Monthly Archives: november 2014

Kritik av invandringskritiken eller SD har fel

 

ny-1
»Massinvandringen kostar Sverige miljarder.« Sverigedemokraternas kärnbudskap har fått passera märkligt obemött, trots att det inte alls stämmer. Behrang Kianzad går igenom statistik, budgetposter och forskning om invandringen och hittar inte ens en fjäder av den berömda hönan. Men en hel del kacklande.

Av Behrang Kianzad (Ur Ordfront magasin nr 6 2014).

Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson påstår den 19 augusti 2014 i Aftonbladet att »Vi har i dag en situation med massinvandring av sällan skådat slag. En politik som kostar enorma summor pengar«. Är detta sant? Pågår det en massiv, okontrollerad invandring till Sverige? Har den pågått länge? Och kostar den Sverige enorma summor? Det är lätt kontrollerat, eftersom invandringen är noga mätt, räknad och pedagogiskt presenterad, av bland andra Migrationsverket och Statistiska Centralbyrån (SCB).

Först ska vi skilja mellan asylsökande och beviljade uppehållstillstånd. Alla som söker asyl i Sverige beviljas inte uppehållstillstånd. När vi talar om invandring bör vi tala om de som faktiskt får stanna. Ur Migrationsverkets tabell Beviljade uppehållstillstånd 1980-2013 framgår att 1,7 miljoner uppehållstillstånd har beviljats under 33 år. Av dessa är 714 320 anhöriginvandrare. Alltså 51 515 personer per år i genomsnitt. Inte »massinvandring«, men ändå rätt många. I denna siffra ingår även personer födda i Sverige som återvandrar (cirka 20 procent av totalsiffran genom åren), gästande akademiker, personer som fått arbetsmarknadstillstånd, adoptivbarn, EES-medborgare med flera.

En annan tabell redovisar beviljade uppehållstillstånd för flyktingar, de som utpekas som den problematiska invandringen. Här ingår samtliga kategorier, som kvotflyktingar och skyddsbehövande. Mellan 1980 och 2013 beviljades totalt 442 334 flyktingar uppehållstillstånd. Sedan tillkommer anhöriginvandringen. Sverige beviljade runt 714 000 uppehållstillstånd till anhöriginvandrare under perioden. Av dessa var cirka 156 000 anhöriga till flyktingar, cirka 22 procent av den totala anhöriginvandringen. Flyktingar plus den till dem hörande anhöriginvandringen uppgår till knappt 600 000 beviljade uppehållstillstånd mellan 1980-2013, eller 18 000 beviljade uppehållstillstånd per år, utslaget över perioden. Det är inte massinvandring. Som jämförelse kan nämnas att Stockholm växer med nästan 40 000 nyinflyttade per år. Men folk som enligt Jimmie Åkesson och kompani anser icke önskvärda återfinns också bland dem som invandrat som anhöriga till tidigare flyktingar som fått medborgarskap.

Denna andel har över åren varierat, men ligger runt 20 procent av de »övriga anhöriginvandrarna«. Inkluderar man denna grupp, blir antalet invandrande »icke önskvärda« större. Men eftersom många som invandrat senare utvandrar, får vi en faktor som drar ner antalet. Den totala in- och utvandringen till Sverige, alla kategorier var, 2013 116 000 invandrade och drygt 50 000 utvandrade. Alltså en nettoinvandringen på cirka 66 000 personer 2013. Hur många av dessa var före detta flyktingar? Den exakta siffran på hur många exflyktingar som totalt utvandrar varje år saknas. Om vi kände till den, samt hur många anhöriginvandrare som kommer till Sverige via anknytning till flyktingar som blivit svenska medborgare (se ovan) skulle antalet 18 000 flyktingar per år eventuellt revideras något, men knappast markant.

Det pågår alltså ingen massinvandring till Sverige, och har inte heller gjort det i modern tid.

Nästa punkt: är invandringen okontrollerad? All fakta pekar på motsatsen. Statistiken visar till exempel att toppar i invandringen (till exempel 1992/93 och 2003/2004 efter större krig och andra omvälvande händelser) inte medför någon ökning av mängden invandrade per år, sett över tid. För den tydliga trenden är att efter varje topp i migrationen följer några år med betydligt färre beviljade uppehållstillstånd, oavsett antalet asylsökande. Just därför är det viktigt att göra skillnad på antal asylsökande och antal beviljade uppehållstillstånd.

Som följd av att strängare lagar antas efter toppar i flyktinginvandringen, blir bedömningen helt enkelt strängare de följande åren. Några exempel: 1989 skärptes kraven för tillfälligt uppehållstillstånd, och så kallade humanitära skäl, som krigsvägran, gav inte heller längre rätt till asyl i Sverige. Den direkta anledningen var de »bulgarienturkar« som 1989 i grupp sökte sig till Sverige. Lagändringen ledde till en kraftig minskning av asylsökande och beviljade uppehållstillstånd år 1990. Andra exempel: Försörjningskravet, infört 2010, gav minskat antal anhöriginvandrare åren som följde: två domar i Migrationsöverdomstolen 2011 gav strängare krav på id-handlingar, och anhöriginvandringen från Somalia upphörde i stort sett under ett par år.

Migrationsverkets och SCB:s prognos för Sveriges framtida befolkning 2012-2060 verkar utgå från att ovanstående resonemang stämmer även framledes. Den säger att vi under 2012-2014 får en rekordstor immigration till följd av konflikterna i Syrien och Somalia. Sedan menar prognosen att immigrationen kommer att sjunka – som den gjort efter varje topp i snart fyra årtionden – och plana ut så att konstanten 18 000 nettoinvandrade flyktingar per år i genomsnitt upprätthålls. Det är svårt att inte tro att detta är det antal flyktinginvandrare per år som myndigheter och styrande politiker av alla färger haft som riktmärke sedan 1980.

Invandringen till Sverige är alltså kontrollerad. Först och främst styrs den av politikerna, den svenska staten. De ser till att jämna ut inflödet, som varierar tillfälligt till följd av människors vilja att söka asyl i och/eller migrera till Sverige.

 Migrationens kostnader

Idéerna om att »invandrarna tar våra jobb« och/eller att »de är arbetslösa och lever på bidrag« stämmer inte med statistik och forskning. Arbetslöshet och flyktingmottagning/invandring har ingen stark statistisk korrelation. Sverige, som procentuellt har fler flyktingar och invandrare än Finland, har också lägre arbetslöshet (7,9 procent respektive 8,6 procent). Och invandrarna går alls icke bara på bidrag. I Sverige 2013 var sysselsättningsgraden för inrikes födda 78,4 procent och för utrikes födda 63,4 procent. Båda gruppernas sysselsättningsgrad har ökat de senaste 10 åren, utrikes föddas snabbare än inrikes föddas.

Samma faktorer som för infödda påverkar sysselsättningsgraden för utlandsfödda: ålder, kön, bostadsort, utbildningsnivå. Det råder markant skillnad mellan dem med förgymnasial utbildning (37,6 procent) och eftergymnasial (76,0 procent). För utrikes födda tillkommer dessutom faktorn »Tid i landet«. Sysselsättningsgraden bland utrikes födda ökar brant med vistelsetid, från 20 procent för dem som varit i landet mindre än 2 år, till närmare 70 procent efter 10 års vistelse eller mer.

»Ursprungsland« är också en statistisk kategori, och i synnerhet somalierna har förekommit i debatten. Somaliernas höga arbetslöshetstal i Sverige skulle kunna förklaras med kategorierna »utbildningsnivå« och »tid i landet«, men kanske har »ursprungsland« en viss relevans här. Men inte som »invandringskritikerna« tänker sig. Den svenska arbetsmarknaden verkar vara del av problemet, med tanke på den grupp arbetslösa somalier från Malmö (vissa till och med födda här i landet) som flyttade till engelska Leicester, där alla snabbt fick sysselsättning.

En bärande balk för den idag delvis rumsrena »invandringskritiken« är att invandringen kostar Sverige enorma summor pengar. Sverigedemokraterna har byggt upp hela sin ekonomiska politik kring detta: reformer som skattesänkningar och ökad välfärd ska betalas med alla miljarder som tänkts sparas in på minskad invandring. Men det saknas vetenskapliga belägg för att invandringen kostar Sverige dessa miljarder. Nu pratar vi alltså om den totala invandringens nationalekonomiska effekter, med kostnader för asylmottagning och ett ökat antal elever i skolan som exempel på utgifter, och ökade skatteinbetalningar som exempel på inkomster, samt att fler människor som producerar och konsumerar är bra för samhällsekonomin.

Att »invandringskritikerna« är så tvärsäkra på det kostsamma med invandring är skäl nog att dra öronen åt sig. Det är nämligen allmänt accepterat i forskningssamfundet att det är svårt att mäta de samhällsekonomiska effekterna av migration. Det har förstås ändå gjorts en rad seriösa försök. Samtliga kommer fram till att migrationens effekter på BNP är försumbara. Effekten varierar mellan en procent minus och en procent plus. Beroende på faktorer som integration, migranternas ålder och arbetsmarknadssituationen.

OECD:s studie International Migration Outlook kom 2013 fram till att immigranter ger mer till det offentliga än de tar. Svenska »invandringskritiker« menade att rapporten inte tog hänsyn till ökade kostnader för exempelvis rättsväsendet. Beläggen för kritiken är svaga. BRÅ-rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet« från 2005, visar att brott begångna av immigranter utgör en liten del av rikets totala antal brott. Immigranter är överrepresenterade i vissa brottskategorier, men 93 procent av dem som ingår i gruppen begår aldrig något brott (96 procent för infödda.) Kategorin »Brottsbelastade utlänningar« innefattar förstås också EU-medborgare och turister. De mest brottsbelastade utlänningarna är finnar, danskar och norrmän.

Professorn i nationalekonomi Jan Ekberg lade 2009 fram rapporten Invandringen och de offentliga finanserna på uppdrag av finansdepartementet. Den kommer fram till att invandringen kostar svenska staten 1,5-2 procent av BNP, mellan 40 och 60 miljarder kronor, per år. Ekberg menar att migrationen till Sverige var lönsam fram till 1980-talet, och framhåller att utfallet skulle bli positivt med en högre sysselsättningsgrad. Ekbergs rapport utgår från 2006 års sysselsättningsgrad hos invandrade, flera procentenheter lägre än dagens. Dessutom viktar inte rapporten faktorer som torde inverka positivt på samhällsekonomin, som att immigration ger fler konsumenter, och den höga företagartätheten bland invandrare.

Robert Rowthorn och David Colemans studie The Economic effects of Immigration into the United Kingdom (Cambridge 2008) kommer fram till att de nationalekonomiska nettoeffekterna av världens totala migration är försumbara. Från FN:s expertgrupp för internationell migration och utveckling, Världsbanken, Harvard Business School, samt University College London kommer också studier och forskningsöversikter som alla landar i slutsatsen: invandring ger marginella nationalekonomiska effekter, ofta positiva.

Kjetil Storeslettens studie av migrationen till just Sverige, Fiscal Implications of Immigration – a Net Present Value Calculation (2003), visar att invandringens ekonomiska påverkan på Sverige främst beror på invandrarnas ålder och sysselsättningsgraden i gruppen, som Storesletten menar behöver vara minst 60 procent för att invandringen ska »gå med vinst«. Dagens åldersstruktur är gynnsam, de flesta är mellan 20 och 30 år, och sysselsättningsgraden bland utlandsfödda låg 2013 på 63,4 procent. Slutsatsen som kan dras ur seriös forskning är alltså att invandringen har liten samhällsekonomisk påverkan, men att den troligtvis innebär en marginell vinst för Sverige.

Mindre seriösa uträkningar ger en helt annan bild. Dessa är till skillnad från de ovan redovisade studierna inte vetenskapligt granskade, även om flera av deras författare har eller har haft akademiska positioner. Lars Jansson, före detta lektor vid Handelshögskolan, beräknade i en artikel i Svenska Dagbladet 2002 migrationens kostnader till 267 miljarder kronor årligen, genom att dela samhällets totala kostnader med antalet invånare. De som sedan inte betalar mer i skatt än de »kostar«, är minusposter. Detta kallas ironiskt nog för solidaritetsmodellen. Att lägga till exempel försvarskostnaden, som inte påverkas av invandring, på nyanlända invandrare, är tveksamt.

Men går det ens att använda detta sätt att räkna? Barn och pensionärer skulle ligga illa till om detta sätt att betrakta människor skulle vara norm. Detta är förstås »invandringskritikens« verkliga akilleshäll. Att människor ska bedömas efter lönsamhet. Som om staten »har« människor för sin egen skull, och inte tvärtom. Det är ett krasst företagsekonomiskt sätt att betrakta samhället, där medborgare ska kunna »sparkas« om de inte drar in tillräckligt till vinsten. I en tid när »invandringskritiker« ska försöka sig på att vara rumsrena, så vill man med hjälp av nyliberala beräkningsmodeller syna immigranters och migrationens »kostnader«. Problemet är att dessa försök utgår från en rasistisk agenda, som har ersatt solidaritet med lönsamet. Denna artikel är ett svar på dessa »invandringskritiker«, som visar att inte ens den företagsekonomiska synen på migrationen är argument mot immigrationen, utan snarare ett argument för immigrationen.

Jan Tullberg, docent i ekonomi och tidigare forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, beräknar i sin bok Låsningen (Lykeion, 2014) kostnaden för invandringen till 250 miljarder kronor per år. Detta är den siffra som Sverigedemokraterna använde i valdebatterna utan mothugg. Låsningen, utgiven på ett förlag där Tullberg själv är styrelseledamot, räknar bland annat kriminaliteten för invandrarna som dubbelt så stor som för inrikes födda, ett påstående utan grund i verkligheten. Tullbergs siffror är ogrundade, och hans sätt att räkna ologiska. Han beräknar exempelvis att anhöriginvandringen för somalier 2013 kostade Sverige 250 miljarder kronor. För att komma fram till att dessa 11 000 personer var och en kommer att nettokosta Sverige 23 miljoner kronor, räknar Tullberg som om de alla vore nyfödda, samt att de under sina liv inte kommer att bidra till Sveriges ekonomi med en enda krona. Det är helt enkelt orimligt.

En grundhypotes hos Jansson och Tullberg är att människor från vissa länder alltid och enbart utgör en nationalekonomisk kostnad. Att de på något sätt någon gång skulle bidra till samhällsekonomin betraktas som så osannlikt att detta inte är värt att räknas på. Om en immigrant mot förmodan skulle få anställning, är antagandet att denna anställning annars skulle gått till en infödd svensk, och kan därför inte räknas som ett plus, enligt detta sätt att se. Deras à priori-antagande är alltså att det finns en grupp i Sverige som från vaggan till graven enbart lyfter bidrag och sliter på samhällsnyttor, utan att arbeta överhuvudtaget, eller ens konsumera någonting, eller, galna tanke, starta företag. Trots att statistik från SCB (och det sunda förnuftet) motsäger detta.

Det är inte konstigt att »invandringskritikernas« slutsatser frontalkrockar med den seriösa forskningens: deras ovetenskapliga fantasier bygger på antagandet att invandrare är tärande, ett tillstånd som inte kan ändras. Ett antagande som per definition är rasistiskt.

Vi kan alltså härmed dödförklara teorin om att det pågår en massinvandring som kostar Sverige enorma summor pengar. Liket lever tyvärr, men vi kan gott unna oss en gravöl!

Behrang Kianzad är journalist och mediekonsult och läser sista terminen på juristlinjen i Lund. Han är medförfattare till boken Sanningens många nyanser – en handbok i mångfaldsjournalistik och har arbetat på och för bland annat Dagens Eko, Rapport, Uppdrag granskning och Time magazine. Han är också verksam i Musiker mot rasism.

Behrang Kianzad är journalist och mediekonsult och läser sista terminen på juristlinjen i Lund. Han är medförfattare till boken Sanningens många nyanser – en handbok i mångfaldsjournalistik och har arbetat på och för bland annat Dagens Eko, Rapport, Uppdrag granskning och Time magazine. Han är också verksam i Musiker mot rasism.

Musiker mot rasism – och förhandsteaser om artikel som mosar massinvandringsmyten

Maxida Märak i Umeå, MR-dagarna, 15 nov 2014

Maxida Märak i Umeå, MR-dagarna, 15 nov 2014

Av Johan Berggren

MR-dagarna i Umeå helgen avslutades storslaget med framträdanden av Maxida MärakXenia Kriisin och många fler i arrangemang av Musiker mot rasism, en relativt nystartad organisation som snabbt vuxit och nu finns i flera städer i Sverige: Masoud Vatankhah berättade om den snabbt växande folkrörelsen på ett seminarium. Denna partipolitiskt och religiöst obundna förening bildades 2012 i Götegorg på inititativ av Alexander Goldmann. Under 2013 har ideella föreningar bildats i Göteborg, Malmö och Stockholm. 

Masoud Vatankhah föreläser om Musiker mot rasism, MR-dagarna 2014.

Masoud Vatankhah föreläser om Musiker mot rasism, MR-dagarna 2014.

Andra delen av MMR-seminariet bestod av att Behrang Kianzad pratade om musik som vapen mot rasism och rasistiskt förtryck: ett föredrag som på grund av tidsbrist fick inskränkas till den amerikanska delen av denna intressanta historia.

Behrang Kianzad, idag juriststudent, har en gedigen erfarenhet inom journalistiken (Dagens Eko, Rapport, Uppdrag Granskning, Time magazine m fl) och medverkar också i nya numret (6.2014) av Ordfront magasin med en artikel vi är glada och stolta över att kunna publicera. Utifrån enbart hårda fakta: officiell statistik och akademisk forskning tar Kianzad bit för bit isär det alltför ofta ej ifrågasatta påståendet att ”´den okontrollerade massinvandringen kostar Sverige miljarder”. Han visar att invandringen till Sverige är strikt kontrollerad, mycket långt ifrån ”mass”, och dessutom sannolikt lönsam för Sverige, rent nationalekonomiskt.

En granskande blick. Behrang Kianzad.

En granskande blick. Behrang Kianzad.

Nu anser varken Kianzad eller Ordfront magasins redaktion att en demokratisk och human självklarhet som flyktingmottagande egentligen bör mätas krasst ekonomiskt, men vi kan alltså visa att inte ens detta cyniska sätt att mäta samhälleliga processer, allt vanligare i våra dagar, ger något som helst stöd åt den ”invandringskritiska” hållningen.

Vi lägger ut denna artikel på nätet inom kort: håll utkik och sprid gärna: både vi och Kianzad är nämligen redo och sugna på att ”ta debatten”. Inte minst vill vi ställa frågan till de som pekar ut ”invandringen” som roten till Sveriges alla problem vad de egentligen vänder sig emot, eftersom vi kan visa att ovanstående påstående studsar lika bra som en kokt simpa på ett stengolv när det provas mot hårda fakta.

Obs: ej en basketboll.

Obs: ej en basketboll.

 

 

 

 

 

 

 

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

Jaget och politikern

Utnämningen av Alice Bah Kuhnke till kulturminister utlöste en hagelsvärm av fb-uppdateringar och kommentarer. Ibland tog inte ens folk reda på hennes ålder, tidigare partitillhörighet eller meriter. Alla möjliga debatter seglade upp, många utan relevans för den kulturpolitik som Sverige ska föra under mandatperioden. Mycket handlade om personen. Och kulturministerposten är viktig, liksom de tjänstemän och politiskt tillsatta sakkunniga. Så viktig att en kunde ha hoppats på att alla kvicka mediepersonligheter redan under föregående mandatperiod hade bevakat kulturpolitiken lite ihärdigare. Så tyst innan valet och så högljutt efter.
Många verkar glömma bort att ministern har ett parti bakom sig, ett parti som har en kulturpolitik som de gissningsvis kommer att driva, i detta fall två partier, nästan tre. Det kommer att förhandlas. Men en kulturpolitik har Miljöpartiet likafullt.
Jag förstår inte riktigt varför det ibland påstås att MP praktiskt taget saknar kulturpolitik. Till exempel menade Ulrika Kärnborg att »…man får vara glad att de tänker utveckla en politik över huvudtaget och att de tar detta på allvar. Det är ett nyväckt intresse hos Miljöpartiet« (SVT 14 oktober).
Centerpartiets Per Lodenius är inne på samma spår: »Det är svårt att förhålla sig till en politik som idag inte finns. Trots att jag har suttit i kulturutskottet under förra mandatperioden kan jag inte sätta fingret på vad Miljöpartiets huvudfrågor är inom kulturområdet« (SVT). Nå, detsamma skulle kunna sägas om Centerpartiets kulturpolitik, och då har de suttit i regeringsställning i åtta år. Partiets inställning till bibliotek är enfaldig : »Vi ser även gärna mecenatsamarbeten där ett företag exempelvis kan gå in och finansiera en viss avdelning mot att få varumärket uppmärksammat i det sammanhanget. Möjligheten att kombinera en kostnadsfri och skattefinansierad biblioteksverksamhet med till exempel kaféverksamhet kan också innebära möjlighet att öppna fler »mikrobibliotek…«(C:s Stockholmssida, Per Ankersjö).
Men åter till MP. I motion 2011/12:Kr329 kan den intresserade läsa en insiktsfull biblioteksmotion. I motion 2012/13:Ub455 behandlas frågan Konst, kultur och estetik i skolan och även motion 2013/14:Kr254 som är av övergripande karaktär, ger belägg för att MP:s intresse för kulturpolitiken inte är »nyväckt«.
Har partipolitiken förlorat mot jagpolitiken? Ja, delvis. En mediedramaturgi som i allt högre utsträckning förskjuts från att bevaka processer, ibland långsamma, blir inte bara ointressant, den urholkar också förtroendet för politikens betydelse i det demokratiska pågående arbetet.
Det är också kontraproduktivt att bli indignerad över att frågor ställs, klart att kulturministern i kraft av sin position ska utfrågas. Men hon gör inte jobbet ensam.
Kulturministern har sedan sitt tillträde fått många frågor på många ställen, bland annat i radions P1, och domen är hård. Hon är inkompetent sägs det. Jag vet inte. Området är omfattande med många intressen .
Men den stora utfrågningen av till exempel den också oprövade Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström, född 1985, lyser i skrivande stund med sin frånvaro. Området är jättelikt och det förefaller orimligt att han skulle kunna svara på alla frågor. Men fråga på, eller har han en smekmånad, till skillnad från Alice Bah Kuhnke?

Marianne Steinsaphir

 

 

Massinvandringsmyten massakrerad och motståndsteater

Kravallfrukt

Kravallfrukt

ORDFRONT MAGASIN NR 6 2014

Läs nu för ökad kunskap, klokskap och allmänintellektuell tillfredsställelse.

I Kärrtorp ett år efter nazistattacken har Turteatern gjort allvarlig, surrealistisk och rolig kabaret av saken. De antirasistiska nätverken är söder om Söder är starkare än någonsin.

Behrang Kianzad har gjort jobbet: med statistik, forskning och fakta plockar han isär påståendet ”massinvandringen kostar miljardbelopp” till den rasistiska hög med lögner det är.

Vittnesmål från ett Ryssland utan yttrandefrihet

Under MR-dagarna i Umeå arrangerade Föreningen Ordfront seminariet Democracy and Freedom of Speech in Russia där ryska konstnärer och journalister medverkade för att beskriva hur deras arbete hindras, men hur de trots det fortsätter att kämpa. 

IMG_6263

Medverkande från vänster: Föreningen Ordfronts ordförande Anna Wigenmark, författaren Eugene Wolynsky, konstnärerna Lusine Dzhanian och Aleksei Knedlyakovskij, fotografen och journalisten Victoria Ivleva och journalisten och författaren Stig Fredriksson.

Sedan några år tillbaka har Putins grepp om Ryssland hårdnat och den ryska regimen tränger sig allt längre in i yttrandefrihetens gränser. Den ryska fotografen och journalisten Victoria Ivleva berättade under seminariet Democracy and Freedom of Speech in Russia om den självcensur som breder ut sig bland konstnärer och journalister i Ryssland. Även om det inte alltid förekommer direkta order om vad som får göras och inte så är det den inre rädslan hos människor som styr besluten.

Konstnären Aleksei Knedlyakovskij lyfte fram en annan symbol för för den självpåtagna förlikningen med Putin-regimen som blir allt vanligare, nämligen Sankt Georgs band. Detta orange- och svartrandiga band knyts kring allt fler ryssars armar för att visa stöd gentemot regimens handlingar.

Knedlyakovskij menade också att de domar som utmätts gentemot Pussy Riot och Bolotnaja-demonstranterna, som protesterade mot Putin på Bolotnaja-torget i Moskva i maj 2012, utgör exempel på den ökade makt som konservativa krafter fått i Ryssland. En konservatism som grundar sig på nostalgiska idéer om Sovjet och det ryska imperiet. Samtidigt som utrymmet för fri information tunnas ut allt mer – oberoende medier och nyhetssajter stängs ned och förbjuds.  Plötsligt kan en nyhetsredaktion få ett myndighetsmeddelande om att blockad har inträtt och gränsen mellan vad som är förbjudet och tillåtet är högst oklar.

– Om det här seminariet sänds i centrala ryska medier kommer det förmodligen porträtteras som en svensk hämnd på slaget vid Poltava eller som ett försök att förstöra andligheten i vårt storslagna Ryssland, konstaterade Knedlyakovskij och kommenterade fnittret i publiken med att det är lätt att skratta här i Sverige, men att det inte är särskilt roligt i Ryssland där varje officiell TV-kanal sänder ut liknande budskap.

Konstnären Lusine Dzhanian berättade om hur hon sparkades från universitetet hon arbetat på i tio  år efter att rektorn på universitetet, och hennes egna kollegor, anmält henne till de lokala myndigheterna.

– Allt kulturellt nytänkande söks upp och förstörs, sade Dzhanian och berättade om hur rektorn på universitetet letat upp, i hennes mening, olämpliga Facebook-likes från studenter och bett dem ta bort dem. När Dzhanian själv vägrade att ta bort oppositionella inlägg på sin blogg, för att istället lägga till ännu fler och börja stödja Pussy Riot, blev hon kallad för den ortodoxa kristendomens fiende. Trots att Dzhanian har vänner på andra universitet kan hon inte få ett nytt jobb, eftersom hon är Putin-motståndare.

Många ryssar lämnar landet men Lusine Dzhanian kände ändå ett hopp om att de aktivister som fortfarande finns kvar kommer att kunna hitta nya sätt att visa sitt missnöje, främst genom olika typer av bojkott.

– Vi bojkottar allt som kan utgöra ett direkt eller indirekt stöd för Putin, sade hon och berättade om hur hon var en av dem som bojkottade OS i Sotji. Aktivister arresterades i god tid innan den olympiska elden nådde varje ny stad på sin färd genom Ryssland, för att omöjliggöra protestaktioner. Trots det lyckades Dzhanian och Knedlyakovskij i hemlighet söka upp den olympiska elden och genomföra en aktion. Men att komma undan regimens järnhand är svårt.

– De avlyssnar våra telefoner och spionerar på oss, så den som vill bli arresterad behöver inte anstränga sig särskilt hårt, konstaterade Dzhanian men menade att förekomsten av dissidenter är lika befäst i historien som åtgärderna som vidtas för att tysta dem.

Under seminariet diskuterades även Rysslands svar på USA:s ”Magnitsky Act”, nämligen att stoppa alla adoptioner till USA.

– När Putin skrev under lagen hade redan 300 ryska barn fått en första kontakt med sina, vad de trodde var, blivande amerikanska adoptivföräldrar, berättade Victoria Ivleva. Barnen hade umgåtts med de tänkta adoptivföräldrarna i en hel vecka, sett foton på sina nya hem och skapat nya förtroendeband, bara för att sedan lämnas i sticket.

– De upplevde det som om de var till försäljning på en marknad, sade hon och berättade även om hur alla amerikanska försök att upphäva lagen sågs som en triumf från ryskt håll.

I slutet av seminariet hölls en tyst minut för de 4 000 människor som hittills dött i kriget i Ukraina. Dessutom visades Victoria Ivlevas bilder från Bolotnaja-protesterna, liksom en video från Pussy Riots demonstrationer i Sotji där de misshandlas av kosacker utan att polisen ingriper.

Poeten och författaren Eugene Wolynsky, som agerade tolk under seminariet, framförde en svensk tolkning av Pussy Riots A Punk Prayer. Han arbetar också med Föreningen Ordfronts Bolotnaja-kampanj.

Moderator för seminariet var Stig Fredriksson som bland annat arbetat som utrikeskorrespondent i Ryssland.

Av Jenny Eriksson

Samtal med Edward Snowden – Ordfronts Demokatipristagare

IMG_6271

Under MR-dagarna i Umeå delades Ordfronts Demokratipris ut till Edward Snowden som under prisceremonin medverkade i ett länksamtal tillsammans med journalisten Glenn Greenwald. Ett samtal om skrämmande övervakning som bara fortsätter att utvecklas, men också om de möjligheter som finns till förändring.

Föreningen Ordfronts ordförande Anna Wigenmark inledde prisceremonin genom att hylla det mod och den beslutsamhet som många av de MR-aktivister som kommit till Umeå uppvisat. Brian Palmer, socialantropolg vid Uppsala universitet, ledde sedan samtalet med Edward Snowden och Glenn Greenwald som spelades upp via länk och visades på storbild inför den välfyllda salen i Umeå Folkets Hus. Edward Snowden möttes av rungande applåder och stående ovationer när han dök upp på skärmen.

– Jag kan inte tacka Ordfront och Sverige nog, sade han när prisdiplomet visades upp och han ansåg det vara en ära att få vara med på länk. Ett ödmjukt uttalande från någon som hyllas som en hjälte.

Demokratipriset går till Edward Snowden för att han ”På ett samvetsgrant och ansvarsfullt sätt blottade ett system där telefoner, internet och annan kommunikation – individer emellan och av hela nationer – avlyssnas och lagras permanent. Snowdens utgångspunkt var att det ska vara upp till allmänheten att bestämma om vi vill leva i en värld där vi är ständigt övervakade av staten. Med stort personligt mod och med välformulerade analyser initierade han en global debatt om ett övervakningssystem som agerar bortom både demokratisk kontroll och rättsstatliga principer.” Läs juryns hela motivering här.

IMG_6281Snowden berättade under länksamtalet om hur övervakning av information gått från att vara inriktad på specifika individer, som agerat på ett sätt som ansetts utgöra hot om terrorism, till att övergå till massövervakning där hela befolkningars privatliv kartläggs. Nu används övervakningssystemen i allt större utsträckning inom stater för att bevaka de egna medborgarna, men utvecklingen sker i skymundan och utan demokratisk kontroll. Inte ens folkets företrädare har full inblick i hur övervakningssystemen fungerar. Denna massövervakning fortsätter dessutom att utvecklas. Snowden berättade om de sensorer  som amerikanska flygplan utrustas med för att kunna spåra mobiltelefoner, iPods, laptops och så vidare.

– Genom informationen kan myndigheter få vetskap om alla platser du befunnit dig på, sade Snowden och beskrev förfarandet som extremt oberättigat, utan stöd i några lagar.

Snowden menade också att övervakningssystemen inte ens lyckas uppfylla det syfte som de från början skapades för, nämligen att bekämpa terrorism:

– Där hot om terrorism verkligen finns har ibland inte mobiltelefoner använts på flera år och därför fungerar inte flygplanens övervakning där, berättade han och tillade att massövervakningssystemet inte kunnat stoppa en enda terrorattack på tio år.

– Varför ska vi ge upp vår frihet för något som inte ens fungerar?, frågade han.

IMG_6275

Men frågan om massövervakning sträcker sig längre än så.

– Folk tror att det bara handlar om övervakning men det som egentligen händer är att vi förlorar förmågan att styra våra egna regeringars handlande och därmed också vårt självstyre, sade Snowden  och menade att detta är något vi aldrig får sluta kämpa emot.

Brian Palmer undrade hur självuppfattningen ser ut hos de människor som jobbar på Edward Snowdens före detta arbetsplats NSA. De som har tillgång till all information och är en del av maskineriet.

– Alla på NSA tror att de gör en bra sak, att de skyddar nationen från seriösa hot, svarade Snowden och berättade vidare att arbetet på NSA är uppdelat så att ingen ska veta vad kollegorna gör. Alla gör sitt utan att veta att de ingår i ett stort nätverk av samlad information.

– Men vi får aldrig glömma att goda människor kan göra dåliga saker i ett gott syfte!, fortsatte Snowden och tillade att både Stasi och KGB upprättades i länder som upplevde sig vara allvarligt hotade. De som arbetade för organen trodde att det viktigaste de kunde göra var att skydda staten.

– Även om NSA givetvis inte är Stasi, så har man där utvecklat ett övervakningssystem som ingen tidigare i  historien kunnat drömma om, sade Snowden och beskrev hur myndigheten kan veta vem vi älskar, ur vi röstar och vad vi gillar, helt utan att allmänheten kan styra över det.

Det har även förekommit att anställda på NSA visat upp människors nakenbilder och annan högst intim information för sina kolleger.

– Så vitt jag vet ha ingen blivit åtalad för detta, berättade Snowden och menade att atmosfären som uppstår på arbetsplatsen medför att den nationella säkerheten värdesätts högre än individers privatliv.

– Man ser så många hemligheter att det skapas en slags naturlig konspiration, berättade Snowden och menade att det kan ses som en del av den mänskliga naturen. Och att lösningen på problemet inte ligger i att straffa dem som arbetar längst ned i kedjan av övervakning.

Det finns så kallade zero knowledge systems som företag som Google och Facebook skulle kunna tillämpa. Dessa system går ut på att aktörerna lagrar och bearbetar information å sina kunders vägnar utan att de själva vet om det. Informationen kan bara nås med hjälp av kundens samtycke.

IMG_6273

Glenn Greenwald, journalisten som publicerade Edward Snowdens avslöjanden, medverkade på länk från Brasilien och uppmanade till att dra nytta av dessa zero knowledge systems:

– Gynna de aktörer som tagit ställning för individers privatliv genom att tillämpa dessa system på sina verksamheter och använd er inte av de aktörer som inte gör det!, sade han och tillade att alla kan använda sig av ganska enkla krypteringssystem som kan skydda mobiltelefoners information från att bli tillgänglig för en tredje part.

– För första gången sedan 11 september är människor mer rädda för övervakning än för terrorism, menade Greenwald och förklarade att företag som Facebook, Google och Yahoo inte har något som helst intresse av att skydda individer privatliv men att de däremot är helt beroende av vad deras kunder kräver. Därför kan en global rörelse sätta press på företagen och tvinga dem att förändra sina system.

Edward Snowden berättade att han i sin nuvarande situation inte kan göra något alls utan att använda sig av krypteringssytem, med tanke på de hot han lever under.

– Min nuvarande situation kommer att vara er framtid, sade han och tillade att den som i Sverige litar på att den egna regeringen inte kommer att övervaka ens privatliv ändå kommer att bli avlyssnad så fort den egna kommunikationen når utanför landets gränser.

– Därför är teknologin det enda vi kan använda oss av för att skydda våra rättigheter idag, menade Snowden men efterlyste ett internationellt regelverk för hur övervakning får användas och för hur information ska skyddas. Enligt honom bör allmänheten kunna känna att all utrustning som används är säker och att det bara går att komma åt information om rättssystemet anser att det finns tillräckliga bevis för att ingripa.

Glenn Greenwald kommenterade också Sveriges aktiva deltagande i det övervakningssystem som leds av USA:

– Om Sverige skulle bli medlem i NATO vore det nog bara en symbolisk förändring av den nuvarande situationen eftersom landet redan är så pass involverat i all övervakningsverksamhet, menade han.

Avslutningsvis uppmanade Glenn Greenwald och Edward Snowden både till individuell och gemensam handling för att skapa förändring.

– Jag åkte en gång till Hongkong för att träffa en 29-åring om varken hade makt eller prestige, men som valt att riskera alla livets värdefulla ting för rättvisans skull, sade Greenwald om sitt första möte med Snowden.

– Det säger något till alla oss som inte tror oss besitta någon makt, fortsatte han och menade att vår historia är full av Edward Snowdens – individer som faktiskt kunnat förändra.

Edward Snowden medgav att han förlorat mycket på grund av sitt handlande men att han vunnit desto mer.

– Min största rädsla var att inget skulle hända, men gensvaret har varit enormt, sade han.

– Tillsammans kan vi förändra allt genom att helt enkelt säga nej!

IMG_6277

Av Jenny Eriksson

Rigoberta Menchú Tum och Guatemalas öppna sår

Till årets MR-dagar i Umeå är Rigoberta Menchú Tum inbjuden som talare. Jag träffar henne i Folkets Hus en timme innan hon i stora Idunsalen håller anförande om det arbete hon deltar i för att ge folket i Guatemala en bättre framtid. Vi pratar om Guatemala, och vad som hänt sedan freden 1996. Och inte hänt.

Av Johan Berggren

Menchú och Berggren

Menchú och Berggren

– Vi måste få sluta cirkeln för att kunna gå vidare, Unesco-ambassadör som bedriver opinionsarbete för global rättvisa, men framförallt arbetar för Guateamalas utveckling genom projekt i landet och upplysningskampanjer utomlands.

Rigoberta Menchú Tum, dotter till en mördad bondeledare, var en Mayaröst som inte gick att tysta, och hon fick Nobels Fredspris 1992. Då pågick fortfarande den Latinamerikanska kontinentens längsta officiella inbördeskrig, och ett av de allra smutsigaste. Från 1960-96 säger historieböckerna att kriget pågick 1996 undertecknades ett fredsavtal, grunden för det Guatemala som varit i snart två årtionden nu. Ett samhälle i fred, med viss tillväxt och betydligt tryggare än innan. Men Menchú vill understryka att läget är sämre än den officiella bilden utåt gör gällande:

– Årtionden av våld och terror sitter i länge. Lidandet och skräcken har format hela samhället på djupet. Och idag är Guatemala fortfarande instabilt eftersom såren är öppna.

– Mord, fördrivningar, tortyr var inga undantag, förklarar Menchú. Detta var statens medvetet genomförda politik under årtionde efter årtionde. Den atmosfär av rädsla och misstro det skapat sopas inte bort av ett fredsavtal, även om det var nödvändigt och välkommet.

– Det var ett bra, komplett fredsfördrag, som inkluderade strukturella reformer som gav land till de folkgrupper (urfolk av olika etniciteter) som gerillan kom ur, berättar Menchú. Men det är viktigt att veta att varken gerillan eller regeringen egentligen ville ha fred. Det var bara omöjligt att fortsätta kriga.

Officiellt pågick inbördeskriget 1960-96. Högerregeringar med USA i ryggen och deras välutrustade armé på den ena sidan, gerillagrupper ur den fattiga bondebefolkningen, varav 60 procent är urfolk, majoriteten olika Maya-folkgrupper, på den andra. Det finns fog för att påstå att kriget började tidigare. Mellan 1944 och 1954 genomförde socialliberala politiker reformer i Guatemala. Mycket handlade om jordreformer som inte bara hotade den lilla klicken mäktiga lokala landägare, utan också amerikanska United Fruit. 1954 skeppade bananbåtar marinsoldater norrifrån, och USA:s militär avsatte den demokratiskt valde presidenten och tillsatte en marionettdiktator. I tio år hade politiken gynnat den fattiga majoriteten i Guatemala, mayas och mestister, småbönder. När reformerna skulle återtas, krävdes vapenmakt: de fattiga ville inte ge ifrån sig den lilla egna jord de äntligen fått. I elitskikten rensades vänsteropposition, intellektuella och studenter brutalt ut, på landet sköts bondeledare. Det finns fog för att säga att inbördeskriget började här. Som led i repressionen använde militären redan från början svält. Bönder som inte ville flytta på sig skars av från omvärlden och mattransporter. Ofta var dessa bönder urfolk som bodde på mark de ansåg helig, och svalt hellre än flyttade på sig. Den officiella siffran för mördade civila 1960-1996 är 200 000 döda eller försvunna, 1-1,5 miljoner fördrevs över gränsen till Mexiko under samma tid, flyktingar inom landet var ungefär lika många. Om ihjälsvultna och mördade åren 1952-1960 skulle räknas in, blir siffran abrupt högre. Men fredsfördraget gällde det officiella kriget 1960-96, från det att bondebefolkningen började försvara sig med reguljär gerilla, beväpnad av Sovjet och Kuba, men hopplöst underlägsen militärt genom hela konflikten. Dock lyckades aldrig regeringssidan segra slutligt, trots många års totalt krig mot den egna befolkningen (Med Alla Medel var ett stående motto inom armén.)

På tidigt 70-tal syntes ljusningar. Moderata krafter i regeringen och en växande fredlig bonderörelse förhandlade. En jordbävning 1976 satte punkt för detta, och perioden 1976-1983 blev den blodigaste under hela kriget. (Här kan också sägas att antalet offer för jordbävningen i februari -76 skulle varit betydligt mindre de delar av landet som bedömdes som ”upproriska” inte ”straffats” med utebliven nödhjälp.)

Från 1982 enades olika gerillagrupper i det hårdfört kommunistiska URNG, och det stod klart att ingen sida skulle kunna ”vinna” kriget. Men fredsfördraget dröjde till 1996, då kalla krigets spänningar inte längre fanns i bakgrunden. Rigoberta Menchú Tum, översåg processen och många menar att hennes närvaro och välsignelse gav den den tyngd och legitimitet som krävdes.

– Det var ett bra fördrag, och det innebar också amnesti åt begångna brott mot mänskliga rättigheter, annars skulle aldrig regeringssidan skrivit under. Men det gav inte amnesti för brott mot mänskligheten, och stora undersökningar och utredningar har skett för att komma fram till vad som exakt skett.

Menchú berättar i stort och smått om ett folkmord i vår tid som kanske enbart har sitt motstycke i Kambodja och Rwanda. Över 230 massgravar har hittats och undersökts. Genomsnittsåldern på offren man funnit är mycket låg. Antalet gravida kvinnor förskräckande högt. Många visar sig ha begravts levande, många torterade till döds, eller brända levande.

– Vi Mayas är mycket besvikna. Det internationella stödet har uteblivit eller varit alltför svagt. Vi kämpar för att dessa dåd ska få det erkännande de kräver, och att de skyldiga ska straffas. Utan det kan vi inte se att Guatemala kan enas och fortsätta mot en mer harmonisk framtid.

VARFÖR HAR INTE DET GUATEMALTEKISKA FOLKMORDET FÅTT MER UPPMÄRKSAMHET OCH VARFÖR GÅR DET SÅ TRÖGT ATT FÅ RÄTTVISA?

– Dels handlar det om rökridåer från USA, säger Menchú. USA var djupt involverat i regeringssidan under dessa årtionden, förövarna tränades i deras Escuela de las Americas som så många av Latinamerikas militära fascister, och nordamerikanska rådgivare och CIA stödde regimen och armén. Så de har allt intresse av att dölja och förminska det som skett. Om allt kom fram skulle det hota den kontroll de än idag har och vill behålla över området.

– Sedan har vi en tydlig dubbelmoral från det internationella samfundet. Många länder borde göra mycket mer, som Spanien, många spanjorer har varit inblandade i det som skett i Guatemala genom åren, inte minst präster och andra i den katolska kyrkan, inte minst har många spanjorer mördats i Guatemala genom åren. Men de verkar ha en anda av att glömma och gå vidare, kanske för att de gjort det med sin egen fascistera?

– Samtidigt har de länder, som Norge och Sverige, som visat solidaritet och engagemang i frågan, blivit motarbetade och demoniserade av sittande regeringar i Guatemala. De vita i maktklasserna i Guatemala vill glömma och gå vidare. De säger att vi bör låta historien vila. Men det är INTE historia, mördare går fria!

– Du måste förstå, det finns inte en person bland de fattiga bönderna i Guatemala som inte har mördade släktingar, familjemedlemmar. Vi drevs på flykt, kidnappades, sköts, torterades i sådana mängder! Det slog sönder hela samhällen, all vår trygghet.

Menchú tar sig själv som exempel:

– När min mor blev kidnappad och torterad till döds var mina systrar 15 och 13. Då var min far, och två bröder redan mördade. Vi kan inte släppa att det fanns en tid ”innan” då vår familj och släkt var vår trygghet och tillvaro. Vi kan inte glömma och gå vidare förrän detta erkänts, att det som begicks erkänns i all sin ohygglighet, att de skyldiga ställs inför rätta – och straffas! Utan det kan inte det mycket unga Maya-samhället få en ”normal” vardag.

”Straffas” är ett nyckelord i den guatemaltekiska efterkrigsröran. Den officiella, vita om man så vill, berättelsen om Guatemala efter kriget handlar om tillväxt och sämja, ett land som rest sig. Men Menchú berättar en annan historia:

– Visst pågår det rättegångar. Massor. Det ser bra ut i internationella ögon. Men straffas någon? Någonsin? Nej. I Guatemala är domstolarna politiserade. Rättegångarna drar ut i åratal, vissa har pågått sedan 1996. Det är alltid någon teknikalitet, ett vittne som ska höras igen, en överklagan, en till överklagan och så vidare, ett fall jag känner till har överklagats 50 gånger!

– Processerna bromsas upp och avstannar ofta helt. Det är inte rättvisa.

Ett exempel är rättegången mot Efraín Rios Montt, diktator under åren 1980-83, mannen bakom den mest extrema militärkampanjen mot civilbefolkningen dessa år där strategin uttalat var att bekriga civilbefolkningen för att så komma åt gerillan. Till slut ställdes han inför rätta häromåret, dömdes också till 85 år i fängelse. Men överklagade. Nästa rättegång ska inledas i januari 2015.

– Utan tvekan kommer han att hinna dö innan slutlig dom faller, konstaterar Menchú. Det hela är ett stort skådespel som gör att det internationella samfundet kan konstatera att det där är ordnat nu, samtidigt som de skyldiga i Guatemala kan fortsätta leva och verka och ha makt som förut.

Ett exempel med internationell genklang är rättegången rörande stormningen av den spanska ambassaden i Guatemala City 1980. En grupp bestående av Mayaindianer, bondeaktivister och vänsterstudenter ockuperade Spaniens ambassad i Guatemala City utan våld. Trots detta och att spanska ambassadören begärde förhandlingar, stormade armén byggnaden nästan omedelbart, under fruktansvärd eldgivning. Huset började brinna, och nästan alla därinne dog. Regeringen förklarade att det var vänsteraktivisterna som stuckit ambassaden i brand och var skyldiga till alla dödsfall. Men det slumpade sig så att spanska ambassadören överlevde, och vittnade om något helt annat: gerillan hade inte skadat gisslan alls, och det var armésoldater som stuckit huset i brand, kanske för att dölja att de skjutit ihjäl så många under sin stormning. En av de dödade i branden var bondeledaren Vicente Menchú, far till Rigoberta Menchú Tum, som då var 21 år gammal: 

– Årtionden senare finns det fortfarande bevis! Vittnen som minns tydligt! Ett solklart fall! Men ingen dom kommer!

– Vår kollektiva upplevelse av allt detta våld, som drabbat inte tusentals, inte ens hundratusentals, utan miljoner familjer, måste mötas med konkret rättvisa. Om inte ens de mest uppenbart skyldiga förövarna döms, vad säger det om våra upplevelser, våra minnen, vår smärta, så levande än idag? Att den inte finns, inte är verklig, inte behöver tas hänsyn till.

– Om staten och rätten inte förändras i denna tid, sitter våldets rötter kvar. Då kan vad som helst hända, igen. Oförståelsen inför detta är tyvärr stor i dagens regering och rika maktskikt.

Trots detta arbetar Menchú med de krafter i Guatemala som hon tror är grunden till en bättre framtid:

– Dels är det kvinnorna. De är ryggraden i våra samhällen, de som håller ihop och bygger upp. De måste få mer officiell makt och röst. Dels är det de unga, Guateamal är en mycket ung nation. De måste få utbildning, ges plats, och med en korrekt kunskap om vår historia ges makt att forma ett nytt och bättre land.

– Jag tror ändå att detta kommer bli vägen vi går. Mycket positivt händer runtom i Latinamerika – men mycket negativt också. Det som återstår, även för de progressiva regeringar som tagit makten i flera länder – är att fullt ut se och erkänna det förtryck av och våld mot urfolken i Latinamerika som försigått och fortfarande försigår. Annars är jag rädd att våldets cirkel inte bryts.

Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin