Monthly Archives: oktober 2013

Samtiden i rampljuset

När vardag blir till drama ställs verkligheten på sin spets. Den politiska teatern går åter på segertåg över de svenska scenerna. Men har den kraft att förändra något alls?

Av Birgitta Haglund

Politiskt färgad teater sprider sig åter över landet, och det med besked. Två tydliga trender inom svensk scenkonst kan spåras just nu – den ena är samhällsengagerad och vill problematisera frågor i samtiden. Den andra är interaktiv, där man på olika sätt försöker göra publiken delaktig. På sätt och vis hänger trenderna ihop. I botten av det interaktiva finns en tanke om att publiken inte bara ska vara passiv åskådare utan också bli ett aktivt subjekt. Bli medagerande. En önskan som också ofta finns inom politisk teater – att publiken ska gå från passiv åskådare av samhällsproblem och börja agera. Att en uppsättning på något sätt ska få konsekvenser.

Ibland sammanförs de två trenderna, som i Rörelsen som spelades på Teater Tribunalen (ett samarbete mellan Tribunalen, Privatteatern och Stockholms dramatiska högskola). Uppsättningen tog avstamp i hotet om en global miljökatastrof. Publiken fick, med hjälp av Ipods och hörlurar, delta i ett fiktivt demonstrationståg, där miljöaktivister skanderade sina budskap, och tågade runt kvarteret. Sedan agerade publiken i ett iscensatt tv-debattprogram, om miljöfrågor. Det blev stundtals en givande diskussion mellan skådespelare och publik, åtminstone den kvällen jag såg föreställningen. Om det sedan förändrade något i praktiken kan man bara spekulera i. De som hade tagit sig dit var förmodligen redan rätt miljömedvetna medborgare.

Som ett tecken i tiden startar Teater Tribunalen denna höst en ny utbildning, i samarbete med Långholmens folkhögskola, och ställer frågorna: Hur gör man scenkonst av politik? Hur gör man politik av scenkonst? På ett seminarium om politisk teater tidigare i år, under Scenkonstbiennalen i Jönköping, berättade Tribunalens konstnärliga ledare Frida Röhl att utbildningen ska fokusera på en innehållslig diskussion, med mycket filosofi. De kommer till exempel ha kurser i konstaktivism och i arbetarrörelsens historia.

Regissören, dramatikern och skådespelaren Erik Holmström (tidigare konstnärlig ledare för Tur-teatern) berättade på samma seminarium att han skriver på en monolog för Göteborgs stadsteater med den talande titeln: Teatermannen förändrar världen. I augusti iscensatte Teater Alma Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket – politiska idéprogram blir teater, på samma sätt som när Turteatern satte upp det omdebatterade SCUM-manifestet. Och Radioteatern, som ju verkligen har möjlighet att nå ut, har efter Stina Oscarsons chefstillträde för ett par år sedan fått en solklar politisk inriktning. Bland annat genom Världshistorien – korta pjäser som sänds varje dag och är inspirerade av människor som på olika sätt riskerat sin tillvaro i kampen för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati. I våras storsatsade de genom att sända Åsa Melldahls Göteborgsdekalogen – tio pjäser som tar avstamp i händelserna kring »Göteborgskravallerna«. Detta är bara ett axplock av alla exempel.

Vad är då orsaken till den politiska teaterns återkomst på så bred front? Frida Röhl förde, på ovan nämnda seminarium, fram en tes: Vi lever i en oroligare och rörligare tid nu, jämfört med för bara några år sedan. Det gör att konsten får en politisk eller filosofisk funktion, vilket också avspeglar sig på våra scener. Hon menar att vi behöver rum där vi kan fördjupa samtalen om det som är svårt i vår tid och där tror hon att konsten har en potential som ingenting annat. Och visst, det finns en del att diskutera: Ett främlingsfientligt parti har tagit sig in i riksdagen, och har sedan dess växt. Det rapporteras om ökande klassklyftor i landet. Privatiseringsvågen tycks ha gått över styr. Skolan brottas med stora problem. Det laddade ämnet vinster i välfärden skaver i samhällskroppen, liksom alltmer akuta och alarmerande miljöproblem.

Framför allt de yngre scenkonstnärerna verkar tycka att det är hög tid att sätta ner foten. Och de inriktar sig bland annat på normkritik. Som den feministiska och slagkraftiga teatergruppen Gruppen (Nina Haber, Bianca Kronlöf och Elin Söderquist). I september har de premiär på Gruppen och herrarna, som ska spelas i Göteborg och Stockholm.

Men låt oss börja från grunden, vad är egentligen politisk teater? Vad kännetecknar den? Jag ringer upp Rikard Hoogland, prefekt vid institutionen för musik- och teatervetenskap vid Stockholms universitet:

Det finns de som påstår att så gott som all teater är politisk, hur skulle du definiera begreppet?

– Det man brukar nämna som politisk teater är den teater som vill en förändring. Men sedan har merparten av teatern någon form av politisk effekt. Teatern kan också motarbeta politiska förändringar genom att reproducera det samhälle som vi har idag.

När kan man säga att svensk teater började få en politisk inriktning? Finns det någon sådan skiljelinje?

– Nej, ingen direkt. Det fanns pjäser under 1700-talet som hade politiska utgångspunkter, som angrep vissa delar av samhället. Det är en lång historia, men man kan säga att i slutet av 1800-talet började exempelvis August Palm (svensk socialistisk pionjär och agitator, reds anmärkning) skriva politiska pjäser.

Den första fasen av svensk politisk teater växte fram under ett revolutionärt klimat som fick sin kulmen under 1910-talet, berättar Rikard Hoogland. När man talar om politisk teater idag går tankarna lätt till slutet av 1960- och 1970-talen med Tältprojektet, Kent Anderssons pjäser på Göteborgs stadsteater, spirande fria teatergrupper som Nationalteatern och Teater Narren, bildandet av länsteatrarna …

– Under den här perioden ville många göra uppror mot de traditionella institutionerna och skapa en egen teater som inte var hierarkisk. Det var inte så viktigt att man hade en utbildning som skådespelare, eller var regissör eller scenograf eller så, man kunde byta ut de där funktionerna och arbetade oftast i grupper.

Det fanns gott om uppsökande teater under 1970-talet. Man ville gärna nå ut till en publik som normalt sett inte gick på teater. Och det lyckades man till stora delar med. Tältprojektet, som turnerade i Sverige och Danmark under 1977, spelade exempelvis drygt 80 föreställningar. Tältet rymde 1500 personer.

– Inom barnteatern finns fortfarande den här uppsökande teatern, men inom vuxenteatern gör det inte alls det idag, i samma omfattning som då.

Det är främst en ekonomisk fråga, turnerande är dyrt och kostnaderna har ökat.

– De teatergrupper som turnerar idag gör det främst i samarbete med Riksteatern, eller så gästspelar de hos andra grupper.

Vad tycker du skiljer den tidens tea-ter från den politiska teatern idag?

– För det första är den tiden väldigt annorlunda jämfört med idag. Det fanns ett hegemoniskt synsätt, en dominans i samhällsdebatten gällande ett vänsterperspektiv på samhället, och det kan man inte säga att det finns idag. Och det fanns en större säkerhet och tro på att man kunde förändra, att det var möjligt. Idag är inte den där trosvissheten alls lika stark. Så pjäserna idag är möjligen något mer komplexa än då, och kanske mer visar på situationer än på lösningar. Jag tror att det är den största skillnaden.

Går det att ringa in vad den politiska teatern idag vill uppnå? Vad är det man vill förändra?

– Det är flera saker som står i centrum, dels asylpolitiken, olika perspektiv på genus, privatiseringen, kulturpolitiken diskuteras också i en del uppsättningar. Exempelvis Teaterrepubliken, där man startade ett apotek på scenen (i Teaterrepubliken öppnar apotek, reds anmärkning) och hävdade att man skulle driva teatern på de inkomster som man fick från det här apoteket.

En vanlig och väsentlig fråga är ifall teatern har någon möjlighet att påverka eller inte:

– Det är inget man kan bevisa. I en politisk situation kan teater utanför institutionerna reagera relativt snabbt och diskutera frågor som finns i samhället, men jag tror att teatern sällan kan väcka helt nya frågor. Den kan ge nya perspektiv, komplicera frågor och få folk att reagera på annorlunda sätt.

Rikard Hoogland tycker att Teaterrepubliken i Malmö ofta lyckas med det. Att de vänder på frågorna så att de blir obekväma.

– De kräver av publiken att man ändå kommer med någon form av ställningstagande. De skapar en debatt i media innan själva uppsättningen, vilket gör att man blir osäker på vad man kommer möta och vad deras syfte, och deras åsikter är. Jag tycker de gör det på ett skickligt sätt. Och de drar också politiska konsekvenser av en del saker, som kring privatiseringar, kulturstöd och skolpolitiken.

Jens Peter Karlsson, dramatiker, regissör och en av Teaterrepublikens grundare, uppskattar beskrivningen och håller med om att de försöker göra sin publik villrådig om vem som är avsändaren och vad som är syftet med deras uppsättningar:

– Vi försöker komplicera och fördjupa den problematik vi tar upp, vända på argumenten, alltså verkligen göra det svårt att ta ställning. Det är ett jättebra sätt att öppna upp publiken på.

Lite som i Jonas Hassen Khemiris pjäser, exempelvis Apatiska för nybörjare, där det plötsligt kan dyka upp ett nytt och motsatt perspektiv som också låter väldigt bra. Som publik tvingas man hela tiden omvärdera sina åsikter.

– Vi tar ofta våra politiska motståndares bästa argument och placerar dem på scen, de argument där vi faktiskt kan förstå den andres position. För det finns ju bra argument för nästan allting.

Hur tänker Teaterrepubliken kring teaterns förmåga att förändra? Ser ni er som någon form av opinionsbildare?

– Ja, det gör vi. Teater är bra på att komplicera politiska frågor. Däremot tycker jag inte att teater är ett speciellt bra medium att använda för att driva politik. Jag skulle välja ett annat medium om jag bara sökte efter en förändring i samhället. Men det jag vill berätta passar i det här mediet.

Blir det inte lätt så att de som kommer ofta redan sympatiserar med ert budskap?

– Jo, absolut. Därför tycker jag det är ganska meningslöst att göra föreställningar vars syfte är att försöka förändra publikens åsikt, eftersom den publik det i så fall skulle handla om inte ens kommer att se föreställningen.

– Scenkonsten idag har inte alls samma breda genomslagskraft som den hade för 100 år sedan. Andra medier har tagit över i stor utsträckning. Därför är Teaterrepubliken noga med att vi får en debatt i pressen, så att vi når ut till en större publik. Vi försöker påverka diskursen lite i taget och hoppas att det i sin tur förändrar något konkret ute i samhället.

Teaterrepubliken har lyckats skapa mediedebatter, tydligast med deras uppsättning Jimmie Åkesson & Den utomeuropeiska invandringen (finns att läsa i nummer 5/2012 av Teatertidningen). De ville presentera en mer nyanserad bild av Jimmie Åkesson och visa att främlingsfientliga strömningar inte bara finns inom Sverigedemokraterna. Till varje uppsättning har de en medie-strategi klar, där de formulerar vad de vill att media ska skriva om.

– Det fungerade väldigt bra i början när journalisterna inte riktigt var medvetna om att vi jobbar såhär.

Nu har journalisterna dock blivit mer misstänksamma och Teaterrepubliken håller därför på att jobba fram nya mediestrategier.

Härnäst ska Jens Peter Karlsson sätta upp en pjäs för högstadiet, på Regionteater väst, om valet 2014. Och hans nästa uppsättning för Teaterrepubliken blir Nedmonteringen av den västerländska hegemonin, till våren. Han siktar på att skriva »en praktisk guide för hur man ska montera ned den västerländska civilisationens geopolitiska dominans«.

Medlemmarna i Teaterrepubliken har inte, likt många andra som skapar politisk scenkonst idag, sett någon av de omtalade uppsättningarna från 1970-talet. De är för unga för det. Men de förhåller sig till den teatern ändå.

– Vi har varit väldigt påverkade av pjäser vi har läst och kollegor vi har mött som jobbade med politisk teater då. Både jag och August Lindmark har påverkats starkt av Suzanne Osten, till exempel.

Framför allt av hur hon förhåller sig till konventioner och leker med dem i scenrummet.

– Det har visat sig att det är ett användbart sätt att spela politisk teater på för oss. Vi använder alltid metagrepp och olika lekar med teatern som form, som kommenterar det vi själva gör på scenen. Den där distanseringen och direktkontakten med publiken är jätteeffektiv om man vill spela politisk teater.

1970-talets kulturpolitik genomsyrades av en önskan att folkbilda och sprida konst och kultur till alla samhällsgrupper och regioner, en demokratiseringsprocess, minns skådespelaren Björn Granath, som var med och startade Teater Narren. (En av de fria teatergrupper som deltog i Tältprojektet. Vi äro tusenden).

– Teatern har utvecklats oerhört som konstform i Sverige under de senaste trettio åren. När vi började på 1960-talet fanns det egentligen inga fria teatergrupper.

Björn Granath upplevde ett annat förtroende från politikernas sida än idag, under den period han var involverad i Narren. Att det fanns utrymme att misslyckas utan att man genast blev uträknad.

– Så ser det inte längre ut. Idag är det mest entreprenörskap som gäller inom kulturpolitiken.     +

Vad var det för ämnen som Narren lyfte?

– Vi föddes när stanken från likhögarna i Europa nästan inte hade försvunnit. Det fanns en uppdämd vilja att förstå vår historia. Det var inte bara teatern som var politisk, allting bröts upp… Peace, love and rock’n’roll.

Narren spelade bland annat pjäser som protesterade mot konsumtionssamhället.

– Och vi gjorde de första pjäserna om miljöförstöringen. Vi ansågs som fullkomliga galningar och fick oerhört mycket skäll, eftersom man såg oss som motståndare till industrialismen.

– Folk tror att vi stod på en ölback och viftade med röda fanor. Det gjorde vi … aldrig.

Däremot lät de sig inspireras av den amerikanska och engelska »workshopteatern«, berättar Björn Granath, en teaterform som lyfter fram kollektivet. De hämtade sin estetik från brittiska Joan Littlewood (chef för experimentscenen Theatre Workshop 1945–1961) och sneglade även på Dario Fo, som uppträdde för tusentals människor på torg och sportarenor.

Sedan ett antal år tillbaka är det numer Tyskland som många inom Scenkonst-Sverige blickar mot och tar intryck av. Rikard Hoogland nämner gruppen Rimini Protokoll som ett exempel. De ställer »vardagens experter«, inte skådespelare, på scen. En slags verklighetens teater som ofta är just interaktiv och gör publiken till huvudperson.

Till hösten medverkar Björn Granath i The mental states of Sweden (premiär i november på Dramaten) skriven och regisserad av Mattias Andersson. Den uppsättningen är en fortsättning på hans The mental states of Gothenburg, som spelades på Backa Teater, där han är konstnärlig ledare. Här har sociologer frågat människor över hela Sverige om vilken händelse i deras liv som de vill se gestaltade på nationalscenen. Publiken får möta personliga berättelser från bland annat en renskötare i Kiruna, en afghansk flykting på förvaret i Flen och en vd från Djursholm. Enligt Dramatens hemsida blir det »en scenisk dokumentär om nationsbegreppet Sverige«. Utan tvekan finns här en samhällsengagerad klangbotten.

Men det forum inom Dramaten som är tydligast politiskt inriktat är Dramaten&, där Helena Seth är programansvarig. Under hösten 2013 och våren 2014 lyfter de ämnet nationalism. Dramaten& arbetar målmedvetet med att försöka nå ut, även till dem som inte kan ta sig till teaterhuset. Helena Seth vill väcka lust till samtal och debatt. Dramaten som en mental mötesplats, också belägen på internet.

Varför valde ni ämnet nationalism?

– Den växande nationalismen och rasismen är otroligt viktigt att diskutera. Sedan hänger det ihop med de andra tre nedslagen vi har gjort tidigare, om ungdomsarbetslöshet, kommersialism och konsumtion, och klassfrågor. De företeelserna är på olika sätt alla en grogrund för växande nationalism, så det ämnet kom som en logisk följd, vi ville tränga ner djupare i det.

Man har kunnat följa dessa kvällar direkt på nätet, genom live-streaming av föreställningen som spelas på Stora scenen, och därefter även som filer på Dramatens hemsida. Dessutom är inträdet alltid fritt. Tanken är att så många som möjligt ska kunna ta del av diskussionen.

Dramaten& samarbetar med Sveriges Radios samhällsredaktion och i vissa fall även med Radioteatern, liksom med SVT Kunskapskanalen. Denna höst, när det gäller ämnet nationalism, har de lyft det en nivå till och ingår i ett nordiskt samarbete med Nationaltheatret i Oslo och CaféTeatret i Köpenhamn.

Tre nordiska dramatiker (som även ska regissera) – Lucas Svensson, Kristian Lykkeslett och Christian Lollike – kommer skriva en halvtimmes text var på nationalismtemat, texter som sedan översätts till såväl svenska, norska som danska, och som ska spelas 14 mars 2014, i alla tre länderna.

– Det är intressant att vi försöker dra lärdom av varandras erfarenheter, vad gäller nationalism och växande främlingsfientlighet.

Det är också en av anledningarna till att Dramaten& valde ut den omdebatterade danska pjäsen om Anders Behring Breivik, Manifest 2083 av Christian Lollike, som med sitt gästspel inleder temasatsningen 15 november 2013.

Dramaten & har även spelat teater i riksdagen och det tänker de fortsätta med. En nedklippt version av Marcus Lindeens dokumentärpjäs En förlorad generation – röster från den nya arbetslösheten (som ingick i temakvällen om ungdomsarbetslöshet) framfördes i somras för politiker som arbetar med arbetsmarknadsfrågor. Pjäsen består av ljudspår från dokumentärer om arbetslösa ungdomar, berättelser skådespelarna ska gestalta samtidigt som de avlyssnar dem i hörlurar. Under föreställningen gjorde skådespelarna en »kupp«, berättar Helena Seth, och placerade sina hörlurar på den ledamot som satt närmast dem vid konferensbordet. Nu var det politikernas tur att ge röst åt ungdomarnas vittnesmål.

– Det går inte att värja sig, om man själv har utgjort kropp för de här arbetslösa ungdomarnas ord.

Kanske ett bra exempel på teater som inte bara bär på en önskan till förändring, utan som i bästa fall också förmår påverka?

Birgitta Haglund är chefredaktör på Teatertidningen.

I (S)kugga

Av Marianne Steinsaphir

Lite besviken, men kanske inte så förvånad. Kultur och läsning hamnar inte särskilt högt upp på budgetdagordningen. Regeringens satsningar i Litteraturpropositionen är modesta men dock framlagda, förstås helt nödvändigt med tanke på den litteraturutredning regeringen tillsatte.

Någon valfråga lär aldrig läsning och kultur bli. Visst är det bra att (S) i sin skuggbudget vill lägga 80 miljoner på fri entré till statliga museer. Tillgänglighet är en grundbult som inte kan överskattas.

Däremot är det anmärkningsvärt att partiet inte förmår mer – något – i läsfrågan. Att i kulturbudgeten inte med ord nämna läsning känns oengagerat och andefattigt i en tid när de dystra rapporterna om läsning duggar tätt och vikten av tillgång till språk och litteratur ständigt understryks.