I det offentliga rummet kan alla höra dig skrika

Rebecka Bebben Andersson kommer att närvara med sitt performancekonstverk Dygnsteckning i Föreningens Ordfronts lokaler på Karlbergsvägen 66A i Stockholm på Kulturnatten den 26 april. Inför detta publicerar vi denna essä om samtida performancekonst av Katarina Rosengren Falk.

Av Katarina Rosengren Falk

I ett starkt upplyst rum med vita väggar rinner det strilar av blod längs väggarna. Stanken från de djurkadaver som hänger på köttkrokar från taket är stark, nästan outhärdlig. Tystlåtna gestalter skrider runt i den sobra lokalen med det gråa golvet. De plastkappor och vita hättor som täcker deras kläder för tankarna till ett slakteri. Men vi befinner oss på ett galleri. Djurkadavren är en del av ett performance.

Då och då dyker det upp listor som beskriver den här sortens konsthändelser. Tio av de mest chockerande performanceverken genom tiderna radades upp i The Guardian i november förra året. Sju var skapade av män. Kvinnorna, Yoko Ono, Orlan och Marina Abramovic, hade alla skapat verk som innefattar olika slags övergrepp på deras egna kroppar. Somliga av männen hade gjort detsamma. Men inte sällan är de manliga upphovsmakarna mer orienterade mot att begå övergrepp på betraktaren. Som Vito Acconci som konstruerade ett golv i ett galleri under vilket han satt och masturberade medan publiken gick omkring ovetande om vad som pågick. Som Makode Linde, som bjöd den svenska kultureliten på en tårta som gav upp ett bokstavligt ramaskri. Ett skrik som fortplantades till ett symboliskt och debatten om när KRO arrangerade World Art Day på Moderna Museet i Stockholm förra året har ännu inte tystnat.

Performance har från början en sfär inom konsten där även kvinnor tog plats i en annars starkt mansdominerad konstvärld. Ändå är det manliga ”geniet” som invaderar museer, gallerier och andra platser för konst med skrämmande material och metoder fortfarande så gott som synonymt med vår bild av vad (performance-)konst är idag. Våld, blod, sex, död, avföring, övergrepp. Inga teman, material eller metoder tycks dessa konstscenens narcissistiska estradörer främmande. Inga skräckscenrior tycks heller skrämma bort publiken. Regelbundna skandaler som skakar om konst- och kulturvärlden verkar bara göra publik, kritiker och debattörer ännu mer besatta , bland annat av frågan om var gränsen för konsten går. Gick den inte just här? Vad tycker alla andra? Har han inte gått för långt den här gången? Som när Mike Bouchet och Paul McCarthy invaderade Portikus i Frankfurt med verket Powered A-Hole Spanish Donkey Sport Dick Drink Donkey Dong Dongs Sunscreen Model för några månader sedan. Teoretiskt välkalibrerade verk kan ändå slå fel, slå för hårt, för urskillningslöst, menade många. Som så ofta förfasades kritiker och publik , Alltmedan konstnärspersonan förblir förbluffande intakt. Fortsätter fascinationen för att självdestruktivitet som omsätts till konst fortfarande är essensen av myten om det kreativa geniet?

I ett annat rum, på en annan plats, i en annan tid, sitter en skygg gestalt böjd över ett skrivbord och tecknar. Hon arbetar febrilt, febrigt. Bakom henne i skyltfönstret glimmar en karta över Stockholm. Till synes utan systematik slocknar ljuspunkt efter ljuspunkt på kartan. Under vargtimmarna är den helst nersläckt. Inte sällan är Rebecka Bebben Andersson väldigt rädd då. Som den gången då hon genomförde sitt performance Dygnsteckning på Djurgården när hennes gallerist blev tvungen att åka dit med sin hund och hålla henne sällskap.

Men låt oss ta ett steg tillbaka in i slakteriet/galleriet där det manliga geniet tronar bland sin giriga publik. De där konstkännarna som gillar kittlingen i att bli skrämda. De där som vill bli äcklade. De där som säkert arbetar med reklam, med PR och marknadsföring,. De som har hög lön och hipsterkostymer. Eller , om det är verkligt artistiska, hårdrocksstyling eftersom de just har startat upp bandet från förr. I perfekta outfits och frisyrer glider de omkring bland det som ska föreställa blod eller bajs.

En återblick in i det mörka rum någonstans i centrala Stockholm där Bebben Andersson sitter och tecknar. Mitt i natten, när hela Nollikartan är släckt och det är mörkt där utanför, är hon ibland så skräckslagen att hon vibrerar, för att det ska bli inbrott eller börja brinna, skräckslagen för att hon ska bli våldtagen eller att det ska komma stora feta råttor upp ur källaren. Statistiken flimrar förbi. Den som hon har skildrat i andra verk. Den som visar att skräcken inte är fantasier utan verklighet för somliga som råkar promenera genom dåligt upplysta innerstadsparker en sommarnatt. För några som åker med fel taxi hem från krogen. Som vännen som blev överfallen och våldtagen och lever med PTS sedan dess. Pennan med den svarta färgen glider över pappersrullen. Där utanför stannar någon upp, tittar diskret. Somliga läser på lappen i skyltfönstret. Andra håller kvar blicken vid den tecknande gestalten. Många går bara förbi.

Andra sorters performance förstör hela museibyggnader med bruna sörjor. Om någon blir rädd, äcklad, traumatiserad är det en del av verket. Att rummen konstrueras som otrygga är ett mål i sig. Den som ser Rebecka Bebben Andersson teckna sig igenom smärta och skräck blir inte rädd. Inte heller den långa teckningen som är ett av resultaten av Dygnsteckning är särskilt skrämmande. Det är konst som barn brukar tycka om. Teckningarna lockar och bjuder in med ett tilltal som liknar sagans. Sådär så att vi alla vet att det blir bra på slutet. Att häxan brinner upp, att trollet ramlar ner för ett stup, att vargen blir uppsprättad och Mårran försvinner ut över nejden för att aldrig mer återvända.

Vem vågar vistas i det konstens rum hon skapar? Var tar all ångest och skräck vägen? Kontrollförlusten av att vara ensam i mörka rum, av att riskera att utsättas för andras godtycke, för någons så kallade ondska, eller ”goda vilja”. Skam över att vara vuxen och rädd för mörkret, rädd för spindlar eller för andra människor. Prestationsångest över att inte vara tillräckligt nyttig och narcissistisk för vår tid, över att inte orka och räcka till sådär som alla de andra gör.

Dygnsteckning handlar om allt det, och mycket mer. Om att återta kontrollen när fobier går över styr, när desperata försök att hantera ångesten misslyckas. Självdestruktiviteten i besattheten och fixeringen vid de egna fantasierna kommer till uttryck genom små, exakta, omsorgsfullt koreograferade handrörelser som klingar klassisk kvinnlighet. Steget från att maniskt föra den vassa spetsen på pennan över de enorma pappren till ett paper cut som gör att blodet sipprar fram är inte långt. Och därifrån till att skära sig själv?

För att hålla sig vaken äter hon bara choklad. Choklad som var just det som Bouchet och McCarthy använde för att de(kon)struera den anrik konsthall, kritisera den elitistiska och hierarkiska borgerliga konstvärlden, hata kapitalismen.

Skräck, självdestruktivitet, övergrepp, och kritik av de rum som visar konst skildras genom och i och genom både Dygnsteckning och Powered A-hole… Liknande teman, vitt skild estetik, snarlika utgångpunkter, väsensskilda uttryck. Konstens kön är en del av förklaringen till varför. Konstpubliken är en annan. I blodet, bajset och spyorna trängs de som har makt över sina egna, och andras, liv, de som äger tolkningsföreträdet, som har kontroll över sin egen och andras framtid. Stående på tolkningsföreträdets stabila emotionella grund törs de tappa balansen. En stunds kontrollförlust ger säkert en skön kick för den som har så mycket makt att bara den egna kroppen kan användas för att förlora fotfästet. För de som redan äts upp av kampen mot vanmakt, utmattning och kanske ångest är det antagligen inte särskilt lockande att gå in i ett gallerirum med eller utan djurkadaver på väggarna. Men att kika in i ett skyltfönster där det sitter en mörkrädd person och tecknar kan kanske ge en annan upplevelse.

Verk som Lindes tårtskrev och Bouchet och McCarthys väldiga anus förtjänar förstås sin framskjutna plats på konstscenen som de estetiska omsättningar av teoretiskt skarp makt-, civilisations-, kapitalist-, approprieringskritik de är. Men bara så länge inte mer finstilta estetiska uttryck som associeras till traditionell femininitet osynliggörs. Och kanske så länge inte brutaliteten fungerar allt för exkluderande? Men det är ju, som så ofta när det gäller konst, en fråga som kanske ingen kan svara på.

Katarina Rosengren Falk är feministisk konst- och kulturskribent.

 

 

Kommentarer inaktiverade.