Monthly Archives: november 2013

Idag är det den svarta fredagen – Black Friday

Av Jan-Erik Pettersson

Det radikala samhällsmagasinet The Nation vill att jag ska köpa en Karl Marx-gosedocka från deras webbshop eftersom det är Black Friday idag.

Vad fan är Black Friday?

En snabb nätsökning ger ett snabbt svar. Det är konsumtionens egen högtidsdag i USA. Den amerikanska detaljhandelns viktigaste dag. Gissningsvis känner få svenskar till den. En annan hyggligt säker gissning är att få svenskar kommer att vara okunniga om den nästa år vid den här tiden.

I morgon är det dessutom buy-nothing-day, en dag som också är i stort sett okänd hos oss.

Sannolikt kommer den att vara precis lika okänd nästa år.

Om nu inte köpfrihetsfolket lyckas hitta ett sätt att marknadisera dagen. Diverse omvärldsanalytiker och framtidsstrateger har börjat se konsumtionskritiken som en megatrend, något som företagen måste ta in i sina affärsplaner. Så det ser väl inte helt mörkt ut på den fronten.

Konsumism brukar ofta jämställas med hysteriskt prylköpande. Walmart och Gekås. Underklassigt. Men det finns ju också en finare (och mycket dyrare), konsumtion; grön, hälsocentrerad, utbildnings- och kulturinriktad. Av allt sådant som inte tillverkas i Kina.

Ur det kapitalistiska systemets synvinkel är det egalt om konsumtionen är fin eller ful, bara de virtuella värdesymbolerna snurrar och marknaderna hålls igång. Tillväxt är absolut nödvändig. Inte bara tillväxt utan tillväxt på tillväxt. Mellan två och tre procent på det samlade globala kapitalet årligen är vad som i princip krävs. Mindre betyder kris. Stillastående betyder jättekris. Systemets sammanbrott.

Samtidigt är tillväxt på tillväxt på sikt omöjlig – av rent logiska skäl, av resursskäl, av miljöskäl, av skälet att en sådan tillväxt innebär att marknaden till slut slukar allt – allt levande och dött, allt tänkande och alla känslor på hela jorden.

Alltså. Systemet kommer att nå sitt slut.

Det är nog det som är den verkliga innebörden av uttrycket Black Friday.

 

Hacktivism

Deras strukturer flyter fritt och de har ingen central samordning eller ledare. Ändå – eller kanske just därför – arbetar de så effektivt tillsammans att de kan hålla mäktiga diktaturregimer från att kontrollera internet. Marcin de Kaminski om hackerkulturens svårgripbara organisationformer.

Av Marcin de Kaminski

Internet som sådant är inte alltid lätt att greppa. När diskussionen blir för teknisk tenderar många att sluta lyssna. Och när man väl pratar om nätets in- och utsidor kan det ibland verka magiskt. Ändå pågår där en ständig aktivitet, och därtill aktivism. Nätaktivismen är samtidigt både mycket lik och väsensskild det traditionella folkrörelsearbetet – så som nättillvaron förhåller sig till vår köttsliga vardag. Det är samma värden som försvaras, men med nya metoder och i en skepnad som inte alltid är så lätt att förstå.

Internets brist på fasta strukturer har lett till en stor men oformlig subkultur. Man kan kalla dem hackers, hacktivister eller nätaktivister. Namnen spelar egentligen ingen större roll, de används ändå mest av dess betraktare och kritiker. Själva ser de sig som tekniskt intresserade, en teknisk gemenskap. Eller möjligtvis flera i symbios existerande gemenskaper. Deras långsiktigt politiska mål skiftar, de saknar gemensam ideologi och fasta strukturer. Det som delas är en innerlig fascination för tekniken bakom nätet – och kanske en minst lika innerlig aversion för destruktion av detta.

Det samtida Iran är ett gott exempel, både för den faktiska historieskrivningen – men också för att peka på vilka värden som stod på spel och hur de kom att försvaras.

Iran stod 2009 inför ett presidentval. De regimoppositionella mobiliserade och den så kallade gröna rörelsen växte. När den sittande presidenten lät meddela att han vunnit även detta val, växte protesterna. Demonstranter menade att valet inte gått rätt till. I takt med att konflikten mellan parterna ökade i intensitet ökade också repressionen från regimen. Protesterna skulle kväsas i, som det hette, stabilitetens namn.

Den inhemska pressen var under kontroll, men inte internet. Alltså satte man igång ett antal processer för att kunna styra det digitala informationsflödet in och ut ur Iran. Regimen gick systematiskt till väga. En ansenlig mängd hem-sidor lades in i enorma censurfilter. Registreringstvång för nätanslutningar infördes. Alla försök att hemlighålla sin trafik de facto-kriminaliserades. Allt för att göra mobilisering, kommunikation och informationsspridning så svår som möjligt.

För internets tekniska gemenskaper var det här inte bara ännu ett skeende på den världspolitiska arenan. Det var en direkt krigsförklaring.

Dessa aktivister har information som sin valuta och teknik som sin livsnerv. De har växt upp med och i Internet, och ser det absoluta flertalet inskränkningar i nätets friheter som personliga provokationer. Den iranska regimens strategi upprörde många, men teknikerna skred till handling. Det handlade primärt inte om politik som sådan. Den politiska situationen i Iran var och är komplex, och lika kontextuell som på andra håll. Utan att vara väl insatt är det svårt att förstå positioner och nyanser, förstås bortom de mest flagranta överträdelserna av basala mänskliga rättigheter. Istället handlade det om det nätsliga flödet, strängt taget även det en basal rättighet – frihet till information. Detta kan sägas vara de löst men effektivt organiserade nätaktivisternas minsta gemensamma ideologi. Vi ser denna tanke återkomma även i fastare nätorganisationer som Wikileaks.

De tekniska gemenskaperna saknar fast struktur. Istället finns en uppsjö pågående projekt och föränderliga vängrupper, och kategorierna är inte sällan överlappande. Även om det inte förekommer någon uppsökande verksamhet är tröskeln till en stor del av aktivismen inte särskilt hög. Det som behövs är främst intresse nog för att hitta rätt väg till rätt grupp eller sammanhang, och därtill antingen kunskap eller lotsning till lämpligt tekniskt verktyg för att kommunicera med sina likar.

Några grupper arbetade frenetiskt med att säkerställa att existerande anonymiseringsverktyg var verksamma mot den iranska kontra-teknologin. Andra anpassade anvisningar för krypteringsverktyg till en iransk publik. Ett flertal grupper arbetade med att med stöd av ovan nämnda tekniker skyffla nyheter och analyser om det politiska läget in och ut ur landet. En stor databas med proxy-servrar, det vill säga digitala omvägar, som visade vägar runt censuren, organiserades. Ett stort nätverk för spridning av information växte fram i sociala medier, där vissa personer med erkänt god insyn i läget kom att bli aktiva noder och deras följare några led ner fick rollen som vidaresändare.

Allt detta skedde utan central samordning. Många gånger visste inte den ena handen vad den andra gjorde, men tack vare gruppernas transparens och högljuddhet var det möjligt att stärkas av de kollektiva framgångarna och lära av de misstag som gjordes. Tekniskt klaffade det mesta – och även om den gröna rörelsen i Iran till sist tvingades ge upp, startade engagemanget kring presidentvalet 2009 en ännu levande våg av nätaktivism.

Samma strategier kom att vara användbara kring vad som kom att kallas den arabiska våren. När egyptiska internetleverantörer under en tid tvingades stänga ner sin infrastruktur och därmed i princip digitalt avskärmade Egypten från omvärlden la sig bland annat svenska nätaktivister i saken, och arbetade med alternativa vägar till uppkoppling för dem som ville. När de syriska säkerhetstjänsterna visade sig utöva extensiv digital avlyssning av sina medborgare lyckades franska grupper identifiera de amerikanska företag som sålt dem deras övervakningsteknik. I Iran pågår det fortfarande en katt-och-råttalek mellan regimen och utvecklargrupper i väst, och där hålls nätet ännu öppet, om än stundtals något haltande.

Kring den här typen av aktivism finns ingen fastställd plan. Istället handlar det om en lång serie av brandkårsinsatser, där tekniskt engagemang väcks till liv när nätet upplevs vara hotat. Lösningen på hot mot demokratiska rättigheter kommer här inte från valurnan var fjärde år, föreningsbyråkrati, eller för den delen pengar.

I de tekniska gemenskaperna och dess aktivism möts dedikerade människor med internet som minsta gemensamma nämnare. Och det fungerar. Jag vet, jag var där.

Marcin de Kaminski är nätforskare och doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet.

Borgarrådets nöd

Av Marianne Steinsaphir

Texten har tidigare publicerats i Ordfront magasin 5 2013

Om kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt (FP) följde sitt partiprogram för kulturpolitiken så skulle den se betydligt bättre ut. Så är det nu inte. Borgarrådet, som kanske aspirerar på en kulturministerpost, har istället dragit ett nära nog löjets skimmer över viktiga kulturpolitiska frågor när hon försvarar ett projektinriktat  bidragssystem för Stockholms fria teatrar. Att hon kallar professionella kulturutövare för »särintresse« och i ett debattinlägg hyvlar av en stor del av Stockholms fria teatergrupper som »en liten grupp människor som under förevändning av konstens värde och allmänhetens tillgång till kultur främst är ute efter att försvara sina egna och sina vänners intressen«, visar ett borgarråd i nöd, och framför allt en politiker som ofattbart arrogant avsäger sig  framtida dialog.

Under punkt fyra i partiets kulturprogram kan man läsa: »Kulturpolitiken ska sträva efter kvalitet. Vad som är kvalitet definieras av professionen.«  Professionen alltså. Vem eller vad är professionen i detta? Är det tjänstemännen på Stockholms kulturförvaltning, som för varje enskilt teaterprojekt ska ta ställning till kvaliteten? Detta för teatrar som Galeasen, Fria teatern, Orion, Unga Klara, Strindbergs Intima med flera, som väldokumenterat berikar Stockholms teaterliv.

Madeleine Sjöstedt vill i likhet med de flesta politiker, och medborgare, få ut det mesta av skattepengarna. När hon 2009 meddelade på sin blogg att tillbyggnaden av Stockholms stadsbibliotek skulle blåsas av gick många redan utlagda miljoner upp i rök. Samma kulturborgarråd är nu förtrytsamt indignerad och skriver: »Men oavsett hur mycket man lyssnar, ökar resurser och försöker gå till mötes så är det aldrig nog. Det tog tid för mig att inse varför. Det är nämligen det rena särintresset som talar. Inte omsorgen om medborgarnas och samhällets konst- och kulturliv«.

Det politiska minnet är lika kort som ett projekt. Men kanske inte väljarnas. Nästa år är det val.

Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin

Äntligen – en klimatriksdag!

Nu går folkrörelserna ihop i en folkriksdag för att få fart på kampen för klimatet. Samling i Norrköping 6-7 juni 2014!

Av Leif Ericsson

Tanken på en klimatriksdag föddes ungefär samtidigt inom Naturskyddsföreningen, nätverket Global Rättvisa och Föreningen Ordfront. Frustrationen över att politikerna prioriterat bort klimatfrågan – och längtan efter att engagera sig konkret för en snabb omställning till ett hållbart samhälle – är stor.

En grupp i Linköping med Annika Elmqvist (författare till moderna klassiker som Historieboken och Farliga Tankar på Ordfront Förlag), Pär Thorell och Erika Weddfelt i Naturskyddsföreningen, Anneli Dahlqvist Pettersson (från Bildningsförbundet Östergötland) och Anika Agebjörn (som varit ordförande för Latinamerikagrupperna) tog i våras initiativ till att bilda en ideell förening med uppgiften att arrangera en klimatriksdag 2014. Föreningen Klimatriksdag 2014 bildades formellt den 31 augusti i år.

Varför en ”riksdag”?! Det finns ju en vanlig riksdag. Men när politikerna kört fast och inte vågar ta initiativ av risk att förlora valet behöver de hjälp från en folklig opinion.

Vi vet att stora solidaritetsrörelser har ingjutit mod i riksdagen. FNL-rörelsen lyckades få riksdagen att enhälligt protestera mot USA:s bombkrig mot Vietnam och Anti-apartheidrörelsen fick riksdagen att besluta om en handelsbojkott mot Sydafrika – Moderaterna röstade emot vilket dom vill glömma idag. Anti-apartheidrörelsen var efterkrigstidens största solidaritetsrörelse i Sverige och den ordnade en särskild folkriksdag 1986 i Stockholm för att samla stöd för en handelsbojkott av Sydafrika. Då satt fortfarande Nelson Mandela i fängelse, och skulle sitta där i ytterligare fyra år.

En förebild till anti-apartheidfolkriksdagen var de rösträttsriksdagar som hölls från slutet av 1800-talet i Sverige. Hundratusentals människor samlades i flera städer och krävde att alla män och kvinnor skulle ha rösträtt. Efter decennier av kamp fattade riksdagen 1919 beslut om allmän och lika rösträtt.

Vi hoppas att hela Folkrörelse-Sverige kommer att ställa sig bakom Klimatriksdag 2014. Ett stort antal organisationer är redan med, bland andra Arbetets museum, Bildningsförbundet Östergötland (representerar tio bildningsförbund och sju folkhögskolor), Framtidsjorden, Fältbiologerna, Föreningen Ordfront, Föräldra-vrålet, Greenpeace, Klimataktion, Naturskyddsföreningen, Omställning Sverige, Plan B, PUSH Sverige – Plattformen där unga samarbetar för hållbarhet, Radikalisera Klimatpolitiken Nu, RIO (samlingsorganisation för 107 rörelsefolkhögskolor) och SFHL, Svenska Folkhögskolans Lärarförbund.

Klimatrörelsen är den kommande stora folkrörelsen i världen. Den har varit på väg under flera år men ännu inte kommit igång på allvar. Nu är det hög tid. Här finns arbetsuppgifter för alla.

Flera arbetsgrupper har bildats för att planera resande, boende, mat; motioner & mötesprogram; kulturevenemang; lokal & teknik; ekonomi; hemsida & media; med mera. Vi har ett stort arbete framför oss, kom med du också. På www.klimatriksdag2014.se hittar du mer information och hur du tar kontakt. Boka in 6–8 juni nästa år i din kalender. Var med om att skapa historia!

Leif Ericsson arbetar på MR-dagarna och är f d chefredaktör för Ordfront magasin.

Kvinnojourer under press

Denna artikel är först publicerad i Ordfront magasin nr 5 2013

Sveriges kvinnojourer tvingas neka majoriteten av alla kvinnor som söker skyddat boende. Jourerna är gravt underfinansierade och det extra tillskott på 13 miljoner kronor som regeringen lovat i höst är en droppe i havet. Vad många inte vet är att kommunerna enligt lagen ska ta det fulla ansvaret för utsatta kvinnor.

 Av Fanny Hökby

Jag träffar Anna-Karin Rybeck på hemlig plats, en förmiddag utanför en folktom Icabutik någonstans i Stockholms innerstad. Hennes arbetsplats ligger i närheten och hon eskorterar mig den sista biten istället för att ge mig adressen.

– Har du varit på en kvinnojour någon gång? frågar Anna-Karin när vi passerar den stora matbutiken och en byggarbetsplats. Nej, svarar jag och inser att jag inte har en aning om hur en kvinnojour fungerar. Men jag har hört att de saknar resurser, och att extra pengar från regeringen paradoxalt nog kan vara till nackdel i en verksamhet där samhället skjuter ifrån sig ansvaret.

Sveriges 180 kvinnojourer tar varje år emot drygt 1 000 kvinnor som behöver skyddat boende, på grund av våld och utsatthet i hemmet. Merparten får dock inte plats. 1 748 kvinnor och 603 barn blev nekade hjälp förra året. Men även om man får en plats innebär inte det att faran är över. Om adressen till en jour röjs kan det innebära livsfara, därför finns ingen skylt på huset eller i hissen man tar upp till kvinno- och tjejjouren Somayas kansli.

Somaya-jouren startades för 15 år sedan av en grupp muslimska feminister, och är uppkallad efter islams första kvinnliga martyr som mördades för att hon stod upp för sina ideal och sin frihet. Jouren har ett boende för kvinnor som tvingats fly sina hem, och den har plats för 9 kvinnor och 11 barn i taget. Under 2012 fick totalt 26 kvinnor plats, medan cirka 15 kvinnor blev nekade på grund av platsbrist. Regeringen har beslutat att ge jourerna mer pengar i nästa års budget, 13,3 miljoner extra. Men det är många jourer som ska dela på pengarna och i slutändan kommer det antagligen inte räcka för Somaya-jourens del. Lösningar går inte alltid att direkt köpa för pengar, för många av problemen är strukturella och ligger egentligen hos kommunerna. Ett annat problem är den bristfälliga forskningen: polis och myndigheter vet inte hur många våldsutsatta kvinnor det finns i Sverige, eller hur man gör för att hjälpa dem.

Anna-Karin Rybeck är verksamhetschef på Somaya sedan augusti i år, och uppe på kansliet får jag möta hennes kollega Maya som är samordnare för stödverksamheten sedan sex år tillbaka. Vi tar av oss skorna vid ytterdörren och går i strumporna över parketten i den ljusa lokalen. De flyttade kansliet hit i april med hopp om att kunna starta mottagning för de kvinnor som behöver medelstor hjälp: mer än ett telefonsamtal, men mindre än ett akutboende. Själva boendet ligger nämligen inte i den här lokalen, utan på en annan hemlig adress. Bakom glasväggarna till ett av arbetsrummen ligger leksaker och ballonger på en matta i ett hörn. Det ska bli en fin lekhörna för barnen som följer med sina mammor hit, förklarar Maya med ett stort leende.

– En dag ska det bli av. Om vi ser det och påminns om det varje dag så kommer det bli verklighet till slut, säger hon.

Vi sätter oss i ett mötesrum längst in i lokalen. På golvet en tjock, mörkröd heltäckningsmatta (istället för parkett), vid ena väggen står en soffa, och de vita skira gardinerna skapar en hemtrevlig känsla. Maya och Anna-Karin berättar att personalen på jouren blir som en extra familj för de kvinnor som bor hos dem. För ju mer en kvinna måste skyddas, desto mer isolerad blir hon. Och om familjen vanligtvis brukar vara de som alltid finns till hands, alltid ställer upp, ja då vill personalen vara den familjen. Liksom i ett hem finns det alltid saker att göra, saker som får en människa att känna sig hemma och trygg. Det kan vara att laga mat, prata och umgås, och personalen på jouren skulle gärna ägna mer tid åt det om resurserna bara fanns. Helst skulle de vilja ha nattpersonal också – någon som kan skänka tröst och sällskap när mörkret får timmarna att gå långsamt.

För närvarande har Somaya 13 anställda, men trycket på jouren är så stort att de dessutom har 30 aktiva volontärer. Förutom själva kansliet och boendet har man en riks-täckande telefonjour som bemannas dygnet runt. Somaya är speciellt inriktad på hedersrelaterat våld och kvinnor med utländsk bakgrund, och därför blir språket en avgörande faktor. Inom organisationen talas det 30 olika språk och Anna-Karin förklarar att det samtidigt gjort Somaya till ett slags rådgivande instans för myndigheter och kommunanställda som har svårt att kommunicera med kvinnor som inte talar svenska. Den sortens rådgivning var från början inget planerat, utan har så småningom blivit en del av verksamheten utan att något extra pengastöd har tillkommit. Verksamhetsbidragen från Stockholms stad, regeringen, och ersättningen från socialtjänsten har legat på samma summor år efter år, enligt Anna-Karin, medan belastningen på Somaya ökat med nästan 30 procent.

– Det blir mycket gratisjobb, konstaterar hon lugnt.

Anna-Karin uttrycker sig med bestämdhet och saklighet även när samtalsämnena är tunga. För att vara alldeles nytillträdd chef i yngre medelåldern verkar hon ha ovanligt mycket koll på allt som görs och borde göras.

Man behåller rådgivningstjänsten trots att det är resurskrävande, helt enkelt för att kunskaperna om hedersrelaterat våld ute på kommunerna och myndigheterna är bristfälliga. På Brottsförebyggande rådets hemsida skriver polisen själv att deras kunskaper om hedersvåld behöver förbättras avsevärt.

– Det finns ingen forskning om hedersrelaterat våld idag, säger Anna-Karin och berättar att hedersvåld inte ens finns som kategori i brottsofferstatistiken. Samtidigt uppger polisen att över 7 000 fall av kvinnomisshandel i nära relationer anmäldes förra året. Maya fyller i att polis och myndigheter sällan har en helhetsbild av vad hedersrelaterat våld är, vem som kan bli drabbad, och vem som kan vara förövare. Den kontroll som utövas med våld inom en familj behöver inte bara vara riktad mot kvinnor. Män kan också drabbas, liksom kvinnor kan misshandla.

Anna-Karin och resten av personalen på Somaya satsar på att snart kunna ge ut en handbok baserad på de erfarenheter de fått i sina många möten med våldsutsatta kvinnor och hedersproblematik – just nu skriver de på kvällar och helger. Anna-Karin tycker att det känns frustrerande att inte kunna satsa helhjärtat på projektet: de skulle kunna dela med sig av kunskaperna till andra, så jourerna runt om i landet slipper uppfinna hjulet på nytt.

Cirka 75 procent av kvinnorna som kommer i kontakt med Somaya söker hjälp för hedersrelaterat våld. Men alla är välkomna – med eller utan barn. Alla har de olika behov av hjälp och stöd. För vissa räcker det med ett telefonsamtal, andra behöver boende och ny, skyddad identitet. En del kvinnor kommer från förhållanden där de i praktiken varit isolerade från omvärlden: de kan inte svenska, de vet inte ens i vilken kommun de bor och de har ibland inga grundläggande kunskaper om det svenska samhället. När de kommer till Somayas boende brukar den första tiden därför handla om att överbrygga sådana kunskapsluckor: att lära känna staden, hitta till försäkringskassan och matbutiken och inte minst lära sig språket.

– Det handlar om att börja äga sin tillvaro, förklarar Anna-Karin. Att få kontakter och kunskaper som gör att man kan börja leva sitt eget liv.

– Men det kan också innebära att göra vardagliga saker som vi svenskar kan tycka är självklarheter, fyller Maya i. Lära sig cykla, simma och smaka på nya maträtter kan lära en saker om Sverige och främja integrationen.

Men allt det arbetet kräver resurser och personal. Därför borde det vara väldigt positivt att regeringen beslutat att ge mer pengar till kvinnojourerna nästa år: hela 13,3 miljoner extra till tidigare års 30 miljoner. Men riktigt så enkelt är det inte. Det kan till och med vara negativt för jourerna att få mer pengar. Innan mötet på Somaya ringde jag upp Lotta Sonemalm, förbundssekreterare på Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund (SKR), och bad henne förklara varför. SKR är ett av de riksförbund som fördelar statens bidrag till jourerna. Andra är ROKS och Terrafem. SKR brukar få cirka 35 procent av bidragssumman, varav hälften går ut direkt till deras 100 medlemsjourer. Den andra hälften går till förebyggande arbete och opinionsbildning.

– Det är klart vi behöver pengar, men det behövs andra åtgärder också, förklarar Lotta Sonemalm när jag frågar henne om de nya pengarna. Ansvaret för kvinnors säkerhet ligger egentligen inte på kvinnojourerna, utan på kommunerna, enligt lagen. När regeringen ökar bidraget till jourerna är det som att »gå förbi kommunerna« och lägga allt ansvar på jourerna. Kommunerna kommer undan, åtminstone vissa, för det är väldigt stor skillnad mellan hur olika kommuner sköter arbetet med våldsutsatta kvinnor. Det är som ett lotteri.

Anna-Karin på Somaya håller med om att hjälpinsatserna liknar ett lotteri. Standarden beror helt på vilken handläggare man får, och i vilken kommun man bor. Även hon är medveten om att kommunerna borde ta det grundläggande ansvaret.

– Men i praktiken är det jourerna som gör jobbet, säger hon.

Lotta Sonemalm på SKR tycker inte att regeringen ger kommunerna de verktyg de behöver för att klara sitt arbete. I vissa kommuner är ekonomin väldigt ansträngd, och kvinnofrid är ofta ingen prioriterad fråga – det måste inte ens vara en budgetpost i kommunernas ekonomi. Ofta är det bara det mest akuta som tas omhand. Kvinnan blir slussad från socialtjänsten till en jour medan det varken görs en helhetsbedömning eller uppföljning – något som de egentligen är skyldiga att göra.

Kommunerna är också skyldiga att tillhandahålla bostäder för sina invånare, men här finns enligt Lotta Sonemalm en stor brist. Bostäderna som byggs är i helt fel prisklass, vilket gör att många kvinnor får svårt att skaffa eget boende. Istället får de slåss med alla andra bostadssökande om de billigaste lägenheterna – en kamp som är svår att vinna om man till exempel saknar jobb och inkomst. Anna-Karin beskriver att bostadslösningarna för kvinnorna som bott på Somaya-jouren ofta blir kortsiktiga. Andrahandskontrakten avlöser varandra, vilket i sig är både osäkert och stressande. Förutom oron över att inte ha tak över huvudet ska alla adresser hållas hemliga, när kvinnorna egentligen bara behöver lugn och ro. Man skulle behöva ett mer utvecklat samarbete med kommunerna i Stockholm för att ingen ska falla mellan stolarna, menar både Anna-Karin och Lotta.

Somaya har i dagsläget en utslussningslägenhet, som ska fungera som en länk mellan jourboende och egen lägenhet. I dagsläget fastnar dock många i den länken, eftersom det kan ta väldigt lång tid att få lägenhetskontrakt. Det skapar i sin tur en flaskhals som gör att kvinnorna kan få stanna på jourboendet längre än nödvändigt. Vilket i sin tur hindrar nya kvinnor i akuta situationer från att få plats på boendet. Enligt SKR:s statistik har avvisningarna från deras medlemsjourer ökat från 55 procent till 61 procent under 2012.

– Kvinnorna som bor hos oss stannar i genomsnitt fyra-fem månader, och det är jätteviktigt att de inte stannar för länge – jouren får inte bli en permanent lösning, säger Anna-Karin.

– Det kommer en tid när kvinnan inte har så stort behov av hjälp längre, hon känner sig självständig, och då är det bäst om hon får flytta ut och bestämma över sitt eget liv. Annars kan det lätt skapas en känsla av hjälplöshet och vanmakt. Målet för oss är att skapa ett långvarigt sammanhang: ett eget boende och chansen att leva ett självständigt liv, säger Maya.

Maya förklarar att jourboendet till och med kan bli påfrestande för kvinnorna, trots att de är i stort behov av det. Anledningen är, återigen, att kommunerna tänker kortsiktigt:

– Socialtjänsten tänker ofta i akutinsatser, att få in kvinnor på jourboende. Men en sak som de ofta glömmer är detaljerna runt omkring. En kvinna som kommer hit kanske inte har någonting med sig över huvud taget. Inga pengar, inget ombyte, inga rena underkläder eller ens hygienartiklar som tvål och bindor. Om man inte ens har det, då försvinner en människas värdighet ganska snabbt. Då blir det jobbigt att bo här.

Jag frågar vad det kan få för följder. Anna-Karin tittar på mig och hennes svar kommer som en kalldusch.

– Det kan göra att en del kvinnor väljer att återvända till hemmet och våldet som de flydde ifrån.

Samma slags kritik har framförts tidigare av andra jourer och riksorganisationer, även nu efter regeringens senaste budgetutspel. Jämställdhetsminister Maria Arnholm har avböjt att lämna en kommentar, men hon uttalade sig i Rapport 12 oktober:

– Stödet till jourerna är inte till för att sätta press på kommunerna. Sätta press på kommunerna gör man i socialtjänstlagen. Där är det tydligt uttalat att kommunerna har ansvaret för utsatta kvinnor och barn.

Inom Stockholms stads socialförvaltning är man medveten om ansvarsfördelningen. Linn Ljunglöv Ahlenius arbetar gentemot jourerna med organisations- och föreningsstöd, och hon förklarar att kommunens roll är att bedöma situationen och beställa insatser (såsom skyddat boende) och jourernas roll är att utföra beställningen. Och det är kanske här som problemen kan uppstå.

– Det är svårt att uttala sig när det handlar om enskilda fall, men det kanske kan hända att jouren inte delar den bedömning som socialtjänsten har gjort. Om en kvinna ansökt om bistånd men inte känner sig nöjd med beslutet finns alltid möjlighet att överklaga beslutet i förvaltningsrätten.

Hon berättar att man har tydliga riktlinjer för arbetet med våld i nära relationer, och hon antar att socialsekreterarna följer dem. Personalen utbildas fortlöpande, och vid språkförbistringar använder man alltid tolk.

Dessutom meddelar regeringen att en undersökning är på gång under ledning av Carin Götblad, som är regeringens nationella samordnare för våld i nära relationer. I juni 2014 ska den vara färdig, men till dess kan ytterligare 1 000 kvinnor och hundratals barn hinna avvisas från jourerna.

Det borde krävas ett speciellt slags energi för att orka jobba i en verksamhet med så många motgångar. Jag frågar Anna-Karin och Maya om det inte känns tungt. Nej, svarar Anna-Karin bestämt.

– Vi känner inte hopplöshet eller bitterhet. Vi måste kunna känna oss nöjda när vi går hem på kvällarna. Vi måste inse att även de små sakerna gör skillnad – det ger oss energi.

Anna-Karin ojar sig inte i första taget, men hon medger att det är en utsatt miljö att jobba i. Arbetsplatsen är hemlig, man jobbar under alias och kan aldrig berätta för familjen om vad man gör på jobbet. Dessutom gör de kortsiktiga ekonomiska bidragen att anställningstryggheten för personalen blir lidande.

Maya och Anna-Karin säger att de helst av allt bara önskar att hjälpen skulle vara jämställd: att alla kvinnor skulle få lika bra stöd var de än bor.

– Men är det verkligen vårt ansvar? frågar sig Anna-Karin.

När jag lämnar jouren får jag återigen lova att hålla adressen hemlig. Det känns ovant att bära ett så stort ansvar på sina axlar, och jag har ännu inte helt lyckats förstå hur det är att jobba här. Eller hur det är att tvingas säga nej till en kvinna som behöver ens hjälp. Hur många gånger ska det behöva hända innan samhället tar ett helhetsgrepp på frågan med kvinnors säkerhet?

Fanny Hökby är praktikant på Ordfront magasin.

Euronazism

Denna artikel är först publicerad i Ordfront magasin nr 5 2013

68 år efter andra världskriget slut tar fascismen och nazismen återigen plats i de folkvalda församlingarna. Hot, trakasserier och våld följer i dess spår.

Av Anders Dalsbro

Ytterdörren är tunn och sprucken, ett fönsterglas är täckt med ett lappverk av skivor. På gården står en nyligen införskaffad halvvuxen bandhund kedjad.

Det är oktober 2009. Jag är strax utanför Budapest i byn Tatárszentgyörgy, längst bort i utkanten i romernas område. Här finns inga gatlyktor, och vägen är bara två bilspår i den sandiga jorden. Här bor Csabá och Erzébet Csorba med sin familj, totalt nio människor i ett hus. På andra sidan hjulspåren bodde åtta månader tidigare deras son Róbert med fru och två barn.

Mördarna kom efter midnatt, tände på huset, sköt Róbert och hans femårige son Robika. Csabá och Erzébet sprang ut. De såg svärdottern som skrikande och gråtande ropade efter sin son. Obduktionen visade senare att Robikas unga liv släktes på grund av blodförlust efter att han bland annat skjutits i huvudet. Hans pappa gick samma makabra öde till mötes. Robika och Róbert är bara två exempel på romer som fallit offer för den antiziganism som frodas i Ungern. Hetsen drivs på av ett fascistparti som de senaste tio åren vunnit allt mer stöd.

Jobbik – Rörelsen för ett bättre Ungern – startades ursprungligen 1999 på universiteten, lite som en studentorganisation till det då största högerextrema partiet, MÍEP. 2003 ombildades Jobbik till ett parti som kallade sig nationellt radikalt, och 2006 hade de »hittat« den så kallade zigenarfrågan. Judehatet fanns hela tiden kvar, men för att nå väljare utanför storstäderna behövdes en annan fiende, eller som en av Jobbiks ledare uttryckte det: »På landet finns det inga judar längre, så vi måste byta till zigenarfrågan. För den kan alla förstå.«

Antisemitismen lyser dock hela tiden igenom. Till exempel påstod Jobbiks vice gruppledare i parlamentet Márton Gyöngyösi att judar utgör en säkerhetsrisk, och krävde därför att alla judiska medborgare skulle kartläggas.

2007 grundade Jobbik sin paramilitära gren, Magyar Gárda (Ungerska gardet). De bär uniformer som anknyter till 1930-talets nazistiska Pilkorsare och andra frikårer, de har vapenövningar, paraderar vid Jobbiks möten och marscherar i egna manifestationer. Jobbik är de mer intellektuella, Magyar Gárda består av folk på lokalplanet. De är arbetarklass, fattiga män i 40-årsåldern.

Magyar Gárdas första marsch gick 2007 i Tatárszentgyörgy. Det är alltså en symboliskt viktig plats för Jobbik, och här finns en koppling till morden. Förövarna var inte medlemmar i gardet, men valde att attackera byar där de sett på TV att Jobbik och Magyar Gárda tidigare manifesterat mot romer.

Den 6 augusti i år föll domen mot mördarna i Tatárszentgyörgy. Tre dömdes för att mellan åren 2008 och 2009 ha mördat sex romer och skadat ytterligare 55. Samtidigt har polisen kritiserats för hur utredningen sköttes inledningsvis, vilket kopplas till att offren var romer.

Marschen i Tatárszentgyörgy startade också den debatt och rättsprocess som ledde till att Magyar Gárda förbjöds. Gardet kallar sig nu kulturförening. Marscherna fortsätter.

Jobbik ställde upp i Europaparlamentsvalet 2009 med Krisztina Morvai som toppkandidat. Partiet fick 14,7 procent av rösterna, vilket gav tre platser i Europaparlamentet. Partiets ledamöter är grupplösa och sitter alltså inte i någon av Europaparlamentets politiska grupper. 2010 kom Jobbik in i det ungerska parlamentet med 16,7 procent av rösterna. Partiets politiska inflytande på nationell nivå är dock begränsat. Det styrande partiet, nationalkonservativa Fidesz, har två tredjedels majoritet i parlamentet och behöver därmed inte söka stöd från några andra partier eller anpassa sig efter en opposition.

Jobbik ingår i det pan-europeiska partiet Alliansen för europeiska nationella rörelser. I partiet ingår bland annat franska Front National, italienska Fiamma Tricolore och British National Party. Även svenska Nationaldemokraterna är en del av partiet. AENM har fått ekonomiskt partibidrag från EU på ungefär 2,5 miljoner kronor.

Med rasism och fascism följer förföljelse, hot, och död. Morden i Tatárszentgyörgy vittnar om det. Vi har under 2000-talet sett det i Tyskland, där en nazistisk terrorcell systematiskt dödade personer med utländsk härkomst. Vi såg det i Norge, där Anders Behring Breivik kallblodigt sköt ihjäl 69 människor på Utøya och sprängde en bomb vid regeringskvarteret i centrala Oslo. Och vi såg det i Sverige när Peter Mangs sköt ihjäl personer med »fel« utseende. Och med förskräckelse har vi sett hur det grekiska nazistpartiet Gyllene gryning satt delar av den grekiska befolkningen i skräck. I skrivande stund sitter flera av partiets ledande personer, inklusive partiledaren, häktade i efterdyningarna av ett uppmärksammat mord på en rapartist. De är misstänkta för att leda en kriminell organisation. Våldet har följt partiet under hela dess historia: redan 1991 uppmärksammades Gyllene gryning, då medlemmar vid flera tillfällen gick till angrepp mot albanska invandrare. Våldet har fortsatt. Och det är inte bara riktat mot migranter och personer med utländsk bakgrund utan även mot politiska motståndare – framför allt på vänsterkanten.

Gyllene grynings rötter kan spåras till den grekiska militärjuntan som styrde landet mellan 1967 och 1974. Partiet bildades officiellt 1993 men redan då hade namnet Gyllene gryning funnits i 13 år. Partiledare Nikolaos Michaloliakos, som under decennier ingått i olika högerextrema sammanslutningar och partier, har länge använt sig av namnet Gyllene gryning på sin tidning. Han valdes in i Atens kommunfullmäktige 2010 – partiets första parlamentariska framgång.

Gyllene gryning har visat att den ideologi som dödsförklarades av många efter andra världskriget fortfarande kan ta sig in i maktens boningar. I den ekonomiska krisens fotspår tog partiet plats i det grekiska parlamentet. Nästan sju procent av rösterna lades på organisationen i de två valen som hölls förra året. Först fick de 21 riksdagsmandat, för att sedan backa något till 18 mandat andra valomgången.

För nazistiska och andra högerextrema partier i Europa är Jobbiks och Gyllene grynings framgångar ett bevis på att dessa idéer fortfarande kan vinna folkligt stöd. Det är bland annat i ljuset av det man ska förstå varför den svenska nazistmiljön just nu agerar med så stort självförtroende. Inte sedan 1940-talet har tron på politiska framgångar varit så stor bland nazisterna. Svenskarnas parti, som för några år sedan bar namnet Nationalsocialistisk front, siktar i nästa års val på att få tio kommunala mandat runt om i landet, till exempel i Nykvarn. Partiet ökade sina utåtriktade progandaaktiviteter markant under förra året och fortsätter att satsa på att nå ut.

Partiet har även låtit sig inspireras av Gyllene grynings arbetsmetoder och satsar på att åtgärda problem som kommunerna försummat. Det handlar till exempel om att renovera lekplatser, skolgårdar och fotbollsplaner. Så försöker nazisterna bli en del av medborgarnas vardag.

Det utrymme som uppstår när tilliten till samhället rämnar försöker fascisterna fylla. Jobbiks och Gyllene grynings aktivister piskar upp en stämning av otrygghet där invånare ställs mot invånare för att sedan erbjuda trygghet i form av »skyddsstyrkor«. Det är i lokalsamhället vi måste möta de intoleranta grupperingarna som utmanar likavärdesprincipen och humanismen. Det ställer stora krav på en i dag svag antirastisk rörelse, och på politiker från hela det politiska spektret. I Storbritannien lyckades organisationen Hope not hate mota det högerextrema partiet British National Party. Där finns inspiration att hämta. Det är vårt ansvar att försvara personer som Róbert och Robika.

Anders Dalsbro som skrev denna artikel för Ordfront magasin nr 5 2013 är redaktör på tidskriften Expo.

Fascismen: Europas vidriga vålnader

Ledare, Ordfront magasin 5 2013

Det går spöken genom Europa. Uppväckta vandöda, gengångare av förbrytare vi bättre trodde oss ha begravt. I Grekland vacklar en mordisk, dörrbankande vrykolakas på nätternas gator, hemsökande de svaga, vrålandes vidriga vrål. I Ungern flockas vampyrer i gathörn och borgarhus, blodtörstiga mördare. Nationalismens odöda går genom Europa, och att deras stormtrupper trakasserar och mördar är illa nog – som Anders Dalsbro berättar om på sidan 10 – men nationalism ligger också bakom de människor som sjunker i sönderskjutna skorvar och drunknar med barn och allt i Medelhavet. För att ”skydda” oss från dem har vi i EU stiftat lagar och gjort avtal som gör dem till villebråd och på förhand dömda kriminella. Liknande lagar gör att vi i Sverige har normaliserat att gripa människor som bott här i landet i åratal, föra dem till arrester, och sedan med våld ombord på flygplan och föra dem till de platser de satsat allt på att fly ifrån  – och dumpa dem där till sitt öde. Märk väl: det finns ingen uppföljning av vad som händer med alla de flyktingar som tvångsavisas från Sverige. Bevisbördan är den omvända: kan du inte bortom allt rimligt tvivel bevisa att du råkar illa ut – så ska du ut.

Denna hantering är inte bara grym, utan också kostsam, rent nationalekonomiskt irrationell, vad Sveriges fascistparti än vill påstå. För stora insatskostnader berövar vi landet på människor som inget hellre vill än att bo här, arbeta och bidra.

Istället har vi inkorporerat nationalismens inhumana, ologiska människosyn: de som inte är utrustade med rätt gener, papper, språk, är sämre, någon sorts omänniskor – monster rentav. Men det är en irrsyn. De som är monster är de som behandlar medmänniskor illa.

Att det nationalistiska och rasistiska spöket sitter djupt i Europa kan bara dårar och möjligen kristdemokrater förneka. Se bara på hetsjakten på romer. Från svenska polisregister, över franska avhysningar till omhändertagande av romska barn för att de är blonda – från Grekland till Irland – en rasism som schmackar hela vägen från 1930-talet.

I Grekland och Ungern kan man delvis förklara fascismen och nazismens uppgång med krisen. Desperata tider göder desperata ideologier. Men varje land har sin variant. I Frankrike är Front National nu ett av tre stora partier, med nedtonad rasism och betonad antiislamism, och fortsatt invandringskritik. I Spanien börjar franquismen att röra på sig. Någon som vill vara med när det som hittills varit euro-projektets gynnade land, Tyskland, nås av ekonomisk kris?

Samtidigt har vi världens rikaste och mest välmående land, Norge, som röstar in ett rasistiskt och nationalistiskt parti i regeringsställning. Norge har länge haft ”nationalism” som ett av sina samlande drag. En föregivet härlig, folklig, bred och ickerasistisk nationalism. Därför sluter också politiska motståndare och medier upp bakom Fremskrittsparti och inte bara vägrar kalla det rasistiskt, utan fördömer och censurerar de som gör det, som Henrik Arnstad och Özz Nûjen. Även vårt grannfolk har tydligen sitt spöke. Vidkun Quisling har kravlat sig upp ur sin alltför grunda grav, satt på sig folkdräkt och tassat in i leden av flaggviftande Fremskrittspartister. Han ler: detta var ju allt han ville, vara del av ett nationellt norskt parti som ville köra ut romer och hade överseende med lite våld mot vänsterister. Vidkuns andlige son Breivik ler också brett i sin bekväma fängelsecell, liksom Adolf fängslad ett tag i yngre år, bidar sin tid, drar upp sina planer.

Johan Berggren

chefredaktör för Ordfront magasin