NYLIBERALISMENS NATUR

Nyliberalism är inte kapitalism, utan dess moderna styrsystem och vägröjare. Den sägs handla om avreglering och minimal stat men innebär lika ofta motsatsen – hård reglering, stark stat. Jan-Erik Pettersson har läst en rad böcker som genomskådar neotänkandet.

Av Jan-Erik Pettersson

 

De närmaste åren kommer den ideologiska debatten säkert att hårdna. Kan den också bli en systemdebatt på djupet? Det sensationella globala genomslaget för den mastiga boken Kapitalet i det 21:a århundradet av Thomas Piketty kan vara ett tecken på det. Och det finns fler. Ett annat sådant, kanske marginellt men nog så tänkvärt, är att ekonomistudenter runt om i världen har börjat ifrågasätta vad de får lära sig. Det mest uppmärksammade exemplet kommer från universitetet i Manchester, själva den stad där marknadsliberalismen föddes. I våras krävde studenterna i nationalekonomi där en ny kursplan och nya teoretiska verktyg som kan »utforska ojämlikhetens, etikens och rättvisans roll i nationalekonomin och de ekonomiska följderna av den globala uppvärmningen«.

Robert Skidelsky, brittisk ekonom och före detta konservativ parlamentsledamot, tror att Manchesterstudenternas manifest förebådar stora förändringar. »Vi bevittnar kanske början till slutet av det nyliberala kapitalistiska samförstånd som härskat i hela väst sedan 1980-talet«.

Nyliberalismen avsätts. Kan man tro på det? Nej, blir antagligen svaret om frågan ställs i Sverige. Helt enkelt för att så många här, på både vänster- och högerkanten, anser att denna ideologi möjligen fanns på 80-talet men att den nu mest är ett tomt skällsord eller ett hjärnspöke som hindrar kritik av den verkliga kapitalismen.

Själv tror jag att den finns, och att man för att komma vidare måste lära sig se dess konturer och snarast börja arbeta på att montera ned den. En sak är viktig att notera: nyliberalismen är inte detsamma som kapitalismen. Snarare kan man beskriva den som den moderna, finansialiserade kapitalismens operativsystem.

 

Jag tror också att man måste analysera nyliberalismen eller neotänkandet lika mycket filosofiskt och sociologiskt som ekonomiskt. Några kritiker som fullföljer den linjen hämtar sin inspiration från ett oväntat håll. Michel Foucault, den berömde franske filosofen, är inte direkt känd som någon socialistisk teoretiker. Åren 1978–79 höll han emellertid, på Collège de France i Paris, en serie föreläsningar om nyliberalismen som är märkliga genom att de så tidigt (det här är i princip före både Thatcher och Reagan) sätter fingret på flera av kärnpunkterna i neotänkandet.

Wendy Brown, professor i statskunskap i Berkeley, är en av dem som, påverkad av Foucault, beskriver nyliberalismen som inte i första hand en ekonomisk teori utan snarare ett sätt att styra. Dess yttersta mål är att låta den ekonomiska rationaliteten bli en generell norm som tränger in i samhällets alla sfärer. Nyliberalismen säger inte låt marknaden sköta sig själv (laissez-faire), utan vi ska fixa marknaden så att den styr.

Never Let a Serious Crisis go to Waste (Låt aldrig en riktig kris gå till spillo) är ett uttryck som passar i sammanhanget. Det är också titeln på en ny bok av professorn i ekonomisk historia vid Notre Dame-universitetet, Philip Mirowski, där han bland annat beskriver de intrikata metoder som eliten av amerikanska nationalekonomer nyttjar för att förklara bort finanskrisen 2008, och därmed undgår att dra några lärdomar av den.

Mirowskis käpphäst är att vänsterns misslyckande under senare år förklaras av att den inte lärt känna sin motståndare, inte förstått hur neoideologin är uppbyggd och inte heller i hur hög grad den trängt ned i samhällets grundvatten. Han pekar också på det paradoxala i neotänkadet, hur det hela tiden motsäger sig självt och det fullt medvetet. Man förespråkar konkurrens och underlättar samtidigt framväxten av oligopol och monopol (Microsoft, Google, Amazon). Man talar ständigt om avreglering men reglerar för fullt, med en uppsjö av bestämmelser, främst för människor längst ned i hierarkin.

Nyliberalismen har ingen master plan, ingen ledare, ingen »politbyrå«, men däremot ett brett nätverk av välfinansierade stiftelser, fonder, think-tanks, futurologiska institut, konsultbyråer med mera. Dessa gör utredningar, föreläser, håller kurser, bedriver lobbying och publicerar artiklar på centrala tidningarnas debattsidor. Genom aktivt och proaktivt agerande i en offentlighet som sträcker sig ut över hela västvärlden kan man långsiktigt förespråka sina egna »reformer«. Inte minst, framhåller Mirowski, genom att hävda att nyliberala haverier alltid bör botas med en ny och starkare dos nyliberalism. Den svenska skolan är ett bra exempel, om avregleringar skapar segregation och kris i skolan ska man först peka åt ett annat håll – det är lärarna det är fel på. Om inte det fungerar så får man inte åtgärda grundproblemen, neolinjen måste fullföljas, nu med hjälp av incitament, som ges till en begränsad grupp »elitlärare«, allt för att skapa löneskillnader och konkurrens i yrkeskåren.

Åren kring 1980 var de stora åren för nyliberalerna, då Milton Friedman, Friedrich von Hayek, Gary Becker, James Buchanan med flera nyliberala vetenskapsmän angav riktningen inom ekonomin och i samhället i stort. I grunden handlade deras program om att återställa vinsterna i storföretagen till de nivåer som fanns före välfärdsstaternas och de starka fackföreningarnas tid och att bekämpa inflationen med hjälp av ökad arbetslöshet. Friedman konstruerade ett mått för »naturlig arbetslöshet«, non-accelerating inflation rate of unemployment (nairu), alltså den nivå under vilken arbetslösheten inte får sjunka om inflationen ska hållas i schack. I Sverige ligger nairu eller jämviktsarbetslösheten på mellan 6 och 7 procent, det är alltså den arbetslöshet vi behöver för att vara säkra på att hålla inflationsmålet på högst 2 procent. Det är det kalla ljus vi bör se den väldiga valdebatten om jobben i.

Det har talats om en nyliberal revolution, men nyliberaliseringen har snarare varit en lång process. Efter 80-talet kom 90-talet med kapitalets globalisering och frihandelsavtalen, sedan 00-talet med de frisläppta finansmarknaderna och den allmänna kreditexplosionen, och nu är det vårt 10-tal som präglas av skuldhantering efter finanskrisen, kombinerat med försöken att skapa nya marknader även där marknader tidigare varit otänkbara. Nästa fas blir förmodligen »driva nyliberaliseringsverket vidare under exploderande klimatkris.« Det lär bli den ojämförligt svåraste uppgiften, och första gången på 30 år som neoläran tvingas verka i rejäl motvind. Den stora och avgörande strid som väntar i den här frågan beskrivs av Naomi Klein i hennes nya bok This Changes Everything.

Att neoideologin ändå kunnat sitta kvar i sadeln i över 30 år beror säkert på att den har omfamnats av stora politiska partier av olika färg – av den reaktionära högern lika väl som av de moderniserade socialisterna. I de senares fall är det nog ett tecken på den stora förvirring och ideologiska osäkerhet som rått under perioden och som fortfarande råder. Nyliberalismen kunde framstå som en rent teknisk lösning på politiska problem, en ideologilös ideologi, en trollcirkel som bevisade sig själv. Känslan av att cirkeln inte får rubbas lever kvar. Därav obehaget inför en sådan som Piketty (som ju är sosse av fransk modell). Visst, ojämlikheten finns och ökar, men det var aldrig riktigt meningen. Men det var det! Ekonomiska klyftor är för nyliberalismen ingen collateral damage, ingen oönskad bieffekt, utan något nödvändigt, det som skapar dynamik i ekonomin och i samhället. Ju större klyftor desto större dynamiska effekter.

Staten tilldelas rollen av väktare över centrala, rättsliga, monetära och sociala normer i samhället (som inflationsmålet, jämviktsarbetslösheten, budgetbalansen, överskottsmålet etc.), det framhåller Pierre Dardot och Christian Laval i boken La nouvelle raison du monde, (Världens nya förnuft, på engelska The New Way of the World.) Däremot ska den hålla tassarna borta från välfärd och inkomstfördelning. Marknaden och vinstnivån ska försvaras och vakas över, men minst lika viktigt är att nya marknader inrättas överallt där sådana inte finns. Och att konkurrens triggas igång i situationer där konkurrens inte förekommer; karriärmedvetande och vilja att tjäna pengar ska premieras. Ett maximalt antal valsituationer ska skapas för medborgarna.

Valfrihet är nyliberalismens honnörsord nummer ett. Och vem vill leva i ett samhälle där det inte finns något val? Men det fria valet visar sig också kunna rymma sin motsats. Mirowski beskriver det som ett system av ryska dockor. När vi lyfter av toppen på dockan Valfrihet hittar vi dockan Det finns inget alternativ.

Neosamhället både skapar och livnär sig av olika moden och trender. Quantified self  blir kanske den stora livsstilstrenden de närmaste åren.

Att ständigt övervaka sig själv och förbättra sig själv är den ena sidan av det nya övervakningssamhälle som annars måste skapas utifrån via utvärderingar, kvalitetssäkringar och alla möjliga former av mätning. Sedan 90-talets början har de varit typiska för det som kallas new public management, men numera finns de överallt. Men som Dardot och Laval skriver: »Man verifierar bara det som konstruerats; man mäter bara det som kan reduceras till något mätbart.« Det är ett påstående om att effektiviteten är det enda viktiga som måste trumfas igenom, inte nödvändigtvis en ökad effektivitet i praktiken. Betygen är centrala, inte kunskapen.

Den »filosofiska« grunden för nyliberalismen är att människors agerade alltid utgår från den rationella egennyttans princip, att allt därför kan och bör homogeniseras. Allt måste kunna bankas ner till mätbara enheter likt små platta paket och det som avviker eller hindrar måste sopas bort, som till exempel yrkeskårers egna praktiska rutiner, ideal, etiska normer. Man kan inte lita på läkarna eller sjuksköterskor! Man kan inte lita på lärarna! Därav denna storm av nationella prov, internationella prov, inspektioner, utvärderingar. »De standardiserade sätten att mäta prestationer och de incitament som är typiska för den nya styrningsfilosofin gör denna till en fruktansvärd krigsmaskin mot alla former av professionell självständighet och mot alla värdesystem som utvecklats av löntagarna«, skriver Dardot och Laval.

Men mätandet har också ett yttersta mål: Att alla människors prestationer ska göras accountable (ett svåröversatt ord som betyder både ansvarig och möjlig att värdera), framför allt uppåt i organisationen. Den högsta potentaten, det som allt till slut ska mätas mot, är aktiemarknaden. Genom konkurrensen drivs alla aktörer till att leverera en peak performance till fromma för the shareholder value (det ekonomiska värdet för aktieägaren), neosamhällets ojämförligt viktigaste värde.

Detta är hårddraget. Men det är i renodlingen som man ser tendenserna, det som händer bakom det som synes hända.

I Sverige hamnar vi fortfarande högt på en jämlikhetsranking i västvärlden. Samtidigt är vi den nation som nyliberaliserats snabbast bland de rika länderna. Här hos oss kan man nästan fysiskt erfara var gränserna går mellan det »gamla« som många fortfarande tror på, och detta »nya« som vi känner oss tvungna att anamma.

Sverige är ett nyliberalt land. Men fortfarande på ett så orent sätt att man nästan blir hoppfull.

Och hopp måste ju till. Ett annat operativsystem är möjligt. En annan värld är möjlig.

Jan-Erik Pettersson är frilansare och skriver regelbundet i Ordfront magasin.

Kommentarer inaktiverade.