”Jag kommer ur ett underläge”, intervju med Cristina Gottfrisson

Ingen trevlig kväll

Hon ger de som är sjuka, utnyttjade, svaga och olyckliga en plats och röst på scen. Cristina Gottfridssons pjäser är inte den trevliga avslutningen på en kväll med restaurangbesök.

Av Pia Huss

Cristina Gottfridsson är en dramatiker med egna och mycket påtagliga erfarenheter av hur det är att bli osynliggjord och av hur mycket smärta det kan innebära att leva.
– Jag kommer ur ett underläge. Min pappa var bara 34 år när han dog i sviterna efter sin barndoms reumatiska feber. Hans föräldrar hade varit för fattiga för att köpa den medicin som kunde ha skyddat honom. Detta, att vara för fattig för att kunna hjälpa den man älskar mest, det väckte en fruktansvärd vrede inom mig redan som liten. När jag sedan växte upp jobbade min mamma extra i garderoben på Ystad Teater. Jag fick följa med och sög i mig allt jag kunde. Redan då insåg jag vilka röster som fick komma till uttryck, och de var inte mina.
I sina pjäser rör sig Cristina Gottfridsson ofta nära de mörkaste bråddjupen, och spanar ner i de avgrunder andra gärna vänder blicken från; de fattiga, de sjuka, de utnyttjade och olyckliga, de missbrukande och de förstummade. Hill och Gargamella hette debutpjäsen från 1994 som, trots sitt föga publikfriande tema organdonationer, gjorde succé hos en omskakad publik i vad Cristina skrattande etiketterar som »dåvarande operettmalmö«.
– Men det var tack vare dåvarande teaterchefen Staffan Valdemar Holm och den vidsynta ledningen på Hipp (Malmö Stadsteater) som pjäsen och jag, fick en chans.
Alkohålet, Strypartösen, Mamman som inte visste, Vanfödd kärlek och Malmö för the fittest är namnen på några andra av Cristina Gottfridssons verk som väckt uppmärksamhet och ibland vrede. För som sagt, för den som ställt in sig på en »trevlig kväll« på teatern kan Gottfridssons verk bli obekväma. De tvingar publiken att snudda vid det som gör ont, kanske ompröva sina åsikter, och möta sådana som kränkta och utnyttjade barn och marginaliserade vuxna. Malmö for the fittest spelades under vintern på Malmö Stadsteater och handlar om de malmöiter vars förutsättningar inte passar in i Anders Borgs eller Fredrik Reinfeldts föreställningsvärld. Den verklighet som beskrivs ligger långt ifrån de flesta ledande politikers. Ändå pågår den hela tiden för många med psykiska problem, för arbetslösa, utförsäkrade, funktionshindrade, med flera. Men inte bara konservativa politiker ställer sig oförstående till vad som med vrede, humor och respekt skildras i Malmö for the fittest – där man precis lika gärna hade kunnat byta ut ordet »Malmö« mot »Sverige«.
– Vissa tyckte till och med att vi gjorde narr av handikappade, det är den där tassiga uppfattningen, en slags omvänd fördomsfullhet. Man får inte säga som det är, eller skämta om de som är svaga. Men det fina var att många som själva har funktionshinder, liksom de som aldrig annars brukar söka sig till teatern, kom och såg föreställningen och älskade den drastiska ironin.
Cristina har själv nära anhöriga med såväl psykiska som fysiska funktionsnedsättningar och vet precis vad hon talar om. Vi återkommer till avgrunden mellan scen och salong. Att det som skildras på de stora teatrarna mer sällan speglar de mångas liv och villkor. Samtidigt är det åter dags för en scenisk uppercut från Cristina Gottfridsson. I april har hennes pjäs Fallet Kapten Klänning urpremiär på Uppsala Stadsteater. Allan Svensson gör rollen som Göran Lindberg, den utåt sett så hygglige och genusmedvetne polischefen som visade sig vara en sadistisk sexköpare och våldtäktsman. En man som systematiskt begick övergrepp på mycket unga flickor, och dessutom bedrev koppleri där han såg till att andra män också fick tillgång till dessa »flickbekanta«. Hans handlingar ledde till slut till fängelse. Nyligen släpptes han ut igen. Cristina Gottfridsson kommenterar drastiskt på sin distinkta skånska:
– Han är ju historia nu, så skit i honom! Det viktiga med att berätta om vad han gjort är att sätta ljus på frågan. Allt detta fruktansvärda som unga människor, mest tjejer men också några killar, utsätts för hela tiden. Det är det vi måste våga se och göra något åt.
Ändå är detta långt ifrån självklart i en tid då nyliberalismen urholkar samhället och du, till sista andetaget, förväntas hålla arbetslinjen och vara din egen entreprenör och det blir mer och mer viktigt är att visa upp en snygg yta.
– Vem fan vill närma sig det som finns därunder, det stinker ju! utbrister Cristina med svart blänk i blicken.
Hennes fråga är befogad. När avståndet mellan trygghet och misär krymper. När tystnad råder på arbetsplatser där det förr var högt i tak. När arbetsmarknadens krav och successiva utslagning står i bjärt kontrast mot regeringens orerande om höjd pensionsålder. När behovet av snabbfixad, lättsmält och lättzappad förströelse pockar på. Vem orkar då engagera sig för vad som händer med de unga på nätet? Och ändå är det precis det vi borde göra eftersom det är där exponeringen av unga pågår, de sexuella inviterna görs och kontakterna knyts, helt öppet, men på samma gång näst intill osynligt.
I detta läge blir det förstås intrikat för teatern att våga beröra, föra aktiv debatt och samtidigt attrahera den stora publiken. För storpublik är vad som gäller när beslutsfattare ska bevilja anslag till kulturen. Eftersom de, som Cristina Gottfridsson säger, »är så sjukt intresserade av sälj«. Cristina Gottfridsson märker ett växande motstånd mot de »skitiga« ämnena:
– Men vi måste ju prata om hur unga blir sexuellt utnyttjade, vi kan inte bara lägga huvudet på sned och tycka synd om och lämna över skriverierna till kvällspressen!
Teaterchefen Linus Tunström och ensemblen på Uppsala Stadsteater var dock öppna för Cristinas pjäsförslag om turerna kring Göran Lindberg, den så kallade »Kapten Klänning« kommer ju från Uppsala, och var länspolismästare just i Uppsala 1997–2006.
– Jag var hur motiverad som helst att skriva pjäsen och trodde att det kanske skulle ta ett halvår. Men jag hade aldrig kunnat förutse hur extremt påverkad jag skulle bli av materialet. Bara förundersökningen var på 3 000 sidor. Det var hemskt att inse hur många unga som mår fruktansvärt dåligt efter att ha blivit sexuellt utnyttjande. Och detta är inte alls något isolerat fenomen för ungdomar med sociala eller drogrelaterade problem.
Dessa unga mötte Cristina Gottfridsson i det omfattande researchmaterialet inför pjäsen Kapten Klänning.
– Det gjorde ont att läsa om dem. Om sköra tjejer som gör sig själva så illa. Det är som om något helt trasats sönder inom dem.
Och så träffade de Göran Lindberg, fick kontakt med honom på en av nätets kontaktsidor. Göran Lindberg lindade in sitt tal i en farbroderlighet, flera av flickorna var väldigt unga, fjorton år och så. Små övergivna flickor som fick förtroende för Lindberg men sen … ändå fortsatte många av dem att träffa honom. De blev något kompensatoriskt, han var vidrig och livsfarlig ena stunden men kunde den andra uppmuntra dem och hjälpa dem med pengar till hyran, till studier eller kanske lova dem att skjutsa dem till sina föräldrar från ett skolhem. Det fanns så mycket skit i det här och ju mer jag tog reda på desto mer förbannad blev jag. Bara detta med deras skräck när han öppnade sin helvetesväska fylld med piskor och andra »sexleksaker«.
Cristina blev skakad i sina grundvalar men på Uppsala Stadsteater uppstod nervositet:»Nääär kommer manuset?« frågade teatern allt mer uppgivet, härmar Gottfridsson. Jag trodde det skulle ta ett halvår men behövde ett och ett halvt år, för detta som blev det svåraste jag gjort.
Under arbetet med Kapten Klänning flyttade Cristina Gottfridsson fokus från Göran Lindberg till flickorna och deras individuella öden. Hon lyfte även fram de poliser som tog flickornas anmälningar på allvar.
– Vi snackar ofta mycket skit om polisen, men det finns många bra inom kåren. När det gällde Göran Lindberg var det några kvinnliga poliser som hade mod och civilkurage. De fortsatte utreda trots att den misstänkte var en helig ko. Jag menar att Göran Lindberg var en förebild och reste runt som jämställdhetsapostel. Du fattar hur mycket motstånd de här poliserna fick! Och ändå vågade de riskera både jobb och anseende för att bevisa hans skuld. Det tycker jag är helt enastående strongt.
Långsamt är kanske ändå en förändring på väg. Många 80- och 90-talister, vare sig de är män eller kvinnor, revolterar mot det sexistiska förtrycket. Den offentliga kritiken av ett av manschauvinism inpyrt åklagarväsende växer. Men det behövs många starka röster som bryter igenom hymlandet, röster som kan och vill berätta, gestalta och ifrågasätta. Cristina Gottfridssons stämma är en av dem. Hon drivs av indignation, vrede, medkänsla och hoppet om ett jämlikt samhälle:
– Alla dessa flickor vars självbild är så dålig att de inte ens själva tycker att någon ska bry sig om dem, eller tro på vad de utsatts för. Jag vill förstå vad som händer och visa hur mycket skit det finns, upp på bordet med det bara! Vad är det vi kallar för civilisation när vi tillåter att unga tjejer konsumeras för sexuell njutning och där internet fungerar som en enda jävla virtuell bordell. Vi får aldrig slå oss till ro!

Pia Huss

Cristina Gottfridsson debuterade 1994 som dramatikermed Hill och Gargamella. Sedan dess har hon skrivit ett 40-tal pjäser som finns översatta till tyska, engelska, franska, ungerska, danska och norska.
Dramatik i urval:
När man får främmad
Mamman som inte visste
Farliga förbindelser
Min morbror är själve djävulen
Mohamlet
Änglakaramellen
Vanfödd kärlek
Honungshjärta
Alkohålet
Ett hjärtslag bort
H-20+NaCl+Au=Love
Hobbyspaggens fru
Stringmormor
Slimmad//Slajsad:)Softad, Störd/:D
Malmö för the fittest
Fallet Kapten Klänning

Med stöd av bland andra Film i Skåne och Svenska Filminstitutet, fördjupar nu Cristina Gottfridsson undersökningen av sexuellt utsatta flickor för ett långfilmsmanus.

Övergreppens anatomi

Enligt professorn i barn- och ungdomspsykiatri Karl Göran Swedin vid Linköpings universitet, sker sexuella övergrepp i alla miljöer. Det behöver inte vara fråga om »snuskgubbar« eller handla om incestuösa utnyttjanden. Övergrepp kan lika väl ske bland jämnåriga från samma skola eller grupp.
Det är absolut ingen fråga som bara berör särskilda grupper. Det kan drabba flickor som aldrig skulle komma på tanken att utsätta sig för gränslös sex, som aldrig lagt ut någon avklädd bild på nätet, som studerar och har välfungerande familj, vänner och fritid. Det är inte ovanligt att en sådan tjej, kanske berusad och kraftlös, utsätts för våldtäkt eller andra övergrepp av en eller flera killar till exempel på en fest.
En sådan händelse leder oftast till skam och självhat och kan bli inledningen till ett självbestraffande exponerande på nätet. Det är också vanligt att flickor försöker döva sin ångest med en ännu större smärta, nämligen den att åter söka upp förövarna för att försöka »sudda ut« den tidigare händelsen. Resultatet blir förstås katastrofalt med vidhängande skvaller och utfrysning. Så följer en destruktiv spiral av ökande självhat och självskadebeteende.
Det är skrämmande lite som över tid förändrats när det gäller synen på sexuellt utnyttjade flickor och kvinnor.
I Eva F Dahlgrens bok Fallna kvinnor – När samhällets bottensats skulle lära sig veta hut (Forum 2013), tydliggörs att det tidiga 1900-talets så kallade fallna kvinnor oftast var helt vanliga unga flickor som av olika skäl; fattigdom, trångboddhet, behovet att försörja ett eget barn eller syskon, sökte sig till större städer där de dock, om de alls hittade ett arbete, avlönades extremt dåligt. Att som ensam outbildad flicka/kvinna försörja sig under tidigt 1900-tal var snudd på omöjligt. Kvinnor tjänade en bråkdel i jämförelse med män. När, ofta av en slump, ett tillfälle att sälja sex uppstod, blev det för många en temporär »räddning«. Fast förstås inte. De internerades, straffades och socialt brännmärktes medan de sexköpande männen gick fria. Poliser som själva utnyttjade de utsatta flickorna kunde vara desamma som dagen därpå förde dem till tvångsarbetsanstalt.
Att läsa Eva F Dahlgren synliggör bågen mellan då och nu. 100 år senare finns skuld och skambeläggandet av kvinnor kvar även om den tar sig andra uttryck. Tvångsarbetsanstalterna ockuperar nu istället de utsatta flickornas inre. För nog må vi kalla det för en subtil »inlåsning« när unga kvinnor själva utsätter sig för våldsamt sex eller skär djupa sår med rakblad i sina armar. Allt för att döva sin smärta med en än värre.
2014 har flickor själva tagit över den straffande funktion samhället en gång ivrade för. Den som vidmakthålls genom en förvånande utbredd och skrämmande repressiv sexistisk attityd. I nyhetsrapporteringen får vi hårresande berättelser om hur våldtäktsdömda killar mottas med blommor medan de utsatta tjejerna blir socialt utfrusna och tvingas flytta långt bort. Löpsedlar berättar fetstilt om åklagares kränkande behandling, och trots kvinnors anmälningar och klara bevis läggs åtal om våldtäkt ofta ner. På sociala och offentliga media debatteras samtyckeslagen. Ändå är det förvånansvärt tyst kring frågan om vad som ännu 2014 skapar så kvinnofientliga attityder. Tyst trots att forskare, socialarbetare och psykologer är överens om att det viktigaste för utsatta flickor är att få mod att våga berätta om vad de varit med om. Att det oerhört plågsamma benämnandet av känslor och erfarenheter, att det ändå ger en öppning framåt. Under förutsättning då förstås att någon finns där som uppriktigt och öppensinnat vågar lyssna, ta in och finnas kvar.
Trots det kniper vi käft. »Det stinker ju« som dramatikern Cristina Gottfridsson säger. Men brottsofferadvokaten Elisabeth Massi Fritz skräder aldrig orden. Så här bloggade hon i oktober 2013 apropå hovrättens friande dom för de killar som i grupp våldtog en ung flicka:
»Hur svårt är det att förstå att en 15 årig flicka inte vill ha löpande band sex med fem olika pojkar och en sjätte som försökte ha sex med henne /…/ Kan felet i stället vara de som sitter och dömer, de ledamöter som värderar bevisningen på ett sätt som gör i vart fall mig väldigt förvånad många gånger i just våldtäktsmål.
Hovrättens friande dom gör mig inte bara förvånad utan orolig över den utveckling vi är på väg mot. En utveckling som leder till att det blir näst intill omöjligt att få fällande domar i våldtäktsmål. Tron på rättsväsendet går förlorad. Alla brottsoffer som lider av de våldtäkter som de blir utsatta för, varför pratar ingen om dem?«

Kommentarer inaktiverade.