Rörelse och konkreta löften från Löfven.

När Socialdemokraterna fungerar, som ikväll när Stefan Löfven linjetalar i ett regnigt Almedalen, är det inte svårt att se att de ändå är bottenstenen i svensk politik, den stora bamsing alla andra små bojar på något sätt är förankrade i och utgår ifrån.

Bara att linjetala i ett regnigt Almedalen, med Lisbet Palme och Ingvar Carlsson längst fram i en stjärnögd publik av trogna funktionärer, är ju mer S än något annat parti! Palme hittade ju på fröet till dagens Almedals-marknad. Från ett tal från ett traktorflak till 600 organisationer/företag med 4000 ”event” och plasttält och plastmuggar som vore detta cateringen till ”Game of Thrones”. Ja, jag har redan hört förslaget att slå ihop Almedalen, Stockholmsveckan och Medeltidsveckan till en enda ”Månad Från Helvetet”, tror att det är en sån där grej som börjar som ett halvskämt och innan nån fattat så är det på gång. Senast 2018 skulle jag tippa.

En hel härlig månad då Visby ska fyllas med fastlänninger av alle färgur, nå, mest rika stockholmare då, och rosornas och ruinernas stad riktigt kokas i alla de där lösa pengarna som verkar finnas i samhället till att dricka avslagen fatöl, montera jätteplasttält som det står ”FÖRETAGSAMHET I VÄST” på, samt att ta sin kärlek till Uruk-Hai på allvar.

Det kanske är tur för Almedalsveckans tillväxt att marknadsföring är ett sånt fluffigt, svårmätt värde. För förutom den uppenbara risken att inte märkas bland 3900 andra event, så konkurrerar man med, tja, Sveriges blivande statsminister som håller ett av sina sällsynta tal, med ännu sällsyntare innehåll, för att vara Löfven: Rörelse! Och Konkreta Löften! (Ja, för att återknyta till marknadsföringsorimligheten i Almedalen: ens event kan råka sammanfalla med ett monsunregn över Visby stift, vilket insveper det i samma blöta gift som det redan ligger och flyter i. Ett halvårs förberedelser bortspolade! Utsköljda i hamnbassängen! Plask, plask bara! ”Men vi webbsände ju så vi fick spridning på det viset!” (”Abs0lut Bernta, ingen fara, det löser sig, nu tittat vi framåt.” (Bernta är marknadschef på paraplyorganisationen X som samlar Sveriges alla Y och arbetar för deras tiddelipom.)

Nå, blivande statsministern. För så känns Löfven. Och känner sig Löfven. Men inte på det där översjälvsäkra vilken-falang-ska-vinna-dragkampen-om-Rosenbad som i den öde(S)digra valrörelsen för 4 år sedan när S trodde att det skulle räcka med att ställa ut (S)korna. Utan med närvaro. Och kräm. Och konkreta, välfärdsförbättrande, löften. Japp, du läser rätt. De konkreta detaljerna visserligen kanske inte heltäckande, om man ser till vad Alliansen har rivit ner, men ändå tillräckligt tydliga. I den rådande ”vänstervinden”, eller kanske vi kan kalla den ”den mojnande högerstormen” räcker detta för att svepa in Löfven i Rosenbad.

Ikväll var det inte längre främst en före detta metallboss som talade, det var en blivande statsminister, sprungen ur rörelsen. Jag vet många svenskar som skulle få en tupp i halsen av att säga den meningen. (Stoltheten över arbetarrörelsens fantastiska framgångar, blandade med ”vafan vare som hände”-besvikelsen.) Och Löfven fick också ett par tuppar i halsen. Rösten bröts av rörelse.

Mediaträning, valstrategier och yada yada – hur många procent i opinionen steg S enbart på de två-tre gånger när Löfvens röst bröts av rörelse? Sådant kan man inte medieträna in. Det var alldeles äkta.  (Tips till sosse-spindoctors: gör filmsnutt med bara loop på dessa halstuppar, lägg ut på Youtube: ka-ching. Varsågod).

Här kommer grejen med S som grundsten i svensk politik in. För vem, utom en Sosse, blir rörd till tårar av att säga ”Pensionerna ska stärkas”? Ingen. Ingen av de andra partiledarna tror lika mycket i märgen på en idé, vision eller företeelse så att de kan säga den offentligt och hulka till. (Ja, alltså, ingen idé, vision eller företeelse som det ger politiska pluspoäng att prata om i offentligheten alltså. Annie får nog en tår i ögat när hon pratar om Ayn Rands vision om det ideala, komplett empatilösa, samhället, och nog får Jimmie något tjockt i strupen när han lägger ut texten om Legion Vikings duglighet i fält, men det gör sig mindre bra i teve.)

Löfven går ut hårt med Kärrtorp. Markerar stenhårt mot ”fascism och rasism” (det verkar vara medvetet att inte säga ”nazism), och ja, S-ledaren var i Stockholmsförorten i höstas. Var var Fredrik Reinfeldt? På hemmamatch med Djurgårn kanske.

Han fortsätter med att nämna Rysslands aggression mot Ukraina och lova ett Sverige som ska stå upp för folkrätten.

Kanske en smart talskrivares försök att anknyta till Olof Palme: Sverige som världens samvete, djärvt formulerade utrikespolitiska och ideologiska fraser, som lotsar in oss i S riktiga hemmafålla: det enade Sverige. Här är Löfvens hemmaplan, och talet tar fart: han talar om hur bra Sverige är, egentligen, inte om hur dåligt det blivit under borgarna – okej då, det kommer sedan. Han dundrar om Fas 3, utförsäkringar, arbetslöshet, försämrad skola och vård. Han vågar säga att moderaternas kärnpolitik, skattesänkningar, inte lett till något bra, som de hade lovat. Han kallar Alliansens en ”antites till solidaritet” och summerar: ”Arbetslösheten steg, skolresultaten sjönk och välfärden brast (där spricker rösten för första gången, Rosenbad är kirrat), det kan det stå på minnesplaketten över deras år vid makten – och adjö!”

Sedan formulerar han kärnan i S-tanken: alla olikheter (jag tror han menar ojämlikheter) som härrör ur en persons ursprung och härkomst ska samhället jämnas ut. Vi ska vara som … wait for it … ”En Familj.”

Javisst, heimat und volkgemeinschaft, kan tänka mig en del nyliberaler (eller nykonservativa som vore ett akademiskt mer korrekt namn på dagens nattväktarstatsvurmande radikaler) som började gråta där i tevesoffan, av helt andra anledningar än Löfven. För på sätt och viss äger S en fråga där liberaler borde stå mycket starka (och kanske tror att de gör det?) nämligen meritokratin, allas lika chans och värde. Till det lägger man solidariteten, och Löfven fortsätter familjeliknelsen: ”Du lämnar inte din syster i Fas 3 eller fattigdom/…/ tillsammans lyfter vi varann”. Och så drar han till med det som får, jag svär, cirka 67 procent av alla svenska medborgare att räta lite på ryggen, bita ihop lite extra: ”Vi blir befriade genom trygghet!” (Tevesoff-liberalen fnyser sin Nespresso över det sälskinnsputsade jakarandabordet från Svenskt Tenn: ”Ska de sno FRIHETEN också?”)

Så kommer då konkreta löften. Löfven lovar att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. (Idag har Tyskland och Österrike runt 5 procent så Sverige ska ner dryga tre procentenheter. Det är inte småpotatis.)

Han lovar att skolan ska bli jämlik (igen?): inom 10 år ska svenska skolan vara bland de 5 bästa i EU.

(Ovanstående löften kan ju också komma att infrias, av sig själva så att säga, om det går åt helvete för EU. Men, men.)

Han lovar att minska inkomstklyftorna, och helt utplåna hälsoklyftorna mellan klasserna. (Om du inte förstod vilka tunga löften det där var, betänk att Sveriges klassklyftor växt i drygt 20 år. Och att skillnaderna i medellivslängd från ett överklass- och ett arbetarklassbostadsområde i samma svenska stad kan vara 7 år.)

Han vill bygga. En ”hållbar frihet”. Ja, det är soundbites framtagna av hyperpeppade S-reklamteam, men de låter bra här. Han lovar vidare att ”säkra järnvägen”, lagom löst, och ser tydligen – ja, här blir jag sådär ”jamen kan någon förklara för honom hur allvarligt läget är”- dryg – klimatförändringarna som en underbar export business job creating opportunity: Om 10 år ska Sverige vara ledande exportör av klimatsmart teknik, vara ett ”föredöme” på denna punkt. Nej, inga konkretare löften än så, eller fler tankar kring klimatet. Eller kärnkraften. Eller oljeberoendet. Eller bilsamhället. Nå, nå, det finns ju redan ett miljöparti … ?

Men Löfven berättar att han brukade bygga RC-lok, i ännu en vända som går ut på att vara stolt över ett dugligt, hyggligt, solidariskt Sverige. Där snattade han nog ett gäng sura unga män därute från att bitter-rösta på SD. Sådana som kan byta ett däck på fyllan och dessutom hellre skulle göra detta, naken, i snöstorm, än att snusa portionssnus, sådana som mycket för att de är besvikna och tuffa röstar på Jimmie Åkessons fascister, bara för att de kan och nu jävlar. Skulle de råka höra det här, tror jag att de inser att Stefan jobbat på verkstad, på riktigt = vet vad hans snackar om. Och kanske till och med inser att Jimmie är en kallhamrad skit som ljuger som andra andas och drivs av hat, vad vet jag, det är tillåtet att drömma, eller hur (jag menar, vafaan, allvarligt, VARFÖR RÖSTAR MAN PÅ SVERIGEDEMOKRATERNA? ”Ja, vi går ur EU och FN och inför apartheid i Sverige, BRAAA IDÉ!”, eller vad?)

Nå, Löfven, Almedalen. Vid det här stadiet av talet är det dags att dra klichéer som ”det blev varm stämning trots regnet” eller ”hundratals trogna trotsade vädrets makter”. Det blev det, det gjorde de. Löfven angrep borgarna i deras, av åtta år av vanskötsel, blottade drakbuk: deras skattesänkarpolitik har inte sänkt arbetslösheten, men försämrat välfärden. Han lovade en arbetsmarknadspolitik (ja, herrar Borg, Reinfeldt, Björklund et consortes, det ni har fört är inte en ”passiv arbetsmarknadspolitik”, det vore för snällt att kalla det, det är en icke-politik, en ”osynliga-handen-fixar-det-nog”-klockaretro som skulle vara lite gullig (förutom motbjudande och löjeväckande) hos en student på A-kursen i praktisk filosofi, men hos ledande statsmän är det bara bevis på ideologisk grundindoktrinering av det mer skrämmande slaget. Alltså det där sa inte Löfven, men så här får han mig att känna och gå på, inte illa va?)

Sedan kliver Löfven in på feminism. Och uppehåller sig där, länge. Absolut en respons på Fi:s framsteg. Men så ledigt. Och bekvämt. Han pratar om feminism. Ja, jäklar, en statsministerslips på den där, kanske inte så dumt ändå?

Och så skolan. Jan Björklunds eget regalskeppet Vasa. Får en kanonad som heter duga. Och Löfven lovar: ”läxrut” ska bort – istället ska alla få läxhjälp. (Någon däremot? Jaha, i så fall tippar jag på att du är en osolidarisk tölp. Hade jag rätt?) ”Vinstjakten” i skolan ”ska stoppas” – hur går han inte in på. Han lovar: inga 1-3 åringsgrupper i förskolan ska vara större än 15 barn. (Och då måste Vän av Ordning och Fyrabarnsfar (jag, alltså) fråga: på hur många personal? Gruppstorleken är en sak, men hur många personal per barn? Hm?)

Sedan drar han kvällens skämt, om den nedmonterade välfärden: ”Man saknar inte kon förrän Moderaterna har privatiserat henne”. (På ett ljuvligt gammsvenskt sätt markerar han också osäkerhet rörande skämtets kvalitet i några små humningar: 1,5 procent till upp i Sifo.)

Han går loss mot vården: Sverige har lägst antal vårdplatser per capita i EU, det är kaos på akuter och förlossningsavdelningar (här tweetar Filippa Reinfeldt en bild av en morotskaka hon just bakade. I bollhavet på Ikea. Med midsommarkrans på huvudet. Leende? Självklart), det är köer till cancerbehandlingar och detta är, med Stefan Löfvens ord: ”FULLSTÄNDIGT OACCEPTABEL”. (Någon däremot? osv)

Han smäller in ett ”När du är som svagast, då ska samhället vara som starkast”. Ja, den där grejen med ett skyddsnät. Låt oss börja laga maskor. Jag vill det också Stefan. Vem vill inte ha S vision om Sverige?

Skulle S bara vara bäst på att vara S på alla sätt det går att vara S, så skulle S ha 60, kanske 70, procent av rösterna i Sverige. Problemet är att kartan, bilden av det solidariska S, under många år gled längre och längre ifrån verkligheten. S privatiserade också. S hade också ökande klyftor. Och arbetslöshet. Och ickesatsningar mot klimatproblemet. Osv. Kan du fixa det Stefan? De flesta tror nog ändå att du vill det, det var tydligt ikväll. Det räcker till Rosenbad. Men räcker det till det där can-do, hyggliga, familjelandet utan hälsoskillnader mellan klass och lika chanser för alla barn?

Innan han slutar med ett citat om optimism, öppnar Stefan Löfven för samarbete över blockgränserna (men inte med SD), om det krävs för en ”handlingskraftig regering”. Jaha. Så Ayn Lööf, Jan ”Kvarsittning” Björklund och Göran ”Tillbaka till spisen kvinna” Hägglund är bjudna i höst? Är det vad ”Alla ska med” betyder? Kanske Fredrik och Anders då också? I en enda stor FAMILJ?

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

Kommentarer inaktiverade.