Från fluktare till blottare

– eller från voyeurism till exhibitionism

Av Sonia Hedstrand

Den 1 juli 2013 trädde »Lagen om kränkande fotografering« i kraft i Sverige. Störst uppmärksamhet bland de domar som fallit sedan dess fick den sjuttonårige pojke som smygfilmade flickvännen när de hade sex och spred videon på porr-sajter. Ilskan exploderade i sociala medier då Göta hovrätt sänkte skadeståndet till flickan kraftigt med motiveringen: »Det går dock inte att bortse från förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor.«

Skopofili, schaulust, voyeurism. Tittandes erotiska njutning har alltid existerat. Den som gräver bakåt ser att smygfotograferande och aggressivt visuellt överskridande av privata gränser funnits med från fotografiets barndom. På 1880-talet smällde den sociale reformatorn Jacob August Riis av sina »flashguns« mot överrumplade europeiska immigranter i nedre Manhattans trångbodda slum. Hans bok How the other half lives förskräckte och tillfredsställde nyfikenheten hos mer bemedlade medborgare. Sedan dess finns en aspekt av stöld av obevakade ögonblick i allt dokumentärt fotografi. Fotografiet skapar den moderna kändiskulturen. Redan år 1899 publicerade en engelsk veckotidning bilder under rubriken »Taken unawares – snap shots of celebrated people«. Nattfjärilar som Weegee, Brassaï och Christer Strömholm drogs till det förbjudna. Kamerans tekniska utveckling, den moderna konsten och pornografin har haft det ständiga överskridandet som gemensamt mål, en rörelse som löper parallellt med det moderna samhällets framväxt genom industrialisering, sekularisering och demokratisering. Överskridandet ger en lockande ambivalent känsla hos betraktaren, som kämpar med sin nyfikenhet och skam inför de tabun bilderna blottlägger. Tabun som ofta varit av erotisk karaktär.

Riktig fartfick den visuella jaktinstinkten då paparazzin trädde fram i femtiotalets Rom. Vid tiden då filmen åtnjöt en magisk glans och gnistrande stjärnor från hela västvärlden kom för att spela in storfilmer i Cinécittà. En natt år 1958 forcerade den fattige förortspojken Tazio Secchiaroli en gräns då han sköt av en sekvens filmiska men komprometterande bilder av Anita Ekberg med make som lämnar en nattklubb. Secchiaroli och hans kollegor hade börjat jaga i grupp. Bilder av kändisar som hotar fotografer med knytnävar blev en skandalomsusad genre som konsumerades glupskt i dåtidens skvallerblaskor. Secchiaroli inspirerade regissören Federico Fellini till karaktären Paparazzo i succéfilmen La Dolce Vita (1960). Symbiosen mellan jägaren-voyeuren-fotografen och exhibitionisten-filmstjärnan-objektet var nu etablerad. Paparazzin letar efter det pinsamma, mänskliga hos den perfekta kändisen, likt en krypskytt söker efter en öppning för att avfyra sitt dödande skott. Den andres sårbarhet är attraktiv för oss. Sedan dess har paparazzi-kulturen rusat på, för att om möjligt kulminera år 1997 då den brittiska prinsessan Diana jagades till döds av paparazzis i en biltunnel i Paris.

Den svenska lagen om kränkande fotografering kom till som svar på den tekniska utveckling som drivit vårt privatliv alltmer ut i offentligheten. I åtta år har vi delat privata fotoalbum på Facebook. I Sverige ägnar en majoritet av befolkningen en stor del av sin tid åt detta dagligen. Ansiktsbokens påverkan på våra liv är så omfattande att det är svårt att få en överblick över dess effekter ännu.

Men viljan att visa upp en friserad bild av sig själv är inte ny. På 1860-talet lämnade borgarklassen sina cartes de visite, fotografier av sig själva, då de gick på bjudning. Med polaroid-kamerans och den första bärbara videokamerans intåg på 1960-talet tog den omedelbara behovstillfredsställelsen ett skutt framåt, såväl konstnärer som amatörer vältrade sig i nakenbilder och självporträtt. Och många av oss kommer ihåg Mina vänner-böcker där vi samlade bilder på klasskompisar. På nittiotalet fanns förutsättningarna för otaliga dokumentärfilms-studenter att gråta, knulla och kräkas in i sina dv-kameror. Och fortfarande postar svensken julkort på barnen, som sedan ställdes upp på lämplig plats i mottagarens hem. Facebook är en utveckling av detta bildnätverkande, som en demokratiserad skvallertidning där vi alla genom selfies med maxad sex appeal blir kändisar inför vänner och bekanta.

Voyeurismen har dock alltid varit större föremål för intresse bland foto- och filmhistoriker än exhibitionismen. De tidiga fotograferna porträtterade sällan sig själva – de ville vara blicken. I Freuds definition av voyeurismen räknas tittande som aktivt, kontrollerande, manligt. Begrepp som »stalk« och »snap shot« är jägarterminologi som kommer av att det i kamerans ungdom var rika män med fritid som jagade och fotograferade. Deras blick aktiverades genom kameran. Exhibitionismen, uppvisandet, var en passiv, kvinnlig position. Alltsedan de engelska suffragetterna stack sina knivar i konstmuseernas smygpornografiska målningar av nakna kvinnor vid förra seklets början har feminister kämpat för att slippa bli objektifierade av den manliga blicken. På 1970-talet analyserades den patriarkala blicken på kvinnans fetischiserade kropp utförligt.

I dagens hypermedialiserade samhälle är scenen mer komplicerad. Begären speglas och studsar åt olika håll. Ordet passion betydde från början lidande och passivitet, att bli utsatt, underkastad. Voyeuren, som hetsats upp av att titta, utsätts för passion av exhibitionisten som visar sig. Den som förr konsumerade veckotidningarnas kändisbilder kan nu med demokratiserad teknik som Instagram eller Snapchat kontrollera objektifieringen av sig själv. Hen är aktiv i att göra sig passiv då hen skapar bilder av sig själv och kablar ut dem över världen. Är det då den hemliga Facebook-stalkern som aldrig uppdaterar utan bara scrollar andras bilder som har makten? Eller ligger makten hos den aktiva instagrammaren, som styr sina självbilder in i minsta detalj? Är fluktaren och blottaren inte längre så långt ifrån varandra?

I dokumentärfilmenVideocracy från år 2009 ger Erik Gandini en bild av ett bisarrt medialiserat Italien med tv-magnaten Berlusconi på toppen. I botten återfinns ett hypnotiserat plirande folk berett att kasta kläderna vid minsta chans att bli känd i tv. Den mest intressanta karaktären i filmen är fotoagenten Fabrizio Corona, kungen av paparazzis. Han glider fram längs Roms gator i sin snygga bil, liksom Secchiaroli gjorde på sin vespa på femtiotalet, samlandes chikanerande bilder av kändisar som han sedan blir rik på att sälja tillbaka till dem. Corona är besatt av bildens makt, han försöker överlista begärspelets regler men fastnar mer och mer i spiralen av seende och sedd. Han smygfilmar sin fru när de skriver på skilsmässopapper och säljer materialet till en av Berlusconis tv-kanaler. I en scen säger han att ingen skulle ha lyssnat på honom om han var kort och tjock. Sedan kan han ändå inte motstå frestelsen att visa upp sin vackra kropp för dokumentärfilmarens kamera, utan en tråd framför spegeln i sitt lyxiga badrum. Hans liv är som Facebook fast IRL, han är fast i det som kallas »stickiness«, det otillfredsställbara begäret efter fler likes. Fabrizio Corona personifierar förtvivlat vår tids sammansmältning av voyeuren och exhibitionisten. Han är fast i bildknarkandet. Han är bildjägaren och han är bilden.

»I apparatens representation av människan finner människans främlingskap inför sig själv en synnerligen produktiv användning«, som den tyske kulturkritikern Walter Benjamin skrev drygt 70 år tidigare, i sin klassiska text »Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder« från 1936 .

Benjamin beskriver hur bildens kultvärde blir till utställningsvärde i takt med att dess reproducerbarhet ökar under historien. Från början var bilden unik. Den magiska grottmålningen gömdes för stammens blickar, renässansporträttet var den rike furstens exklusiva ägodel. Redan då fanns reproduktion av bilder: eleven kopierade mästarens målningar, men teknikens utveckling ökade hastigheten. Träsnittet förenklade spridningen, och det grafiska bladet möjliggjorde hundratals kopior. Så kom fotografiet, som vid förra sekelskiftet trycktes i ett oändligt antal tidningar. Fotografiet gjorde den heliga bilden profan, en förströelse i massupplaga. Från början tjänade tekniken magin. I dag har tekniken emanciperats och tagit över, blivit en andra natur i vårt samhälle. En natur som människan måste lära sig att anpassa sig till, skriver Benjamin och myntar begreppet »det optiskt omedvetna«. Kamerans analyserande lins ser sådant som människors ögon inte ser, och genom tekniken kommer det kameran ser oss till mötes. Då de tekniska förutsättningarna växlar förändras även vår varseblivning.

Denna tekniska utveckling sker just nu snabbare än någonsin. Plötsligt lever vi i den framtid som science fiction-filmer nyss målade upp. Årets mest kontroversiella kameraleksak är utan tvekan de smarta google-glasögonen, en bärbar dator med wifi, bluetooth, accelerometer, kompass och närhetssensor. De förmedlar information från databaserna Google Maps, Google+ Translate, Drive och Gmail. Vi behöver inte ens minnas hur våra vänner ser ut, det finns förstås appar för ansiktsigenkänning. Nu slipper vi böja nacken över skärmen och kan gå omkring på gatan konstant uppkopplade. Relevant information projiceras direkt i ögat av ett prisma som vi dessutom kan tala till. Det kallas »augmented reality«, förhöjd verklighet. »Det känns som om Internet är en del av dig!« säger en glad bärare i cyberrymden.

Med Google-glasögonen finns nu möjligheten att konstant övervaka både oss själva och varandra. Flera andra tillverkare inklusive svenska företag har utvecklat liknande system för militärt bruk sedan länge. Kamerateknikens utveckling har hela tiden drivits på av arméns intresse för smygtittande och distanserad aggression. Det är lättare för en amerikansk soldat att döda en irakier genom att pricka en punkt på en skärm med en drönar-missil än att döda honom med bara händerna. Det är lättare för en höghastighets-uppkopplad medelsvensson att konsumera privata sexfilmer som lagts upp på porrsajter mot en ung persons vilja, än att begå samma övergrepp i verkligheten.

Det var en privat sexvideo som gjorde Paris Hilton känd, men likt den poststrukturalistiska teorin om simulacra, en bild av en bild av en bild som inte hänvisar till något – så minns ingen längre hur hon blev kändis. Att hon blir sedd är det som räknas, på samma sätt som när självmordsbombare garanterar sin odödlighet genom att spela in sin sista hälsning på video.

På senare år har åtskilliga fall av visuella kränkningar och barnpornografibrott klarats upp genom att förövarna inte kunnat låta bli att ha med sig själva i bild vid brottstillfället. Hur tänkte de unga soldaterna i Abu Ghraib-fängelset då de år 2004 spred bilder av sig själva bredvid högar av nakna fångar som de sextrakasserat? Hur tänkte den man som dömdes för kränkande fotografering genom bevismaterial som han spelat in av sig själv då han monterade upp sin videokamera i en kvinnas lägenhet? Övervakningssamhället är inte längre en skräck utan något som vi självmant ställer upp på för att lockelsen att bli sedd och ihågkommen är större än rädslan att bli kontrollerad, utskämd eller till och med straffad.

»Den som samlar sig inför konstverket försjunker i det, han träder in i verket. I motsats härtill nedsänker den förströdda massan å sin sida konstverket i sig själva«, skriver Walter Benjamin. Vi som lever i fast forward, i klickandets och delandets hysteriska tid, är inte längre kontemplerande betraktare av bilder. Vi är bilderna. Våra internet-liv är en ständigt pågående konstnärlig performance. Begreppet prostitution kommer från latinets prostituere, att ställa ut, att visa fram, att bjuda ut sig. Det är vad vi alla gör nu. Vissa visar mer, andra tittar mer. Under alla omständigheter är det den klassiska stripp-klubbens regler som gäller: »no hands«.

Enligt obekräftade uppgifter på nätet är det vanligaste sättet att möta en partner i Sverige numera, ja, online. Vi som växte upp utan internet och mobiltelefoner hävdar ofta att det vi visar av oss själva på sociala medier och dejtingsajter inte är vårt »äkta jag«. Den »äldre« generationen talar om att ses IRL, in real life, i verkliga livet, så snart som möjligt. De som är födda på åttiotalet och senare säger att de ses AFK, away from keyboard. För dem är internet verkligt.

Denna internet-generation sänder ut ett konstant flöde av redigerade självporträtt via nätet, vissa så avklädda att de kan räknas som barnpornografi om de kommer i orätta händer. Vår tids allmänna exhibitionistiska begär är inte riktat. Det är som att ställa sig halvnaken på torget i byn och hoppas på att någon ska gå förbi och bekräfta att man finns. Det är också dessa unga som talar förstrött om att »ligga« som en allmän aktivitet, inte en exklusiv lust till förförelse av en särskild person. Vanan att hantera multipla virtuella identiteter, eller avatarer som de kallades i cyberromantikens barndom, ger ett falskt sken av kontroll. Hälften av alla ungdomar i Sverige har utsatts för så kallad »Facerape«, fått sitt Facebook-konto kapat av någon som lägger upp förnedrande bilder. Ungdomskravallerna i Göteborg i december 2012, efter att två femtonåriga tjejer hängt ut bilder på andra unga med epitet som »slampa, hora« och så vidare på Instagram, visar att bilden trots allt inte är helt frånkopplad från den avbildade. Kränkningen av din bild känns fortfarande i dig.

Stater och multinationella storföretag övervakar oss nu via satelliter, radar, sensorer, drönare och virtuella algoritmer. Voyeurens maktfullkomliga blick blir alltmer osynlig och abstrakt för oss. Samtidigt använder vi vår yttrandefrihet till att bildgoogla varandra, iscensätta våra liv och näthata. Fångade i lockelsen om omedelbar behovstillfredsställelse, som små barn, i stället för att försöka hantera den komplexa värld våra tekniska innovationer lämnat oss i.

Mitt i allt detta finns nu en liten rörelse mot integritet. På vissa krogar i USA sitter redan förbudsskyltar med »No cyborgs«. Enskilda personer försöker sopa bort spåren av sig själva på internet med hjälp av företag som specialiserat sig på att söka upp bilder och radera dem. Framtidens mest attraktiva individ kanske blir den som håller sig på sin fysiska kant, den ogoogelbare?

Fast från Japan där teknologin haft en större plats i männi-skors vardag länge rapporteras att japanska ungdomar inte längre har sex. Enligt en viral nyhet förra året slickar de i stället varandra i ögonen(!) Samtidigt blomstrar den japanska porrindustrin och gråskalorna av den erotiska tjänstesektorn. Det sex som förekommer utövas för kameran. Internet sublimerar våra drifter från taktila till visuella. Kommer framtidens orgasmer få oss att sluta ögonen som förr, eller stirrar vi bara hypnotiserat in i linsen eller skärmen?

 

Sonia Hedstrand är konstnär och skribent.

 

 

 

Kommentarer inaktiverade.