Monthly Archives: september 2014

NYLIBERALISMENS NATUR

Nyliberalism är inte kapitalism, utan dess moderna styrsystem och vägröjare. Den sägs handla om avreglering och minimal stat men innebär lika ofta motsatsen – hård reglering, stark stat. Jan-Erik Pettersson har läst en rad böcker som genomskådar neotänkandet.

Av Jan-Erik Pettersson

 

De närmaste åren kommer den ideologiska debatten säkert att hårdna. Kan den också bli en systemdebatt på djupet? Det sensationella globala genomslaget för den mastiga boken Kapitalet i det 21:a århundradet av Thomas Piketty kan vara ett tecken på det. Och det finns fler. Ett annat sådant, kanske marginellt men nog så tänkvärt, är att ekonomistudenter runt om i världen har börjat ifrågasätta vad de får lära sig. Det mest uppmärksammade exemplet kommer från universitetet i Manchester, själva den stad där marknadsliberalismen föddes. I våras krävde studenterna i nationalekonomi där en ny kursplan och nya teoretiska verktyg som kan »utforska ojämlikhetens, etikens och rättvisans roll i nationalekonomin och de ekonomiska följderna av den globala uppvärmningen«.

Robert Skidelsky, brittisk ekonom och före detta konservativ parlamentsledamot, tror att Manchesterstudenternas manifest förebådar stora förändringar. »Vi bevittnar kanske början till slutet av det nyliberala kapitalistiska samförstånd som härskat i hela väst sedan 1980-talet«.

Nyliberalismen avsätts. Kan man tro på det? Nej, blir antagligen svaret om frågan ställs i Sverige. Helt enkelt för att så många här, på både vänster- och högerkanten, anser att denna ideologi möjligen fanns på 80-talet men att den nu mest är ett tomt skällsord eller ett hjärnspöke som hindrar kritik av den verkliga kapitalismen.

Själv tror jag att den finns, och att man för att komma vidare måste lära sig se dess konturer och snarast börja arbeta på att montera ned den. En sak är viktig att notera: nyliberalismen är inte detsamma som kapitalismen. Snarare kan man beskriva den som den moderna, finansialiserade kapitalismens operativsystem.

 

Jag tror också att man måste analysera nyliberalismen eller neotänkandet lika mycket filosofiskt och sociologiskt som ekonomiskt. Några kritiker som fullföljer den linjen hämtar sin inspiration från ett oväntat håll. Michel Foucault, den berömde franske filosofen, är inte direkt känd som någon socialistisk teoretiker. Åren 1978–79 höll han emellertid, på Collège de France i Paris, en serie föreläsningar om nyliberalismen som är märkliga genom att de så tidigt (det här är i princip före både Thatcher och Reagan) sätter fingret på flera av kärnpunkterna i neotänkandet.

Wendy Brown, professor i statskunskap i Berkeley, är en av dem som, påverkad av Foucault, beskriver nyliberalismen som inte i första hand en ekonomisk teori utan snarare ett sätt att styra. Dess yttersta mål är att låta den ekonomiska rationaliteten bli en generell norm som tränger in i samhällets alla sfärer. Nyliberalismen säger inte låt marknaden sköta sig själv (laissez-faire), utan vi ska fixa marknaden så att den styr.

Never Let a Serious Crisis go to Waste (Låt aldrig en riktig kris gå till spillo) är ett uttryck som passar i sammanhanget. Det är också titeln på en ny bok av professorn i ekonomisk historia vid Notre Dame-universitetet, Philip Mirowski, där han bland annat beskriver de intrikata metoder som eliten av amerikanska nationalekonomer nyttjar för att förklara bort finanskrisen 2008, och därmed undgår att dra några lärdomar av den.

Mirowskis käpphäst är att vänsterns misslyckande under senare år förklaras av att den inte lärt känna sin motståndare, inte förstått hur neoideologin är uppbyggd och inte heller i hur hög grad den trängt ned i samhällets grundvatten. Han pekar också på det paradoxala i neotänkadet, hur det hela tiden motsäger sig självt och det fullt medvetet. Man förespråkar konkurrens och underlättar samtidigt framväxten av oligopol och monopol (Microsoft, Google, Amazon). Man talar ständigt om avreglering men reglerar för fullt, med en uppsjö av bestämmelser, främst för människor längst ned i hierarkin.

Nyliberalismen har ingen master plan, ingen ledare, ingen »politbyrå«, men däremot ett brett nätverk av välfinansierade stiftelser, fonder, think-tanks, futurologiska institut, konsultbyråer med mera. Dessa gör utredningar, föreläser, håller kurser, bedriver lobbying och publicerar artiklar på centrala tidningarnas debattsidor. Genom aktivt och proaktivt agerande i en offentlighet som sträcker sig ut över hela västvärlden kan man långsiktigt förespråka sina egna »reformer«. Inte minst, framhåller Mirowski, genom att hävda att nyliberala haverier alltid bör botas med en ny och starkare dos nyliberalism. Den svenska skolan är ett bra exempel, om avregleringar skapar segregation och kris i skolan ska man först peka åt ett annat håll – det är lärarna det är fel på. Om inte det fungerar så får man inte åtgärda grundproblemen, neolinjen måste fullföljas, nu med hjälp av incitament, som ges till en begränsad grupp »elitlärare«, allt för att skapa löneskillnader och konkurrens i yrkeskåren.

Åren kring 1980 var de stora åren för nyliberalerna, då Milton Friedman, Friedrich von Hayek, Gary Becker, James Buchanan med flera nyliberala vetenskapsmän angav riktningen inom ekonomin och i samhället i stort. I grunden handlade deras program om att återställa vinsterna i storföretagen till de nivåer som fanns före välfärdsstaternas och de starka fackföreningarnas tid och att bekämpa inflationen med hjälp av ökad arbetslöshet. Friedman konstruerade ett mått för »naturlig arbetslöshet«, non-accelerating inflation rate of unemployment (nairu), alltså den nivå under vilken arbetslösheten inte får sjunka om inflationen ska hållas i schack. I Sverige ligger nairu eller jämviktsarbetslösheten på mellan 6 och 7 procent, det är alltså den arbetslöshet vi behöver för att vara säkra på att hålla inflationsmålet på högst 2 procent. Det är det kalla ljus vi bör se den väldiga valdebatten om jobben i.

Det har talats om en nyliberal revolution, men nyliberaliseringen har snarare varit en lång process. Efter 80-talet kom 90-talet med kapitalets globalisering och frihandelsavtalen, sedan 00-talet med de frisläppta finansmarknaderna och den allmänna kreditexplosionen, och nu är det vårt 10-tal som präglas av skuldhantering efter finanskrisen, kombinerat med försöken att skapa nya marknader även där marknader tidigare varit otänkbara. Nästa fas blir förmodligen »driva nyliberaliseringsverket vidare under exploderande klimatkris.« Det lär bli den ojämförligt svåraste uppgiften, och första gången på 30 år som neoläran tvingas verka i rejäl motvind. Den stora och avgörande strid som väntar i den här frågan beskrivs av Naomi Klein i hennes nya bok This Changes Everything.

Att neoideologin ändå kunnat sitta kvar i sadeln i över 30 år beror säkert på att den har omfamnats av stora politiska partier av olika färg – av den reaktionära högern lika väl som av de moderniserade socialisterna. I de senares fall är det nog ett tecken på den stora förvirring och ideologiska osäkerhet som rått under perioden och som fortfarande råder. Nyliberalismen kunde framstå som en rent teknisk lösning på politiska problem, en ideologilös ideologi, en trollcirkel som bevisade sig själv. Känslan av att cirkeln inte får rubbas lever kvar. Därav obehaget inför en sådan som Piketty (som ju är sosse av fransk modell). Visst, ojämlikheten finns och ökar, men det var aldrig riktigt meningen. Men det var det! Ekonomiska klyftor är för nyliberalismen ingen collateral damage, ingen oönskad bieffekt, utan något nödvändigt, det som skapar dynamik i ekonomin och i samhället. Ju större klyftor desto större dynamiska effekter.

Staten tilldelas rollen av väktare över centrala, rättsliga, monetära och sociala normer i samhället (som inflationsmålet, jämviktsarbetslösheten, budgetbalansen, överskottsmålet etc.), det framhåller Pierre Dardot och Christian Laval i boken La nouvelle raison du monde, (Världens nya förnuft, på engelska The New Way of the World.) Däremot ska den hålla tassarna borta från välfärd och inkomstfördelning. Marknaden och vinstnivån ska försvaras och vakas över, men minst lika viktigt är att nya marknader inrättas överallt där sådana inte finns. Och att konkurrens triggas igång i situationer där konkurrens inte förekommer; karriärmedvetande och vilja att tjäna pengar ska premieras. Ett maximalt antal valsituationer ska skapas för medborgarna.

Valfrihet är nyliberalismens honnörsord nummer ett. Och vem vill leva i ett samhälle där det inte finns något val? Men det fria valet visar sig också kunna rymma sin motsats. Mirowski beskriver det som ett system av ryska dockor. När vi lyfter av toppen på dockan Valfrihet hittar vi dockan Det finns inget alternativ.

Neosamhället både skapar och livnär sig av olika moden och trender. Quantified self  blir kanske den stora livsstilstrenden de närmaste åren.

Att ständigt övervaka sig själv och förbättra sig själv är den ena sidan av det nya övervakningssamhälle som annars måste skapas utifrån via utvärderingar, kvalitetssäkringar och alla möjliga former av mätning. Sedan 90-talets början har de varit typiska för det som kallas new public management, men numera finns de överallt. Men som Dardot och Laval skriver: »Man verifierar bara det som konstruerats; man mäter bara det som kan reduceras till något mätbart.« Det är ett påstående om att effektiviteten är det enda viktiga som måste trumfas igenom, inte nödvändigtvis en ökad effektivitet i praktiken. Betygen är centrala, inte kunskapen.

Den »filosofiska« grunden för nyliberalismen är att människors agerade alltid utgår från den rationella egennyttans princip, att allt därför kan och bör homogeniseras. Allt måste kunna bankas ner till mätbara enheter likt små platta paket och det som avviker eller hindrar måste sopas bort, som till exempel yrkeskårers egna praktiska rutiner, ideal, etiska normer. Man kan inte lita på läkarna eller sjuksköterskor! Man kan inte lita på lärarna! Därav denna storm av nationella prov, internationella prov, inspektioner, utvärderingar. »De standardiserade sätten att mäta prestationer och de incitament som är typiska för den nya styrningsfilosofin gör denna till en fruktansvärd krigsmaskin mot alla former av professionell självständighet och mot alla värdesystem som utvecklats av löntagarna«, skriver Dardot och Laval.

Men mätandet har också ett yttersta mål: Att alla människors prestationer ska göras accountable (ett svåröversatt ord som betyder både ansvarig och möjlig att värdera), framför allt uppåt i organisationen. Den högsta potentaten, det som allt till slut ska mätas mot, är aktiemarknaden. Genom konkurrensen drivs alla aktörer till att leverera en peak performance till fromma för the shareholder value (det ekonomiska värdet för aktieägaren), neosamhällets ojämförligt viktigaste värde.

Detta är hårddraget. Men det är i renodlingen som man ser tendenserna, det som händer bakom det som synes hända.

I Sverige hamnar vi fortfarande högt på en jämlikhetsranking i västvärlden. Samtidigt är vi den nation som nyliberaliserats snabbast bland de rika länderna. Här hos oss kan man nästan fysiskt erfara var gränserna går mellan det »gamla« som många fortfarande tror på, och detta »nya« som vi känner oss tvungna att anamma.

Sverige är ett nyliberalt land. Men fortfarande på ett så orent sätt att man nästan blir hoppfull.

Och hopp måste ju till. Ett annat operativsystem är möjligt. En annan värld är möjlig.

Jan-Erik Pettersson är frilansare och skriver regelbundet i Ordfront magasin.

Antirasistisk litteraturhistoria

Av Marianne Steinsaphir

En bok i rättan tid. Och En god bok, av Elise Karlsson, med den viktiga undertiteln Antirasistiska boktips (BTJ). Många utgår med någon slags automatik från att man blir en bättre människa av att läsa böcker. Naturligtvis är det inte så, världen är full av bokläsare som är förstockade  och onda, som inte lärt sig något, dragit några slutsatser. Och litteraturen kan också tjäna den ideologi som passar läsaren. Och i värsta fall kan den förstås i tider där dokumentation och fiktion blandas samman till ett sammelsurium lura den oerfarne, ibland unge läsaren till att detta är ”sanningen”. Något som Annette Årheim mycket övertygande visat i sin bok Misery Lit. Om suget efter brutala och självutlämnande berättelser.

Litteraturen i sig själv är inte ”god”. Tvärtom den rymmer hela universum av fördomar och stereotyper, är barn av politiska system, är ond och god. På gott och ont. ”Det här är en bok med bokrekommendationer. Därför hamnar fokus förstås på ’den goda boken’. Det här är böcker jag träffat på genom åren, som jag tror har hjälpt mitt tänkande och kännande framåt. För den skull är de inte helt igenom bra, och inte helt igenom bra för alla personer.” skriver Elise Karlsson i förordet. Givetvis anser hon att litteraturen är viktig, men skriver hon ”…ännu viktigare menar jag att själva läsningen är.” Hon är inte övertygad om att ren inlevelse är det bästa sättet att ta till sig böcker, det kan både leda till att ”vi blir bättre och mer empatiska människor, men det kan lika gärna göra att vi fördjupar fördomar vi redan har.”

Elise Karlsson för flera resonemang i sitt förord, och knyter också an till senare tids debatter; Stina Wirséns kritiserade pickaninfigur i Lilla hjärtat liksom Tintin i Kongo som flytta des från ungdomsavdelningen i Kulturhuset. Boken innehåller också några intervjuer med kulturarbetare som jobbar med antirasism på olika sätt.Men det är de intressanta och mångfacetterade boktipsen med annotationer som stimulerar och sätter i gång tankarna. Här samsas så vitt skilda böcker som Ann-Helén Laestadius Sms från Soppero, Franck Pavloff, Brun morgon, Sara Ahmed,Vithetens hegemoni, Primo Levi Är detta en människa?, Lawen Mohtadi Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon, RalphEllison, Osynlig man, Mia Couto, Sjöjungfruns andra fot. Och väldigt många fler.

Läs också: Bryt upp! Om etik och rasism (Nick Jones, red, Btj), en antologi som på olika vis belyser rasism. Här finns texter av forskare och debattörer vars texter är tänkta att vara ett stöd för diskussion kring rasism.

Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin.

Arvet efter De Nya Moderaterna

”Ur Ordfront magasin Nr 5 2014”

Under ett årtionde har De Nya Moderaterna varit tongivande i svensk inrikespolitik. En färgstark skara ledare har ombesörjt samhällsförändringar. Sent ska vi glömma den milde Reinfeldt, den duglige Borg, den mysige Littorin och den internationelle Bildt.
Och deras reformer behöver ingen påminnas om, vi lever mitt bland dem: Fas 3, arbetslöshet, rikare rika med skattebetalda städare, växande klassklyftor, utbildningsras, dyrare och sämre järnväg, rovdrift på naturtillgångar, försvagade fack och femhundringen mer i plånboken. Innovationen med bistånd till svenska företag istället för till fattiga kan du läsa mer om på sidan 16.
Låt oss också minnas den metod och den ideologiska tanke som ligger bakom hela ståhejet: Lögn och att Hata den svage. Visst har politiker ljugit, mörkat och manipulerat förut, och att Hata den svage är klassisk högerpolitik, vitaliserad av nyliberalismen (läs mer om den på sidan 36). Men under De Nya Moderaternas årtionde har lögnen som form och hatet som idé blivit politiskt accepterat och gångbart.
Lögnen är central i partiets nydanande politiska stil, så framgångsrik och kopierad av andra partier. En enstaka lögn, illa förberedd, genomskådas ofta. Men när ett helt parti ljuger, blir det svårare.
De la till »Nya« och slog an lögntonen genom att appropriera de trevliga bitarna av Socialdemokraternas stil. »Arbetarparti«, kallade de sig och kopierade S-valaffischer. Fredrik Reinfeldt, författare till en hatbok mot välfärd, berättade att han älskade folkhemmet och den svenska modellen. Dessa nya, bättre, socialdemokrater vann valet 2006. Och har sedan dess inte slutat ljuga. Ett helt nytt språk har uppstått, nymoderatiska. När de ville försämra vårdnätet, hette det att »vi måste bli bättre på att stötta individer att ta ansvar för sin egen vård«. Varje reform de genomfört kunde ha varit Bo Lundgrens, men utan dennes klarspråk. Att ge till de rika med skattesänkningar och Rutbidrag, är på nymoderatiska att gynna välfärden och skapa jobb.
När de försämrade något, sa de rätt av att det var en förbättring. Eller log och bytte ämne. Deras persona byggdes upp som roller i en reklamfilm. Anders Borg, varm euroanhängare, blev geniet som hållit Sverige utanför eurozonens kris. Carl Bildts delaktighet i folkmord genom Lundin Oil finns liksom bara inte. I Stockholm skryter Filippa Reinfeldt om satsning på mödravården, medan kvinnor föder i korridorer och städskrubbar. Högerpolitik lanserad med reklamvärldens verktyg. Idag ljuger många lika glatt: Jan Björklund har försämrat skolan – hävdar motsatsen. Annie Lööf påstår att det finns grön nyliberalism. Socialminister Hägglund klagar på svensk vård.
Med den nya nivån av lögnaktighet kunde svenskarna fås att svälja den gamla högertanken att det är den fattiges fel att den är fattig. Bidragens fel att folk behöver bidrag, den arbetslöses fel att den är arbetslös, och så vidare. Föraktet mot de svaga i denna tanke är skarpare än surströmmingslukt.
Reinfeldt må ha skällt ut Åkesson i riksdagen, men bär ändå ett tungt ansvar också för årtiondets mörkaste politiska nyhet. De Nya Moderaternas två stora diskursförändringar, konsekvent bedräglighet och hat mot svaga, har nämligen öppnat dörren för fascismen. Lögn och hat är fascismens livsluft. Sverigedemokraterna hittar på allt. Bara deras hat är äkta.
Mest av alla hatar SD de allra svagaste: de som inte ens har skydd av svenskt medborgarskap, berövade allt. SD:s grundidé om att invandringen är roten till allt ont, är en lögn som försöker dölja ett hat som går långt bortom allt vad humanism heter.

Johan Berggren

I huvudet på en talman

”Ur Ordfront magasin nr 5 2014”

Ordfront magasin frågade en tidigare talman, Birgitta Dahl, hur hon ser på talmannens roll.

Det är ju ett av landets högsta ämbeten, vad skulle du säga är den viktigaste uppgiften? Det har väl också ett högt symbolvärde?
– Talmannen är den främsta företrädaren för det svenska folkstyret och nummer två i statsskicket, efter kungen som bara har ceremoniell makt. Därefter statsministern.
När en internationell gäst besöker Sverige tas hen först emot av kungen, därefter av talmannen, därefter av statsministern eller annan värd.
Talmannen leder och planerar riksdagens arbete samt leder  riksdagsförvaltningen.
Talmannen föreslår, efter samtal med alla partiledare, riksdagen vem som ska bli statsminister. Den  främsta uppgiften är att värna det svenska folkstyret – symboliskt och praktiskt.

Vilka kvaliteter söker man främst efter när det gäller att utse ny talman?  Skiljer sig S:s uppfattning från den borgerliga sidan?
– Talmannen ska vara klok och erfaren, med lång parlamentarisk erfarenhet, rättvis och ordningsam. Talmannen måste ha gott rykte och stöd från alla partier.
 
Vilken makt har talmannen?
– Talmannens verkliga makt och befogenheter bestäms av personens anseende. En talman med gott anseende har stor makt.
 
Vad tror du rör sig i talmannens huvud nu? I den relativt knepiga parlamentariska situation som förefaller uppstå?
– Vi vet ju inte vem som är talman efter valet. Valet kan ju också leda till ny talman. Den/de personer, som hoppas bli talman efter valet, gör klokt i att tänka noga igenom olika tänkbara lösningar utan att bli upphetsad.

Fanns det under din talmannaskapsperiod något särskilt komplicerat?
– En besvärlig fråga var den om en ny, självständig Riksrevision. Under min tid som talman genomfördes en rad förändringar av riksdagens arbete och ledning. Då tillkom också en självständig och oberoende Riksrevision. När det gällde Riksrevisionen måste jag gå emot mitt eget parti, som ville ha kvar den gamla ordningen med Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket, som tillsattes och lydde under regeringen. Båda var beroende av sina uppdragsgivare och därför alltför svaga och osjälvständiga. Den nya Riksrevisionen var vad vi behövde – en stark och självständig myndighet. Men jag fick använda både övertalning och hårda nypor för att övertyga den socialdemokratiska riksdagsgruppen om behovet av förändringen.
En annan besvärlig fråga handlade om hur öppen jag kunde vara i förhandlingarna med riksdagsstyrelsen, gruppledarna och utskottsordförandena. Jag hade föresatsen att vara mycket öppen för att skapa förtroende. Men jag upptäckte snart att det fanns läckor, bland annat till Tysta Mari i DN.
Så jag tvingades till en större slutenhet än jag önskade.

Talmannen är ju opolitisk. Är det ett förhållningssätt som ibland kan vara svårt?
– Nej, det är inte svårt att vara opolitisk i ämbetet, bara man har tänkt igenom vad det kräver och hur man ska förhålla sig. Jag hade ju innan jag blev talman varit en mycket kontroversiell politiker, ofta pionjär. När jag fick frågan om talmanskapet insåg jag vad det skulle kräva av förtroende och pålitlighet. Jag lämnade alla partipolitiska uppdrag, bland annat uppdraget som ledamot i det socialdemokratiska partiets VU.
Jag gick inte heller på riksdagsgruppens möten. Jag ville inte att någon skulle kunna misstänka att jag arbetade med dubbla roller. Jag gick helhjärtat in för min roll som talman – och det var mycket nog!

Vad anser du om att tidningen Riksdag & Departement lagts ned?
– Jag anser att det var helt fel att lägga ner tidningen Riksdag & Departement. Det var en mycket intressant och välgjord tidning, som vi hade stor nytta av i arbetet. Det var en tillgång att den var självständig, liksom Riksrevisionen.

Marianne Steinsaphir