Monthly Archives: maj 2014

Tre frågor till Soraya Post, juni 2013

Efter helgens valskräll ska Soraya Post till Europaparlamentet som representant för F! och Sverige. För ett år sedan svarade hon på några frågor i Ordfront magasins stora feministnummer, som MR-strateg på Västra Götalandsregionen.

Vi kände att en repris var på sin plats.

(Texten tidigare publicerad i Ordfront magasin nr 3 2013. Marianne Steinsaphir bakom frågorna.)

1. Romernas rättigheter diskuteras ju relativt mycket, men vad skulle du säga specifikt när det gäller kvinnornas ställning?

– Med tanke på romers låga och svaga ställning generellt så påverkas ju naturligtvis romska kvinnor än mer, som kvinna, svag etnisk tillhörighet med ökad antiziganism, lång historia av utanförskap, och förtryck sätter sina spår. Generellt är romska kvinnor starka på grund av de omständigheter man har haft att förhålla sig till. Misstron gentemot majoriteten är ju stort.Vi litar inte på samhällets strukturer /politik då det under så lång tid varit aktivt motstånd till romer genom olika lagar och förordningar; att inte få vara bofasta, inte lov att gå i skolan , tvångssteriliseringar, inreseförbud 1914-1954 alltså under nazitiden. Polis som tvångsomhändertog barn, alltså all offentlig sektor har ju fått ta del /utföra det som bestämdes. Så förtroendeklyftan är stor.

Den majoritetskvinnorörelse som varit har ju inte haft någon påverkan på romska kvinnor. Vi har aldrig funnits på agendan.

I det egna lägret så har romska kvinnor sina områden där de har makt, men även där har de blivit försvagade då de egna försörjningsmöjligheterna har krympt i och med förändringar i deras livssituation. Man spår inte i hand eller kort längre, eller är ute och säljer varor som man gjorde förr, vilket bidrog till en form av ekonomiskt oberoende. Och idag så är ju i stort sett arbetsmarknaden stängd för romer.

 

2. Du är ordförande i International Roma Women Network, hur arbetar ni? Är det något särskilt du vill lyfta fram?

Vi arbetar med att synliggöra romska kvinnor utifrån ett annat perspektiv än den stereotypa bild man har. Vi organiserar oss och idag finns det romska kvinnoorganisationer i praktiskt taget alla Europarådsländer, vi lyfter frågor på den politiska agendan. Vi stöttar varandra för en bättre integration och visar att man kan vara både traditionell och utbildad.

Ja vi gör ganska mycket, inte minst när det gäller frågan om antiziganism. Man kan nog säga att vi ser romska kvinnofrågor som en fråga om mänskliga rättigheter.

3. Vilka framsteg, bakslag ser du i arbetet?

Bakslag är det ju i processen när det politiska klimatet i Europa ser ut som det gör med växande rasism/antiziganism. Positivt är att vi finns med där vi tycker det är viktigt, och att vi samarbetar på lika villkor med de manliga romska ledarna på internationell och nationell nivå.

Vi är att räkna med.

 

Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin.

 

Barnens bok om sitt Rinkeby

Av Marianne Steinsaphir

rinkeby– Det roligaste var när jag gjorde en mening för första gången, svarar Esmir på frågan om vad som var bäst med att göra boken Rinkeby 163 världens by. Det är den 20 maj och på biblioteket i Rinkeby invigs en utställning av en tredjeklass med bandklippning och högläsning och applåder.
Det är ännu ett av Gunilla, ”Nobelpriset i Rinkeby”, Lundgrens samarbeten med skolbarn i Rinkeby, denna gång med Kvarnbyskolan.Rinkeby 163 världens by (Tranan) är tecknad, fotograferad och skriven av 300 barn i åldrarna 7 till 12 år, och berättar om Rinkeby ur deras synvinklar. Det kan vara pizzerian, fruktståndet på torget, fotbollsplanen, eller helt enkelt torget: ”Rinkebytorget  är vackert / som en stjärna. /Fåglarna är glada/ som solstrålar.” (Så skrev klass 1B. )
rinkebybild bokenBoken kom ut 2013 och säljs för 100 kronor. Utställningen som invigs idag handlar om vart de 6000 kronor som bokprojektet så här långt dragit in:  ett helt nytt bibliotek för barn på Fistulasjukhuset i Addis Abeba i Etiopien; Böcker till skolbiblioteket i  Good Shepherd School  i Grahamstown i Sydafrika; Böcker till en skola och ett fritidshem för romska barn i byn Recea i Rumänien.

Barnen läser, pratar om hur kul det var att rita, färglägga, skriva och vara tillsammans. Gunilla Lundgren berättar om bokprojektet:
– Rinkeby kallas ofta ”Världens by”. Det inspirerade mig att under två år arbeta med det som vi just kallar ”Världens by. Barnen fick engångskameror och uppgiften att dokumentera sin hembygd. De utrustades även med papper, pennor, färgkritor och tillsammans med sina lärare och mig gjorde de en vacker bok, där alla skolans 300 elever bidrog med text eller bild. Alla, understryker Gunilla. Flera av barnen har sin bakgrund i länder som Somalia, Irak, Iran, Palestina, Etiopien, Bosnien och många har krigsupplevelser bakom sig. Men trots detta är boken om Rinkeby en glad och positiv bok. Barnen trivs i Rinkeby, de försvarar sin mångkulturella och flerspråkiga vardag, de tycker om sin skola, sina lärare och sitt skolbibliotek.

Rinkeby 2Välkomna till en anspråkslös vernissage, stod det i inbjudan. Kakor, te och saft är förstås inte så pampigt. Och inte heller var det några politiker där. Men många av författarna var där, en hel tredjeklass! Ahmad, 9 år, förklarar för mig att han läser ”alla tidningar för att jag vill veta hur världen ser ut.” Då insåg jag att det här är den mest anspråksfulla och uppfordrande vernissage jag varit på. I år är det valår. Ta en vända till världens by, politiker. Här pågår både utbildningspolitik och läslyft. Fråga bara Ahmad!.
Maj månad ut kan man se den lilla utställningen på Rinkeby bibliotek, och köpa boken. Gör det!
Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin.

 

 

 

Den grundlurade generationen

Av Kajsa Ekis Ekman

/Artikeln publicerades ursprungligen i Ordfront magasin nr 6 2008./

”Vi är den grundlurade generationen” sjöng Peps Persson på 70-talet. Ha! säger jag. Om det är någon generation som är grundlurad, är det vi. Vi som föddes på slutet av 70- eller början av 80-talet och kom ut på arbetsmarknaden efter 90-talskrisen. Vi trodde att vi hade alla möjligheter, vi kunde studera i Europa, internet och världen öppnade sig för oss. Den lysande röda mattan ledde uppför trappan till jetplanen – men när vi kom hem och bad om det mest självklara: någonstans att bo och ett riktigt arbete, då var dörrmattan undanryckt. Vi fick inga förstahandskontrakt och vi fick inga fasta jobb. Så vi förblev lösa. Åren går och vi fortsätter att vara lösa. Hälften av alla i Sverige mellan 20-27 år har inte eget boende och hälften av alla anställda under 26 år har ett tidsbegränsat arbete. Ja, att vara ung har inte längre med ålder att göra, det är ett dallrande tillstånd: att hänga efter på ett snöre som det rycks och lossas på, men som aldrig halas in.

För dagens fattiga är inte pensionärer som lever på kattmat, utan ungdomar som lever på Samyang Ramen-nudlar, fem paket för tio spänn, och tomatkross. Sedan 1990 har antalet fattiga mellan 20-29 år fördubblats enligt en ny folkhälsorapport från Socialstyrelsen, och gruppen är den enda som blivit fattigare sedan år 2000.

Att vara ung idag är att hoppa runt mellan andra- och tredjehandskontrakt, studentboenden, flytta hem till föräldrarna; ständigt försöka ”få in en fot” någonstans – men bara för att man står med foten i en massa dörröppningar betyder det inte att man blir insläppt – vikariepooler, timtjänst, svartjobb, provisionsbaserad telefonförsäljning, evig frilans, kunna flera språk och ha massa utbildningar men knappt få behålla ett kaféjobb. Idag är etableringsåldern – den ålder då tre fjärdedelar av en årskull har arbete – 28 år. 1990 var den 20 år.

– Det är ett moment 22, suckar Jenny Lindblad, utredare på LO. Unga får inte långvariga anställningar, alltså går många inte med i facket, och är de inte med i facket har de ingen grund att stå på för att kunna kräva fasta jobb.

Jenny Lindblad är en av författarna till den nya LO-rapporten Ungdomars etablering – hur klass, kön och etnicitet styr ungdomars villkor där det konstateras att kvinnor och arbetarklass har allra svårast att få fasta heltidsjobb. Bara 40 procent av de unga kvinnorna jobbar heltid, mot 60 procent av männen. En förklaring till att vi etablerar oss senare är att många studerar längre, men det förklarar inte ungdomsfattigdomen – över hälften av de fattiga ungdomarna är inte studenter.

Eftersom unga sällan får fasta jobb har vi svårt att få förstahandskontrakt på lägenheter. Ofta blir vi hänvisade till andrahandsmarknaden där vi måste betala betydligt mer. Många bor kvar hemma längre, speciellt i storstäderna: i Stockholm är 26 procent av ungdomarna mellan 20 och 27 år ”mambos” enligt Hyresgästföreningens rapport Ungas boende 2005.

Allt detta påverkar förstås våra liv i grunden. Bland annat väntar vi längre med att skaffa barn: Genomsnittsåldern för förstföderskor är 29 år. 300 000 svenskar mellan 18 och 40 år skulle skaffa barn om de hade en annan bostad, visar en Sifoundersökning. Tyvärr hänger inte kroppen med i samhällsförändringarna, många kvinnor upptäcker att när de äntligen lyckats komma in i trygghetssystemen har de redan hunnit bli infertila.

Allt det här har varit normalt för mig, jag har reflekterat över mycket, men inte över detta. För är det inte så här ungdomen är, måste man inte vara smart och ha kontakter för att få ett jobb och nånstans att bo? Är det inte en ynnest att få bostad och arbete?

Men idag har jag förstått två saker: dels att den ”unga situationen” inte går över automatiskt när man passerar 30, dels att det inte alltid har varit så här – utan att detta är en konsekvens av chockterapin. Den som hört om boken Chockdoktrinen av Naomi Klein, kanske förstår vad jag syftar på. Där beskriver hon hur nyliberala ideologer och makthavare utnyttjar katastrofer för att genomdriva förändringar som människor inte skulle gått med på annars. Hon använder exempel som Ryssland, Sydafrika och Irak.

Men även i Sverige har vi utsatts för chockterapi, om än i lightversion. Här kom ingen statskupp, krig eller orkan – däremot den ekonomiska krisen 1991. Den skapade ett tillstånd av kaos och förvirring. På tre år steg arbetslösheten från 1,7 procent till 8,3 procent, räntan gick upp 700 procent, hyrorna höjdes med 50 procent och vart tionde jobb försvann. Mitt under krisen togs ett beslut som skulle få effekter på min generation, fast vi inte visste det då: Sveriges bostadspolitik sedan femtio år tillbaka övergavs.

Tidigare hade staten garanterat att det byggdes billiga hyreslägenheter genom att ta över riskerna från byggbolagen. Men 1992 återfördes risken till byggbolagen. Efter beslutet tvärbromsade byggandet: 1990 byggdes 70 000 bostäder i Sverige, 1997 ynka 13 000. Nu har det börjat byggas igen, men helt andra typer av lägenheter än de ungdomar kan komma över.

”Nittiotalet var en otrygghetschock för ungdomsgenerationen”, skriver Joachim Vogel i SCB-rapporten Ungdomars etablering. Vi ”drabbades av en svårartad störning i etableringsprocessen som fortfarande pågår.” Bara hälften av jobben har kommit tillbaka, och många kom i en annan form: som visstidsanställningar, timanställningar och provisionsbaserade jobb.

Och medan 40-talistgenerationen som helhet till och med fick det bättre under krisen, drabbade den ungdomarna värst. Idag har vi en situation utan motstycke i historien: de äldre blir friskare och de unga sjukare. I åldersgruppen 20-29 år finner man de mest stressade, de mest sjukskrivna, de med störst sömnbesvär. Speciellt gäller det unga kvinnor. Var tredje ung kvinna är stressad och har ”nedsatt psykiskt välbefinnande.” Det är högst av alla i hela befolkningen, visar Folkhälsoinstitutets Folkhälsoenkät 2005.

Trots allt detta – att ungdomar idag är fattigare, sjukare, mindre politiskt representerade och har svårare att etablera sig än tidigare – kallas vi ofta för ”den bortskämda generationen” – hur går det här ihop? Ordet ”bortskämda” återkommer så fort ungdomar kräver något: Karin Rebas skriver på DN:s ledarsida att de danska ungdomar som försvarade sitt Ungdomshus var ”ett gäng våldsamma, bortskämda kravallungar”; Åsa Petersen, Aftonbladets ledarkrönikör, skriver om Osynliga Partiet: ”Bortskämda ungar. Väx upp.” och Linda Skugge kallar en hel generation för ”bortskämda pubbeungar” i Expressen och ifrågasätter att vi skulle må så mycket sämre idag.

Varför återkommer ordet ”bortskämda” just när ungdomar protesterar mot sociala orättvisor? Det är inte speciellt vanligt att ungdomar idag demonstrerar för sina rättigheter; vi protesterar betydligt oftare mot kriget i Irak, för fildelning eller för den amerikanske politiske fången Mumia Abu Jamal. Kanske handlar det om att de som kräver social rättvisa bryter mot det rådande nyliberala samhällskontraktet – ett kontrakt där vi avstår från rättigheter i utbyte mot möjligheter. Vi säger: Jag satsar allt – om jag kan få ännu mer. Och de som dragit vinstlotter, som unga på ledarredaktioner, ställer sig oförstående till att deras generationskamrater vill ha sin insats tillbaka. Vi borde, menar Karin Rebas och använder sig av ett urgammalt resonemang, tänka på att ”världen är full av diktaturer, svält och orättvisor” – och samtidigt vässa armbågarna lite mer.

Dessutom skriver debattören Alexandra Pascalidou på sin blogg den 21/4–08: ”Vad är det för rosaskimrande världsbild denna generation vaggats in i?” angående att många 80-talister söker akut psykvård på grund av ”naturliga livskriser” som till exempel att inte ha kommit in på en skola. Hennes råd är att ”ta en sväng ut i landet och praoa på något ålderdomshem” – som om det inte är precis vad vår generation gör, hela tiden! Borde man inte fråga sig: vad är det för samhälle som lägger så stor vikt vid det personliga valet att människor får akuta psykbryt när de misslyckas? Det är genomgående – debattörerna tror inte på ungdomars signaler.

Men enligt de krassa siffrorna är knappast dagens unga bortskämda. Om man ser till ekonomi och inkomst, var 60-talets ungdomar betydligt rikare – år 1965 hade en student i en nybyggd etta kvar motsvarande 17 600 kronor per läsår, idag är det 10 820 kronor enligt Hyresgästföreningens rapport Slott eller koja.

De hade också lättare att både få fast jobb och förstahandskontrakt – för att inte tala om ungdomar på sjuttiotalet. När frågan ställdes till Tage Erlander 1966: ”Vad ska ett ungt par göra som söker bostad?” blev svaret att de skulle ställa sig i bostadskön. Då var kön tio år lång och Erlander hånades för sitt svar – men sedan kom miljonprogrammet igång på allvar, och i mitten på 1970-talet fanns det till och med planer på att lägga ner bostadsköerna, eftersom det fanns massvis med lediga lägenheter som ingen flyttade in i.

Nu bemödar sig många inte ens om att ställa sig i kön: det finns en allmän uppfattning om att man aldrig kommer fram, och jag ställer samma fråga till nuvarande bostadsminister Mats Odell. Han har inte tid, så jag får nöja mig med hans statssekreterare Dan Ericsson.

Vad ska man göra om man är ung och vill ha bostad?

– Ja du, ställa sig i bostadskö fungerar inte. Man får ringa runt till olika bolag, vara beredd att nöja sig med sämre lägenheter, utnyttja sina kontakter, det gäller att vara aktiv själv. Men det är ett Stockholmsproblem. På mindre orter är det inte svårt att få lägenhet.

Idag är etableringsåldern 28 år. 1990 var den 20 år. När tycker du är en lämplig ålder att etablera sig?

– Det är upp till varje individ. Man ska ha möjlighet att etablera sig när man vill.

Men nu talar vi om ett genomsnitt, är 28 år en bra ålder?

– Nej, det är det inte och det vore hemskt om det vore så för alla, fast det är mest i Stockholm det är så här. Visserligen har bostadspolitiken havererat i Stockholm och många hyresvärdar accepterar inte unga utan fast jobb, här vill vi införa en hyresgaranti där man ska kunna få kontrakt utan att ha fast jobb.

Det byggs knappast några hyresrätter längre, varför garanterar inte staten att det byggs billiga hyresrätter åt unga?

– Nej, den politiken har gått åt skogen, och det ska inte vi hängas för. Det har varit för mycket regleringar. Naturligtvis är det viktigt att det finns hyresrätter som unga kan bo i, tyvärr är det inte attraktivt att bygga hyresrätter idag och det vill vi ändra på, bland annat genom effektivare teknik där man kan prefabricera delar i fabrik.

Det intressanta när man talar med politiker är att ingen säger sig vilja ha det som det är idag. Jag talade med både borgerliga och socialdemokratiska politiker och tänkte mig att jag någonstans skulle få höra ett försvarstal för den hårda ungdomstiden, att dagens situationen är bra, att man bör gå igenom lite tuffa tider för att bli en riktig människa.

Men så säger ingen, om de säger något alls. Det är svårt att intervjua politiker nuförtiden, chansen att de ska gissa svävande som Erlander finns knappast. De har lärt sig en ny taktik: bli personliga och håll med den som intervjuar. När jag träffar Joakim Larsson (m), vikarierande borgarråd i Stockholms Stadshus och en av dem som gör att det knappt kommer att finnas en hyresrätt kvar i innerstan, blir det smått absurt. Han ägnar hela intervjun åt att sjunga hyresrättens lov! Han menar att det är ”en myt” att hyresrätten håller på att försvinna, han bor själv i hyresrätt och när han skulle byta lägenhet gick han in på en internetportal där det vimlade av hyresrätter.

Både Joakim Larsson och s-politiker som Ylva Johansson håller fram teorin om hyreskedjor. Hyreskedjeteorin uppfanns av Chicagoskolan på 1920-talet och är i grunden marknadsliberal. Den är nedsippringsteorin omsatt i bostadspolitik: Om man bygger vräkiga lyxvåningar, så får fattigare personer billiga bostäder. Då kommer nämligen några rika flytta till de nya våningarna, vilket sätter igång en flyttkedja: deras lägenhet blir ledig, några lite mindre rika flyttar in i den, deras lägenhet blir ledig och några ännu mindre rika flyttar dit och så vidare – ända tills vi är nere i de allra billigaste lägenheterna som någon fattig kan flytta in i.

Teorin har fått en hel del kritik, bland annat från den nerlagda Boutredningen och från ungdomsnätverket jagvillhabostad.nu. De menar att det inte finns belägg för att hyreskedjor verkligen fungerar hela vägen. Lägenheterna längst ner i kedjan går inte automatiskt till någon ung eller bostadslös, särskilt inte i områden med stor inflyttning – den kan lika gärna gå till en rik från en annan ort. Dessutom är det något suspekt med omvägen – om det nu är billiga bostäder unga efterfrågar, varför inte bygga dessa direkt? Teorin blir istället ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar för bostadspolitiken: man lämnar allt till byggbolagen och säger sen att vad som helst är bra. För det byggs inte billiga bostäder idag – och snart kommer 1,1 miljon unga ut på marknaden, en grupp nästan lika stor som fyrtiotalistgenerationen. De fick miljonprojektet – vad får vi?

Sven Bergenstråhle, forskare på Hyresgästföreningen, säger att det märks att det inte finns några samhällsbyggare bland politikerna längre. Han menar att de har glömt bort vad som upptäcktes redan på 1930-talet: att det inte byggs billiga hyresrätter om inte staten går in och tar aktivt ansvar. Han har själv förslag som skulle kunna göra det attraktivt att bygga hyresrätter:

– En idé är att låta hyresgäster dra av olika procent av hyreskostnaden på skatten. Det skulle få igång produktionen. Idag gynnas de som bor i bostadsrätt och egnahem, säger han. Den som bor i bostadsrätt kan dra av 30 procent av räntan på sina lån. Hyresrättsinnehavare får inga av dessa fördelar.

Bostadsbidrag till alla som bor i hyresrätt, menar du?

– Ja, eller avdrag, vilket man vill. Det är populärare att tala om avdrag idag, borgarna menar ju att bidrag är förkastligt medan avdrag är en rättighet. Men från statskassans sida spelar det absolut ingen roll vilket.

Kan man inte börja subventionera byggandet av hyresrätter igen?

– Nja. Felet var att i slutet på 70-talet fanns det enorma subventioner, det östes pengar över byggbolagen.

Socialdemokraterna har nyligen skrivit en motion vid namn ”Ungdomars villkor” där både bostad och jobb tas upp. Men där finns bara två förslag för hur unga ska få bostäder: att se över andrahandsmarknaden och att skapa en nationell internetportal med information om boendet. Jag talar med Ylva Johansson, som varit med och skrivit motionen.

Det skulle behövas 158 000 nya bostäder om alla unga skulle få plats, har Hyresgästföreningen räknat ut. Varför har ni inte byggt ett nytt miljonprogram, eller hundratusenprogram?

– Det finns en politisk rädsla för sådana projekt efter all kritik av miljonprogrammet. Det skulle inte vara möjligt idag. Men vi måste återinföra en social bostadspolitik. Vi i socialdemokraterna har inte haft någon riktig bostadspolitik, vilket vi måste ta tag i. Fast jobb kommer först, sedan bostäder.

Ska det vara så här, att man aldrig får bli vuxen?

– Nej. Det är bra att unga studerar längre idag, men dåligt att de inte får fast förankring. Det här gäller mest kvinnoyrken, om man ser på LO-yrkena är det en otroligt könssegregerad arbetsmarknad. Kvinnorna är ”personal” medan männen har olika typer av licens och certifikat. Man måste ha specifik kompetens för att koppla sladdar och elskåp, men inte för att ta hand om gamla. Och den här certifieringen inom mansyrkena leder oftare till fast jobb.

Vid vilken ålder ska man få etablera sig?

– Jag kan inte säga en ålder, men utbildning ska leda till arbete. Man ska få jobb när man är klar, oavsett hur länge man väljer att studera.

 

När jag pratar om det här med folk – den förlängda ungdomen, svårigheten att etablera sig – säger många: uuuh, vi vill inte etablera oss, och vem vill tillbaka till en situation där man hade samma jobb, hus och partner hela livet? Och det är kanske här chockterapin har lyckats. Många tror att rätten till förstahandskontrakt och fast jobb är något slags tvång – som om man inte skulle ha rätt att flytta eller säga upp sig!

Jag gjorde en ovetenskaplig enkät bland trettio unga och frågade vad de kände sig mest som: medborgare eller drägg? Hälften svarade drägg. Kanske inte så konstigt, eftersom idén om medborgarskap är starkt kopplad till jobb och bostad. Har vi inte det, blir vi inte medborgare. Och är vi inte medborgare, kan vi inte kräva något. Vi känner oss alla utanför och tror att situationen är vårt eget fel, att vi är lata och misslyckade. Sålunda omedvetna om vårt värde och vår rätt blir vi själaglada bara vi ”får” ett jobb.

En vän till mig jobbar svart på ett kafé i Stockholm för åttio spänn i timmen utan rätt till lunchrast. När jag sa att hon skulle kräva lite mer och hota med att anmäla ägaren, sa hon ”Men hon har varit så snäll och gett mig jobb.” Att det är hon som gör ägaren en tjänst genom att jobba för en focaccia i timmen och helt avstå från sociala förmåner, hade hon inte tänkt på.

Tänk om alla vi ”lösa” strejkade, säger jag till Jenny Lindahl på LO, vilket kaos det skulle bli! Om alla vi som inte har fast jobb vägrade ta något jobb alls, under mottot ”Utan lösa stannar Sverige” – vilken kraft!

– Ja… men hur skulle det fungera? Först måste man ha ett jobb, gå med i facket, sedan kan man börja ställa krav, som rätten till heltid.

Både Osynliga partiet och gruppen Osäkrade studenter, som bildades förra året, har dock redan börjat experimentera med att engagera oss ”lösa.” Kanske kan dessa protester skapa en ny grund för organisering. För det finns också en annan sida av saken. Ungdomen är inte bara ett väntrum, den är också en mäktig, omvälvande kraft, en samlad energi som kan vända upp och ner på hela världen.

Denna kraft har nu länge hållits i schack här i Sverige. Vi har konkurrerat med varann, väntat och lodat och deppat, inte ockuperat hus titt som tätt som de gör i Spanien eller strejkat på universiteten som de gör i Frankrike. Men kanske inser vi snart vad allt beror på och kanske blir det vi som chockar chockterapeuterna nästa gång. Just nu står det och väger. Vi vet inte om vi ska tro på lurendrejeriet ett tag till. Kanske vaknar vi snart, och inser att vi är grundlurade. Och rycker i snöret från vårt håll.

 

Kajsa Ekis Ekman är frilansskribent. I OM 9/07 skrev hon artikeln ”Yrke: Väntare” om unga arbetslösa, och i OM 10/07 intervjuade hon författaren Salka Sandén. Du kan också läsa henne på bland annat Dagens Nyheters kultursidor. Hon är 27 år gammal. 

 

Citat från Kajsa Ekis Ekmans enkät bland unga födda 1975-84:

  

Tarja:

”Jag är 34 år och trots att jag har barn har jag fortfarande bara tillfälliga anställningar och bor i en liten lägenhet, så jag känner mig ofta mer som en ungdom än många yngre som har fasta anställningar och bor i hus. Jag önskar mig kanske inte ett sånt liv, men kan känna en frustration över att jag inte har möjlighet att välja det.”

 

Malka:

”På grund av mina skulder hos Fogden har jag aldrig kunnat teckna lägenhetskontrakt, köpa bil eller ens öppna telefonabonnemang. Och så lär det väl bli i minst fem år till.”

 

”Jag fick mitt första fasta jobb som personlig assistent 2004….när jag var 30 år. Och hade jobbat till och från sen jag var 16. Jag bjöd mamma och syrran på julbord det året och köpte ett bergskristallsmycke.”

 

”Jag ser på min ungdom som en enorm viljeyttring, en ostoppbar framåtrörelse, det är ungdomar som får saker att hända, som reagerar först och känsligast på vad som ligger i tiden. Många säger att ’ungdomen är bortkastad på dom unga’ men det är trams, för ungdomen hade inte varit någon ungdom utan dom unga.”

 

”Ett visst antal år högre utbildning borde vara gratis och bekostas av samhället mot att man verkligen jobbade i det yrket ett antal år.”

 

Issa:

”Jag är fan inte nåt jävla drägg. Det är pinsamt att det finns folk som är stolta över att kalla sig drägg. Jag börjar nästan kräkas när jag tänker på det. Drägg är folk som tror att det är en trygghet att vara lat och inte behöva prestera.”

 

”Man är ungdom tills man gått ut gymnasiet. Sen får det fan vara slut med att försöka ’hitta sig själv’ och börja bidra till samhället på ett eller annat sätt.”

 

Rita:

”I skolan lärde man sig att allt blev bra bara man gjorde sitt bästa. Sen kom man ut och ingen brydde sig.”

 

Maja:

”Jag är 28 och har aldrig haft ett fast jobb, bara projekt, korttidsanställningar. Jag har aldrig haft ett 1:a handskontrakt, blev delägare i bostadsrätt vid 27, som min kille köpte.”

 

”Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att vara ungdom. För min del hade den kunnat ta slut mycket tidigare, istället för att fortfarande pågå vid 27.”

 

”Både arbetarklass och överklass måste bestämma sig tidigare för vad de ska göra. Medelklassbarn tillåts flumma runt, utförska, prova kreativa yrken utan att bli stämplade som odugliga.”

 

Osman:

”Vi borde ha det som kungfolket i Kalahariöknen. Där börjar man arbeta produktivt när man fyller 15 och från det jobbar man 3 timmar om dan livet ut.”

 

”Jag kommer ihåg att när jag var typ 21 kändes det som att det redan var försent att göra någonting, för jag skulle ändå inte bli tillräckligt bra eftersom man måste ha hittat sitt kall när man fyllt typ 12 och sen haft en enorm disciplin.”

 

Nathan:

”Jag önskar att ungdomen tog slut vid 14.”

 

Har du någon gång känt att du inte vet vad du ska göra i livet, att det finns många möjligheter men att det aldrig verkat bli något av dem?

Nathan:

”Så har jag känt konstant sedan jag var 17”

Issa:

”Offff, the story of my life”

Osman:

”Så känner jag hela tiden”

Maja:

”JAA!”

 

 

NPM – idépaketet alla älskade

I debatten om sjukskrivna socialsekreterare, vårdköer och dåliga skolresultat dyker ofta begreppet New Public Management upp. Ibland beskrivs NPM som ett kantrat styrsystem, ibland som en ideologisk strävan mot marknadslösningar. Men vad är det? Och hur påverkar det den svenska välfärden? Annika Eriksson skärskådar metoderna som i hög grad styr svensk offentlighet.

/texten har tidigare publicerats i Ordfront magasin 2/14.

Av Annika Eriksson

När jag var liten skulle vi ha blivit väldigt förvånade om en skola lagts ned för att den inte gick med vinst. Vi skulle också ha blivit förvånade om den lagts ned för att Skolinspektionen upptäckt problem med arbetet mot mobbning. Välfärdstillvaron såg annorlunda ut, helt enkelt.

Men det var också innan New Public Management(NPM) gjorde sitt intåg i de svenska välfärdssystemen. Rättare sagt, det var innan någon skapade begreppet för att förklara förändringarna. För redan under min skoltid på 70-talet hade några av de reformer dragit igång som senare samlats under NPM. Det skulle ungefär kunna översättas med nya metoder som med tiden blivit allt mer marknadsinspirerade, och fått allt mer inflytande när det gäller att leda och organisera offentlig förvaltning.

– Alla förändringar i offentlig sektor handlar inte om New Public Management, men väldigt mycket kan sorteras under det begreppet. Och det borde absolut diskuteras mer än det gör, säger Bengt Jacobsson, professor i företagsekonomi vid Södertörns högskola och specialiserad på organiseringen av offentlig sektor.

– Men då måste man först göra klart vilken del av New Public Management det handlar om.

New Public Management (NPM) kan bäst beskrivas som ett paraplybegrepp där man samlat många olika utvecklingstendenser inom offentlig sektor. Det är också precis så det skapades i slutet av 80-talet. Då fick nämligen Christopher Hood, professor i politisk förvaltning vid Oxford, i uppdrag av OECD att kartlägga den snårskog av administrativa reformer som uppstått i västvärldens offentliga system under 80-talet. I sin rapport till OECD samlade han dem i en lista som han kallade »New Public Management«.

Listan är både varierad och innehållsrik, men Bengt Jacobsson sammanfattar den i två huvudgrupper, en del som handlar om marknadslösningar och en del som handlar om managementlösningar. Alla länder har sin egen mix av de olika reformerna och idéerna, och i Sverige var reformerna kring management först på plan.

Under 60-talet diskuterade man flitigt hur den offentliga verksamheten skulle styras. I den sociala ingenjörskonstens anda fanns en stark tilltro till välfärdssystemens möjlighet att ta sig an och lösa samhällsproblem. Det fanns också en ämbetsmannatradition med tillit till de professionellas förmåga, och dessutom en strävan efter att skapa en effektiv förvaltning. Resultatet blev reformer där politiker skulle sätta upp övergripande mål och decentralisera besluten om det faktiska förverkligandet till verksamheten, så kallad programbudgetering.

Under 70-talet fortsatte den offentliga sektorn växa och allt fler började beskriva problem med stelbenthet och en dyr byråkrati. Oljekriser satte stopp för tillväxten, och fart på diskussioner kring besparingar och effektivitet. Man börjar snegla på andra organisationers lösningar, inte minst det privata näringslivet.

Under 80-talet kom Margaret Thatcher till makten i Storbritannien och Ronald Reagan i USA. De strävade båda efter att minska statens utrymme, men såg också företagens sätt att arbeta som ett ideal. Här etableras den del av New Public Management som Bengt Jacobsson kallar marknadslösningar.

Det var lösningar som innebar att man försökte hitta system som liknar företagens, för att få kontroll på kostnader, men också för att veta om rätt saker görs av rätt personer. Man skapar utförar-beställarmodeller, interna debiteringssystem, bolagisering, vård blir produktion och medborgaren kund. Men idéerna sträcker sig längre än till bara administrativa lösningar.

– Här får det nyliberala tankegodset en plattform, säger Göran Sundström, docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

Ekonomiska teorier får allt mer utrymme, och man talar om valfrihet och konkurrens som metoder för att effektivisera verksamheten och ge medborgarna ökad insyn och möjlighet att påverka. Samtidigt smyger den av ekonomer så omhuldade agentteorin in i tankeväven. Här finns ett grundantagande om att organisationer leds av en »principal« som leder och styr, och »agenter« som förverkligar, men som också bör kontrolleras av principalen eftersom det hela tiden finns en risk för att agenten bara ser till sitt eget intresse, tar genvägar eller helt enkelt låter bli att göra det hen ska.

Det här är idéer som påverkar även management-delen av NPM. Eftersom modellen bygger på misstro mot verksamheten blir målbeskrivningarna allt mer detaljerade och kravet på kontroll och dokumentation allt mer omfattande. Ett bra exempel är lärarnas situation, och skolan har över huvud taget på många sätt blivit skådeplats för utvecklingen under NPM. Under 70-talet präglades de politiska idéerna kring skolan av decentralisering, en önskan om att ge allt större utrymme för de professionella, lärarna, att använda sin kompetens i verksamheten. Idag beskriver lärarna själva en situation där de ständigt måste vara beredda på att bli ifrågasatta av föräldrar, elever, media, och som tvingas ägna allt mer tid åt dokumentation som bevisar att man gör rätt. Decentralisering har blivit centralisering, med nationella prov som säkrar kunskapsnivåerna och statliga granskningsmyndigheter som ser till att Sveriges skolor är trygga miljöer och följer läroplanen.

Allt det här pågick länge i det tysta. Regeringar av olika färg har genomfört reformer enligt NPM:s modeller, och samtidigt har många av ekonomiteoriernas värderingar blivit befästa, som rätten till valfrihet, konkurrensen som effektiviseringsmetod, behovet av kontroll.

Men det har börjat knaka i maskineriet.

Till att börja med är det svårt att hitta belägg för agentteorin i den svenska förvaltningen. Svenska politiker och tjänstemän beskriver ett gott samarbete, där tjänstemännen är lyhörda, lojala och inriktade på att förverkliga politikens beslut på ett professionellt sätt. Risken för avprofessionalisering påpekades tidigt i forskarsamhället men diskuteras allt oftare även i den allmänna debatten. I ett arbetsklimat där det blir viktigare att visa att man följt regelverken snarare än att man använt sitt kunnande eroderas yrkesstoltheten.

– Det svenska samhället har länge dominerats av tillit, det är något att vara rädd om. Den som blir kontrollerad känner sig misstrodd, och misstro är kostsamt, både bildligt och bokstavligt, säger Göran Sundström.

Effektiviteten i systemen har också börjat ifrågasättas, till exempel den växande byråkratin med dokumentation som tar tid från verksamheten, eller ständigt nya granskningsmyndigheter. 2012 kom rapporten Konkurrensens konsekvenser (SNS 2012), som visade att konkurrens inte självklart leder till bättre fungerande välfärd. I början av 2013 skrev Maciej Zaremba en serie artiklar om problemen med NPM i vården, översynen av premiepensionen (Ds 2013:35) i maj samma år föreslog begränsad valfrihet som lösning på systemets problem och i december drabbas landet av Pisachock. För att inte tala om hur mångfalden bland välfärdsaktörerna har gjort mången kommunal tjänsteman gråhårig när hemtjänstalternativen ska granskas, presenteras och följas upp.

NPM har kallats en politiskt hemlös modell, och det märks inte minst i den röd-gröna debatten kring valfrihet kontra vinst i välfärdssektorn. Även i Alliansen verkar det strama. Ägarprövningsutredningen som skulle ha presenterat sina resultat i februari har i ett tilläggsdirektiv fått det motsägelsefulla uppdraget att bedöma om det behövs kriterier för »varaktigt ägande« i välfärdssektorn samtidigt som inga ägarformer ska uteslutas. Inte heller riskkapitalbolag med kort horisont. Slutdatum flyttades lämpligt nog till 1 november. Inte heller den här valrörelsen ska behöva handla om NPM.

Och även om begreppet mål-resultatstyrning verkar självklart i den offentliga förvaltningen, och trots alla konferenstimmar som ägnats åt management, målformulering och återrapporteringsmetoder, verkar det fortfarande inte spela någon roll när de politiska besluten väl ska genomföras. När politiker vill förändra något använder de samma stora grepp som innan NPM:s dagar, de skapar myndigheter, byter ut chefer lägger ner verksamheter och drar upp riktlinjer.

– När det kommer till kritan kanske inte offentlig verksamhet kan styras på samma sätt som företag, säger Bengt Jacobsson.

Han menar att det faktum att det är en komplicerad verksamhet som ligger nära människor ger de professionella välfärdsarbetarna en särskild roll. Det innebär också att det behövs ett politiskt ledarskap som ser helheten och kan sätta upp långsiktiga mål. Ytterst ser han det som en demokratidiskussion. Hur ska den förvaltning se ut som förverkligar demokratiskt fattade beslut? Vilka värderingar ska styra? Vilka modeller ska användas?

– Nu har New Public Management prövats i ett par decennier, och visat sig otillräckligt. Det är dags att våga ifrågasätta de här idéerna och diskutera andra former.

 Annika Eriksson är frilansjournalist i Stockholm.