Kunskapsbrist och ankdammar i högskola och på universitet

uni-1

Undervisning på en högskola nära dig. Foto: Max Palm

Sveriges högskolor och universitet mår inte bra. De rasar i global jämförelse. Studenterna presterar allt sämre, och i akademiens högre skikt är luften unken.

 

Av Johan Berggren 

I Sverige studerar över 350 000 människor på högskolan, och det utfärdas uppåt 60 000 examina per år. Runt 20 000 personer brottas med sina doktorsavhandlingar, och utöver doktoranderna finns det närmare 60 000 besatta tjänster på våra högre lärosäten. Det finns inte ett parti som inte talar sig varmt om att Sverige ska vara ett »kunskapsland« och att det ska satsas på kvalitet, spets, bredd, samarbete med näringsliv och offentlig sektor!

Samtidigt kommer larmen och kritiken allt tätare: svensk högre utbildning släpar efter. Bland världens topplistade 100 universitet placerar sig 2014 endast Karolinska Institutet (plats 51–60). Svenska akademiker skriver i allt mindre utsträckning i internationella publikationer. Lärosätena prickas av undersökningar för allsköns undermåligheter, och studenterna, visar andra undersökningar, blir allt okunnigare.

Trots mer pengar än någonsin till högskolan, fyrklöverregeringen har ökat anslagen med 9 miljarder kronor sedan 2006, verkar det hacka och ryka i den svenska akademiska kunskapsförmedlar- och anskaffarapparaten. Vad har gått fel?

Vi har gått igenom den stundom hätska debatten, samt bad 10 akademiker inom olika fält lista det de tyckte är de 10 största bristerna med den svenska högre utbildningen. Och de fick vara anonyma. I denna artikel försöker vi få med det som de flesta var överens om, och tyckte var allvarligast.

En av punkterna visade sig stämma väl med åsikter framförda i en debattartikel av professorerna Bo Rothstein och Mats Alvesson som publicerades på DN Debatt 2.5.2014:

Att det råder så kallad inavel på svenska institutioner. Efter doktorsexamen är det allra vanligaste i Sverige att man får tjänst på samma institution. Uppåt 90 procent av de svenska professorerna är interna produkter. Det är samtidigt svårt att få tjänster på »främmande« institutioner, som vårdar »sina egna«. Runtom i världen ser det inte ut så, där är det en merit att ha rört på sig. Risken är syrefattiga idémiljöer där det gamla gardets idéer och intresseområden konserveras. Av samma anledning verkar det inte vara särskilt meriterande för svenska akademiker att ha varit vid utländska lärosäten. Få utlandsmeriterade och utländska akademiker anställs. »Detta gäller generellt i mindre utsträckning på naturvetenskapliga och matematiska institutioner«, skriver en enkätsvarare på en institution i matematik på ett universitet norr om Stockholm. »Förklaringen till detta kan ligga i det stora inflöde av högt meriterade och kompetenta akademiker inom dessa ämnen som kom till Sverige när från Östeuropa när kommunismen föll.«

Det utländska akademiska inflödet är i dagsläget bristfälligt. Fram till 2011 var utbildningen på svenska högskolor avgiftsfri för studenter från hela världen. Då infördes avgift för alla utanför EES-länderna och Schweiz. I snitt får nu utländska studenter betala 123 000 per läsår. En följd är en drastisk minskning av inflödet av begåvade studenter från fattiga länder, såsom Bangladesh och Pakistan – de inresande studenterna från Asien minskade med 79 procent då avgifterna infördes. 2013 drog högskolorna in 295 miljoner kronor på 2402 internationella studenter. En annan följd är att högskolorna börjat marknadsföra sina utbildningar mot utlandet: störst budget för detta har KTH med 5 900 000 kronor. Detta har dock medfört hårdare krav på utbildningarna: enligt en pågående granskning av svenska utbildningar har Universitetskanslerämbetet (UKÄ) upptäckt brister hos 240 av 1 619 utbildningar. Och studenter som betalat hundratusentals kronor för en utbildning förväntar sig att den håller måttet.

Samtidigt som det hittas många fel i svenska högskolor, verkar det också finnas fel hos felfinnarna. 2011 införde Jan Björklund och utbildningsdepartementets ledning ett eget kvalitetsförsäkringssystem för högskolorna, istället för det förslag på kvalitetssäkringssystem som Högskoleverket tog fram 2009. Två år senare fick Björklunds nya system allvarlig kritik av det europeiska nätverket för kvalitetssäkring, ENQA. Sverige degraderades till en lägre medlemsgrad för sina brister. Efter de två år som Universitetskanslerämbetet (som tagit över nedlagda Högskoleverkets roll) fick på sig att åtgärda bristerna, valde man istället att hoppa av ENQA, som enda land någonsin.

Kritiken mot systemet kommer från många håll, bland andra den danska professorn i vetenskapsteori vid Roskilde universitet, Søren Kjørup som tidigare städslats som kvalitetsbedömare av UKÄ. Den 12 maj 2014 går han hårt åt sin forna uppdragsgivare på sajten Forsker-forum. Han kallar det svenska utvärderingssystemet »komiskt« och »problematiskt«: ett otympligt system där mallade svar ska köras genom ett datorprogram för fina kurvor. Han pekar på att utbildningar bara kan få omdömena »bristande«, »hög« och »mycket hög«, och efterlyser en neutral »godkänd«-nivå. Ännu värre menar Kjörup att det är med kvalitetsmallarna som undersökarna applicerar. Eftersom undersökningarna sker anonymt händer det att utbildningar i till exempel estetik kollas för litteratur i filosofi, samt att de uppsatta målen är abstrakt och luddigt formulerade. Professorn menar att systemet kännetecknas av »maktspråk och inkompetens«.

Var kan roten till det onda sökas? Kanske i högskolornas styrelseform? Rothstein och Alvesson lyfter det flera av våra anonyma akademiker också klagar på: universitetsledningarna består av ickeakademiker utifrån och svagt meriterade akademiker. Styrelsemedlemmarna bevakar intressen från den samhällsektor de kommer ifrån, och strävar efter större kontroll, inte mer samarbete, med de akademiskt välmeriterade på institutionerna.

Många universitetsstyrelser strävar efter att frigöra sig från staten, och bilda stiftelser. Låter kanske fritt och bra, men den akademiska friheten skulle knappast öka. »Allliansregeringens Autonomireform (från 2010) har gett universitetsstyrelserna mer makt, och inneburit införande av managementmodeller och marknadsanpassning«, skriver en västsvensk samhällsvetare till Ordfront. »Regeringen strävar efter att privatisera universiteten på samma sätt som skolan. Det vore förödande för den akademiska friheten och kvaliteten.«

En annan enkätsvarare påpekar att en anledning till att styrelserna vill bli »fria« stiftelser är att då skulle de kunna använda de enorma tillgångar de i många fall äger: såväl Lund som Uppsala universitet äger skog och fastigheter, som de är förhindrade att likvidera med staten som huvudman. En stiftelse kan dessutom ta emot sponsring från Näringslivet i större grad. »Näringslivet har redan starkt inflytande på forskningen«, skriver en enkätsvarande från södra Sverige, »inte minst inom medicin. Men jakt på lönsamma preparat rimmar inte nödvändigtvis särskilt väl med etisk och väl utförd forskning.«

I andra änden av högskolevärlden har vi studenterna. Här finns också brister, på flera plan. De nybakade studenterna har allt sämre kunskaper med sig från gymnasiet: PISA-krisen fortsätter upp i åldrarna. Många tekniska och naturvetenskapliga institutioner får börja utbildningarna med att repetera gymnasiekurser. »Det är inte att överdriva att säga att vi får ta ett helt läsår för att få upp studenterna till den nivå där de var när de började för 20 år sedan«, skriver en lärare på en större teknisk högskola.

»Det var inte ovanligt att studenter inte kunde ordklasserna, eller ens vad ’romanska språk’ var på a-kursen i latin«, skriver en språkdoktor om ett par år gamla erfarenheter. Läget bekräftas bland annat av resultaten av de diagnostiska prov som nya ingenjörsstudenter gör varje år. På KTH i Stockholm klarade höstterminen 2013 en av fem inte ens grundskolenivå på matematikprovet. Resultaten har sjunkit stadigt i 20 år.

Är det då den nya tiden, då alla ska få gå i högskola, som urvattnar spetskompetensen hos något som var en elit i det förgångna? Nej, svarar statistiken. Unga från arbetarklassen studerar konsekvent i mindre utsträckning, och kortare tid, än barn från burgnare klasser – så har det alltid varit, och så verkar det förbli. Mest representerade är barn till akademiker. Detta visar statistik från UKÄ. Ju högre utbildning, desto fler män, dessutom. Samhällets ojämlikheter avspeglar sig alltså inom akademien i all oönskvärd tydlighet.

Och när de från gymnasiet bristfälligt utbildade studenterna påbörjar sina universitetsutbildningar tas de emot av korttidsanställda, lågmeriterade adjunkter och doktorander. Undervisning ingår i doktorandtjänster – samtidigt har doktorander sedan 1998 strikt fyra år på sig att skriva klart sin avhandling, så det går att förstå om de inte lägger allt krut på att undervisa. Bristerna kan spåras till finansieringen: Sverige är ett av de länder i världen som lägger störst andel av sin statsbudget på högre utbildning: 61,2 miljarder kronor 2012. Men medan delen till forskning ökar, minskar delen till grundutbildningar. Bara 8 procent av undervisningen på Sveriges grundutbildningar utförs av professorer. UKÄ:s undersökningar visar att svenska studenternas prestationsgrad. (tagna poäng) sjunker stadigt. Nästan hälften av heltidsstudenterna får mindre än nio timmars lärarledd undervisning i veckan. EU-kommissionens undersökning Eurostudent placerade 2009 Sverige sist bland de 22 undersökta länderna i denna kategori.

Men trots allt godkänns studenterna, lotsas vidare genom läsåren, får sina poäng. »Nivån är låg på alla nivåer. Det känns ibland som det enda incitamentet att göra svåra tentamina och ställa krav på uppsatser och avhandlingar är den egna akademiska stoltheten. De ekonomiska incitamenten visar i motsatt riktning«. Så skriver en pensionerad professor inom humaniora från ett av Sveriges större universitet.

Hur i all världen kommer detta sig?

Kanske för att Per Unckel, moderat skolminister i regeringen Bildt i början av 90-talet, införde HÅS- och HÅP-systemet, där högskolor och universitet får anslag av staten per inskriven student, och för hur många poäng den tar.

Det har gett två effekter: dels strävar institutionerna mot att göra sig populära. Kurser och utbildningar formas delvis efter vad som kan locka studenter att skriva in sig. Dels ligger det i institutionernas direkta intresse att studenterna tar sina poäng: svårighetsnivån anpassas tills de »klarar sig«.

Kanske akademiker som disputerat skulle kunna ha mer tid till undervisning av nya studenter om de inte behövde slösa så mycket tid på att söka pengar? Efter disputationen slängs den nybakade doktorn ut i en hård kamp om uppehället. Den som inte smörat in sig på den egna institution har svårt att få anställning på en annan (se ovan). Återstår att söka anslag, företrädesvis från Vetenskapsrådet eller någon av de andra statliga forskningsfinansiärerna Forte, Formas och Vinnova. Vetenskapsrådet fördelar årligen 5 miljarder kronor. Hälften går till projekt som drivs av anställda på universiteten. Nålsögat är smalt. En ansökning kan ta månader att sammanställa: och 77 procent får avslag. Man kan skönja ett visst resursslöseri.

En enkätsvarare vill lyfta att många upplever att Vetenskapsrådet består av en liten maktelit av professorer som stöttar varandra, och gynnar sina egna i stor utsträckning. Hen pekar på uppsalaprofessorn som för ett par år sedan satt i rådet, bara delade ut pengar till sina egna doktorander, och slutligen 2 miljoner kronor – till sig själv. »En rasande nepotism råder, men det vågar ingen säga, för då är man ute i kylan, och kan glömma anslag och anställningar«, lyder hens hårda dom.

Till Vetenskapsrådets försvar ska påpekas att en process är på gång för att förbättra och professionalisera bedömningsprocessen.

Är det då Jan Björklund man ska föra klagan till för Sveriges akademiska brister? Ja, självklart, han är ju utbildningsminister. Eller? Flera av våra enkätakademiker menar att det inte är han som de facto sköter kursen för Sveriges högre lärosäten. Det är istället statssekreteraren Peter Honeth. Den idag 60-årige Honeth var verkets departementsråd större delen av 80-talet och blev sedan universitetsdirektör och förvaltningschef på Sveriges största universitet, Lunds. Här verkade han så kraftfullt att han till och med fick en ny titel: »director magnificus«. Efter den borgerliga valsegern 2006 blixtinkallades han till tjänsten som statssekreterare på utbildningsdepartementet. När dåvarande forsknings- och högskoleministern Tobias Krantz 2010 lämnade regeringen övertog Jan Björklund hans ansvarsområden. Officiellt. Men som bland andra tidningen Lundagård och professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld påpekat, är Peter Honeth sedan dess i praktiken högskoleminister. Men en »minister« som inte officiellt kan ställas till ansvar för bristerna i svensk högre utbildning. Är det kanske Honeth som ligger bakom det fiaskoartade kvalitetssäkringssystemet? Han är själv gammal styrelsebyråkrat så det är kanske inte så konstigt att styrelserna tilldelas allt mer makt?

Vad göra? TCO:s utredare German Bender föreslår i en debattartikel (Dagens Arena 23.4.2014) en satsning på undervisningen på grundnivå, samt översyn av resurstilldelningssystemet. Men den rakaste förslagslistan kommer i kommentatorsfältet under artikeln. En Anders Nilsson ger 4 punkter, som rimmar väl med innehållet i våra enkätsvar:

1. Högskolorna måste återfå rätten att kugga studenter utan att det påverkar institutionernas ekonomi.

2. Detta leder snart till att universiteten krymper.

3. Då kan vi få disputerade som undervisar. Bort med universitetsadjunkterna!

4. Institutionerna ska förbjudas att ge sina egna doktorander deras första förordnande.

Från våra enkätsvar kan vi tillägga en femte förslagspunkt:

»Universitetsstyrelserna måste besättas av framstående forskare och akademiker, som sätter universitetets kvalitet och väl i första rummet och har ett öppet samarbete med institutionerna.«

Och slutligen: tillsätt en riktig forsknings- och högskoleminister.

 

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

One response to “Kunskapsbrist och ankdammar i högskola och på universitet

  1. Pingback: SDare har ”sämre” människosyn enligt studie från ”B-lagets specialskola” | Tommy Hanssons Blogg