Hacktivism

Deras strukturer flyter fritt och de har ingen central samordning eller ledare. Ändå – eller kanske just därför – arbetar de så effektivt tillsammans att de kan hålla mäktiga diktaturregimer från att kontrollera internet. Marcin de Kaminski om hackerkulturens svårgripbara organisationformer.

Av Marcin de Kaminski

Internet som sådant är inte alltid lätt att greppa. När diskussionen blir för teknisk tenderar många att sluta lyssna. Och när man väl pratar om nätets in- och utsidor kan det ibland verka magiskt. Ändå pågår där en ständig aktivitet, och därtill aktivism. Nätaktivismen är samtidigt både mycket lik och väsensskild det traditionella folkrörelsearbetet – så som nättillvaron förhåller sig till vår köttsliga vardag. Det är samma värden som försvaras, men med nya metoder och i en skepnad som inte alltid är så lätt att förstå.

Internets brist på fasta strukturer har lett till en stor men oformlig subkultur. Man kan kalla dem hackers, hacktivister eller nätaktivister. Namnen spelar egentligen ingen större roll, de används ändå mest av dess betraktare och kritiker. Själva ser de sig som tekniskt intresserade, en teknisk gemenskap. Eller möjligtvis flera i symbios existerande gemenskaper. Deras långsiktigt politiska mål skiftar, de saknar gemensam ideologi och fasta strukturer. Det som delas är en innerlig fascination för tekniken bakom nätet – och kanske en minst lika innerlig aversion för destruktion av detta.

Det samtida Iran är ett gott exempel, både för den faktiska historieskrivningen – men också för att peka på vilka värden som stod på spel och hur de kom att försvaras.

Iran stod 2009 inför ett presidentval. De regimoppositionella mobiliserade och den så kallade gröna rörelsen växte. När den sittande presidenten lät meddela att han vunnit även detta val, växte protesterna. Demonstranter menade att valet inte gått rätt till. I takt med att konflikten mellan parterna ökade i intensitet ökade också repressionen från regimen. Protesterna skulle kväsas i, som det hette, stabilitetens namn.

Den inhemska pressen var under kontroll, men inte internet. Alltså satte man igång ett antal processer för att kunna styra det digitala informationsflödet in och ut ur Iran. Regimen gick systematiskt till väga. En ansenlig mängd hem-sidor lades in i enorma censurfilter. Registreringstvång för nätanslutningar infördes. Alla försök att hemlighålla sin trafik de facto-kriminaliserades. Allt för att göra mobilisering, kommunikation och informationsspridning så svår som möjligt.

För internets tekniska gemenskaper var det här inte bara ännu ett skeende på den världspolitiska arenan. Det var en direkt krigsförklaring.

Dessa aktivister har information som sin valuta och teknik som sin livsnerv. De har växt upp med och i Internet, och ser det absoluta flertalet inskränkningar i nätets friheter som personliga provokationer. Den iranska regimens strategi upprörde många, men teknikerna skred till handling. Det handlade primärt inte om politik som sådan. Den politiska situationen i Iran var och är komplex, och lika kontextuell som på andra håll. Utan att vara väl insatt är det svårt att förstå positioner och nyanser, förstås bortom de mest flagranta överträdelserna av basala mänskliga rättigheter. Istället handlade det om det nätsliga flödet, strängt taget även det en basal rättighet – frihet till information. Detta kan sägas vara de löst men effektivt organiserade nätaktivisternas minsta gemensamma ideologi. Vi ser denna tanke återkomma även i fastare nätorganisationer som Wikileaks.

De tekniska gemenskaperna saknar fast struktur. Istället finns en uppsjö pågående projekt och föränderliga vängrupper, och kategorierna är inte sällan överlappande. Även om det inte förekommer någon uppsökande verksamhet är tröskeln till en stor del av aktivismen inte särskilt hög. Det som behövs är främst intresse nog för att hitta rätt väg till rätt grupp eller sammanhang, och därtill antingen kunskap eller lotsning till lämpligt tekniskt verktyg för att kommunicera med sina likar.

Några grupper arbetade frenetiskt med att säkerställa att existerande anonymiseringsverktyg var verksamma mot den iranska kontra-teknologin. Andra anpassade anvisningar för krypteringsverktyg till en iransk publik. Ett flertal grupper arbetade med att med stöd av ovan nämnda tekniker skyffla nyheter och analyser om det politiska läget in och ut ur landet. En stor databas med proxy-servrar, det vill säga digitala omvägar, som visade vägar runt censuren, organiserades. Ett stort nätverk för spridning av information växte fram i sociala medier, där vissa personer med erkänt god insyn i läget kom att bli aktiva noder och deras följare några led ner fick rollen som vidaresändare.

Allt detta skedde utan central samordning. Många gånger visste inte den ena handen vad den andra gjorde, men tack vare gruppernas transparens och högljuddhet var det möjligt att stärkas av de kollektiva framgångarna och lära av de misstag som gjordes. Tekniskt klaffade det mesta – och även om den gröna rörelsen i Iran till sist tvingades ge upp, startade engagemanget kring presidentvalet 2009 en ännu levande våg av nätaktivism.

Samma strategier kom att vara användbara kring vad som kom att kallas den arabiska våren. När egyptiska internetleverantörer under en tid tvingades stänga ner sin infrastruktur och därmed i princip digitalt avskärmade Egypten från omvärlden la sig bland annat svenska nätaktivister i saken, och arbetade med alternativa vägar till uppkoppling för dem som ville. När de syriska säkerhetstjänsterna visade sig utöva extensiv digital avlyssning av sina medborgare lyckades franska grupper identifiera de amerikanska företag som sålt dem deras övervakningsteknik. I Iran pågår det fortfarande en katt-och-råttalek mellan regimen och utvecklargrupper i väst, och där hålls nätet ännu öppet, om än stundtals något haltande.

Kring den här typen av aktivism finns ingen fastställd plan. Istället handlar det om en lång serie av brandkårsinsatser, där tekniskt engagemang väcks till liv när nätet upplevs vara hotat. Lösningen på hot mot demokratiska rättigheter kommer här inte från valurnan var fjärde år, föreningsbyråkrati, eller för den delen pengar.

I de tekniska gemenskaperna och dess aktivism möts dedikerade människor med internet som minsta gemensamma nämnare. Och det fungerar. Jag vet, jag var där.

Marcin de Kaminski är nätforskare och doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet.

Kommentarer inaktiverade.