Monthly Archives: januari 2015

Staffan Göthe – en radikal humanist

om-uppslag gothe 0902 18-19 low(Intervju från 2009)

I hans pjäser heter människor sånt som Cervieng och Lampa, aldrig Svensson eller Andersson. Det är sällan storstäder och aldrig tung borgerlighet, men gärna kabaré, melodram och (sur)realism. I allt dunkar ett stort hjärta. Marianne Steinsaphir har träffat en av Sveriges mest spelade dramatiker – Staffan Göthe.

Han är en stor humanist« säger en god vän när jag berättar att jag träffat Staffan Göthe, »skådespelare med mera«, som kungen sa när Staffan Göthe fick medalj för sina konstnärliga insatser. Humanist. Ordet är så enkelt, och delvis missbrukat, att jag nästan glömt bort det, som om det försvunnit i en tid som tycks sakna humanism. »Person som betonar vikten av respekt för människans värdighet och rättigheter«, står det i ordboken. Det är en beskrivning som stämmer på den livshållning som genomsyrar Staffan Göthes dramatik. Kanske är det en förklaring till att hans pjäser alltid känns aktuella och inte blivit omoderna eller fastnat i tidstypiska poser. En Uppstoppad hund (1986) har gått på nästan alla svenska teatrar och sätts ständigt upp, igen och igen, även av unga generationer. Staffan Göthe är inte bara en av Sveriges mest spelade dramatiker i flera genrer: radio, barnpjäser och naturligtvis vuxendramatik, han är nog också en av de flitigaste. Men viktigast för honom är att vara skådespelare.
– Jag tycker att det är en favör eller en nåd att växla mellan att skapa koden, att skriva, och att knäcka den, att spela. Att växla mellan isolering och intensivt, kollektivt arbete, mellan egen produktivitet och undervisning. Men driften och lusten att arbeta på scenen, att spela är det strömförande för hela fabriken, berättar han.
Just nu är han med i Kristina Lugns nyskrivna pjäs Karlsson på Brunnsgatan 4, en teater han är väl förtrogen med, han ingår i »familjen«, som någon formulerade det. Här hade bland annat hans pjäs Stjärnan över Lappland urpremiär 2005. Vissa lördagar är han på Oktoberteatern i Södertälje där han gestaltar Gunnar Björling i möte med den unge Parland i Guds vessla går på jakt, »klockan två, jag ska hinna spela i Stockholm på kvällen också«. Nyligen kunde man höra honom läsa nobelpristagaren Le Clezio i radio.
På Dramaten har aldrig någon av Staffan Göthes pjäser satts upp, men på nationalscenen var han dock fast skådespelare i tio år. En tid som han betecknar som intressant.
– Jag tycker själv det är konstigt, säger han, mer konfunderad än arg eller bitter över att man aldrig satt upp någon av hans pjäser. Han tror att det möjligen har att göra med att hans ämnessfär inte relaterar till Dramatens mer borgerliga publik.
Närmare än Elverket, Dramatens filial för nyskriven dramatik, har inte hans pjäser kommit. Men då – å andra sidan – både spelade och regisserade han den egna pjäsen Ett lysande elände, 1999.
Han har ofta jobbat på teatrar i brytningstid; Från 1970-talets nybyggaranda då ny mark bröts, över det stora projektet med Peter Oskarssons Folkteatern i Gävle till det krassare Dramaten under Ingrid Dahlberg.
Jag träffar Staffan Göthe i hans arbetslägenhet på Reimersholme i Stockholm, en lite sömnig sovstadsstadsdel på Söder. Här har han arbetat i 20 år och det är här han lever sitt »teaterliv«, med originalaffischer och fina illustrationer av den bortgångne scenografen Lennart Mörck på väggarna.
– Hemma vill jag inte påminnas om teater, säger han sakligt.
På fritiden vill han laga mat, läsa, just nu nyöversättningen av Anna Karenina, lyssna på musik, vistas i naturen.
– Att aldrig ha långtråkigt är kanske min största talang.
Arkitektur är ett annat intresse:
– Jag tågluffar och min enda ambition är att beta av gotiska katedraler.
När jag kliver in i porten känner jag direkt att jag hamnat i ett göthiskt rum; i farstun byggs om, repareras. Plankor och arbetsmaterial på golvet, en hiss ska bytas ut. Jag känner igen mig från pjäserna. Där pågår många förflyttningar, rivningar, ombyggnader. Hela områden kan vara på väg att försvinna. Platser som en gång var. Och det är nästan aldrig Stockholms innerstad och sällan storstadsmiljöer, det är aldrig tung borgerlighet där personerna kan dölja sig i tysta rum och en plötslig familjemiddag sätter igång sedan länge dolda konflikter. Det finns heller inte så många chica mediemänniskor, advokater, läkare eller andra representanter för ett borgerligt liv. Överhuvudtaget finns det inte särskilt många »representanter« i Göthes pjäser.
Som professor på teaterhögskolan i Malmö samtalar han ofta med studenterna om just detta; Vikten av att inte låta personerna vara »utlyfta ur statistiken«. Renodlad naturalistisk teater tycker han är ointressant.
– Hur banal en människa än är så skiljer vi oss alltid från varandra, förklarar han den människosyn som ger sig tillkänna i dramatiken.
Därför finns det också en exakthet i alla personskildringar. Pjäserna utspelar sig inte heller i statiska miljöer.
Den som är lite bekant med Staffan Göthes dramatik vet att det ytterst sällan förekommer några Svenssons eller Anderssons. Här heter man sånt som Cervieng, Lampa (»Lampa om det kan vara till någon upplysning«), Gadefeld, Fröijd, Crona.
Det finns gott om designsamordnare, tatuerare, artister på ett sluttande plan, poliser, konduktörer, gamla idrottsproffs, bögar, transor, pundare, föredettingar. En radda starka kvinnor, och många bräckliga och rädda män befolkar också pjäserna. I Göthes värld gråter en polis och en äldre hotellvärd försöker tafatt trösta genom att fråga om de ska se på Sportnytt tillsammans. Det är rörande och samtidigt roligt. I mörkret dunkar ett stort hjärta. Och ingen människa är fyrkantig. Sture Cervieng i en En uppstoppad hund, vars hobby är att stoppa upp djur, är ett litet »avtryck« av Staffan Göthes egen pappa, som hade avlidit när han skrev pjäsen.
– Min pappa var hobbyfreak och jag är helt opraktisk. När vi skulle göra något tillsammans blev jag ännu mer opraktisk.
I sitt arbete med studenterna på teaterhögskolan har han också sett nya teman i sina pjäser. Studenterna relaterar till andra nivåer.
– De går in i texterna med ett slags Sturm und Drang, utan nostalgiska referenser. Bergochdalbanor mellan det drastiskt komiska och det bottenlöst sorgliga. De närmar sig de existentiella frågorna på ett självklart sätt, som har mer med deras referenser till samtiden och dess populärkultur att göra än till begreppet Folkhem.
Staffan Göthe gick på teaterhögskolan i Göteborg »det famösa året -68«, som han uttrycker det. En tid när allt var engagemang och den politiska teatern var självklar. Man bröt ny mark, skrev ny dramatik och hade ständigt urpremiärer.
– Det var fantastiskt. Vi var antiimperalistiska och emot det vulgära och exploaterande. Utbildningen var mycket traditionell och konservativ så det uppstod en väldig polarisering, Stanislavskij mot Brecht.
Trots detta förblev Staffan Göthe teatern trogen men vände sig mot den »asketism« som följde med ideologin. Det kunde till exempel handla om att det skulle finnas en positiv hjälte.
– Asketism har jag aldrig förstått mig på. Jag hävdade att det »progressiva« budskapet mycket väl kunde paketeras sensuellt, flärdfullt, förföriskt och med teaterns mångomtalade magi; Frälsningsarmén fick kritik för att de använde sig av profana slagdängor varpå William Booth svarade: »Varför ska Satan ha de bästa melodierna?«
Staffan Göthe berättar att han nu skulle vilja skriva på ett nytt sätt:
– Jag vill gärna frångå det traditionella berättandet, vill bli mycket djärvare i att skildra människor. Hantera realismen annorlunda och våga vara mer fragmentarisk.
Hos Staffan Göthe lever personerna inför öppen ridå. I deras boningar går det inte att dölja något, det är alltför lyhört och de (inne)boende klampar och smyger, fram och tillbaka. Alla vet allt om alla. Här delar man veckotidningar, toaletter, middagar och fyllor, sorger och glädjeämnen. Här hängs det på barer där besökaren möter varietéartister som spelar för tomma hus. Det är musik, kabaré, mystik, surrealism, melodram, realism. Det glider och skevar, skaver, trollas och trixas. Drömmarna är stora, ibland liksom överdimensionerade för den kropp de är inpressade i.
Konstigt nog blir aldrig personerna banala i bemärkelsen ytliga. De följer inte någon förutsägbar livslinje men är trogna sig själva.
Det blinkas och associeras ganska friskt hos Göthe: Almqvist, Strindberg, schlagers och slagdängor. Shakespeare, Tjechov och Ödön von Horvath är andra han lärt sig av, »plus alla de som har de bästa melodierna«.
En blinkning går till Fassbinder och då främst det melodramatiska hos honom. Men överhuvudtaget är hans dramatik också en fråga eller en diskussion om motsatser; vad är yta, vad är djup? Tragik och komik – allt hänger ihop. Inte minst genremässigt. För Staffan Göthe är inte är någon romantiker, någon nostalgisk folkhemsskildrare. Är han ens en uttolkare av det »typiskt svenska«?Och som Staffan Göthe påpekar, personerna bor ofta i lägenheter och hus som tidigare varit något annat. I barnpjäsen Blått hus med röda kinder, bor »mors mor« i ett gammalt mejeri.
Varför är det så mycket ombyggnader och flyttar?
– Någon kritiker skrev en gång att ett tema hos mig är »det tillfälliga mot det eviga«. Jag har tänkt på det. Att befinna sig i tillfälliga lokaler är kanske som att verkligheten går att uppfatta som att man uppfunnit den på nytt.
En annan verklighet är möjlig och det finns en överlevnadssträvan som ibland ger utdelning. För ett annat »tema« hos Staffan Göthe är losers. Eller snarare, en loser är inte en loser. Utan all jolmighet, »människorna måste stå till svars för sina liv men deras människovärde säljs inte ut«, får personerna resning. Förvisso vimlar det av människor som förlorat mycket men de ger inte upp. Tatueraren Desirée i Stjärnan över Lappland är en sådan person, hon får kärlek till sist, och det är vackert.
– Jag tyckte jag skulle belöna henne, säger Staffan Göthe på ett så självklart sätt att jag verkligen tror honom.
Staffan Göthe började skriva redan i skolåren. I början på 1970-talet skrev han mycket bruks- och politisk teater, pamfletter och jobbade också aktivt med barnteater i Växjö. Barnteatern hade enorm skjuts de åren och respekten för barnet blev viktig. Barnteater har han fortsatt att skriva.
Flera av barnpjäserna har också vuxna stor behållning av. Själv skrattar jag, och funderar fortfarande på Blått hus med röda kinder. Ingen vanlig mormor förekommer där. Hon är inte vare sig särskilt inlyssnande eller särskilt bullbakande, hon kallas inte ens mormor utan mors mor av flickan, som heter Do. Varför är det så?
– Do är en tjej som upptäckt att språk är makt, och mors mor är ju den exakta beskrivningen. Dessutom har jag en liten pedagogisk tanke om att barn ska reflektera över språket.
Barnpjäsen Den feruketansvärda semällen (1978) blev en vändpunkt för Staffan Göthe. Den blev en resa tillbaka till barndomsstaden Luleå.
– Det farsartade blev det värsta jag skrivit. Jag kom åt en källa jag inte visste att jag hade. Jag förstod att min egen smärta platsar på teatern.

Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront
Foto: Lotta Törnroth

 

Göthicism:
född 1944 i Luleå
teaterhögskolan Göteborg, 1968
skådespelare, dramatiker, regissör
halvtidsprofessor vid Teaterhögskolan i Malmö
rektor för Scenskolan i Malmö 1976–79
Har arbetat vid Växjöensemblen, Riksteatern, Folkteatern i Göteborg och i Gävle, Göteborgs Stadsteater, Uppsala Stadsteater, Norrbottensteatern, Länsteatern i Örebro, Skånska Teatern, »Darling Desperados«, Sveriges Television, Radioteatern samt Kungliga Dramatiska Teatern.
Debuterade som dramatiker 1972 med En natt i februari
Har bland annat belönats med: Expressens teaterpris, Svenska Akademins teaterpris, Stockholms stads hederspris och den kungliga medaljen Litteris et Artibus
Staffan Göthes dramatik finns samlad i boken Lysande eländen, Schultz, 2004

 

.

I skuggan av Karl Oskar och Kristina

mobergVilhelm Mobergs utvandrarserie har ikonisk status i modern svensk litteratur. Här utforskar Jan-Erik Petterson även andra svenska utvandringsmönster, några än mer miserabla. Varför är de bortglömda? Vad ser vi? Och vad ser vi inte?

Vilhelm Mobergs utvandrarserie har en ikonisk status i modern svensk litteratur. Från de tio utgivningsåren, 1949-1959, över Jan Troells välkända filmatisering 1974, via premiären i Malmö 1995 på Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal, till den finlandssvenska uppsättningen av densamma på Svenska Teatern i Helsingfors och fram till i år, då Dramaten spelar en teaterversion av Utvandrarna i Mats Eks regi, och Kristina från Duvemåla, i dess finlandssvenska tappning, haft nypremiär på Göteborgs-operan, har utvandrarstoffet fått en allt starkare ställning i vårt medvetande.
Utvandrarserien har kallats »det moderna Sveriges urberättelse«. Den litterära spegel vi håller fram för oss själva för att se vilka vi är. Vad Sverige är.Men vad är det vi ser? Och vad ser vi inte?
Det är något märkligt med denna tid i mitten av 1800-talet. Den är så långt borta – före industrialismen och demokratin – och ändå så nära, så bekant. Fler rika, fler fattiga. Antingen innanförskap eller utanförskap. Moraldebatt i stället för samhällsanalys. En fjärran spegel, för att låna titeln på en välkänd bok.
Utvandrarsviten har spikat fast vår bild av 1800-talet. Vi ser en landsbygd med fattiga men relativt jämlika jordbrukare som kämpar för brödfödan, utlämnade till en nyckfull natur och en kallsinnig och byråkratisk överhet. Men den bilden är inte riktigt sann. Det verkliga klassamhället såg på många sätt annorlunda ut än det som beskrivs hos Moberg. Men Utvandrarromanerna är å andra sidan inte berättelsen om oss i det här landet, trots att vi gärna vill tro det. Riktningen leder bort från Sverige, ett samhälle som Moberg kände allt mindre samhörighet med. Hans ideal, både när de gäller politiken och samhällslivet, var USA. Helst ville han själv emigrera och bli amerikansk författare.
I sin avhandling Mobergland pekar Mobergforskaren och författaren Jens Liljestrand på sambandet mellan utvandrarromanerna, det kalla kriget och den amerikanska 1950-talskulturen. Det handlar då inte bara om hyllningen till friheten i nordamerikansk tappning utan också om en idealisering av kärnfamiljen med tydliga könsroller, om misstänksamheten mot allt som är »osunt« och »nedbrytande« (homosexualitet, politisk radikalism), om upplevelsen av inre och yttre hot. Inte minst träder 1950-talet fram i gestaltningen av Robert, drömmaren och outsidern, som man kan känna stor sympati för, men som inte har någon plats i det sunda, starka, konkurrensinriktade samhälle som tar form.
Karl Oskar och de andra invandrarpionjärerna drömde inte. De byggde landet med sina egna händer. De kom som kolonisatörer förstås, inte för att det amerikanska folket »öppnade sina hjärtan« för dem. De var bönder utan jord som kom till en jord utan bönder, som det heter i Nybyggarna.
För Karl Oskar är det självklart att han har rätt till marken, han har ju förvandlat vildgräs till havre och köpt sin claim av regeringen för reda pengar. Men pälsjägaren Samuel Nöjd säger brutalt emot honom i en märklig scen i Sista brevet till Sverige: Men du har köpt tjyvgods! Du har fått´at förbannat cheap! Dä vet du lika väl som jag! Språka du töst om dina marker, Nelson! Regeringen har köpt Mississippidalen, den fruktbaraste jorden i världen, för en 200-dels cent per acre. Är det ett pris? frågar Nöjd. Det är tjuvarnas pris och därför kunde Karl Oskar köpa så billigt. Och nu får indianerna inte ens ut den spottstyvern. Behåll dina fåraskinn, Nelson. Köss me sen i asshålet!
Vid det här laget har det skett en märklig förändring i hela tonläget i Utvandrarsviten. Det som började som ett triumftåg är på väg mot ett slut i sorg och vemod. Karl Oskar fortsätter i det längsta att planera för allt större och mer imponerande hus åt sin familj. Men mitt under indianupproret ligger Kristina och dör. Av det virke han staplat upp för nästa byggning snickrar han i stället hennes kista.
Som bland annat Jens Liljestrand påpekat har den här omsvängningen en parallell i Mobergs liv. Skrivandet av de två sista böckerna höll på att knäcka honom. Och hans amerikanska författarkarriär gick i stöpet. Invandrarna hade tryckts i över 100 000 exemplar i USA men dessvärre sålde inte böckerna som förväntat, och skrämda av de högljudda kampanjerna (på båda sidor om Atlanten) mot berättelsernas osedlighet och fula språk, gav det amerikanska förlaget ut de två sista delarna i ett enda, nedkortat och censurerat band. Det projekt som började så glansfullt var på väg att få ett bittert slut.
Det röda huset intill vägen kallas Rundqvistagården. Här levde under en stor del av 1900-talet de ogifta syskonen Hertha, Naemi, Martin och Mauritz Rundqvist utan vare sig elektricitet, telefon, vatten eller avlopp. När den siste dog 1989 och huset städades ur så hittade man på olika ställen, bland annat under en lucka i golvet, ungefär en miljon kronor i sedlar. Smålänningar. Vad annat kunde man vänta sig?
Turister kommer hit i busslaster, de fikar i trädgården, sen skiter de i Rundqvist-arna och går tvärs över vägen. De ska titta på något som inte finns. Jo, någonting ser man; rester av en gård. Och med den teknik för tidsresor vi har idag kan vi lätt ta reda på vem som bodde här på, säg, 1840-talet. Hemmanet, med beteckningen Dufwemåla 47, drevs då av paret Johannes Svensson och Ingrid Håkansdotter. Deras femte barn, Johanna, gifte sig senare med bonden Aron Petersson från Moshultamåla, deras dotter Ida fick sedan, tillsammans med indelte soldaten Karl Gottfrid Moberg, sju barn (av vilka bara tre nådde vuxen ålder), bland dem sonen Karl Artur Vilhelm.
Johanna Johannesdotter är alltså Vilhelm Mobergs mormor men också, enligt mångas utsago, förebilden till Utvandrarseriens Kristina. Fast utvandrade gjorde hon ju inte, för då hade inte böckerna blivit skrivna. Det handlar om symboler förstås. Om fiktion, inte verklighet. Om att komma nära »Kristina från Duvemåla«, vårt lands starkaste populärkulturella ikon. Det ger oss en möjlighet att fundera över hur det var »i verkligheten« – söka våra rötter.
Släktforskning håller på att bli den mest populära hobbyn i Sverige. Och det är förledande enkelt numera. Abonnemang på en databas ger tillgång till i stort sett hela det svenska kyrkoboksmaterialet och sen kan vi alla hitta vår egen Kristina från Duvemåla, en förmoder som levde och gifte sig och fick barn vid den här tiden.
Min Kristina heter Ingrid Olofsdotter och var min morfars mormor. Hon var några få år äldre än Mobergs Kristina och bodde i Virestads socken, ett tiotal mil sydväst om Mobergssocknarna Ljuder och Algutsboda.
Om vi antar att det är sensommaren 1845 så kan vi vara säkra på att Ingrid inte likt Kristina gick trallande genom hagarna. Snarare släpade hon benen efter sig. Trätofflorna sparkade i stenskravlet, hon snavade och var nära att falla framlänges på den utputande magen. Hennes tillstånd kunde inte längre döljas. Och så Olof sen, som inte ville gifta sig. Om de bara hade låtit bli att ligga och göka i ängaladan den där tidiga vårkvällen. Far och mor blev galna, förstås: Ska du bli en hora nu? Det var hon väl redan.
Fast om kvinnan gifte sig före nedkomsten kunde hon slippa horstämpeln, och det var vad som skedde med Ingrid. Olof hade äntligen slutat vela, deras lönskaläge välsignades i efterhand när de i december 1845 slog ihop sina påsar – någon månad senare föddes dottern Karolina.
Nu skulle det riktiga livet börja för Ingrid. Hon hade ingen aning om vad det bar i sitt sköte. Och tur var väl det.
Från Virestad kommer i stort sett alla mina släktingar. Långt ner i seklerna. De bara bodde här som om inget annat fanns. Hur tänkte de? Gud vet. Stationära var de utan tvekan. Som Rundqvistarna – fast utan pengarna då.
På något sätt börjar allt, också min historia, i detta 1840-tal där Utvandraromanerna har sin upptakt. Ingrid och Olof, min morfars morföräldrar, flyttar runt i Virestad med en växande barnaskara. De noteras som inhyses på två olika ställen, de kämpar och sliter och försörjer sig uppenbarligen mest på dagsverken hos bönder. Från 1855 bor de i en backstuga som kallas Simonsberg innan de lyckas få fast fot på det lilla torpet Holmen.
Man vill gråta när man ser det. Att vara inhyseshjon och backstugusittare är det fattigaste och ömkligaste man kan vara. Under dem finns bara de kringstrykande tiggarna och hjonen på fattigstugan. Men Ingrid och Olof var inga undantagsmänniskor utan snarare typiska för sin tid. Sverige upplevde under första halvan av 1800-talet den snabbaste folkökningen i landets historia. Enligt hans högvördighet biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, berodde det på tre saker: freden, vaccinet och potäterna. Människor överlevde på ett annat sätt än tidigare. Men Ingrid och Olof hade det ändå illa. Folkökningen gick hand i hand med en ökande fattigdom. Landsbygden proletariserades. Under åren 1750–1850 ökade den självägande bondeklassen med tio procent medan de egendomslösas antal fyrdubblades. Detta är inte riktigt Mobergs 1800-tal utan ett långt mera differentierat och på många sätt mer dramatiskt klassamhälle. Genom att inte fortsätta att städsla sig hos en husbonde utan göra barn och dra sig fram på eget bevåg, placerade Ingrid och Olof sig i vad vi idag skulle kalla för utanförskap. De kunde rent av betraktas som försvarslösa, alltså arbetslösa, vilket inte bara var moraliskt förkastligt utan rent av kriminellt. Och det hotet var verkligt. År 1845 skedde hälften av alla häktningar i landet enligt försvarslöshetsstadgan. Men eftersom de försörjde sig själva, så fick de, som så många andra, vara ifred. Man kunde ju inte sätta alla fattiga i buren. Däremot kunde samhällseliten förfasa sig. Det starka rop som ljuder genom en stor del av 1800-talet är ett av moralisk upprördhet från de besuttnas sida. De nyfattiga klasserna är lata och fräcka, de super och slåss, är olydiga och knullar utanför äktenskapet. Och de utgör därmed en fara för samhället.
Hur gick det med Ingrid och Olof? I husförhörsboken för mitten av 1880-talet ser vi att Olof har dött i lungsot och torpet Holmen har tagits över av min morfars mor Kristina som, efter att ha tjänat piga i åtskilliga år, gift sig med den 13 år yngre drängen Sven Johan Petersson. Ingrid bor kvar inhyses och där bor också Kristinas två barn, Peter Olof och Gustav (min morfar) och därutöver två »fosterbarn« som betecknas med O.Ä. (oäkta) i husförhörsboken – Betty och Karolina, barn till två av Ingrids och Olofs ogifta döttrar. Strax därefter försvinner Sven Johan till Amerika och kommer aldrig tillbaka. Kvar på Holmen blir en gammal kvinna, en yngre kvinna och fyra barn.
Det är när man närstuderar den bilden som något intressant framträder. Den här familjen var inte alls stationär. Av Ingrids och Olofs sju barn emigrerade fem. Men inte till Amerika utan till Tyskland och Danmark. Ingrids barn var del av en emigrationsvåg som i det allmänna medvetandet aldrig funnits. Den var i stort sett begränsad till Småland och Blekinge, och till en period från 1860-talet fram till sekelskiftet. Ändå berörde den mer än 100 000 människor. Det var de allra fattigastes emigration. Att flytta till Amerika kostade pengar på en nivå som länge var ouppnåelig för backstugornas folk.
Under nödåren i slutet av 1860-talet drog emigrantföljena genom det småländska landskapet. De som skulle till Amerika var hela familjer i vagnar med stora koffertar och kistor, de som skulle till Tyskland var unga pojkar och flickor med lätt bagage. Nästan alla var värvade av agenter, Gesindemäkler, den tidens bemanningsföretag, som hade representanter som åkte runt i stugorna och berättade om hur bra det var att ta tysk tjänst och att de inte behöver betala för resan.
När de kom fram till slutmålet tog agenten dem oftast till ett värdshus dit arbetsgivare kom för att inspektera godset. Med svenskt tjänstefolk drivs här en formlig handel och i alla möjliga tidningar utannonseras de som om de vore en handelsvara, skriver svenske konsuln i Kiel i en rapport i juli 1869.
Ofta blev de unga emigranterna lurade av kontrakten som de inte förstod, deras lön hölls inne, kostnader för resor och andra expenser drogs av utan deras vetskap, och när lönen betalades ut efter första året återstod ofta så lite att de inte hade råd att åka hem. Arbetsemigranter som misstänktes ligga samhället till last, framför allt gravida flickor skickades däremot hem direkt. Svenska myndigheter kontrade ibland med att skicka tillbaka de utvisade flickorna till Tyskland, där de tidvis sattes i så kallad skyddsarrest.
Ingrids döttrar Karolina, Elin och Signild arbetar av allt att döma som mjölkerskor på de stora godsen i Schleswig-Holstein. Det var ett oerhört hårt arbete. Man steg upp halv två på natten för att göra ren mjölkkärlen och drog sedan ut i samlad tropp för att mjölka. Bredvid flickorna gick uppsyningsmannen med käpp i handen. Först vid sex eller halv sju på kvällen var arbetet slut.
Historien om Tysklandsemigranterna är märklig och skakande. Och det konstigaste är att den är så lite uppmärksammad, kanske har den hamnat i Amerikaemigrationens och Mobergeposets slagskugga. Men visst, det har skrivits en del; av svenska forskare och av tyska (Claudius Riegler, Hans-Jürgen Schmitz). Men den som tydligast satte Tysklandsemigrationen på kartan var faktiskt en skönlitterär författare – Gunnar Adolfsson från byn Tröjemåla i Almundsryds socken mitt emellan Ljuder och Virestad. Efter att ha dragit sig fram på diversearbeten blev han redaktör och riksdagsman för Sveriges kommunistiska parti. På äldre dar skrev han en lång rad hyllade berättelser som utspelas i fattigsmåland men som nu är i stort sett bortglömda. 1974 utkom hans roman Född i våra dalar, vars huvudperson är Catharina Gunnarsdotter, en kvinna i samma generation som Kristina Johansdotter och Ingrid Olofsdotter.
Den uppstudsiga Catharina, som säkert är modellerad i medveten kontrast till Mobergs Kristina, ser sina döttrar Sofia och Johanna emigrera till Tyskland. Den bild man tydligast minns från romanerna är den av Catharina sittande orörlig på en sten utanför backstugan när döttrarna vandrar bort genom hagarna mot en okänd framtid. Vi kommer tillbaka, säger de. Hon vet att det inte kommer att ske.
Det finns faktiskt också, överraskande nog, en helt samtida skildring av Tysklands-emigranternas liv – reportageboken I tjenst hos främlingar från 1885 av den frisinnade journalisten Ernst Beckman. Den ger en unik inblick i det svenska arbetsfolkets situation i de nordtyska provinserna. Beckman reser runt och träffar drängar och pigor, arbetare, arbetsgivare och agenter. Han upprörs över de närmast feodala förhållandena på godsen och över agenternas lurendrejeri, men chockas också av svenskarnas och svenskornas låga moral. Han citerar tyskar som säger, lite överskylande, att naturligtvis får vi just utskottet (skräpet) från er. Andra kallar svenskorna för Vieh (kreatur) och säger att de är Manneswild (karltokiga).
Han häpnar över att de svenska mjölkerskorna efter 16 timmars arbetsdag orkar byta om till finstass och gå på Tanzwirtschaft och svänga om med infödda pojkar. Slutet på fåfängan, dansnöjena och nattvandringarna är ju givet. Nya O.Ä. att notera i kyrkböckerna.
Pigorna kan man ändå tycka synd om, menar Beckman. Annat är det med drängarna, som i Tyskland har samma rykte som irländarna i England. De super, slåss och drar kniv. Det behöfs icke mycket förrän det blanka stålet blixtrar i handen på en svensk pojke. Men när det kommer till arbete är svensken inte så snabb. En arbetsgivare säger att östpreussarna är de han vill ha. Svenskarne deremot äro ohejpliga. Det gäller också att hålla inne lönen och se till att de inte får hyggliga skor, säger en arbetsgivare. Får han bara bra på fötterna, så rymmer han.
Allra värst är det i arbetarslummen utanför Kiel, i kåkstaden Gaarden, en motsvarighet till Swede Hollow i Minnesota, fast värre. Här håller sig själva ordningsmakten, som annars är nog så nitisk, borta. Nej tack, gå vi dit bli vi ihjelslagna, edra landsmän må sköta sig sjelfva.
Ernst Beckman är en framstående journalist, politiker och riksdagsman. Han var med och skapade Djursholms villastad och var nära vän till Viktor Rydberg. På Folkpartiets hemsida anges han som partiets förste ordförande. Han var alltså en god svensk liberal och samtidigt övertydligt integrerad i den svenska burgna eliten och dess tänkesätt. Det är moraldiskursen från 1800-talets första hälft som fortfarande lever i hans medvetande. Han såg saken som så många andra i sin samhällsklass. Det var synd om de fattiga men man kunde inte komma ifrån att de var en annan sorts människor. Kanske var det de som var de verkliga främlingarna.
Mobergs Utvandrarsvit är inte berättelsen om Sverige. Knappast heller om den svenska emigrationen eller ens den svenska Amerikaemigrationen. Från slutet av 1800-talet, när denna verkligen skjuter fart, är det inte bönder med jordförvärv i sikte som reser över havet utan en salig blandning av allsköns folk – arbetare, tjänstefolk, kontorister, drängar och pigor.
Per Anders Fogelströms älskade Stad-serie ger utan tvekan en mer representativ bild av det moderna Sveriges födelse. Men Mobergs svit är överlägsen som romankonst. De fyra böckerna om Karl Oskar och Kristina är inte nummer ett i en kulturkanon, inte heller symbol för varumärket Sverige, utan i första hand litteratur. Och det är väl inte det sämsta.
På ett symboliskt plan kan man säga att Utvandrareposet handlar om de två husen i Duvemåla. Om Rundqvistasidans orörlighet och trygghetsberoende kontra Johanna-sidans handlingskraft, flexibilitet och mod. Moberg håller fram en spegel som visar svensken som den individualistiske entreprenören.
Ändå har Mobergs romaner idag fått en innebörd som vänder upp och ner på hela premissen om hjälten Karl Oskar som skapar det nya samhället. För i de två sista delarna blir det allt tydligare att det är Kristina och Robert som är huvudpersonerna. Och det är också genom dem som berättelsen överlevt in i våra dar. Utvandrarromanerna segrar till slut genom att skriva två förlorares historia.
Ingrid Olofsdotter levde till 1909, då var hon 91 år. Under sitt levnadslopp såg hon de flesta av sina barn och barnbarn försvinna in i den eviga tystnaden eller bort till främmande land. Barnen Karolina, Johan, Johanna, August och barnbarnet Betty dog alla mellan 25 och 35 års ålder. Elin och Signild blev kvar i Tyskland. Signild återvände kort till Virestad för att föda dottern Anna Viktoria, vars far uppgavs vara »den tyske Arbetaren Pöffels« (svårläst). Därefter tog hon med sig barnet till Tyskland, sedan hon blivit absolverad den 24 juni 1886. August, den yngste sonen, åkte två gånger till norra Tyskland för att arbeta. Den sista gången han for ut var han 23 år. Kort därefter skriver prästen in en lakonisk notering i husförhörsboken: Drunknade i en lergrop vid Gahrtziska tegelbruket i Grabow, Mecklenburg-Schwerin (enl officiellt intyg).

 

Debatt om invandringen – och invandringsdebatten – på gott och ont

ny-1

 

 

Behrang Kianzads artikel ”Kritik av invandringskritiken” (OM 6.2014) har på två månader blivit Ordfront magasins genom tiderna mest lästa artikel på nätet, med drygt 50 000 besök på hemsidan och över 10 000 delningar på Facebook. Den har gett upphov till reaktioner, något vi hade räknat med, då ”invandringen” ofta debatteras mer utifrån känslor och idéer än utifrån fakta, så en faktastinn text stack väl ut. Särskilt som den polemiserar emot, och motbevisar, den sverigedemokratiska grundtesen ”massinvandringen kostar Sverige massa pengar. ”Förutom ”invandringen”, är ”debatten om invandringen” i sig föremål för debatt i Sverige idag. I sammanhanget kan vi konstatera att påståendet ”det inte är tillåtet att debattera invandringen i Sverige” inte stämmer. Tvärtom debatteras få saker så ofta, av så många, på så många arenor.

En som reagerade på Kianzads text är Jan Tullberg. Tullbergs teorier kritiseras i Kianzads artikel, och Tullberg hörde av sig till redaktionen med önskemål om att få bemöta kritiken. God pressed är att ge utrymme för det, vilket vi gör. Replik och motreplik publiceras i nästa nummer av Ordfront magasin.

Tullberg går i polemik mot Kianzad på det hederliga sättet: i öppna artiklar där i huvudsak sak och argument möts och stöts. Men många andra har också velat framföra kritiska åsikter om Kianzads artikel, och inte alltid på samma sakorienterade, hederliga sätt.

Det är förstås ett enormt gap mellan anonyma näthatare och seriösa debattörer. Men det finns tyvärr också en stor gråzon. Föregivet seriösa debattörer förfaller häpnadsväckande ofta till personattacker, invektiv, nedlåtande ton och svepande anklagelser. Inte minst i detta ämne. Man kan lugnt dra till med klichén ”debatten är infekterad”.

Ett exempel är Karl-Olov Arnstberg. Denna före detta professorn i etnologi skriver på sin blogg med anledning av Kianzads artikel en mycket lång text – om i huvudsak personen Kianzad. Vi kommenterar inte detta med mer än att konstatera: det är lätt att kontrollera att det mesta Arnstberg skriver inte är sant.

Behrang Kianzad har även i efterspelet till artikeln hamnat i en långdragen nätdialog, via mail och Twitter, med ekonomen Tino Sanandaji.

Sanandaji hörde av sig först per mail till redaktionen och Kianzad. Han menade att Kianzad hade fel på många punkter. Först var tonen hövlig och korrekt, men mailväxlingen mellan Sanandaji och Kianzad tog snart en tristare vändning med tillmälen och anklagelser. TS uppmanades flertalet gånger att specificera konkreta fel i Kianzads text och resonemang, eftersom han anklagar såväl Kianzad som Ordfront för sådant som lögn, falsifiering och inkompetens, sedermera även på Twitter.

Vi har tagit kontakt med Journalistförbundets jurister. Det som skett kan mycket väl leda till ett förtalsåtal.

Denna koleriska utveckling är beklagansvärd, och har fört oss långt bort ifrån kärnfrågan: eventuella felaktigheter i Kianzads text. Som chefredaktör och ansvarig utgivare på Ordfront magasin bad jag Kianzad att be sina motdebattörer om konkreta exempel på fel, samtidigt som jag uppmanade honom att om möjligt sluta svara på tillmälen och osakliga inlägg. Men en frilansjournalist vars goda namn och rykte ligger i vågskålen får naturligtvis svårt att bara hålla tyst när dess namn dras runt i smutsen på sociala medier – till stor del av personer som knappt verkar veta hur debatten en gång uppstod, eller vad den ursprungligen handlade om.

Efter många uppmaningar framförde Tino Sanandaji kritik av sakfrågorna – på sin blogg. Det konkreta ”fel” som påtalas är marginellt, och knappast avgörande för grundläggande resonemang eller avgörande slutsatser i Kianzads text. Som för protokollet refererar och redovisar erkända, stora forskningsundersökningar (som alla kommer fram till i stort sett samma slutsatser: invandringens påverkan på ett lands ekonomi är marginell, i vissa fall något negativ, i andra något positiv).

Det var alltså inte mycket till fel som konkretiserades, även om Sanandaji nämner ”oräkneliga fel”.

Nu till detaljnivå på dessa påstådda fel: Sanandaji skriver: ”Behrang skriver tvärtom att Storesletten visat att det räcker med 60% (avrundning av 61%) sysselsättningsgrad för att invandring ska vara lönsamt. Behrang missar att det bara gäller idealfallet för de som anländer mellan 20 till 30 års ålder. Han tror dessutom att det inte gör något då ”de flesta” invandrare ska vara mellan 20 och 30 år gamla. Ordfronts faktagranskare tycks inte ha reflekterat över påståendet att de flesta invandrare till Sverige idag skulle vara i åldern mellan 20 och 30 år gamla”.

Påståendena om fel gäller alltså att vi fått en procentsiffra fel, samt fabulerat om asylsökandes medianålder. Låt oss undersöka hur det ligger till med detta.

Mycket riktigt är 60 procent en avrundning. Kjettil Storesletten angav i en tidigare studie 57 procent (hans studie från 2002 är ett verk som påbörjades redan 1997, är värt att hålla i minnet.) Dock spelar det ingen roll för slutsatsen att det verkar som att idag utgör invandringen en liten nettovinst för Sverige, som vi drar, om vi utgår från Storeslettens sätt att räkna. Eftersom år 2009 var andelen sysselsatta i åldersgruppen 16–64 år 62,5 procent för de utrikes födda (75,7 procent för de inrikes födda) i Sverige.

Som det också framgår av artikeln är sysselsättningsgraden för gruppen numera 63,4%, och ökande, vilket även siffror rörande det minskande utanförskapet för utrikesfödda visar.

Källor: rapporten ”Utrikes födda på den svenska Arbetsmarknaden” från Långtidsutredningen 2011, samt SCB.

TS hävdar vidare att de flesta asylsökanden till Sverige inte skulle vara i åldern 20-30 år, att det är något Ordfronts faktagranskare har missat. Men det är de visst, SCB:s enhet för befolkningsstatistik, som på vår begäran räknade fram medianåldern för asylsökande under 2013. Medianåldern är 27 år.

SCB:s avdelning för befolkningsstatistik meddelade även att åldersfördelning och medianålder rörande asylsökande rent historiskt har ej publicerats då det ej varit tillräckligt efterfrågad, vi har nu bett SCB att framledes publicera denna statistik för allmän beskådan.

Som det uttrycks på Migrationsinfo.se ”De största åldersgrupperna bland utrikesfödda år 2010 var 25-34 år och 35-44 år”. Här ska observeras skillnaden mellan gruppen utrikesfödda, som inbegriper tyskar, danskar med flera som inte återfinns i asylstatistiken.

Även Migrationsinfo hämtar sin information från SCB. Tino Sanandaji har inte heller kunnat konkretisera sin kritik mot deras beräkningar närmare än att FORES skulle drivas av Centerpartiet.

Sanandaji hävdar även att sysselsättningsgraden för immigranter bör vara 72 procent, vilket är endast 3 procent lägre än befolkningsgenomsnittet, och med tanke på att en nyanländ saknar de möjligheter som en inhemsk har i form av kontakter, språk med mera är det ett i det närmaste utopiskt krav.

Vidare måste man betänka att rent samhällsekonomiskt så är alla människor en kostnad fram till de börjar bli ”lönsamma” som arbetstagare, företagare och konsumenter, något som lär inträffa först i 20 års åldern. Det ger vid hand att äldre flyktingar har därmed ”belastat” den svenska ekonomin mindre än om de skulle vara i spädåldern med tillhörande kostnader för barnomsorg, skolgång och vidare. Det är dessa parametrar som ständigt måste beaktas, och som har beaktats, i artikeln.

Vi kan konstatera att vi ej har tolkat Kjettil Storesletten felaktigt, även om meningen som sådan kan misstolkas, vilket vi beklagar, så kan det svårligen kallas ”fusk” eller ”falsifiering”. Dessutom stöds artikelns slutsatser av den senaste och mest kompletta forskningsöversikten gjord av Harvard Business School, som tar upp Sveriges situation och Ekbergs beräkningar. Dessa slutsatser har ej tillbakavisats, vare sig av Sanandaji, eller Tullberg, eller någon annan.

Sanandajis yttranden om ”oräkneliga fel” och ”förfalskning” kanske kan skrivas på upprördhetens konto. Vi hoppas oss dock att i fortsättningen inte behöva få dessa anklagelser riktade mot oss i offentligheten utan konkreta argument bakom. Det är helt enkelt inte seriöst.

(Det har även inkommit en synpunkt från Anders Ericson, VD på magasinet NEO, om vår skrivning att återvandrande svenska medborgare skulle ingå i statistiken för beviljade uppehållstillstånd. Anders Ericson menar, helt korrekt, att svenska medborgare som återvandrar inte återfinns i statistiken för uppehållstillstånd. Vi tackar för synpunkten och rättelsen, som dock inte får någon bäring på vår beräkning, som först sker i nästa stycke i texten, då det är statistiken för beviljade uppehållstillstånd samt anhöriginvandring vi räknar med, varför den felskrivningen inte påverkar slutsatserna eller beräkningarna. Men rätt ska vara rätt. En tidskrift ska vara tacksam för uppmärksamma läsare.)

Migrationsverkets tabell för beviljade uppehållstillstånd 1980-2013 återfinns här. Därtill kan man lägga anhöriginvandringen, som återfinns här. De ger enkelt vid hand att det inte pågår, och har aldrig pågått, något som kan kallas för massinvandring.

Ämnet migration är nationalekonomiskt en mycket komplex ekvation med många parametrar, där ålder och sysselsättningsgrad är några av dessa – konjunktur, diskriminering andra, och mer betydande som visas av andra studier som kompletterar Storeslettens och Ekbergs. Därför är Storeslettens siffror, som de presenteras i artikeln, en parameter bland många. En beräkning bland många.

Att hävda att journalister inte förstår sig på ekonomi, och därmed avfärda en hel yrkeskår, får vidare stå för den ekonom som anser sig vara auktoritet på området utan att någonsin ha forskat om ämnet. Särskilt när man avfärdar OECD, Harvard Business School, FN, EU, Världsbanken och alla andra som de facto forskat på det område man själv aldrig forskat på.

Vi kan konstatera att Behrang Kianzad varken har missuppfattat de stora vetenskapliga rapporter som finns i ämnet, eller felanvänt dem i sin artikel.

På det hela taget finner vi på redaktionen att ingen relevant kritik av Behrang Kianzads artikel har inkommit, möjligen med undantag av Tullbergs försök att klargöra sina räknemetoder, som som sagt införs i nästa numnmer av Ordfront magasin, med svar från Kianzad.

Och därmed har vi sagt vårt i denna fråga.

Johan Berggren, chefredaktör och ansvarig utgivare Ordfront magasin, med benägen hjälp av Behrang Kianzad, frilansjournalist.

Taslima Nasrin – censurens överlevare

taslimaTaslima Nasrin om koranen, kritiken och kränktheten. Under alla år i exil har Taslima Nasrin haft ett särskilt band till Sverige. Här har hon förvarat sina böcker, medan hon har flyttat runt i världen. Hon kom hit 1994, på flykt undan dödshoten i Bangladesh. Sedan dess har hon bott här i flera omgångar, bland annat som fristadsförfattare i Uppsala. Håkan Lindgren har träffat henne.

– Sverige är bäst i världen när det gäller mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och yttrandefrihet, säger Taslima Nasrin. Jag har skrivit många artiklar om i Sverige, framför allt om sexköpslagen. I min blogg och mina böcker har jag drivit en kampanj för en liknande lag.
I början av hösten kom hon till Stockholm för att hämta hem sina böcker till Indien. Det låter som en utmärkt inledning på en intervju. Jag skulle kunna fråga vilka böcker hon har längtat efter att packa upp. Men det blir inget litteratursamtal, i stället ägnar vi så gott som hela tiden åt den intoleranta religiositet som har bestämt hennes livsvillkor. Hon har sett hur den har växt sig allt starkare.
– I mitten av åttiotalet brukade jag skriva en kolumn i en nationell dagstidning, berättar hon. Jag kritiserade islam, jag skrev att Muhammed var en våldtäktsman, det publicerades alltid. Men nu – det går inte att föreställa sig! Om du spädde ut de där påståendena med en hel ocean skulle de ändå inte gå att trycka. När jag gick i skolan på sextio- och sjuttiotalen, en skola med tretusen elever, var det en enda flicka som hade burka, dottern till en imam. Han tvingade henne att ha den, hon skämdes för det och brukade gömma den i skolväskan när hon kommit innanför porten. Vi andra retade henne för det.
I dag, säger Nasrin, är situationen i skolorna den omvända. När hon studerade till läkare var det otänkbart att en kvinnlig läkarstudent skulle täcka sitt huvud. Nyligen fick hon mejl från en återträff: nittio procent av de kvinnliga läkarna bar slöja och nittio procent av männen hade skägg, även de som lämnat Bangladesh och var verksamma i London, Nya Zeeland eller USA.
Nasrin tar konsekvent ställning för universella mänskliga rättigheter. »Vi får inte acceptera kvinnoförtryck i kulturens namn«, skrev hon på sin blogg för ett par månader sedan. »Att kvinnoförtryck skulle vara en del av den muslimska kulturen, att muslimer har rätt att utöva kvinnoförtryck – det är en rasistisk idé.« Därför frågar jag hur hon argumenterar när hon möter kvinnor som inte tror att de har några rättigheter.
– Jag är författare, så jag gör det genom att skriva böcker. Det är många som har tagit av sig slöjan efter att de läst mina böcker. De säger: jag blev feminist, jag förändrades, jag blev starkare, jag blev ateist. När så många säger det – varför tror du fundamentalisterna ville döda mig?
Du tvingades lämna Indien mellan 2008 och 2011. Är du säker i New Delhi nu?
– Nej. Jag behöver livvakter tjugofyra timmar om dygnet. Jag riskerar hela tiden att bli dödad och regeringen kan kasta ut mig när som helst, säger hon, på samma sätt som hon säger allt annat: med en lugn, lågmäld, aningen sorgsen röst. Hoten och osäkerheten har hon levt med i tjugo år. Varifrån hämtar hon sin styrka?
– Inifrån. Man behöver inte läsa Gloria Steinem eller Simone de Beauvoir för att bli feminist, och jag behövde inte läsa några böcker om humanism eller sekularism för att bli ateist. Jag blev ateist av att läsa Koranen. När man märker att man inte har de rättigheter man förtjänar, på grund av det mansdominerade systemet, då börjar man kämpa för sina rättigheter. Om kvinnor blev slagna av sina män protesterade jag, men jag märkte att andra flickor höll tyst. Jag höll aldrig tyst, jag protesterade varje gång.
– Mamma sade jämt att jag måste läsa Koranen, fast jag förstod ingenting, eftersom den var på arabiska. Jag bad henne förklara vad det stod, men hon sade att innebörden inte var viktig, det viktiga var att man läste Koranen på originalspråket. Jag var ett väldigt vetgirigt barn, jag ville veta vad det var jag läste, och när jag var elva fick jag tag i en översättning. I vårt samhälle finns ingen jämlikhet mellan kvinnor och män, och jag tänkte: I Koranen hittar jag kanske lite jämlikhet. Men det gjorde jag inte, och så blev jag ateist.
Därefter kommer samtalet in på terroristorganisationer som Isis och Boko Haram. Hur borde samhället bemöta den religiösa fundamentalismen? Det som framför allt behövs, säger Nasrin, är en sekulär utbildning och en regering som försvarar rätten att uttrycka en mängd skilda åsikter. När människor bara matas med en enda åsikt kan de inte utveckla något kritiskt tänkande.
– Alla fritänkare är antingen i fängelse, i exil eller mördade. Hur ska folk kunna ställa krav och säga att vi inte behöver någon religiös lagstiftning, utan en lagstiftning som är sekulär och baserad på jämlikhet?
Tror du att sekularism och mänskliga rättigheter bara var en kort parentes i mänsklighetens historia och att vi nu är på väg tillbaka till normaltillståndet, det vill säga religion, patriarkat och förtryckande traditioner?
– Jag kan berätta en sak till om Bangladesh. Förutom att nittio procent bär slöja har jag sett en annan utveckling som gjort mig förvånad. Folk börjar bli ateister.
Varför då?
– Kanske för att de har fått nog av religion, för att fundamentalisterna är så starka. De tvingar sin religion på alla andra: Varför ber du inte, varför fastar du inte? Det blir för mycket för dem som är unga. De är online och kan jämföra med hur andra lever. Sekularisterna är väldigt aktiva på nätet, du kan inte tro hur stora de ateistiska organisationerna är, säger Nasrin och nämner sajter som Mukto-mona.com, Faithfreedom.org och Dhormockery.com.
– Det sägs att islam är den religion som växer snabbast, men om man talar om övertygelser skulle jag säga att ateism är den övertygelse som växer snabbast i världen.
Nasrin avslutar med att förklara något som många författare har försökt få omvärlden att förstå. Att man kritiserar A:s våld betyder inte att man har valt sida och sympatiserar med B:s våld: tvärtom, man har ställt sig utanför mänsklighetens små sandlådekrig och fördömer våld och hot oavsett vem som är offer och förövare.
– Många tror att jag är emot islam, att jag hatar muslimer, men det gör jag inte. När muslimer förtrycks i Bosnien och i Gujarati försvarar jag dem. När hinduer förtrycks i Bangladesh eller kristna i Pakistan försvarar jag dem. För mig är det vad humanism innebär: jag försvarar inte kristna eller muslimer eller hinduer, jag försvarar människor oavsett vilken religion de har. Jag stöder feminismen, jag stöder HBT-rättigheter. När jag angriper Isis och Boko Haram tror folk att jag ska försvara Israel och vara emot Hamas. Jag är emot Hamas när de ägnar sig åt terrorism och jag är emot Israel också – det är en statsterrorism som dödar tusentals människor.
Innan du kom till Stockholm var du en av huvudtalarna på World Humanist Congress i Oxford. Vad talade du om där?
– Jag talade om yttrandefrihet. Jag tror inte att någon har rätt att gå genom livet utan att bli kränkt. Utan att såra kvinnohatare, obskurantister och konservativa kan man inte få samhället att utvecklas. Genom historien har det alltid funnits folk vars känslor har blivit sårade, annars hade vi inte haft något framåtskridande. Det finns många som inte vill ha demokrati, de vill ha teokrati, man måste såra dem när man inför demokrati. Det finns många som inte accepterar kvinnors rättigheter, vi är tvungna att såra dem om vi ska få ett samhälle där män och kvinnor behandlas jämlikt.

Taslima Nasrin twittrar och bloggar på engelska. Följ henne på @taslimanasrin och freethoughtblogs.com/taslima

Taslima Nasrin har beskrivits som en Asiens Erica Jong: en feminist som bryter ny mark och vinner en bred publik. Hon är född 1962 i en muslimsk familj i Bangladesh och har gett ut 41 böcker, essäer, romaner, dikter och memoarer, alla översatta till de flesta stora språk i Indien. Hennes orädda feministiska åsikter gjorde henne snabbt till en populär och kontroversiell författare. Efter att hon givit ut romanen Lajja 1993 blev situationen ohållbar (svensk översättning Lajja – Skammen 1994). Där beskriver hon de trakasserier en hinduisk familj utsätts för av den muslimska majoriteten – de antihinduiska kravallerna i Bangladesh var i sin tur en reaktion på att indiska hinduiska aktivister förstörde moskén i Ayodhya 1992. Själv har hon sagt att hon skrev boken som »en protest mot det våld, hat, och dödande som sker i religionens namn överallt i världen.« Romanen ledde till demonstrationer där hundratusentals muslimer krävde att hon skulle avrättas. En tidningsintervju där hon felaktigt påstods ha sagt att Koranen borde skrivas om spädde på hatet mot henne. Regeringen försvarade henne inte, utan förbjöd boken och åtalade henne för hädelse. Åtalet drogs tillbaka mot att hon lämnade landet; sedan 1994 lever hon i exil. Hon flyttade till Indien 2004, men tvingades lämna Calcutta 2007 efter nya dödshot och våldsamma protester. Hon bor nu i New Delhi. 1994 tilldelades hon Svenska PEN:s Tucholskypris.