Merkiavelli – om tyska valet

Av Jan-Erik Pettersson

Vilket är bäst för en makthavare: att vara älskad eller hatad? Frågan ställdes redan 1532 av Niccolo Machiavelli i hans bok Fursten. Både och, svarade han, men måste du välja så välj det senare. Angela Merkel har ett modernt svar på frågan. Hon vill bli älskad på hemmaplan, i sitt Tyskland, och hatad eller kanske snarare fruktad i andra europeiska länder.

Machiavelli menade att hotande katastrofer var utmärkta eftersom de skapar öppningar och tillfällen som kan gripas av en uomo virtuoso, en överlägsen man, en man med vilja att forma politiken i sin stat. Nu är Angela Merkel förvisso ingen man, men det spelar mindre roll i det här sammanhanget. Merkel är en närmast perfekt machiavellisk maktspelare, menar den tyske samhällstänkaren Ulrich Beck i sin bok Deutsches Europa (finns även på engelska – German Europe). Han kallar därför hennes sätt att driva politik för merkiavellism.

Merkel är Europa okrönta drottning, men hennes mål har aldrig varit att ta makten på något mera dramatisk sätt. Snarare bygger hennes maktutövning på icke-ingripande, avvaktande, tveksamhet. Ingenting skrämmer skiten ur människor så mycket som när någon som har stor makt mitt i en kris vägrar att visa sina kort. Som gör klart att svaret på frågan ja eller nej kan vara ja men förmodligen nej eller också tvärtom.

Men naturligtvis finns det grundvalar i Merkels politik. De är ekonomisk åtstramning och ett gynnande av Tysklands maktposition i Europa. Beck är ingen euroskeptiker utan i hög grad motsatsen, men det han nu ser växa fram är ett hierarkiskt Europa, där de skuldfria länderna sitter på toppen och bestämmer och de skuldsatta bara har att lyda. Och ingen politiker passar mer perfekt till att leda ett sådant Europa än Angela Merkel.

 

 

 

 

Kommentarer inaktiverade.