Monthly Archives: oktober 2014

Slapp argumentation och högt tonläge från Selimovic

Ännu en lång artikel av Jasenko Selimovic i DN, denna gång titulerar han sig politisk sekreterare i Folkpartiet. Det är bra, då vet läsaren att texten är politisk. Han hyvlar av några kulturministrar i allmänhet och Miljöpartiets Kuhnke i synnerhet. Selimovic menar till exempel att ”Kulturpolitiken hänger sig kvar i den industriella världen med sitt mål om ökad tillgänglighet men vi lever i ett annorlunda kulturlandskap. I en digitaliserad, internetburen, lättillgänglig kulturvärld som skapar nya problem och kräver nya lösningar.” Att påstå att ”lättillgängligt” är föråldrat, och jämställa digitaliserat  med tillgänglighet är dumt och okunnigt. Selimovic borde veta att de kulturella klyftorna ökar,  inte minskar. Att internet per automatik inte ger ökad tillgänglighet.
Marita Ulvskog får också på pälsen, här  glömde han att hon fick igenom en svensk bibliotekslag. Han frågar också: ”Men handen på hjärtat, är det någon som minns vad MP tycker i någon kulturfråga överhuvudtaget?” Ja, partiet har en mycket övertänkt bibliotekspolitik. Om Selimovic googlat lite längre än 25 min så hade han upptäckt det. Möjligen tycker Selimovic att bibliotek är något obsolet som hör hemma i den ”industriella världen”.
Den som söker efter motioner från kulturdepartementet skrivna av MP under perioden 2006-2014 får 78 träffar. Den lilla summan måste ha gått Selimovic förbi under den lilla stunden som han valde att lägga på en vandring i cyberrymden. Och nej, det går inte att räkna parlamentarisk närvaro och aktivitet i siffror, men nog skulle folkpartiets politiske sekreterare kunnat ägna åtminstone en timme eller två på att göra en ordentlig undersökning av MP:s kulturpolitik istället för att stirra sig blind på interpellationsfrågorna.
Selimovic hävdar också sturskt att ”de flesta andra ministrarna ger svar” när inte Alice Bah Kuhnke gör det. Att de omedelbart sätter igång att förverkliga sin politik. Men hur klara besked gav egentligen utrikesminister Margot Wallström om Sveriges erkännande av Palestina? Hon ville inte dra verkställandet av beslutet i långbänk, men inte heller förhasta sig. Det låter inte direkt som ett omedelbart förverkligande av politiken. För att inte tala om försvarsminister Peter Hultqvists synnerligen luddiga motivering till hur förslaget om införande av värnplikt ska träda i kraft. Majoriteten av svaren på P1-reporterns frågor inleddes med ” Det är inget jag vill spekulera i…”. Den här typen av jämförelser     ministrar emellan blir lätt absurda och har alldeles för lite förankring i en seriös granskning av ett helt partis politik för att vi ska ägna mer tid åt det. Det kan Selimovic själv få sköta. Om han har tid förstås – vid det här laget sitter han kanske och filar på nästa milslånga missnöjesinlaga som Sveriges största dagstidning gladeligen tackar och tar emot.
Jenny Eriksson och Marianne Steinsaphir

motion

Kontrast och känsla i kort format

Av Jenny Eriksson

Uppsala Internationella Kortfilmsfestival pågår för 33:e året i rad och är som vanligt en sorglustig blandning av bildpoesi och budskap. Den visuella bildkonstens animationer, ljussättningar och färgskalor har en alldeles egen estetisk dragningskraft, samtidigt som många av berättelserna lyckas fastna på tankarnas och känslornas näthinna.  

Den israeliska dokumentären 2 WW 3rd Generation, producerad av Elad Ayzen, Gil Leron och Shahar Madmon, är ett slags symboliskt parallellspel mellan ljud och bild. Berättarrösterna tillhör unga tyskar och israeler som alla är släktingar i tredje led till personer som upplevt andra världskrigets judeutrotning. På skärmen sorterar en animerad robot en samling ögonblicksbilder från människors vardag i hyllor, allteftersom berättarrösterna talar om Förintelsen som något som tillhö2WWr det förgångna. Tillvaron ordnas och läggs på plats, vi kan bygga upp mänsklighetens värdighet på nytt och blicka framåt. Men så börjar rösterna vittna om att hatet finns kvar. Någon nämner hur orden ”de tar våra jobb” allt oftare yttras. Den ordnade verkligheten i hyllorna faller samman – allt som byggts upp raseras. Filmen avslutas med citatet ”humans have a disposition to kill other humans”. Därmed blir den en symbol för den mänskliga pendeln som så lätt svänger mellan konstruktivt och destruktivt.

Dinola (დინოლა), utspelar sig i den georgiska regionen Svanetien, belägen ibland Kaukasus bergstoppar. Området beskrivs idag som ett mystiskt resmål vars pittoreska byar bevarat sin uråldriga kärna trots invasioner och sovjetiskt övertagande. Regissören Mariam Khatchvani målar i sin film upp mindDinolare smickrande sidor. Snön faller. Pappa är död och mamma ska giftas bort, eller snarare säljas. Annars kommer blod att flyta. Den sista natten i hemmet tynar moderns ansikte sakta bort i det mörker som den falnande elden lämnar efter sig. Barnet vaknar, ser sig länge om efter sin mor och britser sedan ut i hjärtskärande hulkanden. Hon ger sig ut i snön i bara strumplästen, med tårarna rinnande, ropandes på sin mamma. Mamman som kuvad måste följa med männen som hon beslagtagits av. Filmen är verklighetsbaserad och barnet är Mariam Khatchvanis mormor.

Det briljanta i festivalen är att filmerna inte bara talar för sig själva utan att de gemensamt också utgör delar i ett slags större verk. Alla filmer är grupperade efter olika teman och de kontraster som skapas är minst sagt stimulerande. I en av visningarna kastas publiken mellan jazzig norsk medelklassmys i Torill Koves Moulton og meg, och en grådyster, miserabel tillvaro på Rumäniens gator i Cristian Pascarius Madalina, fata draga. Från smålustiga i-landsbekymmer till ren misär. Å ena sidan trebenta designstolar som inte går att sitta på utan att trilla omkull. Å andra sidan ett alkoholförgiftat spädbarn som slängs i soporna av den hemlösa kvinnan i huvudrollen. I detta kalejdoskop av perspektiv ligger kortfilmsfestivalens berikande kärna.

Moulton og megMadalina

Festivalen pågår veckan ut och den som besöker Uppsala i helgen har chans att se vinnarfilmerna som röstats fram under föregående dagar.

Jenny Eriksson är praktikant på Ordfront magasin.

Tillgänglighet, det vackraste ordet

Oktober är litteraturmånad (förlåt Bok & biblioteksmässan i september i Göteborg), det haglar nomineringar och utnämningar. Finast är förstås Nobelpriset, det tippas, vadslås och diskuteras många veckor innan tillkännagivandet. I år gick det till fransmannen Patrick Modiano. Sedan är det Augustprisnomineringarna. Också viktigt och roligt för författare, bokhandel och förlag. Och alla läsarna.
Lite mer undanskymt men absolut inte mindre viktigt är Svensk biblioteksförenings utdelning av en radda bibliotekspriser och litteraturditon. I år skedde utdelningen på Stockholms statsbibliotek i den pampiga rotundan. Sveriges största folkbibliotek är en imponerande byggnad, om man inte varit där på ett tag är det lätt att bli lite skrämd.
Det finns mycket att glädja sig åt bland Svensk biblioteksförenings priser; naturligtvis att de finns och hyllar både bibliotek, bibliotekarier och författare. Men särskilt gläds jag över att tillgänglighet hyllas. Älskar tillgänglighet. Jag vet. I prissammanhang kanske det låter lite torrt. Men det är det vackraste och viktigaste jag vet.  Så heja Boden, som fick Årets bokbusspris.
Marianne Steinsaphir

Buss

 

 

 

Ungas tolerans – en fråga om skola och kön

tid för tolerans BILDForum för levande historia och SCB har under 2013 undersökt närmare 7 400 skolungdomars attityder i en enkät baserad på temat tolerans. De svarande är är gymnasieelever och elever i högstadiets årskurs 9. Begreppet tolerans bedöms av Forum för levande historia som acceptans gentemot det som är olikt en själv, inkludering, nyfikenhet, öppenhet och i slutänden ett kritiskt förhållningssätt till den egna personen.

Studien visar en del skillnader mellan könen. Exempelvis är flickor oroade för ökad främlingsfientlighet medan pojkar i större utsträckning oroar sig för ökad invandring. Många av dem som ängslas över ökad invandring känner också ett missnöje med demokratin i Sverige.

Vissa intoleranta attityder har ökat sedan2009, då studien senast genomfördes. Fler tycker till exempel att invandring riskerar att förstöra den svenska kuluren och att invandrare bör ”försöka likna svenskar”. Uppfattningen om att rasism och nazism är ett problem i Sverige har inte förändrats; en tredjedel av de tillfrågade eleverna anser att så är fallet. Däremot har oron för främlingsfientlighet ökat. Vad gäller den generella inställningen till invandrare bedömer Forum för levande historia att 70 procent av pojkarna och 80 procent av flickorna uttrycker toleranta attityder.

Elevernas skolsituation visar sig spela roll för hur de förhåller sig till andra människor. I skolor där många pedagoger är outbildade är intoleransen bland eleverna högre än i skolor med en stor andel utbildade pedagoger. Dessutom hyser elever som trivs i skolan och som åtnjuter studiero generellt mer positiva attityder än de elever som vantrivs i skolan och som tillbringar sina dagar i stökiga klassrum. En ansvarsfull skolpolitik har alltså fler gynnsamma effekter än bara förbättrade skolresultat.

Läs rapporten här: Tid för tolerans – en studie om vad skolelever i Sverige tycker om varandra och samhället i stort 

Jenny Eriksson

Kommersialismens diskreta införande

Sonia Hedstrand om svenska kulturstöd och nya direktiv om samarbete med näringslivet

DSoniaen skandinaviska modellen med sitt statligt finansierade kulturliv är numera unik i världen. Övriga europeiska länder har skurit så hårt i sina kulturbudgetar de senaste åren att det går att tala om paradigmskifte i synen på hur kulturlivet ska finansieras i Europa. I Sverige har flera statliga stöd för kultur relativt obemärkt fått en mer kommersiell inriktning under den senaste borgerliga mandatperioden.
Förra året infördes Svenska Filminstitutets Automatstöd, vilket innebär att nästan 30 miljoner, hälften av det statliga filmstödet, ges till filmer med »starkt publikstöd på den svenska marknaden«, det vill säga beräknas sälja 250 000 biljetter och har minst 1 miljon kronor i privatkapital i sin budget. Dessa filmer behöver inte leva upp till några andra krav i filmavtalet, som att filmen ska främja mångfald, eller att stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnliga och manliga regissörer. De fem filmer som fick automatstöd 2013 var alla gjorda av män.
Att filmerna framför allt förväntas sälja i Sverige är intressant i ljuset av att även den statliga fonden Kulturbryggan senaste året ändrat sina regler så att de projekt de stödjer »i huvudsak ska äga rum i Sverige«. En nationalism som framstår som märklig i en tid då kulturella uttryck globaliseras allt mer.
Kulturbryggan startades av den borgerliga regeringen år 2011 som en försöksverksamhet för att fördela 25 miljoner per år till kulturprojekt med kommersiell potential i samarbete med näringslivet. Några år senare har den retoriken tonats ned avsevärt, i stället betonas nyskapande och finansiering från flera aktörer där minst en måste vara privat. Fonden har under tre år stöttat flera intressanta projekt med hjälp av sin kompetenta och öppensinnade »bedömarpool«. Under våren beslutade regeringen att Kulturbryggan kommer att permanentas som en del i Konstnärsnämnden från och med januari 2015.
Innovativ Kultur är den regionala varianten av Kulturbryggan i moderata Stockholms län, som varit ännu tydligare i sitt främjande av projekt som samarbetar med näringslivet. Innovativ Kultur startades redan 2008 och drivs av ett konsultbolag vid namn Innovation Impact. De kallar sig ett resurscenter för nyskapande kulturprojekt, och vill »skapa samarbeten mellan kultur, näringsliv och akademi«.
Från 2008 till 2013 har deras medel ökat från 500 000 till 5 miljoner kronor. Fonderna som förfogas av Kulturbryggan och Innovativ Kultur kommer från nedlagda Stiftelsen Framtidens Kultur, som mellan 1994 och 2010 delade ut 900 miljoner till nyskapande kulturprojekt, miljoner som i sin tur kom från Löntagarfonderna, som upplöstes år 1991. Löntagarfonderna, ett socialdemokratiskt projekt där pengar från storföretagens vinster skulle gå till fackligt delägande i industrin. Dessa pengar har alltså blivit till kulturprojekt med kommersiell potential i samarbete med näringslivet. En bild av den svenska modellens utveckling från 1970- tal till 2010-tal.
Frågan är nu: kommer en förmodad vänsterregering efter valet 2014 våga släppa kraven på privat finansiering som ett villkor för att ta del av statligt kulturstöd? Eller har den borgerliga visionen om ett näringslivssponsrat kulturliv nu normaliserats i Sverige?

FAKTA: Statliga Konstnärsnämnden delar varje år ut 120 miljoner i stipendier och bidrag till kultur. Till dessa läggs nu Kulturbryggans 25 miljoner med krav på samarbeten med privata aktörer.
De fem filmer som fick Filminstitutets automatstöd under 2013 var: Den perfekta stöten av Alain Darborg, Medicinen är Colin Nutley, Sista chansen av Staffan Lindberg, Sune på bilsemester av Hannes Holm, Tillbaka till Bromma av Martin Persson.

Sonia Hedstrand är konstnär och skribent, hon medverkade senast i Ordfront magasin 3–4 2014.

Skrivartävling om flykt

min-ryggsack

Novellsamlingen Min ryggsäck – vad tar du med dig på flykt? (Bonnier Carlsen, 2014) är produkten av en skrivartävling arrangerad av Friends, UNHCR, Bonnier Carlsen förlag och Postkodlotteriet. Texterna är skrivna av de 20 vinnarna – barn som alla förvandlat det svenska samhället till en dystopisk krigshärd. Ett bringande till insikt om värdet av allt som tas för givet i vårt relativt oskadda lagomland. Av barn, om barn och strypande smärtsamt nog också om verklighetens barn. Empatin och inlevelseförmågan i de påhittade historierna må vara rörande, men starkast intryck gör ändå vittnesmålet från verklighetens Somalia: ”Jag saknar mest min mammas kram som var jättesvår att ta med mig”.

Jenny Eriksson