Fascismen: Europas vidriga vålnader

Ledare, Ordfront magasin 5 2013

Det går spöken genom Europa. Uppväckta vandöda, gengångare av förbrytare vi bättre trodde oss ha begravt. I Grekland vacklar en mordisk, dörrbankande vrykolakas på nätternas gator, hemsökande de svaga, vrålandes vidriga vrål. I Ungern flockas vampyrer i gathörn och borgarhus, blodtörstiga mördare. Nationalismens odöda går genom Europa, och att deras stormtrupper trakasserar och mördar är illa nog – som Anders Dalsbro berättar om på sidan 10 – men nationalism ligger också bakom de människor som sjunker i sönderskjutna skorvar och drunknar med barn och allt i Medelhavet. För att ”skydda” oss från dem har vi i EU stiftat lagar och gjort avtal som gör dem till villebråd och på förhand dömda kriminella. Liknande lagar gör att vi i Sverige har normaliserat att gripa människor som bott här i landet i åratal, föra dem till arrester, och sedan med våld ombord på flygplan och föra dem till de platser de satsat allt på att fly ifrån  – och dumpa dem där till sitt öde. Märk väl: det finns ingen uppföljning av vad som händer med alla de flyktingar som tvångsavisas från Sverige. Bevisbördan är den omvända: kan du inte bortom allt rimligt tvivel bevisa att du råkar illa ut – så ska du ut.

Denna hantering är inte bara grym, utan också kostsam, rent nationalekonomiskt irrationell, vad Sveriges fascistparti än vill påstå. För stora insatskostnader berövar vi landet på människor som inget hellre vill än att bo här, arbeta och bidra.

Istället har vi inkorporerat nationalismens inhumana, ologiska människosyn: de som inte är utrustade med rätt gener, papper, språk, är sämre, någon sorts omänniskor – monster rentav. Men det är en irrsyn. De som är monster är de som behandlar medmänniskor illa.

Att det nationalistiska och rasistiska spöket sitter djupt i Europa kan bara dårar och möjligen kristdemokrater förneka. Se bara på hetsjakten på romer. Från svenska polisregister, över franska avhysningar till omhändertagande av romska barn för att de är blonda – från Grekland till Irland – en rasism som schmackar hela vägen från 1930-talet.

I Grekland och Ungern kan man delvis förklara fascismen och nazismens uppgång med krisen. Desperata tider göder desperata ideologier. Men varje land har sin variant. I Frankrike är Front National nu ett av tre stora partier, med nedtonad rasism och betonad antiislamism, och fortsatt invandringskritik. I Spanien börjar franquismen att röra på sig. Någon som vill vara med när det som hittills varit euro-projektets gynnade land, Tyskland, nås av ekonomisk kris?

Samtidigt har vi världens rikaste och mest välmående land, Norge, som röstar in ett rasistiskt och nationalistiskt parti i regeringsställning. Norge har länge haft ”nationalism” som ett av sina samlande drag. En föregivet härlig, folklig, bred och ickerasistisk nationalism. Därför sluter också politiska motståndare och medier upp bakom Fremskrittsparti och inte bara vägrar kalla det rasistiskt, utan fördömer och censurerar de som gör det, som Henrik Arnstad och Özz Nûjen. Även vårt grannfolk har tydligen sitt spöke. Vidkun Quisling har kravlat sig upp ur sin alltför grunda grav, satt på sig folkdräkt och tassat in i leden av flaggviftande Fremskrittspartister. Han ler: detta var ju allt han ville, vara del av ett nationellt norskt parti som ville köra ut romer och hade överseende med lite våld mot vänsterister. Vidkuns andlige son Breivik ler också brett i sin bekväma fängelsecell, liksom Adolf fängslad ett tag i yngre år, bidar sin tid, drar upp sina planer.

Johan Berggren

chefredaktör för Ordfront magasin

Kommentarer inaktiverade.