Olika upplagor av Assange

Den skotske författaren Andrew O’Hagan uppgörelse med Julian Assange i London Review of Books i mars fick stor uppmärksamhet. Den är ett grundligt karaktärsmord på den världsberömde WikiLeaks-grundaren. Men den ställer också genren självbiografi i ett avslöjande ljus.

Hur sanna är egentligen alla dessa »sanna« levnadsporträtt?

Av Johan Berggren

I början av 2011 städslas O’Hagan för att spökskriva den omsusade Julian Assanges självbiografi. Material ska han få genom djupintervjuer. O’Hagan bor med Assange och följe på en engelsk herrgård, men spökskrivaren anar snart att den australiensiska hacker-superstjärnan inte vill lämna ut sitt liv. Han har dock tagit emot sitt saftiga honorar i förskott, och låtsas i det längsta samarbeta med O’Hagan. Deras träffar blir istället för intervjuer agitatoriska föreläsningar eller haranger av ovett mot Assanges verkliga och inbillade fiender. O’Hagan skildrar i LRB Assange som en slafsig, storhetsvansinnig, lat, paranoid och narcissistisk Don Quijote. Samarbetet avbryts, men Canongate ger ut det ofärdiga manuset ändå – för mycket pengar var inblandade – mot Assanges vilja.

Vi har alltså idag hel rad versioner av Julian Assange: Den som skildras i O’Hagans bok; den Assange som förlaget hyllar i sitt PR-material trots att han stämt dem; den Assange som, i en annan bok på ett annat förlag; Cypherpunks: Freedom and the Future of the Internet (2012), är yttrandefrihetens nätförkämpe som med Edward Snowden varnar för global digital kontroll. Och så O’Hagans prillige sektledar-Julian på det.

Denna multi-Assange-effekt får mig att se tillbaka på andra självbiografier med en skärva i ögat som gör att jag ser att det är ju inte en bild av personerna man får. Det är två. Eller fler.

Stig Larssons När det känns att det håller på ta slut, 2012 har ett uppsåt av ärlighet och självutlämnande, som ibland lyckas utmärkt, men styckevis framstår som självförhärligande missbrukarsvammel – vilket också säger något om Stig Larsson. Den Stig som Stig försöker visa, skyms av den Stig som visar. Effekten återfinns i den rumlande ex-fotbollsmålvakten Magnus Hedmans När ljuset släcks, (2012). Hedman skriver utlämnande, tror jag att han tror, om diverse tragedier och bravader, men tonen spricker allt som oftast i självömkan eller skryt.

Kanske borde han städslat en spökförfattare? David Lagercrantz putsar med erfarna författarfingrar Ibramhimovic i toksäljande Jag är Zlatan (2011) till en sympatisk person, utan skevheter i tonen. Det är så man ska skryta – med stil.

För vad är väl dessa böcker om inte varumärkesbyggen? Barack Obamas Min far hade en dröm (1995) sålde välskrivet in bilden av en strävsam humanist med rättvisepatos och enkla rötter till en värld som bar författaren hela vägen till Vita huset och Nobels fredspris. Om Obamas far också drömde om att hans son skulle beordra mord per obemannad drönare på oskyldiga civila i parti och minut, så kom det i alla fall inte med i boken.

Personkult är en viktig del i ett liberalt samhälles idébygge. Individen som lyfter sig själv i håret ska hyllas, som bevis på den liberala utopin »alla kan nå lyckan« (utan det finstilta tillägget: »men få kommer att göra det«). Varje miljardär och kändis skriver sin livshistoria. Furstestatyer i textform, där »jag är bara en vanlig människa – fast jag inte är det«-greppet kittlar läsaren. Litterärt intressant blir det oftast först när det egna varumärkesbygget sätts åt sidan och relationer på allvar tas med i berättelsen, som i Jackie Ferms Rövardotter (2014) eller Felicia Feldts Felicia försvann (2012), där uppgörelser med destruktiva föräldrar låter en djupare ärlighet växa till.

Andrew O’Hagan då? Spökskrivaren som försökte rädda sitt anseende genom att skriva elakt om den han först skrev en smickrande levnadsteckning om, i en självbiografisk artikel där han framställer sig själv som en hyvens realist, blir nu själv omskriven som småskuren politisk idiot.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

 

J

Kommentarer inaktiverade.