Kunskapsfallet

01 OMSLAGnr3_4!

»Efter en tid av ekonomisk kris känns det väldigt bra att kunna presentera ytterligare ett antal förslag som stärker Sverige som kunskapsnation. Detta är långsiktiga investeringar – både för individen och för samhället«, sa högskole- och forskningsminister Tobias Krantz 2009, i samband med budgetpropositionen. Ett år senare avgick han som minister för att bli chef för Svenskt Näringslivs avdelning för utbildning, forskning och innovation. Utbildningsdepartementet förlorade sin enda minister med universitetsexamina (nej, Jan Björklund, internetuniversitet i Wopplaloola räknas inte) och satte en tjänsteman att sköta ett forskningstungt högskolesverige vars lärosäten halkar allt längre ner på listan i internationella jämförelser.

På grundutbildningarna i högskolan tar få och lågmeriterade akademiker emot studenterna. Som kommer utrustade med skrala kunskaper.

»PISA-undersökning« har kommit att bli ett ord som får Jan Björklund att väsa som Dracula inför ett krucifix. Mätning efter mätning visar att svensk skola saggar. Och att skylla på s-märkt »flumskola« ekar ihåligt efter åtta år vid makten. Andra undersökningar visar att läsförmågan går ner, och att lärartätheten minskar, och att skillnaderna mellan svaga och starka elevgrupper ökar. Vi ser helt enkelt ett paradigmskifte.

Den som tittar bakåt i svensk skolhistoria imponeras av de politiska visioner som en gång skapade möjlighet för i stort sett alla att gå i skolan. Med kraft genomfördes det som speglas i till exempel »det svenska musikundret«. Genom kommunala breddsatsningar skapades en »kreativ näring« som gett både pengar och ära till Sverige. På samma sätt har många författare från arbetarklassen vittnat om den svenska skolans, Komvux och folkbibliotekens betydelse för deras utveckling i till exempel boken Tala om klass (Ordfront 2007).

Men man ska inte glömma att det inte var meningen. De kommunala musikskolorna instiftades inte för att få storsäljande popband 20 år senare. Skolreformerna syftade inte till internationella bestsellers. När utbildningen strävade efter att lyfta alla, lyckades den bättre också med det som verkar vara dagens utbildningsväsendes övergripande mål: stampa fram nyttiga produktionsenheter för Näringslivet.

Med det bisarra bimålet att skapa vinst åt riskkapitalister. Det svenska friskoleexperimentet, extremt i världen, måste hejdas. Valfrihet kan vi ha ändå: Gärna friskolor men inte vinstskolor. Det ska inte vara möjligt att tälja vinster ur de skattepengar som ska gå till barnens utbildning. Och valfriheten bör också regleras: den som inte väljer, eller väljer »fel«, ska inte bli straffad.

Finns det något att säga om svensk skola och utbildningsväsen som inte redan är sagt, skrivet, diskuterat? Förslag, larmrapporter och debattinlägg haglar redan, och det lär bara tillta ju närmare valhösten vi kommer. Så vi passar på redan nu.

Det har nog inte undgått någon att läskunnigheten har gått ner drastiskt. Samtidigt ökar vår bildanvändning med internet på datorer och smartphones. Det sprakar av sajter och appar för social kontakt när lattemammor, bönder och politiker twittrar och facebookar med samma energi som bara tonåringar för några år sedan. Vet man inte vad landstingsrådet Filippa Reinfeldt anser om utförsäljningen av något sjukhus, så går det i alla fall att få reda på hur hennes middagsmat ser ut, bara kolla på Instagram. Sonia Hedstrand skriver om bildens och fotots utveckling, och konstaterar att »vi som lever i klickandets och delandets tid inte längre är kontemplerande betraktare av bilder. Vi är bilderna.«

Marianne Steinsaphir och Johan Berggren är redaktörer på Ordfront magasin

 

Kommentarer inaktiverade.