Monthly Archives: september 2013

Nygamla tag i brottsbekämpningen bakom rom-registret?

Av Jan-Erik Pettersson

Vad säger Reinfeldt? Reinfeldt beklagar. Och Ask beklagar också. För att inte tala om Ullenhag. Och rikspolischefen är besviken, rent av arg. Alla är för övrigt arga. Det gäller förstås registret över romerna.

Vi har uppenbarligen i det här landet en del murkna myndighetstraditioner som måste och förhoppningsvis kommer att rökas ut. Men en sak som oroar mig är det här hyperavancerade dataprogrammet à 120 000 spänn som använts. Det verkar inte vara något som oförbätterliga övervintrare i poliskåren håller på med.

Kanske har ansvarig höjdare varit på studiebesök i USA och lärt om etnisk profilering. I New York finns till exempel ett upplägg som kallas stop-and-frisk. Det låter sunt och träningsorienterat, men handlar i själva verket om att polisen direkt på gatan har rätt att hejda personer som ser skumma ut, uppför sig konstigt, står för stilla eller går för fort och muddra dem och fråga ut dem. Ibland, om de käftar, får de sig en omgång. Programmet har beskrivits som sensationellt framgångsrikt. New York har blivit en trygg stad.

Det hela bygger på att polisen noga väljer vilka som ska friskas, fast inte via ett register utan helt momentant. Programmet har mött hård kritik för dess etniska snedvridnings skull och med tanke på att bara tio procent av den halva miljon haffningar som görs årligen leder till misstanke om något som helst brott.

New Yorks borgmästare Michael Bloomberg, stop-and-frisk-programmets främste tillskyndare, var också kritisk i en radiointervju i somras.

”Alldeles för många vita stoppas”, hävdade han.

”Men nästan 90 procent är ju svarta eller latinos”, invände reportern.

”Jag vet inte vilken skola du har gått i, men tydligen har du inte fått lära dig matte där”, var Bloombergs svar.

Underförstått: alla vet att alla brott begås av färgade. Det är statistiskt bevisat. Och har de inte gjort nåt skit så kommer de att göra det.

De potentiellt kriminella får med andra ord fan innan brottet är begånget. Eller ännu bättre – innan det ens finns som tanke i deras huvuden.

Rom-registret må vara en dyster relik. Men det är också något så 2013 över det. ”Det här är typiskt modernt polisarbete”, säger en polischef i Örebro till DN. Satsning på underrättelsetjänst. Analysarbete. Ligga ett steg före de kriminella. Rikspolischefen själv önskar mer sånt. Att namninsamlingen blir ofrivilligt etnisk kan inte hjälpas.

Klassificering à la rasbiologiska institutet. Zigenarregister. Etnisk profilering. Reva. Digital uppgiftshantering med avancerade program.

En mörk dåtid möter en mörk framtid. De nickar avmätt åt varandra och skakar hand.

Merkiavelli – om tyska valet

Av Jan-Erik Pettersson

Vilket är bäst för en makthavare: att vara älskad eller hatad? Frågan ställdes redan 1532 av Niccolo Machiavelli i hans bok Fursten. Både och, svarade han, men måste du välja så välj det senare. Angela Merkel har ett modernt svar på frågan. Hon vill bli älskad på hemmaplan, i sitt Tyskland, och hatad eller kanske snarare fruktad i andra europeiska länder.

Machiavelli menade att hotande katastrofer var utmärkta eftersom de skapar öppningar och tillfällen som kan gripas av en uomo virtuoso, en överlägsen man, en man med vilja att forma politiken i sin stat. Nu är Angela Merkel förvisso ingen man, men det spelar mindre roll i det här sammanhanget. Merkel är en närmast perfekt machiavellisk maktspelare, menar den tyske samhällstänkaren Ulrich Beck i sin bok Deutsches Europa (finns även på engelska – German Europe). Han kallar därför hennes sätt att driva politik för merkiavellism.

Merkel är Europa okrönta drottning, men hennes mål har aldrig varit att ta makten på något mera dramatisk sätt. Snarare bygger hennes maktutövning på icke-ingripande, avvaktande, tveksamhet. Ingenting skrämmer skiten ur människor så mycket som när någon som har stor makt mitt i en kris vägrar att visa sina kort. Som gör klart att svaret på frågan ja eller nej kan vara ja men förmodligen nej eller också tvärtom.

Men naturligtvis finns det grundvalar i Merkels politik. De är ekonomisk åtstramning och ett gynnande av Tysklands maktposition i Europa. Beck är ingen euroskeptiker utan i hög grad motsatsen, men det han nu ser växa fram är ett hierarkiskt Europa, där de skuldfria länderna sitter på toppen och bestämmer och de skuldsatta bara har att lyda. Och ingen politiker passar mer perfekt till att leda ett sådant Europa än Angela Merkel.

 

 

 

 

Release och Cyklopens öppnande

Det nya numret av Ordfront Magasin (tema föreningar) firades med ett litet mingel på redaktionen. Vi bjöd vi in Sofia Zackrisson från DemokratiAkademien, och Danne Trankell och Sara Wastesson från Cyklopen för att prata om just föreningar och demokrati i föreningslivet.

IMG_4618

Sofia Zackrisson diskuterade barnperspektivet och hur unga organiserar sig i de traditionella föreningarna. 

IMG_4628

IMG_4630

Sara Wastesson och Danne Trankell berättade om Cyklopens historia och hur de har valt att organisera aktivisterna i bygget.

I lördags öppnade sedan Cyklopen sina portar och bjöd in till fest för att fira att huset äntligen är klart. Det första spadtaget togs för tre somrar sedan och Ordfronts redaktion var givetvis på plats.

IMG_4714

Över 5 000 besökare kom och gick under lördagen för att titta på det nya huset som har tre våningar och plats för ungefär 300 personer. Mat, boksläpp, barnteater och graffitivägg var några av aktiviteterna, liksom en föreläsning om gentrifiering och stadskamp. 

IMG_4734

En fanfar spelades på snäckor innan dörrarna öppnades för allmänheten.

IMG_4759

IMG_4767

IMG_4936

Kajsa Grytt bjöd på sång på utomhusscenen.

IMG_4949

Arkitekten och initiativtagaren Victor Marx höll invigningstal. 

IMG_4781

Entréplanet sett från mellanvåningen. Senare under kvällen flyttades festen in i huset. På lilla scenen spelade bland andra Oi Polloi, Iberia, Stor och Linda Pira.

Foto: Fanny Hökby

Läsningens lärdom

Ur nya numret, ute nu

»KORKAT ATT UTMANA SYSTEMET«, sa förbundsbasen i Friidrottsför­bundet Tomas Riste apropå att Emma Gren Tregaro målat sina naglar regn­bågsfärgade som en protest mot Rysslands antihbqtlagar. Där tänkte han inte. Miljontals människor genom historien är tacksamma för att människor vågat utmana systemet. Jo, idrott och politik hör ihop. Och kultur och politik hör också ihop. Och litteratur och politik. Det finns till och med en genre, vittneslitteraturen.

Har väldigt svårt för uttrycket »guldkant på tillvaron« när det sägs om kultur och litteratur. Det beskriver nästan något ofarligt, något mest bara lyxigt och lustfyllt, som man strängt taget kan klara sig utan. Och varför skul­ le sådan verksamhet få riktigt mycket pengar i budgeten? Är lite rädd för att »kunna läsa« snart förvandlas till »guldkant på tillvaron«.

Det är nog dags att i sammanhanget förpassa uttrycket till sophögen, där kan det få ligga bland urdruckna skumpaflaskor och vitsåpade trägolv som inte klarade av blöta skor. Det betyder förstås inte att det skulle vara dystert att läsa – tvärtom. Det är både roligt och bra för fantasin. Osökt kom jag att tänka på boken Dumskallarnas sammansvärjning, Liv Strömqvist serier, och Tre män i en båt. Eller Moment 22

När Svetlana Aleksijevitj i Tiden second hand skildrar människor som över­ levt sig egen historia är det inte guldkant på tillvaron, det har mer med sorg att göra, men mest den otroliga insikten om människans förmåga, både till grymma handlingar och goda gärningar.

När Kristian Lundberg åter berättar historien om »sitt« Malmö i boken En hemstad finns ingen guldkant någonstans. Under det som i Sverige benämn­ des rekordåren dog hans kompisar, Sonny var en. Och det var ingen vacker död.

I Absolut noll klockar debutanten Anna Fock rakt in i Putins antigaysam­ hälle. Insikt igen.

När jag som tonåring sög i mig Mor gifter sig av Moa Martinson, lärde jag mig massor om hur den tidens arbete utarmade människor, men också om hur det var att som liten flicka hamna i en skola där lärarinnan favoriserade de välbeställda barnen. Ett sådant skolsystem vill väl ingen se igen.

Om ett år går Sverige till val. Det spås att skolan kommer att bli en stor fråga. Redan nu är den en valfråga. I takt med att klyftorna ökar i samhälle har också läsförmågan sjunkit, och främst drabbar det barn och unga från ut­ satta områden. Ingenting borde vara viktigare än att uppväxande generatio­ ner har redskap för att delta i det demokratiska samhället. Drygt tre (3)mil­ jarder kvitterar studieförbund och folkhögskolor ut i statliga bidrag. Det är mycket pengar som bland annat motiveras av att politiker över partigränser­na ser det demokratiska värdet i att människor möts för att tillsammans göra något. Samma politiska konsensus borde förstås råda när det gäller läsning.

Marianne Steinsaphir

Vem har svikit Syrien?

Mikael Wiehe

Mikael Wiehe på scen på Medborgarplatsen 4 september

Reporter: Fanny Hökby

Vem i hela världen kan man lita på? sjöng Mikael Wiehe i förrgår från trappan på Medborgarplatsen. Möjligen dagens mest berättigade fråga. Många kanske trodde att vi i vänstern var rörande överens om vad vi tycker om Obama och Syrien, men i förrgår visade det sig vara helt fel.

Slagorden från talarna handlade om att krossa USA-imperialismen. Ett ingripande i Syrien skulle innebära ännu ett meningslöst krig utan befrielse för folket – minns Irak 2003. Samtidigt ligger gråten i halsen på dem som väntat på ett ingripande i två år och maktlöst fått se på medan det syriska folket slaktas. När SVT hugger tag i första bästa demonstrant för en intervju visar det sig att denne visserligen är emot ett ingripande, men av helt andra skäl än ovan nämnda. Demonstranten är nämligen anhängare till Assadregimen, vilket i sin tur upprör alla de som trodde att ”vi” hejade på rebellerna. Eller att ”vi” inte skulle prata om Syrien just i dag, eftersom vi skulle prata om välfärd och rättssäkerhet. Ytterligare ett annat ”vi” dolde sitt ansikte med mask och var mest intresserad av att prata om Manning, Snowden, och friheten på internet. ”Vad händer med de syriska kurderna?” frågade ett femtioelfte ”vi”; medan många ”vi” både hoppades och förlorade hoppet om FN. Ett helt annat vänster-vi befann sig vid slottet för att få sig en glimt av presidentens svarta limousin.

”Vänster-vi’et” i Stockholm var inte det ”vi” som ”vi” hade hoppats att det skulle vara. I stället kan demonstrationen liknas lite vid ett fiasko, och Wiehes sångtext blev kanske mer talande än han själv kunde ana.

Man kan undra om denna oformliga klump av aktivister verkligen kan kallas ”vänstern”. Vem är inte längre välkommen i ”vänstern”? Vem ska definiera ”vänstern”? Och vem är det egentligen som har svikit Syrien?

Shora Esmailian har skrivit ett debattinlägg i ämnet:

http://shoraesmailian.com/2013/09/05/vanstern-sviker-syrien/