Kvinnojourer under press

Denna artikel är först publicerad i Ordfront magasin nr 5 2013

Sveriges kvinnojourer tvingas neka majoriteten av alla kvinnor som söker skyddat boende. Jourerna är gravt underfinansierade och det extra tillskott på 13 miljoner kronor som regeringen lovat i höst är en droppe i havet. Vad många inte vet är att kommunerna enligt lagen ska ta det fulla ansvaret för utsatta kvinnor.

 Av Fanny Hökby

Jag träffar Anna-Karin Rybeck på hemlig plats, en förmiddag utanför en folktom Icabutik någonstans i Stockholms innerstad. Hennes arbetsplats ligger i närheten och hon eskorterar mig den sista biten istället för att ge mig adressen.

– Har du varit på en kvinnojour någon gång? frågar Anna-Karin när vi passerar den stora matbutiken och en byggarbetsplats. Nej, svarar jag och inser att jag inte har en aning om hur en kvinnojour fungerar. Men jag har hört att de saknar resurser, och att extra pengar från regeringen paradoxalt nog kan vara till nackdel i en verksamhet där samhället skjuter ifrån sig ansvaret.

Sveriges 180 kvinnojourer tar varje år emot drygt 1 000 kvinnor som behöver skyddat boende, på grund av våld och utsatthet i hemmet. Merparten får dock inte plats. 1 748 kvinnor och 603 barn blev nekade hjälp förra året. Men även om man får en plats innebär inte det att faran är över. Om adressen till en jour röjs kan det innebära livsfara, därför finns ingen skylt på huset eller i hissen man tar upp till kvinno- och tjejjouren Somayas kansli.

Somaya-jouren startades för 15 år sedan av en grupp muslimska feminister, och är uppkallad efter islams första kvinnliga martyr som mördades för att hon stod upp för sina ideal och sin frihet. Jouren har ett boende för kvinnor som tvingats fly sina hem, och den har plats för 9 kvinnor och 11 barn i taget. Under 2012 fick totalt 26 kvinnor plats, medan cirka 15 kvinnor blev nekade på grund av platsbrist. Regeringen har beslutat att ge jourerna mer pengar i nästa års budget, 13,3 miljoner extra. Men det är många jourer som ska dela på pengarna och i slutändan kommer det antagligen inte räcka för Somaya-jourens del. Lösningar går inte alltid att direkt köpa för pengar, för många av problemen är strukturella och ligger egentligen hos kommunerna. Ett annat problem är den bristfälliga forskningen: polis och myndigheter vet inte hur många våldsutsatta kvinnor det finns i Sverige, eller hur man gör för att hjälpa dem.

Anna-Karin Rybeck är verksamhetschef på Somaya sedan augusti i år, och uppe på kansliet får jag möta hennes kollega Maya som är samordnare för stödverksamheten sedan sex år tillbaka. Vi tar av oss skorna vid ytterdörren och går i strumporna över parketten i den ljusa lokalen. De flyttade kansliet hit i april med hopp om att kunna starta mottagning för de kvinnor som behöver medelstor hjälp: mer än ett telefonsamtal, men mindre än ett akutboende. Själva boendet ligger nämligen inte i den här lokalen, utan på en annan hemlig adress. Bakom glasväggarna till ett av arbetsrummen ligger leksaker och ballonger på en matta i ett hörn. Det ska bli en fin lekhörna för barnen som följer med sina mammor hit, förklarar Maya med ett stort leende.

– En dag ska det bli av. Om vi ser det och påminns om det varje dag så kommer det bli verklighet till slut, säger hon.

Vi sätter oss i ett mötesrum längst in i lokalen. På golvet en tjock, mörkröd heltäckningsmatta (istället för parkett), vid ena väggen står en soffa, och de vita skira gardinerna skapar en hemtrevlig känsla. Maya och Anna-Karin berättar att personalen på jouren blir som en extra familj för de kvinnor som bor hos dem. För ju mer en kvinna måste skyddas, desto mer isolerad blir hon. Och om familjen vanligtvis brukar vara de som alltid finns till hands, alltid ställer upp, ja då vill personalen vara den familjen. Liksom i ett hem finns det alltid saker att göra, saker som får en människa att känna sig hemma och trygg. Det kan vara att laga mat, prata och umgås, och personalen på jouren skulle gärna ägna mer tid åt det om resurserna bara fanns. Helst skulle de vilja ha nattpersonal också – någon som kan skänka tröst och sällskap när mörkret får timmarna att gå långsamt.

För närvarande har Somaya 13 anställda, men trycket på jouren är så stort att de dessutom har 30 aktiva volontärer. Förutom själva kansliet och boendet har man en riks-täckande telefonjour som bemannas dygnet runt. Somaya är speciellt inriktad på hedersrelaterat våld och kvinnor med utländsk bakgrund, och därför blir språket en avgörande faktor. Inom organisationen talas det 30 olika språk och Anna-Karin förklarar att det samtidigt gjort Somaya till ett slags rådgivande instans för myndigheter och kommunanställda som har svårt att kommunicera med kvinnor som inte talar svenska. Den sortens rådgivning var från början inget planerat, utan har så småningom blivit en del av verksamheten utan att något extra pengastöd har tillkommit. Verksamhetsbidragen från Stockholms stad, regeringen, och ersättningen från socialtjänsten har legat på samma summor år efter år, enligt Anna-Karin, medan belastningen på Somaya ökat med nästan 30 procent.

– Det blir mycket gratisjobb, konstaterar hon lugnt.

Anna-Karin uttrycker sig med bestämdhet och saklighet även när samtalsämnena är tunga. För att vara alldeles nytillträdd chef i yngre medelåldern verkar hon ha ovanligt mycket koll på allt som görs och borde göras.

Man behåller rådgivningstjänsten trots att det är resurskrävande, helt enkelt för att kunskaperna om hedersrelaterat våld ute på kommunerna och myndigheterna är bristfälliga. På Brottsförebyggande rådets hemsida skriver polisen själv att deras kunskaper om hedersvåld behöver förbättras avsevärt.

– Det finns ingen forskning om hedersrelaterat våld idag, säger Anna-Karin och berättar att hedersvåld inte ens finns som kategori i brottsofferstatistiken. Samtidigt uppger polisen att över 7 000 fall av kvinnomisshandel i nära relationer anmäldes förra året. Maya fyller i att polis och myndigheter sällan har en helhetsbild av vad hedersrelaterat våld är, vem som kan bli drabbad, och vem som kan vara förövare. Den kontroll som utövas med våld inom en familj behöver inte bara vara riktad mot kvinnor. Män kan också drabbas, liksom kvinnor kan misshandla.

Anna-Karin och resten av personalen på Somaya satsar på att snart kunna ge ut en handbok baserad på de erfarenheter de fått i sina många möten med våldsutsatta kvinnor och hedersproblematik – just nu skriver de på kvällar och helger. Anna-Karin tycker att det känns frustrerande att inte kunna satsa helhjärtat på projektet: de skulle kunna dela med sig av kunskaperna till andra, så jourerna runt om i landet slipper uppfinna hjulet på nytt.

Cirka 75 procent av kvinnorna som kommer i kontakt med Somaya söker hjälp för hedersrelaterat våld. Men alla är välkomna – med eller utan barn. Alla har de olika behov av hjälp och stöd. För vissa räcker det med ett telefonsamtal, andra behöver boende och ny, skyddad identitet. En del kvinnor kommer från förhållanden där de i praktiken varit isolerade från omvärlden: de kan inte svenska, de vet inte ens i vilken kommun de bor och de har ibland inga grundläggande kunskaper om det svenska samhället. När de kommer till Somayas boende brukar den första tiden därför handla om att överbrygga sådana kunskapsluckor: att lära känna staden, hitta till försäkringskassan och matbutiken och inte minst lära sig språket.

– Det handlar om att börja äga sin tillvaro, förklarar Anna-Karin. Att få kontakter och kunskaper som gör att man kan börja leva sitt eget liv.

– Men det kan också innebära att göra vardagliga saker som vi svenskar kan tycka är självklarheter, fyller Maya i. Lära sig cykla, simma och smaka på nya maträtter kan lära en saker om Sverige och främja integrationen.

Men allt det arbetet kräver resurser och personal. Därför borde det vara väldigt positivt att regeringen beslutat att ge mer pengar till kvinnojourerna nästa år: hela 13,3 miljoner extra till tidigare års 30 miljoner. Men riktigt så enkelt är det inte. Det kan till och med vara negativt för jourerna att få mer pengar. Innan mötet på Somaya ringde jag upp Lotta Sonemalm, förbundssekreterare på Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund (SKR), och bad henne förklara varför. SKR är ett av de riksförbund som fördelar statens bidrag till jourerna. Andra är ROKS och Terrafem. SKR brukar få cirka 35 procent av bidragssumman, varav hälften går ut direkt till deras 100 medlemsjourer. Den andra hälften går till förebyggande arbete och opinionsbildning.

– Det är klart vi behöver pengar, men det behövs andra åtgärder också, förklarar Lotta Sonemalm när jag frågar henne om de nya pengarna. Ansvaret för kvinnors säkerhet ligger egentligen inte på kvinnojourerna, utan på kommunerna, enligt lagen. När regeringen ökar bidraget till jourerna är det som att »gå förbi kommunerna« och lägga allt ansvar på jourerna. Kommunerna kommer undan, åtminstone vissa, för det är väldigt stor skillnad mellan hur olika kommuner sköter arbetet med våldsutsatta kvinnor. Det är som ett lotteri.

Anna-Karin på Somaya håller med om att hjälpinsatserna liknar ett lotteri. Standarden beror helt på vilken handläggare man får, och i vilken kommun man bor. Även hon är medveten om att kommunerna borde ta det grundläggande ansvaret.

– Men i praktiken är det jourerna som gör jobbet, säger hon.

Lotta Sonemalm på SKR tycker inte att regeringen ger kommunerna de verktyg de behöver för att klara sitt arbete. I vissa kommuner är ekonomin väldigt ansträngd, och kvinnofrid är ofta ingen prioriterad fråga – det måste inte ens vara en budgetpost i kommunernas ekonomi. Ofta är det bara det mest akuta som tas omhand. Kvinnan blir slussad från socialtjänsten till en jour medan det varken görs en helhetsbedömning eller uppföljning – något som de egentligen är skyldiga att göra.

Kommunerna är också skyldiga att tillhandahålla bostäder för sina invånare, men här finns enligt Lotta Sonemalm en stor brist. Bostäderna som byggs är i helt fel prisklass, vilket gör att många kvinnor får svårt att skaffa eget boende. Istället får de slåss med alla andra bostadssökande om de billigaste lägenheterna – en kamp som är svår att vinna om man till exempel saknar jobb och inkomst. Anna-Karin beskriver att bostadslösningarna för kvinnorna som bott på Somaya-jouren ofta blir kortsiktiga. Andrahandskontrakten avlöser varandra, vilket i sig är både osäkert och stressande. Förutom oron över att inte ha tak över huvudet ska alla adresser hållas hemliga, när kvinnorna egentligen bara behöver lugn och ro. Man skulle behöva ett mer utvecklat samarbete med kommunerna i Stockholm för att ingen ska falla mellan stolarna, menar både Anna-Karin och Lotta.

Somaya har i dagsläget en utslussningslägenhet, som ska fungera som en länk mellan jourboende och egen lägenhet. I dagsläget fastnar dock många i den länken, eftersom det kan ta väldigt lång tid att få lägenhetskontrakt. Det skapar i sin tur en flaskhals som gör att kvinnorna kan få stanna på jourboendet längre än nödvändigt. Vilket i sin tur hindrar nya kvinnor i akuta situationer från att få plats på boendet. Enligt SKR:s statistik har avvisningarna från deras medlemsjourer ökat från 55 procent till 61 procent under 2012.

– Kvinnorna som bor hos oss stannar i genomsnitt fyra-fem månader, och det är jätteviktigt att de inte stannar för länge – jouren får inte bli en permanent lösning, säger Anna-Karin.

– Det kommer en tid när kvinnan inte har så stort behov av hjälp längre, hon känner sig självständig, och då är det bäst om hon får flytta ut och bestämma över sitt eget liv. Annars kan det lätt skapas en känsla av hjälplöshet och vanmakt. Målet för oss är att skapa ett långvarigt sammanhang: ett eget boende och chansen att leva ett självständigt liv, säger Maya.

Maya förklarar att jourboendet till och med kan bli påfrestande för kvinnorna, trots att de är i stort behov av det. Anledningen är, återigen, att kommunerna tänker kortsiktigt:

– Socialtjänsten tänker ofta i akutinsatser, att få in kvinnor på jourboende. Men en sak som de ofta glömmer är detaljerna runt omkring. En kvinna som kommer hit kanske inte har någonting med sig över huvud taget. Inga pengar, inget ombyte, inga rena underkläder eller ens hygienartiklar som tvål och bindor. Om man inte ens har det, då försvinner en människas värdighet ganska snabbt. Då blir det jobbigt att bo här.

Jag frågar vad det kan få för följder. Anna-Karin tittar på mig och hennes svar kommer som en kalldusch.

– Det kan göra att en del kvinnor väljer att återvända till hemmet och våldet som de flydde ifrån.

Samma slags kritik har framförts tidigare av andra jourer och riksorganisationer, även nu efter regeringens senaste budgetutspel. Jämställdhetsminister Maria Arnholm har avböjt att lämna en kommentar, men hon uttalade sig i Rapport 12 oktober:

– Stödet till jourerna är inte till för att sätta press på kommunerna. Sätta press på kommunerna gör man i socialtjänstlagen. Där är det tydligt uttalat att kommunerna har ansvaret för utsatta kvinnor och barn.

Inom Stockholms stads socialförvaltning är man medveten om ansvarsfördelningen. Linn Ljunglöv Ahlenius arbetar gentemot jourerna med organisations- och föreningsstöd, och hon förklarar att kommunens roll är att bedöma situationen och beställa insatser (såsom skyddat boende) och jourernas roll är att utföra beställningen. Och det är kanske här som problemen kan uppstå.

– Det är svårt att uttala sig när det handlar om enskilda fall, men det kanske kan hända att jouren inte delar den bedömning som socialtjänsten har gjort. Om en kvinna ansökt om bistånd men inte känner sig nöjd med beslutet finns alltid möjlighet att överklaga beslutet i förvaltningsrätten.

Hon berättar att man har tydliga riktlinjer för arbetet med våld i nära relationer, och hon antar att socialsekreterarna följer dem. Personalen utbildas fortlöpande, och vid språkförbistringar använder man alltid tolk.

Dessutom meddelar regeringen att en undersökning är på gång under ledning av Carin Götblad, som är regeringens nationella samordnare för våld i nära relationer. I juni 2014 ska den vara färdig, men till dess kan ytterligare 1 000 kvinnor och hundratals barn hinna avvisas från jourerna.

Det borde krävas ett speciellt slags energi för att orka jobba i en verksamhet med så många motgångar. Jag frågar Anna-Karin och Maya om det inte känns tungt. Nej, svarar Anna-Karin bestämt.

– Vi känner inte hopplöshet eller bitterhet. Vi måste kunna känna oss nöjda när vi går hem på kvällarna. Vi måste inse att även de små sakerna gör skillnad – det ger oss energi.

Anna-Karin ojar sig inte i första taget, men hon medger att det är en utsatt miljö att jobba i. Arbetsplatsen är hemlig, man jobbar under alias och kan aldrig berätta för familjen om vad man gör på jobbet. Dessutom gör de kortsiktiga ekonomiska bidragen att anställningstryggheten för personalen blir lidande.

Maya och Anna-Karin säger att de helst av allt bara önskar att hjälpen skulle vara jämställd: att alla kvinnor skulle få lika bra stöd var de än bor.

– Men är det verkligen vårt ansvar? frågar sig Anna-Karin.

När jag lämnar jouren får jag återigen lova att hålla adressen hemlig. Det känns ovant att bära ett så stort ansvar på sina axlar, och jag har ännu inte helt lyckats förstå hur det är att jobba här. Eller hur det är att tvingas säga nej till en kvinna som behöver ens hjälp. Hur många gånger ska det behöva hända innan samhället tar ett helhetsgrepp på frågan med kvinnors säkerhet?

Fanny Hökby är praktikant på Ordfront magasin.

Kommentarer inaktiverade.