SD: Istället för politik, förvirring.

Av Johan Berggren

Igår kväll höll SD:s ledare Jimmie Åkesson tal i Almedalen. Jag var där. Jag har ännu inte skrivit något om det. Du får ursäkta, värderade läsare, mot detta brott mot allt-genast-nu-etiketten i post-twitter-eran, men jag behöver f-n lite tid att smälta det. Stark medicin, alltså. Talet, publiken, stämningen … vad var det jag upplevde? För att åtminstone kunna försöka skriva något som inte redan tidigare skrivits eller sagts många gånger. Kan väl nämna några saker som bubblar i huvudet: Åkessons lediga förhållande till sanningar. Det var ju till exempel inte alls så att hela Sverige pratade om ”det organiserade tiggeriet” tills SD satte upp sina reklamaffischer i tunnelbanan. Tvärtom rådde och råder brett konsensus om att tiggarna inte är mer organiserade än typ charterresor på sin höjd. Tiggeriet torde väl inte heller kunna klassas som ett ”stort samhällsproblem”? Och att inte en enda gång säga ”tiggare”, ”de här personerna” eller dylikt. De är inte individer, de är ”tiggeriet”. Tiggeriproblemet. Som Måste LÖSAS! Så lätt det är att förvandla människor till fenomen, till ”krafter”, till ”problem”, till ”hot”. Två frågor bara, framförda med ganska låg och ledsen röst: 1. Till dig som röstar på SD: var har du hört det där förut? Hur gick det då? 2. Till SD: varför är människor som tigger på gatan – alltså ”tiggeriet” – ett så stort samhällsproblem i era ögon? Förklara, vilken skada gör det? Begås brott? Sprids smitta? Blir barn rädda? (Facit: Nej, nej och nej.) Vill uppriktigt höra att svar på denna fråga.
SD:s stora lögner är förstås värre, de som de bygger hela sin ”politik” på. Och skickligare framförda av Åkesson. Att bara utgå från att ”invandringen” (”mass”-, ”okontrollerad”-) skapar en rad samhällsproblem. Inte ens säga det rakt ut, bara utgå från det. Och sedan kalla sig själv ansvarstagande och humanistisk som vill ta tag i detta problem. Och att i en halvtimme prata om medlidande, flyktingar, bistånd, humanism – för att i en enda, otroligt snabbt utslängd mening säga ”stopp för anhöriginvandring, begränsa asylrätten … ” och så vidare.
Och att kalla andra partier för antingen ”etablissemanget” eller ”vänsterextremister”, bilden av sig själv som något nytt(?) i svensk politik …
En detaljlögn till, men viktig, det handlar om varumärkesbygget, och det är att Åkesson rätt ut påstår att andra partier bara lovar, medan SD faktiskt får saker gjorda. Vilka då? Det är ju bara inte sant. Alls. SD sitter ju inte i några folkförsamlingar där de styr och tar besluten. Så de har faktiskt inte fått något gjort, utom att samla röster. Så är det, ”på riktigt”.
Ja, alla lögnerna paketeras i sloganen ”vi är på riktigt”. Så där som barn som ljuger kan säga för att försöka övertyga. ”JO! Det är det visst det! PÅ RIKTIGT!”
Men Åkesson för sig med kraft och kräm, och med tydligt uppvisad ”återhållen ilska”, och de retoriska vändningarna, som det idag då ältas om i diverse paneler här i Sorgedalen, förlåt Mumindalen, ALMEDALEN ska det vara, ja de var nog effektiva. Utan en Jimmie-ledare vore inte SD hälften så stora som idag. (Förresten borde kanske SD:s supporters tänka igenom idén att använda talkören ”HEJJA JIMMIE” taktfast upprepat. Ordet ”hejja” och ordet ”heil” är lite för lika, och de vill tydligt visa avstånd åt det hållet.)
Centralt i SD:s ”ideologi” är det friska ljugandet och förvridandet, rasismen omklädd till ”kultur och värderingar”, samhällsanalysen som utgår från att ”massinvandring” är roten till alla problem i Sverige (och världen) idag. (Ja, de problem som inte orsakas av ”vänsterextremister” då förstås.) Det där vet ju många redan.
Problemet är att SD också pillar på något jobbigt som de flesta inte kan riktigt komma åt att se vad det är, och inte jag heller, än iallafall. Något ur själva nationalstatens kärnidé som det på länge inte ansetts riktigt fint att låtsas om. Mer om det när jag tänkt klart.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

Kommentarer inaktiverade.