Monthly Archives: december 2014

”Kritik av invandringskritiken” – Behrang Kianzad svarar och klargör:

Nedan svar på lite frågor och funderingar, även till Arnstberg (som skrivit på sin hemsida):

Återvändande svenskar utgör 20% av invandringen, framgår här:

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Var-femte-invandrare-ar-svensk-medborgare/

”Återinvandrarnas tid utomlands varierade med med­borgar­skapet. Av de som invandrade till Sverige under 2011 hade 21 723 personer någon gång tidigare bott i landet. Åtta av tio åter­invand­rade var svenska med­borgare. Svenska medborgare som återvände till Sverige hade i genom­snitt varit bosatta utomlands i drygt fyra år och åter­vände främst från Norge, Storbritannien och USA. Nästan fyra av tio av de åter­vändande svenska med­borgarna invand­rade från de nordiska länderna.”

Det pågår ingen massinvandring, eftersom antal beviljade uppehållstillstånd till just flyktingar inte överstiger 18 000 per år när man slår ut det över perioden 1980-2013. Det finns självfallet toppar, vi upplever en just nu. Det beror på situationen i omvärlden, och även Migrationsverkets prognos pekar på att den kommer att i efterhand sjunka till tidigare nivåer. Man ska även skilja på antal asylsökande och antal som beviljas och kostnader på kort och lång sikt.

Även Svenska Dagbladet har undersökt och kommit fram till samma slutsats:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gront-ljus-till-ullenhag-om-invandringsmyt_6739593.svd

Nedan en någorlunda heltäckande studie som inbegriper även Sverige, gjord av Harvard Business School. Den är unik i den mening att den är en översikt över forskningsläget och alla senaste empiriska studier, inklusive Ekberg:

http://www.hbs.edu/faculty/Publication%20Files/09-013_15702a45-fbc3-44d7-be52-477123ee58d0.pdf

Den tar som sagt upp Jan Ekberg som flitigt hänvisas till, men värt att minnas är att Ekberg själv har medgivit att hans studie inte tagit med alla vinster utanför de offentliga finanserna, inte heller återvandringen till ursprungsländer och vi ser också att sysselsättningsgraden för utrikesfödda nu är mycket högre (63,4% enligt AKU2014) än 2006 som Ekberg räknade med, se nedan:

http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Arbetsmarknad/Arbetskraftsundersokningar/Arbetskraftsundersokningarna-AKU/23265/23272/Behallare-for-Press/374972/

Belastas kriminalvården extremt negativt eftersom ”invandringen” påstås helt naturligt föra med sig större kriminalitet?

Faktum är att majoriteten av alla brott begås av etnisk svenska medborgare och inte utländska dito. Proportionellt sätt, så är det en skillnad på ca 3% mellan grupperna i brottslighet, dvs ca 96% mot ca 93%. De vanligaste svenska namnen i straffdomar, och lite mer fakta om kriminalstatistik finns här:

http://research.nu/privat/fangelse/

Den överrepresentation som förekommer i vissa fall har även grunder i diskriminering i rättsväsendet, bekräftad i en statlig utredning och senast igen av Kardell:

http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:450990/FULLTEXT01.pdf

Dessutom försvinner alla skillnader mellan utländsk/svensk bakgrund när vi justerar för social dito, se här:

http://bjc.oxfordjournals.org/content/early/2013/02/18/bjc.azt005.full?keytype=ref&ijkey=nYIMmx6VcFhLob4

Ska försvarets kostnader fördelas på ”invandringens” del av ekonomin? Ska infrastrukturens kostnader, alltså hur och om vi ska bygga järnvägar, räknas dit också? Hur är det med klimat- och biopåverkan förresten?

Ja…man kan ju dividera ad infinitum om man så vill och sila mygg och svälja kameler.

Eller så läser man fakta och statistik och bildar sig själv en grundad mening.

Behrang Kianzad

Varför nedskärningen nu, borgare?

Alliansen måste nu förklara sin direktattack mot Sveriges kulturtidskrifter. Och bättre än Per Bills ”prioriteringar”.

Av Johan Berggren

Det märkliga och sorgliga dekretet i riksdagens kulturutskott att minska den totala ersättningen som utgör kulturtidsskriftsstödet från 19 till 4 miljoner (79 procent, inte 75 som det står på sina håll) måste rimligtvis mötas av ett rungande ”VARFÖR?”

Per Bill, vinexpert och Moderaternas man i utskottet, skyller på prioritering: ”Besparingen fanns och ska göras”, säger han till pressen, och försöker uppvisa klokskap i kris genom att peka på att (m)an istället prioriterar litteraturstödet högre. Detta enligt känd politisk nerskärningsbortförklarningspraxis, man underbudgeterar, sedan försöker man söndra och härska: ”ja, tyvärr får de gamla bara två blöjbyten i veckan, men vi ville inte lägga ner nattakuten”, osv – idéen om den oändligt knappa statliga kakan går igen hela vägen till Sverigedemokraternas till sparsamhet illa förklädda rasism: ”om vi hjälper där har vi inte råd att ta emot här”.

Frågan ”VARFÖR?” är alltså inte alls besvarad än. Den borgerliga alliansen har ändå regerat i åtta år, utan större förändringar eller neddragningar (eller ökningar för den delen) av kulturtidsskriftsstödet. Så varför nu? Det skulle vara tacknämligt om någon kunde klämma fram ett svar från alliansens politiker om detta. Vad säger Lena Adelsohn Liljeroth, som under sin tid som kulturminister INTE minskat detta stöd? T ex?

Teorier så länge:

  1. ”Opposition till varje pris”

Underminera S+MP-regeringen. Alice Bah Kuhnke, som uttalar sig kritiskt mot den Bill-ledda tidskriftsslakten, har haft det blåsigt som nybliven kulturminister. Vill Alliansen fälla en minister och på så vis ge ytterligare bad-will åt en regering man motarbetar med alla medel?

  1. ”Hoppsan”

Denna budget gjordes med vänsterhanden utan varken Reinfeldt eller Borg, mest för att vara säga emot den S-budget man trodde skulle gå igenom. Så kom järnrörsgubben i lådan SD och knasade till det hela. Och Sverige får lida under en hejsan-hoppsan-budget.

  1. ”Titta killar, vi hatar också kulturmarxister”.

En utsträckt hand under bordet till Kent, Björn, Mattias och de andra överlevande (inte Jimmie som åkt ut … ) i ”Big Brun Brother”-partiet SD. Om det är något SD tycker sämre om än ”ickesvenskar” så är det ”förrädarsvenskar.” ”Kulturmarxister” och ”kosmopoliter” som tar in och gillar ”utländsk” kultur, diskuterar akademiska och ”fosterlandsförrädiska” saker som genus, rättvisa, solidaritet, eller bara litteratur. Genom att i stort sett slopa tidskriftsstödet utdelas en rak höger rätt i ”kulturmarxisternas” solar plexus, effektivare än en bomb på Mariatorget (där bor mest moderater ändå nuförtiden.)

VARFÖR? Frågan hänger i luften och kräver sitt svar av Sveriges de-facto-härskare, Alliansens budgetmakare. Uteblivet svar visar att 1, 2, 3 – eller lite av alla tre ovan – stämmer. Vilket får den borgerliga oppositionen att framstå som destruktiva, oansvariga, amatörer som flirtar med fascister. Men de kanske har ett jättebra svar? De 15 miljonerna behövdes till Fredriks avgångsvederlag? Jag är idel öra.

Johan Berggren, chefredaktör Ordfront magasin.

Rädda kulturskriftsstödet – skriv under namninsamlingen

Gunilla, barnen och Nobel i Rinkeby

Intervju med ständige läsfrämjaren Gunilla Lundgren, ur  OLM  2010.

Legendaren Lundgren
Gunilla Lundgren har ägnat ett helt liv åt att berätta historier, men är ändå lite av en doldis. Som lärare och läsfrämjare har hon skrivit böcker tillsammans med dem som står utanför det svenska samhället, bland annat romerna.
”Tillsammans med vår fröken som heter Gunilla började vi skriva dikter för ett år sedan. Vi skrev bara ner våra tankar och så kallade vi det för dikter. Men så bestämde vi oss för att vi skulle skriva en bok tillsammans. Den skulle handla om zigenare, och det skulle vara en sann bok.” Så inleds debutboken från 1972,   Maritza – en zigenarflicka, och lärarinnan är Gunilla Lundgren. Vid det här laget närmast legendarisk författare, läsfrämjare och solidaritets… ja vad säger man om en person som i hela sitt liv skrivit böcker och berättat historier tillsammans med dem som står utanför det svenska samhället. Men som vill bli en del av det – på jämlika villkor.
Mångfaldigt prisbelönad och välkänd i vissa kretsar, men ändå en doldis. Blir kanske så när man jobbar med minoriteter och barn, säger en god vän, när vi pratar om saken.
Efter Maritzaboken blev det Salme, 1975 och Hur ska det gå för Armas?, 1977. Och nu är det uppemot 30 böcker, Gunilla Lundgren vet inte riktigt själv hur många. Men hon berättar gärna hur det hela började, medan vi dricker kaffe och äter god Saviako som Ramona Taikon bakat. Saviako, som också Alojsa, från Alojsa zigenarhövdingens pojke var en fena på att baka. Skrattande minns Gunilla hur roligt hon och Aljosa hade när de åkte omkring på mässor och bibliotek och berättade om boken. Men också hur få exemplar den var inköpt i till biblioteken.
Men alltsammans började i slutet på 1960-talet på Döbelnsgatan i Stockholm, som då var betydligt enklare kvarter, och på skolan Lilla Adolf Fredrik, där Gunilla Lundgren var lärare i en så kallad obs-klass (en benämning som inte längre finns).
– Två romska familjer med många barn i åldrarna sju till fjorton år hade kommit, närmast från Spanien. Men alla barn var födda i olika länder eftersom familjerna flyttat runt, de hade levt i slumområden. De skulle nu gå i skola och sedan slussas in i samhället. Men det fanns inga böcker. Så jag tänkte, vi skriver en bok, jag och barnen.
Det tog flera år, men till slut blev Maritza klar. Men utan den brasilianske pedagogen och kristne socialisten Paulo Freire (1921-1997) hade det kanske inte blivit något överhuvudtaget. Alfabetisering, spridandet av förmågan att läsa och skriva, hör ihop med livet, sa Freire. Han ansåg att man inte ska skriva ”om dom här människorna utan med dom”.
-Min ledsagare i livet är Paulo Freire och hans bok Pedagogik för förtryckta, säger Gunilla Lundgren.
– Sedan flyttade alla barnen till Rinkeby och där blev boken klar. Barnen gjorde mig till författare. Och de romska barnen tog mig till Rinkeby och där har jag skrivit böcker sedan dess, i snart 40 år.
Egentligen ville Gunilla Lundgren åka till Pablo Freires Brasilien i sin ungdom, hon är född 1942, men i stället reste hon till barnens olika länder och hamnade bland annat i en stor kåkstad, La Perona med cirka 7000 invånare, i Barcelona. Hon hade fått en lapp med namn på flickornas släktingar och hittade dom till slut.
Så plockar hon fram ett svartvitt foto på en radda ungar i varierande åldrar, och hon själv. Pekar på en liten flicka och säger, ”det där är Tariqs mamma”. Och då förstår jag. Det är Tariq i Tariq, bergets hövding från 1999. Som nu jobbar i restaurangen på Ikea i Kungens kurva, som hon stötte ihop med när hon senast var där.
– Gissa om jag fick en stor portion?
Nästan alla barnen bor nu i Rinkeby, och Gunilla Lundgren har en jättefamilj. Hennes liv har växt ihop med författarna till flera av böckerna.
Hon har bara gott att säga om Rinkeby. Där har hon arbetat på romskt dagis, i skolor, på bibliotek, och i nästan tjugo år har hon varje år tillsammans med barn och unga läst nobelpristagaren i litteratur och skapat ett flerspråkigt bildhäfte. Många är författarna som varit där har blivit djupt imponerade, ibland rörda. Som JM Coetze, känd för att vara rätt skygg. När han fick se illustrationerna som eleverna gjort till boken Childhood sa han: ”Dear children of Rinkeby, before, Childhood was my book, but now it belongs to you”.
I år är det författarna Vargas Llosas och Nelly Sachs tur, och temat är flykt. Alldeles nyligen utkom Nobel i världen – om att upptäcka världen, språket och sig själv (Premiss). Det är en berättelse där Gunilla Lundgen och Lotta Silfverhielm berättar om nobelarbetet i Rinkeby.
– Det är ett mirakel att jag kunnat stanna i Rinkeby i nästan 40 år och skriva böcker. Jag kallar inte Rinkeby ett ghetto. Det speglar världen och förändras hela tiden. När jag började var det svenska arbetare och romer, som tyckte att de kommit till paradiset med centralvärme, moderna kök och badrum. Sedan har det kommit människor från Kosovo, Latinamerika, Somalia bland andra. De som kommer hit är drabbade av krig, fattigdom, miljöförstörelse. Men det är bra att vi har Rinkeby. Det finns så mycket god vilja här.
Hon tycker själv att hon passar bra i Rinkeby. Hon har fyra syskon och berättar att ibland hade familjen det bättre ställt och ibland sämre, på så vis fick alla syskonen olika uppväxt. När äldsta systern föddes drev pappan en stor gård i Bergslagen.
– Vi for vind för våg ibland, någon period bodde vi i en fabrikskällare, någon annan period var mamma fin dam och gick på visit. Jag blir inte så upprörd. Jag vet att det går att börja om även om man frusit i gummistövlar utan sockor när det är snö.
Inte heller känner hon igen sig i beskrivningen av att samhället blivit mer segregerat. Hon menar att det var likadant när hon var barn.
–  Vi umgicks inte över klassgränserna.
Det är något självklart och handfast i Gunilla Lundgrens förhållningssätt. Här finns varken offer- eller hjälparmentalitet. Paulo Freires tankar igen: hjälparna är farligast, de gör människor till offer.
– Jag tycker inte synd om barnen i Rinkeby, jag arbetar inte för att hjälpa. Det är som en daglig livsuppgift och det är bara att jobba på. Min målsättning är inte att alla barnen ska bli författare. Det viktiga är att vi skapar tillsammans med respekt för varandra. Att få uttrycka sig själv stärker och sätter i gång en förändring. När jag är i Rinkeby tänker jag att nu har jag dom här barnen, nu ska vi göra något bra ihop. Det räcker för mig.
Gunilla Lundgren är också inspirerad av Reggio Emilia-pedagogiken, som utvecklades i Italien och används på de kommunala förskolorna, av folkskoleläraren Loris Malaguzzi. Den är spridd i hela världen och innefattar bland annat en tro på barnets inneboende kraft. ”Ett barn har hundra språk” och ”alla ska inte bli konstnärer men ingen ska bli slav”, är ett par citat av Malaguzzi.
Listan på betydelsefulla böcker som Gunilla Lundgren medverkat till kan göras lång. Men engagemanget för romerna kan inte nog uppmärksammas. Och det är bara att beklaga att böckerna har svårt att nå ut, trots samarbeten med bland annat Skolverket.
Det grannlaga arbetet med att också ”översätta” vissa böcker till romani gör att proceduren fram till färdig bok är en lång process med många inblandade. Gunilla Lundgren själv ser det som ett förtroende hon fått. Sedan den första boken om Maritza har det blivit nio böcker i samarbete med romer, och romer medverkar också i flera antologier.
Förutom ”riktiga” böcker visar hon mig flera häften, dagböcker, album som gjorts tillsammans med barn och unga. Hon är ständigt verksam och anpassar sig till omständigheterna som råder, ibland finns det pengar till inbundna böcker, ibland inte.
Det är svårt att gå förbi Sofia Z4515/Zofi 4515, fint illustrerad av Amanda Eriksson, på romani och svenska.
Den handlar om Sofia Taikon, som bodde i Polen. Hon var tolv år när hon fördes till koncentrationslägret Auschwitz, men hon överlevde och kom med De vita bussarna till Sverige 1945. Nästan 50 år senare berättar hon sin historia för Gunilla. Det är tungt att läsa och det var svårt för Sofia Taikon att berätta. I så många år hade hon gömt undan sina minnen. Men hon ville ändå förmedla sina erfarenheter. Och de träffades i flera år.
– Allt är mycket värre än det som står i boken, säger Gunilla och fortsätter, jag undrar ibland om vi gjorde rätt. Det var så ansträngande för henne. Hon var en härlig, expansiv människa som hade lyckats skapa sig ett bra liv. Man kommer väldigt nära människor när man skriver tillsammans.
Det där med att ”klara sig” är viktigt för Gunilla Lundgrens arbete.
–  Jag skriver gärna berättelser tillsammans med människor som klarat sig igenom livets svårigheter. Det är också sådana personer som vänder sig till mig. Jag skulle kunna gråta varje kväll, men det är inte min uppgift. Jag ser det som att människan också är stark, och vi kan i alla fall försöka att börja om. Jag är uppvuxen med att livet består av att börja om. Sofia Taikon var bra på att börja om. Det hade varit omöjligt för Sofia att skriva boken själv.
Sofia Taikon dog strax innan boken kom ut och hon fick med sig den i kistan.
Så är det Alojsa zigenarhövdingens pojke, han som föddes i ett tält i Norrland någon gång i slutet på 1920-talet och sent i livet fick lära sig läsa. Han som såg de svenska barnen gå i skola, de vuxna bo i moderna lägenheter, han som såg rekordåren svepa över landet Sverige men själv stod utanför. Han som i vuxen ålder till slut lärde sig läsa och tog en hemvårdarexamen och sedan arbetade på S:t Görans sjukhus och fick guldklocka. Han som aldrig talade om att han var rom på jobbet.
Bland det rika urvalet där Gunilla Lundgren varit författare eller redaktör kan också nämnas Utan hus utan grav. Romska sånger och dikter. (Medredaktörer Donald Kenrich, Fred Taikon, Adam Parno Szoppe, W&W) Boken är på romani och svenska med ett fantastiskt bildmaterial, en blandning av ”gammalt och nytt, mellan elände och fest”. Fotograferna är vitt skilda, från okända till Cartier-Bresson.
Alla sångerna och dikterna är skrivna och översatta av romer. De bor i ett tjugotal olika länder och kallar sig både zigenare, tattare och resande. Men på romanes betyder rom man – och människa. Boken innehåller ett informativt förord av Gunilla Lundgren och en intressant artikel av Hans Caldaras, ”På scenen var vi respekterade”.
Antologins många sånger och dikter sätter små och stora avtryck om det romska livet. Kärlek när den är som banalast, lycka när den är som starkast, sorg när den är som djupast och en ständig rotlöshet och grymhet: här anonymt gestaltat: ”Ack Gud min vän/ varför kom jag hit/ och byggde mitt hus/ För byfogden kom/ och rev ner det/ och jag blev utfattig/ och bonden skrattar åt mig…/”

Marianne Steinsaphir

Frizoner

Dagens Nyheter fyller 150 år och listar med anledning av det 150 kulturhändelser som skapat Sverige. Det är en rolig blandning, men jag saknar ett viktigt år och händelse: 1997 fick Sverige, sist i Norden, en bibliotekslag. Många tyckte då nog att det inte var så viktigt med en sån lag, och det var på håret att den baxades igenom i riksdagen,  alla älskar ju biblioteken, alla håller med om att de behövs.
Idag, med nattsvarta resultat från PISA och Skolverket i färskt, traumatiserat kollektivminne, känns det inte lika självklart onödigt att betona läsningens betydelse, eller allas tillgång till litteratur. Och nu fnyser få åt bibliotekslagen. Skol- och folkbiblioteken ger hopp om att möta och vända nergången i läsförmåga, studieresultat och kulturell svält.
Att varje skola ska ha bibliotek står skrivet i skollagen. Det har nu inte alla ändå. Skolbibliotek har tolkats vara alla möjliga och omöjliga nödlösningar i en era av besparingar och konkurrens om eleverna. Lagen står emot utarmningen: skolor utan tillräckligt bra plan för bibliotek får inte tillstånd att bedriva undervisning.
Bibliotekslagen är en ramlag, men säger ändå att varje kommun måste ha minst ett (1) bibliotek, och innehåller så många kriterier för biblioteken att det nog skulle bli svårt för ICA eller Åhléns att på allvar utmana de etablerade biblioteksverksamheterna. Men man vet aldrig vad kommunalpolitiker kan få för sig.
Sedan 1990 har 500 biblioteksfilialer lagts ner, med politikernas goda minne. Alla älskar kanske inte de öppna frizoner folkbiblioteken är.
Marianne Steinsaphir