Monthly Archives: april 2014

Lena Kronberg på TV4 om barnfattigdom

Lena Kronbergs krönika från 2011 i Ordfront magasin började läsas på nytt förra veckan. Av väldigt många. Den ”blev viral”, som det heter, med cirka 10 000 läsningar om dagen. Vi är förstås väldigt glada över att den viktiga och förtjänstfulla texten fick ”nytt liv”, och att ämnet med fattiga i Sverige åter fick nosa på offentlighetens högre luftlager: krönikan och ämnet uppmärksammades nämligen även av TV4, som bjöd in Lena Kronberg till sin morgonsoffa. TV4 har tydligen koll på det virala. Där formulerade Lena sig väl och engagerande. (Titta på klippet genom att klicka på hypertexten). Det som inte är roligt i sammanhanget är ju förstås att problemet med fattigdom i Sverige, och barn som drabbas av det,  tyvärr är ännu större idag än 2010.

Dror Feiler stödjer Ordfronts Bolotnajakampanj

”Vi kommer inte vända ryggen från Ryssland. Vi kommer inte vända bort blicken från Bolotnajafångarnas öde”, säger konstnären och aktivisten Dror Feiler i ett filmklipp där han ger sitt stöd till föreningen Ordfronts kampanj för den demokratiska oppositionen i Ryssland. Lyssna på vad han säger mer här!

I det offentliga rummet kan alla höra dig skrika

Rebecka Bebben Andersson kommer att närvara med sitt performancekonstverk Dygnsteckning i Föreningens Ordfronts lokaler på Karlbergsvägen 66A i Stockholm på Kulturnatten den 26 april. Inför detta publicerar vi denna essä om samtida performancekonst av Katarina Rosengren Falk.

Av Katarina Rosengren Falk

I ett starkt upplyst rum med vita väggar rinner det strilar av blod längs väggarna. Stanken från de djurkadaver som hänger på köttkrokar från taket är stark, nästan outhärdlig. Tystlåtna gestalter skrider runt i den sobra lokalen med det gråa golvet. De plastkappor och vita hättor som täcker deras kläder för tankarna till ett slakteri. Men vi befinner oss på ett galleri. Djurkadavren är en del av ett performance.

Då och då dyker det upp listor som beskriver den här sortens konsthändelser. Tio av de mest chockerande performanceverken genom tiderna radades upp i The Guardian i november förra året. Sju var skapade av män. Kvinnorna, Yoko Ono, Orlan och Marina Abramovic, hade alla skapat verk som innefattar olika slags övergrepp på deras egna kroppar. Somliga av männen hade gjort detsamma. Men inte sällan är de manliga upphovsmakarna mer orienterade mot att begå övergrepp på betraktaren. Som Vito Acconci som konstruerade ett golv i ett galleri under vilket han satt och masturberade medan publiken gick omkring ovetande om vad som pågick. Som Makode Linde, som bjöd den svenska kultureliten på en tårta som gav upp ett bokstavligt ramaskri. Ett skrik som fortplantades till ett symboliskt och debatten om när KRO arrangerade World Art Day på Moderna Museet i Stockholm förra året har ännu inte tystnat.

Performance har från början en sfär inom konsten där även kvinnor tog plats i en annars starkt mansdominerad konstvärld. Ändå är det manliga ”geniet” som invaderar museer, gallerier och andra platser för konst med skrämmande material och metoder fortfarande så gott som synonymt med vår bild av vad (performance-)konst är idag. Våld, blod, sex, död, avföring, övergrepp. Inga teman, material eller metoder tycks dessa konstscenens narcissistiska estradörer främmande. Inga skräckscenrior tycks heller skrämma bort publiken. Regelbundna skandaler som skakar om konst- och kulturvärlden verkar bara göra publik, kritiker och debattörer ännu mer besatta , bland annat av frågan om var gränsen för konsten går. Gick den inte just här? Vad tycker alla andra? Har han inte gått för långt den här gången? Som när Mike Bouchet och Paul McCarthy invaderade Portikus i Frankfurt med verket Powered A-Hole Spanish Donkey Sport Dick Drink Donkey Dong Dongs Sunscreen Model för några månader sedan. Teoretiskt välkalibrerade verk kan ändå slå fel, slå för hårt, för urskillningslöst, menade många. Som så ofta förfasades kritiker och publik , Alltmedan konstnärspersonan förblir förbluffande intakt. Fortsätter fascinationen för att självdestruktivitet som omsätts till konst fortfarande är essensen av myten om det kreativa geniet?

I ett annat rum, på en annan plats, i en annan tid, sitter en skygg gestalt böjd över ett skrivbord och tecknar. Hon arbetar febrilt, febrigt. Bakom henne i skyltfönstret glimmar en karta över Stockholm. Till synes utan systematik slocknar ljuspunkt efter ljuspunkt på kartan. Under vargtimmarna är den helst nersläckt. Inte sällan är Rebecka Bebben Andersson väldigt rädd då. Som den gången då hon genomförde sitt performance Dygnsteckning på Djurgården när hennes gallerist blev tvungen att åka dit med sin hund och hålla henne sällskap.

Men låt oss ta ett steg tillbaka in i slakteriet/galleriet där det manliga geniet tronar bland sin giriga publik. De där konstkännarna som gillar kittlingen i att bli skrämda. De där som vill bli äcklade. De där som säkert arbetar med reklam, med PR och marknadsföring,. De som har hög lön och hipsterkostymer. Eller , om det är verkligt artistiska, hårdrocksstyling eftersom de just har startat upp bandet från förr. I perfekta outfits och frisyrer glider de omkring bland det som ska föreställa blod eller bajs.

En återblick in i det mörka rum någonstans i centrala Stockholm där Bebben Andersson sitter och tecknar. Mitt i natten, när hela Nollikartan är släckt och det är mörkt där utanför, är hon ibland så skräckslagen att hon vibrerar, för att det ska bli inbrott eller börja brinna, skräckslagen för att hon ska bli våldtagen eller att det ska komma stora feta råttor upp ur källaren. Statistiken flimrar förbi. Den som hon har skildrat i andra verk. Den som visar att skräcken inte är fantasier utan verklighet för somliga som råkar promenera genom dåligt upplysta innerstadsparker en sommarnatt. För några som åker med fel taxi hem från krogen. Som vännen som blev överfallen och våldtagen och lever med PTS sedan dess. Pennan med den svarta färgen glider över pappersrullen. Där utanför stannar någon upp, tittar diskret. Somliga läser på lappen i skyltfönstret. Andra håller kvar blicken vid den tecknande gestalten. Många går bara förbi.

Andra sorters performance förstör hela museibyggnader med bruna sörjor. Om någon blir rädd, äcklad, traumatiserad är det en del av verket. Att rummen konstrueras som otrygga är ett mål i sig. Den som ser Rebecka Bebben Andersson teckna sig igenom smärta och skräck blir inte rädd. Inte heller den långa teckningen som är ett av resultaten av Dygnsteckning är särskilt skrämmande. Det är konst som barn brukar tycka om. Teckningarna lockar och bjuder in med ett tilltal som liknar sagans. Sådär så att vi alla vet att det blir bra på slutet. Att häxan brinner upp, att trollet ramlar ner för ett stup, att vargen blir uppsprättad och Mårran försvinner ut över nejden för att aldrig mer återvända.

Vem vågar vistas i det konstens rum hon skapar? Var tar all ångest och skräck vägen? Kontrollförlusten av att vara ensam i mörka rum, av att riskera att utsättas för andras godtycke, för någons så kallade ondska, eller ”goda vilja”. Skam över att vara vuxen och rädd för mörkret, rädd för spindlar eller för andra människor. Prestationsångest över att inte vara tillräckligt nyttig och narcissistisk för vår tid, över att inte orka och räcka till sådär som alla de andra gör.

Dygnsteckning handlar om allt det, och mycket mer. Om att återta kontrollen när fobier går över styr, när desperata försök att hantera ångesten misslyckas. Självdestruktiviteten i besattheten och fixeringen vid de egna fantasierna kommer till uttryck genom små, exakta, omsorgsfullt koreograferade handrörelser som klingar klassisk kvinnlighet. Steget från att maniskt föra den vassa spetsen på pennan över de enorma pappren till ett paper cut som gör att blodet sipprar fram är inte långt. Och därifrån till att skära sig själv?

För att hålla sig vaken äter hon bara choklad. Choklad som var just det som Bouchet och McCarthy använde för att de(kon)struera den anrik konsthall, kritisera den elitistiska och hierarkiska borgerliga konstvärlden, hata kapitalismen.

Skräck, självdestruktivitet, övergrepp, och kritik av de rum som visar konst skildras genom och i och genom både Dygnsteckning och Powered A-hole… Liknande teman, vitt skild estetik, snarlika utgångpunkter, väsensskilda uttryck. Konstens kön är en del av förklaringen till varför. Konstpubliken är en annan. I blodet, bajset och spyorna trängs de som har makt över sina egna, och andras, liv, de som äger tolkningsföreträdet, som har kontroll över sin egen och andras framtid. Stående på tolkningsföreträdets stabila emotionella grund törs de tappa balansen. En stunds kontrollförlust ger säkert en skön kick för den som har så mycket makt att bara den egna kroppen kan användas för att förlora fotfästet. För de som redan äts upp av kampen mot vanmakt, utmattning och kanske ångest är det antagligen inte särskilt lockande att gå in i ett gallerirum med eller utan djurkadaver på väggarna. Men att kika in i ett skyltfönster där det sitter en mörkrädd person och tecknar kan kanske ge en annan upplevelse.

Verk som Lindes tårtskrev och Bouchet och McCarthys väldiga anus förtjänar förstås sin framskjutna plats på konstscenen som de estetiska omsättningar av teoretiskt skarp makt-, civilisations-, kapitalist-, approprieringskritik de är. Men bara så länge inte mer finstilta estetiska uttryck som associeras till traditionell femininitet osynliggörs. Och kanske så länge inte brutaliteten fungerar allt för exkluderande? Men det är ju, som så ofta när det gäller konst, en fråga som kanske ingen kan svara på.

Katarina Rosengren Falk är feministisk konst- och kulturskribent.

 

 

Jan Hammarlund stödjer Ordfronts Bolotnajakampanj

Vad har den ryska aktivistgruppen Pussy Riot, journalisten Stig Fredriksson och artisten Jan Hammarlund gemensamt? Jo, alla ger sitt stöd till föreningen Ordfronts kampanj ”Låt oss snacka Bolotnaja” som ger röst åt den demokratiska oppositionen i Ryssland. Lyssna på vad Jan Hammarlund säger här!

”Jag kommer ur ett underläge”, intervju med Cristina Gottfrisson

Ingen trevlig kväll

Hon ger de som är sjuka, utnyttjade, svaga och olyckliga en plats och röst på scen. Cristina Gottfridssons pjäser är inte den trevliga avslutningen på en kväll med restaurangbesök.

Av Pia Huss

Cristina Gottfridsson är en dramatiker med egna och mycket påtagliga erfarenheter av hur det är att bli osynliggjord och av hur mycket smärta det kan innebära att leva.
– Jag kommer ur ett underläge. Min pappa var bara 34 år när han dog i sviterna efter sin barndoms reumatiska feber. Hans föräldrar hade varit för fattiga för att köpa den medicin som kunde ha skyddat honom. Detta, att vara för fattig för att kunna hjälpa den man älskar mest, det väckte en fruktansvärd vrede inom mig redan som liten. När jag sedan växte upp jobbade min mamma extra i garderoben på Ystad Teater. Jag fick följa med och sög i mig allt jag kunde. Redan då insåg jag vilka röster som fick komma till uttryck, och de var inte mina.
I sina pjäser rör sig Cristina Gottfridsson ofta nära de mörkaste bråddjupen, och spanar ner i de avgrunder andra gärna vänder blicken från; de fattiga, de sjuka, de utnyttjade och olyckliga, de missbrukande och de förstummade. Hill och Gargamella hette debutpjäsen från 1994 som, trots sitt föga publikfriande tema organdonationer, gjorde succé hos en omskakad publik i vad Cristina skrattande etiketterar som »dåvarande operettmalmö«.
– Men det var tack vare dåvarande teaterchefen Staffan Valdemar Holm och den vidsynta ledningen på Hipp (Malmö Stadsteater) som pjäsen och jag, fick en chans.
Alkohålet, Strypartösen, Mamman som inte visste, Vanfödd kärlek och Malmö för the fittest är namnen på några andra av Cristina Gottfridssons verk som väckt uppmärksamhet och ibland vrede. För som sagt, för den som ställt in sig på en »trevlig kväll« på teatern kan Gottfridssons verk bli obekväma. De tvingar publiken att snudda vid det som gör ont, kanske ompröva sina åsikter, och möta sådana som kränkta och utnyttjade barn och marginaliserade vuxna. Malmö for the fittest spelades under vintern på Malmö Stadsteater och handlar om de malmöiter vars förutsättningar inte passar in i Anders Borgs eller Fredrik Reinfeldts föreställningsvärld. Den verklighet som beskrivs ligger långt ifrån de flesta ledande politikers. Ändå pågår den hela tiden för många med psykiska problem, för arbetslösa, utförsäkrade, funktionshindrade, med flera. Men inte bara konservativa politiker ställer sig oförstående till vad som med vrede, humor och respekt skildras i Malmö for the fittest – där man precis lika gärna hade kunnat byta ut ordet »Malmö« mot »Sverige«.
– Vissa tyckte till och med att vi gjorde narr av handikappade, det är den där tassiga uppfattningen, en slags omvänd fördomsfullhet. Man får inte säga som det är, eller skämta om de som är svaga. Men det fina var att många som själva har funktionshinder, liksom de som aldrig annars brukar söka sig till teatern, kom och såg föreställningen och älskade den drastiska ironin.
Cristina har själv nära anhöriga med såväl psykiska som fysiska funktionsnedsättningar och vet precis vad hon talar om. Vi återkommer till avgrunden mellan scen och salong. Att det som skildras på de stora teatrarna mer sällan speglar de mångas liv och villkor. Samtidigt är det åter dags för en scenisk uppercut från Cristina Gottfridsson. I april har hennes pjäs Fallet Kapten Klänning urpremiär på Uppsala Stadsteater. Allan Svensson gör rollen som Göran Lindberg, den utåt sett så hygglige och genusmedvetne polischefen som visade sig vara en sadistisk sexköpare och våldtäktsman. En man som systematiskt begick övergrepp på mycket unga flickor, och dessutom bedrev koppleri där han såg till att andra män också fick tillgång till dessa »flickbekanta«. Hans handlingar ledde till slut till fängelse. Nyligen släpptes han ut igen. Cristina Gottfridsson kommenterar drastiskt på sin distinkta skånska:
– Han är ju historia nu, så skit i honom! Det viktiga med att berätta om vad han gjort är att sätta ljus på frågan. Allt detta fruktansvärda som unga människor, mest tjejer men också några killar, utsätts för hela tiden. Det är det vi måste våga se och göra något åt.
Ändå är detta långt ifrån självklart i en tid då nyliberalismen urholkar samhället och du, till sista andetaget, förväntas hålla arbetslinjen och vara din egen entreprenör och det blir mer och mer viktigt är att visa upp en snygg yta.
– Vem fan vill närma sig det som finns därunder, det stinker ju! utbrister Cristina med svart blänk i blicken.
Hennes fråga är befogad. När avståndet mellan trygghet och misär krymper. När tystnad råder på arbetsplatser där det förr var högt i tak. När arbetsmarknadens krav och successiva utslagning står i bjärt kontrast mot regeringens orerande om höjd pensionsålder. När behovet av snabbfixad, lättsmält och lättzappad förströelse pockar på. Vem orkar då engagera sig för vad som händer med de unga på nätet? Och ändå är det precis det vi borde göra eftersom det är där exponeringen av unga pågår, de sexuella inviterna görs och kontakterna knyts, helt öppet, men på samma gång näst intill osynligt.
I detta läge blir det förstås intrikat för teatern att våga beröra, föra aktiv debatt och samtidigt attrahera den stora publiken. För storpublik är vad som gäller när beslutsfattare ska bevilja anslag till kulturen. Eftersom de, som Cristina Gottfridsson säger, »är så sjukt intresserade av sälj«. Cristina Gottfridsson märker ett växande motstånd mot de »skitiga« ämnena:
– Men vi måste ju prata om hur unga blir sexuellt utnyttjade, vi kan inte bara lägga huvudet på sned och tycka synd om och lämna över skriverierna till kvällspressen!
Teaterchefen Linus Tunström och ensemblen på Uppsala Stadsteater var dock öppna för Cristinas pjäsförslag om turerna kring Göran Lindberg, den så kallade »Kapten Klänning« kommer ju från Uppsala, och var länspolismästare just i Uppsala 1997–2006.
– Jag var hur motiverad som helst att skriva pjäsen och trodde att det kanske skulle ta ett halvår. Men jag hade aldrig kunnat förutse hur extremt påverkad jag skulle bli av materialet. Bara förundersökningen var på 3 000 sidor. Det var hemskt att inse hur många unga som mår fruktansvärt dåligt efter att ha blivit sexuellt utnyttjande. Och detta är inte alls något isolerat fenomen för ungdomar med sociala eller drogrelaterade problem.
Dessa unga mötte Cristina Gottfridsson i det omfattande researchmaterialet inför pjäsen Kapten Klänning.
– Det gjorde ont att läsa om dem. Om sköra tjejer som gör sig själva så illa. Det är som om något helt trasats sönder inom dem.
Och så träffade de Göran Lindberg, fick kontakt med honom på en av nätets kontaktsidor. Göran Lindberg lindade in sitt tal i en farbroderlighet, flera av flickorna var väldigt unga, fjorton år och så. Små övergivna flickor som fick förtroende för Lindberg men sen … ändå fortsatte många av dem att träffa honom. De blev något kompensatoriskt, han var vidrig och livsfarlig ena stunden men kunde den andra uppmuntra dem och hjälpa dem med pengar till hyran, till studier eller kanske lova dem att skjutsa dem till sina föräldrar från ett skolhem. Det fanns så mycket skit i det här och ju mer jag tog reda på desto mer förbannad blev jag. Bara detta med deras skräck när han öppnade sin helvetesväska fylld med piskor och andra »sexleksaker«.
Cristina blev skakad i sina grundvalar men på Uppsala Stadsteater uppstod nervositet:»Nääär kommer manuset?« frågade teatern allt mer uppgivet, härmar Gottfridsson. Jag trodde det skulle ta ett halvår men behövde ett och ett halvt år, för detta som blev det svåraste jag gjort.
Under arbetet med Kapten Klänning flyttade Cristina Gottfridsson fokus från Göran Lindberg till flickorna och deras individuella öden. Hon lyfte även fram de poliser som tog flickornas anmälningar på allvar.
– Vi snackar ofta mycket skit om polisen, men det finns många bra inom kåren. När det gällde Göran Lindberg var det några kvinnliga poliser som hade mod och civilkurage. De fortsatte utreda trots att den misstänkte var en helig ko. Jag menar att Göran Lindberg var en förebild och reste runt som jämställdhetsapostel. Du fattar hur mycket motstånd de här poliserna fick! Och ändå vågade de riskera både jobb och anseende för att bevisa hans skuld. Det tycker jag är helt enastående strongt.
Långsamt är kanske ändå en förändring på väg. Många 80- och 90-talister, vare sig de är män eller kvinnor, revolterar mot det sexistiska förtrycket. Den offentliga kritiken av ett av manschauvinism inpyrt åklagarväsende växer. Men det behövs många starka röster som bryter igenom hymlandet, röster som kan och vill berätta, gestalta och ifrågasätta. Cristina Gottfridssons stämma är en av dem. Hon drivs av indignation, vrede, medkänsla och hoppet om ett jämlikt samhälle:
– Alla dessa flickor vars självbild är så dålig att de inte ens själva tycker att någon ska bry sig om dem, eller tro på vad de utsatts för. Jag vill förstå vad som händer och visa hur mycket skit det finns, upp på bordet med det bara! Vad är det vi kallar för civilisation när vi tillåter att unga tjejer konsumeras för sexuell njutning och där internet fungerar som en enda jävla virtuell bordell. Vi får aldrig slå oss till ro!

Pia Huss

Cristina Gottfridsson debuterade 1994 som dramatikermed Hill och Gargamella. Sedan dess har hon skrivit ett 40-tal pjäser som finns översatta till tyska, engelska, franska, ungerska, danska och norska.
Dramatik i urval:
När man får främmad
Mamman som inte visste
Farliga förbindelser
Min morbror är själve djävulen
Mohamlet
Änglakaramellen
Vanfödd kärlek
Honungshjärta
Alkohålet
Ett hjärtslag bort
H-20+NaCl+Au=Love
Hobbyspaggens fru
Stringmormor
Slimmad//Slajsad:)Softad, Störd/:D
Malmö för the fittest
Fallet Kapten Klänning

Med stöd av bland andra Film i Skåne och Svenska Filminstitutet, fördjupar nu Cristina Gottfridsson undersökningen av sexuellt utsatta flickor för ett långfilmsmanus.

Övergreppens anatomi

Enligt professorn i barn- och ungdomspsykiatri Karl Göran Swedin vid Linköpings universitet, sker sexuella övergrepp i alla miljöer. Det behöver inte vara fråga om »snuskgubbar« eller handla om incestuösa utnyttjanden. Övergrepp kan lika väl ske bland jämnåriga från samma skola eller grupp.
Det är absolut ingen fråga som bara berör särskilda grupper. Det kan drabba flickor som aldrig skulle komma på tanken att utsätta sig för gränslös sex, som aldrig lagt ut någon avklädd bild på nätet, som studerar och har välfungerande familj, vänner och fritid. Det är inte ovanligt att en sådan tjej, kanske berusad och kraftlös, utsätts för våldtäkt eller andra övergrepp av en eller flera killar till exempel på en fest.
En sådan händelse leder oftast till skam och självhat och kan bli inledningen till ett självbestraffande exponerande på nätet. Det är också vanligt att flickor försöker döva sin ångest med en ännu större smärta, nämligen den att åter söka upp förövarna för att försöka »sudda ut« den tidigare händelsen. Resultatet blir förstås katastrofalt med vidhängande skvaller och utfrysning. Så följer en destruktiv spiral av ökande självhat och självskadebeteende.
Det är skrämmande lite som över tid förändrats när det gäller synen på sexuellt utnyttjade flickor och kvinnor.
I Eva F Dahlgrens bok Fallna kvinnor – När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut (Forum 2013), tydliggörs att det tidiga 1900-talets så kallade fallna kvinnor oftast var helt vanliga unga flickor som av olika skäl; fattigdom, trångboddhet, behovet att försörja ett eget barn eller syskon, sökte sig till större städer där de dock, om de alls hittade ett arbete, avlönades extremt dåligt. Att som ensam outbildad flicka/kvinna försörja sig under tidigt 1900-tal var snudd på omöjligt. Kvinnor tjänade en bråkdel i jämförelse med män. När, ofta av en slump, ett tillfälle att sälja sex uppstod, blev det för många en temporär »räddning«. Fast förstås inte. De internerades, straffades och socialt brännmärktes medan de sexköpande männen gick fria. Poliser som själva utnyttjade de utsatta flickorna kunde vara desamma som dagen därpå förde dem till tvångsarbetsanstalt.
Att läsa Eva F Dahlgren synliggör bågen mellan då och nu. 100 år senare finns skuld och skambeläggandet av kvinnor kvar även om den tar sig andra uttryck. Tvångsarbetsanstalterna ockuperar nu istället de utsatta flickornas inre. För nog må vi kalla det för en subtil »inlåsning« när unga kvinnor själva utsätter sig för våldsamt sex eller skär djupa sår med rakblad i sina armar. Allt för att döva sin smärta med en än värre.
2014 har flickor själva tagit över den straffande funktion samhället en gång ivrade för. Den som vidmakthålls genom en förvånande utbredd och skrämmande repressiv sexistisk attityd. I nyhetsrapporteringen får vi hårresande berättelser om hur våldtäktsdömda killar mottas med blommor medan de utsatta tjejerna blir socialt utfrusna och tvingas flytta långt bort. Löpsedlar berättar fetstilt om åklagares kränkande behandling, och trots kvinnors anmälningar och klara bevis läggs åtal om våldtäkt ofta ner. På sociala och offentliga media debatteras samtyckeslagen. Ändå är det förvånansvärt tyst kring frågan om vad som ännu 2014 skapar så kvinnofientliga attityder. Tyst trots att forskare, socialarbetare och psykologer är överens om att det viktigaste för utsatta flickor är att få mod att våga berätta om vad de varit med om. Att det oerhört plågsamma benämnandet av känslor och erfarenheter, att det ändå ger en öppning framåt. Under förutsättning då förstås att någon finns där som uppriktigt och öppensinnat vågar lyssna, ta in och finnas kvar.
Trots det kniper vi käft. »Det stinker ju« som dramatikern Cristina Gottfridsson säger. Men brottsofferadvokaten Elisabeth Massi Fritz skräder aldrig orden. Så här bloggade hon i oktober 2013 apropå hovrättens friande dom för de killar som i grupp våldtog en ung flicka:
»Hur svårt är det att förstå att en 15 årig flicka inte vill ha löpande band sex med fem olika pojkar och en sjätte som försökte ha sex med henne /…/ Kan felet i stället vara de som sitter och dömer, de ledamöter som värderar bevisningen på ett sätt som gör i vart fall mig väldigt förvånad många gånger i just våldtäktsmål.
Hovrättens friande dom gör mig inte bara förvånad utan orolig över den utveckling vi är på väg mot. En utveckling som leder till att det blir näst intill omöjligt att få fällande domar i våldtäktsmål. Tron på rättsväsendet går förlorad. Alla brottsoffer som lider av de våldtäkter som de blir utsatta för, varför pratar ingen om dem?«

De lurade

Vad hände med barnen? Som väl aldrig varit så prioriterade som i denna tid, och samtidigt så brutalt lurade. För det är inte barn och unga som själva skapar skolor och fritidshem som inte fungerar. Det är politiska beslut. Och det är kloka politiska beslut som behövs. När inte sådana finns överlåts det stora ansvaret till föräldrar, ”duktiga” och pålästa föräldrar som förstår att göra rätt val för sina barn. Och när inte sådana föräldrar finns, då överlåts ansvaret till?… ja vem då?
Och nu går det dåligt för Sverige; ännu en ny Pisaundersökning har presenterats, och ännu ett dystert resultat. Denna gång gäller det 15-åringarnas problemlösningsförmåga, provuppgifterna utgår från vardagsnära problem som inte har direkt koppling till skolans ämnen. Genomsnittspoängen i provet är 500, svenska elever har 491 poäng. Skolverket vet inte säkert vad som ligger bakom de relativt svaga resultaten. Däremot finns en rad hypoteser.
– Uthållighet och motivation är viktigt för att kunna lösa problem. Det kan handla om vilket stöd som ges i undervisningen men också om elevers attityder. Det samlade resultatet från PISA är allvarligt. Vi behöver mer kunskap om orsaker men skolan måste också ges allts stöd för att stärka elevernas breda kunskaper och förmågor, säger Helén Ängmo, överdirektörpå Skolverket
Ytterligare en dyster rapport landar från samma Skolverk. Nu handlar det om fritidshemmen: Eleverna i fritidshem får allt sämre tillgång till personal, grupperna blir större och personalens utbildningsnivå sjunker. Statistiken visar även att den negativa utvecklingen har pågått under många år.
Det finns ett märkligt revirtänkande inom svensk utbildning och kulturpolitik. Ett avskräckande exempel är att statssekreteraren vid utbildningsdepartementet, Peter Honeth, har yttrat sig och sagt: ”att Kungl. Bibliotekets huvudroll är att vara ett forskningsbibliotek och att det nationella uppdraget som samordnare för allmänna biblioteksväsendet snarast är att betrakta som en biroll.” Se där, folkbiblioteken är förvandlade till en biroll trots att Kungliga bibliotekeket har ett uppdrag från regeringen. Detta uttalande i en tid när samordning behövs mer än någonsin. Är det statssekretarens egen okunnighet eller är det ministerns uppfattning?
Alla barn behöver förstås bra skolor, fritis och bibliotek – men vissa barn drabbas mer än andra. De som i valfrihetens namn inte har något val.
Marianne Steinsaphir

 

Alliansen och klimatet

För dig som tycker att vår tids stora ödesfråga kanske borde finnas med på ett hörn även i årets valrörelse finns hos gröna tankesmedjan Cogito nu en föredömlig genomgång av den borgerliga regeringens klimatpolitik till dags dato. (Spoiler Alert: den är kritisk.)

Johan Berggren