Jaget och politikern

Utnämningen av Alice Bah Kuhnke till kulturminister utlöste en hagelsvärm av fb-uppdateringar och kommentarer. Ibland tog inte ens folk reda på hennes ålder, tidigare partitillhörighet eller meriter. Alla möjliga debatter seglade upp, många utan relevans för den kulturpolitik som Sverige ska föra under mandatperioden. Mycket handlade om personen. Och kulturministerposten är viktig, liksom de tjänstemän och politiskt tillsatta sakkunniga. Så viktig att en kunde ha hoppats på att alla kvicka mediepersonligheter redan under föregående mandatperiod hade bevakat kulturpolitiken lite ihärdigare. Så tyst innan valet och så högljutt efter.
Många verkar glömma bort att ministern har ett parti bakom sig, ett parti som har en kulturpolitik som de gissningsvis kommer att driva, i detta fall två partier, nästan tre. Det kommer att förhandlas. Men en kulturpolitik har Miljöpartiet likafullt.
Jag förstår inte riktigt varför det ibland påstås att MP praktiskt taget saknar kulturpolitik. Till exempel menade Ulrika Kärnborg att »…man får vara glad att de tänker utveckla en politik över huvudtaget och att de tar detta på allvar. Det är ett nyväckt intresse hos Miljöpartiet« (SVT 14 oktober).
Centerpartiets Per Lodenius är inne på samma spår: »Det är svårt att förhålla sig till en politik som idag inte finns. Trots att jag har suttit i kulturutskottet under förra mandatperioden kan jag inte sätta fingret på vad Miljöpartiets huvudfrågor är inom kulturområdet« (SVT). Nå, detsamma skulle kunna sägas om Centerpartiets kulturpolitik, och då har de suttit i regeringsställning i åtta år. Partiets inställning till bibliotek är enfaldig : »Vi ser även gärna mecenatsamarbeten där ett företag exempelvis kan gå in och finansiera en viss avdelning mot att få varumärket uppmärksammat i det sammanhanget. Möjligheten att kombinera en kostnadsfri och skattefinansierad biblioteksverksamhet med till exempel kaféverksamhet kan också innebära möjlighet att öppna fler »mikrobibliotek…«(C:s Stockholmssida, Per Ankersjö).
Men åter till MP. I motion 2011/12:Kr329 kan den intresserade läsa en insiktsfull biblioteksmotion. I motion 2012/13:Ub455 behandlas frågan Konst, kultur och estetik i skolan och även motion 2013/14:Kr254 som är av övergripande karaktär, ger belägg för att MP:s intresse för kulturpolitiken inte är »nyväckt«.
Har partipolitiken förlorat mot jagpolitiken? Ja, delvis. En mediedramaturgi som i allt högre utsträckning förskjuts från att bevaka processer, ibland långsamma, blir inte bara ointressant, den urholkar också förtroendet för politikens betydelse i det demokratiska pågående arbetet.
Det är också kontraproduktivt att bli indignerad över att frågor ställs, klart att kulturministern i kraft av sin position ska utfrågas. Men hon gör inte jobbet ensam.
Kulturministern har sedan sitt tillträde fått många frågor på många ställen, bland annat i radions P1, och domen är hård. Hon är inkompetent sägs det. Jag vet inte. Området är omfattande med många intressen .
Men den stora utfrågningen av till exempel den också oprövade Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Gabriel Wikström, född 1985, lyser i skrivande stund med sin frånvaro. Området är jättelikt och det förefaller orimligt att han skulle kunna svara på alla frågor. Men fråga på, eller har han en smekmånad, till skillnad från Alice Bah Kuhnke?

Marianne Steinsaphir

 

 

Kommentarer inaktiverade.