Att längta bort från sitt land och sin kropp Utställningen ”Nils Dardel och den moderna tiden” recenseras av Lisa Carlsson

Nils Dardel var både en gränsöverskridare och en klassisk konstnärskaraktär av sin tid. Hans liv och verk präglades av begär, till status, framgång, skönhet, kärlek. På Moderna Museet i Stockholm pågår ”Nils Dardel och den moderna tiden”, den största Dardel-utställningen hittills.
Lisa Carlsson menar att utställningen reproducerar den Dardel vi är välbekanta med men också öppnar för nya tolkningar av ett konstnärskap som var både normbrytande och folkligt. Ny- och omtolkningar som hade kunnat ges mer utrymme, i utställningen och i det omgivande programmet.

Dardel_interior_03

 Installationsvy från Nils Dardel och den moderna tiden, Moderna Museet 2014 © Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

 

Väggarna på Moderna Museet i Stockholm är målade i klargult, mörkt violett och djupt skogsgrönt vilket plockar upp nyanser tavlorna, får dem att lysa. På en av dem hänger den vackraste dandyn i ett konstant avlidande, omgiven av ömsinta vänner.

En dam i grön pyjamas mördar en herre i svart, en flicka är drunknad, en annan dansar med med döden som har sin lie i högsta hugg. Från taket hos en excentrisk dam hänger en man i en snara om halsen. Överallt i det turkosa, gröna, blå springer djur. Pälstäckta pilar de genom salongerna. Det är en mörk dekadent värld han målar upp. På grund sitt hjärtfel visste Dardel att han skulle gå bort tidigt och det tycks speglas i hans bilder. Han målade för att bli vän med sina demoner.

Kanske var det också därför han var så besatt av skönhet, detta förgängliga? Hans porträtt är uppmjukade, förskönade, och skulle kunna pryda vilken stormande Harlequinroman som helst.

Det talades om hans ateljé som ”Dardels estetiska skönhetsinstitut”, som ett instagramkonto i förra seklets början. Filter som lades på för att göra verkligheten mer behaglig. På utställningen hänger många självporträtt och likheten med dagens bespottade selfies är slående. Dardel har målat fram samma min som unga tjejer alltför ofta hånas för att fotografera i speglar idag. Ett höjt ögonbryn, lätt plutande läppar, lite insugna kinder för att framhäva kindbenets rundning. Där finns även andra bilder som hör en övre medelklassmans instagramkonto till, selfien med sin dotter och bilden från en bar där hans vänner hinkar drinkar. Viljan att kontrollera sitt yttre, att ikläda sig olika roller genom bilder är ingen ny företeelse och jag hoppas att kulturmännen som besöker denna utställning tänker en gång till innan de suckar över tjejers experimenterande självporträtt på internet i fortsättningen.

I utställningskatalogen skrivs det om hur Dardel rörde sig fritt i så många rum. Han var en gränsöverskridare. Och visst han var bisexuell, han lade bort sin adliga titel och förflyttade sig med grace i konstvärlden i Paris men när jag står inför de sista tavlorna i utställningshallen är det något i detta påstående som skaver i mig. Som ett vitt manligt barn av sin tid begav sig Dardel till Latinamerika, Mexico och Guatemala, för att söka efter något. Oklart vad. Ett ursprung? Uppenbarligen inte sitt eget. En kärna, en renhet? Det finns många ord för kolonialism i konstens namn. Målningarna Huvudjägarens frukost och Huvudjägarens eftermiddag är rasistiska nidbilder. Skapade föreställningar av en ursprungsbefolkning. Med en kniv mellan tänderna och en avhugget huvud i handen ler huvudjägaren brett mot betraktaren. En bild vars konsekvens är att förtryck kan upprätthållas och legitimeras. Dardel målade förmodligen dessa bilder oreflekterat men med en vit blick med ett exotiserande blänk i ögonen.

Utställningens titel ”Dardel och den moderna tiden” signalerar en syn på konstnärskapet som en produkt av och i reciprok relation till sin samtid. Den modernismen som inte går att skilja från västerländsk kolonialism och rasism. Jag undrar hur man tänkte när man hängde tavlorna på väggarna och lät dem vara okommenterade? Vems blick vandrar över konstverken och vem tillåts röra sig fritt genom dessa rum, så som Dardel, som ett skapat neutrum? Jag hoppas att den frågan besvaras i det omgivande programmet runt utställningen?

One response to “Att längta bort från sitt land och sin kropp Utställningen ”Nils Dardel och den moderna tiden” recenseras av Lisa Carlsson

  1. Pingback: Om den döende dandyn | Bella Ciao!