så många antirasistiska feminister tyder på kvinnan i offentligheten fortfarande provocerar.

Systerskap är inget som tänder en debatt just nu. Men vi har faktiskt fått en jämställdhetsminister som kallar sig feminist, och i januari 2014 ska den nya jämställdhetsutredningen om män och manlighet redovisa resultat.

Feminismens rötter växer ur upplysningens anspråk på sanning, rättvisa och kunskap, dess kraft ur att den franska revolutionen visade att kvinnors frihet alltid är kvinnors eget verk.  Om utopin varit en feministisk ledstjärna under 1900-talet är vi nu kanske inne i den stora välgörande desillusionens epok?

Våren 2013 får min dotters gymnasium ett internationellt nyhetsgenomslag när det sprids att rektorn gett tillstånd att använda ett överblivet utrymme som omklädningsrum för dem som inte vill definiera sig som män eller kvinnor, som vill vara något tredje, fritt. En maktfördelning i språket: status, erkännande och synliggörande i det offentliga rummet, på platsen för våra kroppar. Jag jublar från en annan generation. Hon menar att det krävde ingenting av makten att säga ja till att ett tomt rum fick ett namn. Det var frågan som var modig.

Ulrika Milles är litteraturkritiker, framför allt i Dagens Nyheter och Kulturnyheterna, Svt.

Kommentarer inaktiverade.